Kropp & själ Lyans egen tråd nr2.

Försökte citera från gamla tråden, men jag lyckades inte...

@Lyan jag håller med @tuaphua att samtal/terapi skulle kunna vara bra för dig. Det är ju vad du skriver att din mormor fyller för funktion, någon du kan prata med. Men du kan/vågar väl inte berätta vad som helst för din mormor pga er relation och att du inte vill hon ska oroa sig för mycket, om jag förstått dig rätt? Så en neutral människa som har det som sitt jobb att lyssna vore väl ännu bättre?

Förstår absolut om du tycker det är jobbigt att prata med främmande människor. Jag hade svårigheter med det själv tidigare, men det blivit bättre dess mer jag tränat på det. Så jag hoppast du vågar ge det en chans!

Kram. :)
 
@vallhund Tack för att du startade en ny tråd

@Thaliaste Jag vet att ställa sig framför tåget är ett synnerligen dåligt sätt att ta livet av sig och jag är egentligen helt emot att man på något sätt blandar in någon annan som inte har något val. Men jag kan inte komma på något annat sätt för jag har redan försökt med tabletter flera gånger och min kropp är extrem på att klara av farliga mediciner i dödliga doser, jag vågar inte hoppa eller hänga mig och har inga skjutvapen.

@tuaphua och @sorbifolia Sist jag gick i samtal så var det hos någon som min förra läkare handplockade för att hon litade på henne men det gick inte alls bra för hon tog märkbart illa vid sig vid jag sa och då höll jag ändå igen på vad jag sa. Jag tror inte att samtal kommer att kunna hjälpa. Jag gick i samtal 2-4 gånger i månaden i 12 år. Det gick framåt till en viss gräns där det tog stopp och sedan började gå bakåt igen. Jag kan inte förändra mig. Jag har noll självdisciplin och det tror jag är det största problemet. Jag kan helt enkelt inte tvinga mig till saker hur gärna jag än vill.



Imorgon är det utställning och jag kommer inte att åka. Just nu orkar jag inte bry mig men när jag vaknade och kollade Facebook och såg dem som ska åka så mådde jag skitdåligt för utställningarna har så länge varit det enda roliga jag har haft och nu har jag inte ens det kvar 😢
 
Jag vet att ställa sig framför tåget är ett synnerligen dåligt sätt att ta livet av sig och jag är egentligen helt emot att man på något sätt blandar in någon annan som inte har något val. Men jag kan inte komma på något annat sätt för jag har redan försökt med tabletter flera gånger och min kropp är extrem på att klara av farliga mediciner i dödliga doser, jag vågar inte hoppa eller hänga mig och har inga skjutvapen.
Kanske är meningen att du ska leva...?

Imorgon är det utställning och jag kommer inte att åka. Just nu orkar jag inte bry mig men när jag vaknade och kollade Facebook och såg dem som ska åka så mådde jag skitdåligt för utställningarna har så länge varit det enda roliga jag har haft och nu har jag inte ens det kvar 😢
...och nu är det pausat, passar bättre. Att du inte åker imorgon betyder inte att du inte kan ta upp det intresset igen, och att det blir roligt igen.
 
Kanske är meningen att du ska leva...?



...och nu är det pausat, passar bättre. Att du inte åker imorgon betyder inte att du inte kan ta upp det intresset igen, och att det blir roligt igen.
Jag kan inte se någon mening alls 😞

Det känns inte som en paus. Hela dagen har varit skitjobbig för jag har varit ledsen över att inte vara iväg och för att det inte är roligt längre. Samtidigt är det skönt att slippa för det jobbiga överväger stort det lilla roliga som finns kvar
 
Känner mig så oduglig som inte kan få maten att funka. Var på väg ned i vikt igen. Vill ned till de 59 kg jag trivs med. Jag lyckades gå ned till 62 kg men nu har jag gått upp 2 kg på två veckor och jag kan inte sluta äta skräp för jag har noll självdisciplin 😞
 
Känner mig så oduglig som inte kan få maten att funka. Var på väg ned i vikt igen. Vill ned till de 59 kg jag trivs med. Jag lyckades gå ned till 62 kg men nu har jag gått upp 2 kg på två veckor och jag kan inte sluta äta skräp för jag har noll självdisciplin 😞
Kram, kan inte säga mer.
 
Känner mig så oduglig som inte kan få maten att funka. Var på väg ned i vikt igen. Vill ned till de 59 kg jag trivs med. Jag lyckades gå ned till 62 kg men nu har jag gått upp 2 kg på två veckor och jag kan inte sluta äta skräp för jag har noll självdisciplin 😞
Jag tycker du är för hård mot dig själv.
När jag mår dåligt är det stört omöjligt att försöka äta nyttigt, självdisciplinen är som du säger nere på noll. Godis, choklad, chips, allt går ner utan stopp.

När jag mår bättre så finns det en känsla av måttlighet av sig självt.

Jag tror inte det är fel på din självdisciplin hos dig som person, utan att det är ditt dåliga mående som är roten till det.

Sparka inte på dig själv, du verkar verkligen göra så gott du kan ❤
 
Jag är inte för hård. Min självdisciplin är noll. Jag är ganska säker på att det är mitt största problem. Med självdisciplin hade jag kunnat göra något åt mitt mående. Nu klarar jag ingenting
 
Jag är inte för hård. Min självdisciplin är noll. Jag är ganska säker på att det är mitt största problem. Med självdisciplin hade jag kunnat göra något åt mitt mående. Nu klarar jag ingenting
Om självdisciplin var lösningen på dåligt mående så skulle det vara betydligt färre med psykisk ohälsa. ❤

En tanke angående att du uppfattade att din samtalskontakt verkade ta illa vid sig av vad du sa så handlar det kanske om att hon är en väldigt empatisk person som har lätt att leva sig in i hur andra känner, och att det visar sig i hennes kroppsspråk.

Det betyder inte att hon far illa av det du berättar.

Du behöver aldrig må dåligt över vad du berättar för en terapeut. De får höra många fruktansvärda historier och har valt det yrket för att de kan hantera det och vill hjälpa andra att komma igenom svåra perioder i livet. (Och har erfarenhet av just det)

Om du upplever det som obehagligt med reaktioner på vad du berättar så säg det, och du kan också berätta det för din läkare att du känner dig mer bekväm att prata med någon som är mer neutral än känslomässigt engagerad.

Och apropå känslor kopplat till sorg och förluster. Det är fruktansvärt att ta sig igenom men man ska försöka komma ihåg att det är just känslor och inte fysiskt skadligt. Och de känslorna bleknar med tiden vartefter man lär sig leva med saknaden. 😢
 
Om självdisciplin var lösningen på dåligt mående så skulle det vara betydligt färre med psykisk ohälsa. ❤

En tanke angående att du uppfattade att din samtalskontakt verkade ta illa vid sig av vad du sa så handlar det kanske om att hon är en väldigt empatisk person som har lätt att leva sig in i hur andra känner, och att det visar sig i hennes kroppsspråk.

Det betyder inte att hon far illa av det du berättar.

Du behöver aldrig må dåligt över vad du berättar för en terapeut. De får höra många fruktansvärda historier och har valt det yrket för att de kan hantera det och vill hjälpa andra att komma igenom svåra perioder i livet. (Och har erfarenhet av just det)

Om du upplever det som obehagligt med reaktioner på vad du berättar så säg det, och du kan också berätta det för din läkare att du känner dig mer bekväm att prata med någon som är mer neutral än känslomässigt engagerad.

Och apropå känslor kopplat till sorg och förluster. Det är fruktansvärt att ta sig igenom men man ska försöka komma ihåg att det är just känslor och inte fysiskt skadligt. Och de känslorna bleknar med tiden vartefter man lär sig leva med saknaden. 😢
I mitt fall tror jag att självdisciplinen spelar in stort. Jag klarar inte att tvinga mig till någonting, inte ens minsta lilla förändring som skulle kunna göra mitt liv bättre. Av den anledningen kommer heller aldrig terapi att funka för jag kan inte göra några förändringar eller förändra mitt sätt att tänka.

Jag vet inte. Jag kommer inte ihåg exakt vad som hände mer än att jag kände att jag kunde inte tala fritt för att det märktes att hon tog illa vid sig.

Jag ser ingen mening med att sitta och gnälla inför någon. De kan ändå inte hjälpa mig. För att få hjälp så måste jag klara att förändra mig och det gör jag inte ens när jag har mina bättre perioder.

Jag kan inte hantera känslor. Varken positiva eller negativa. Och jag kommer verkligen inte att kunna hantera att mormor dör. Jag kommer inte att klara det
 
Jag klarar ingenting just nu. Inte ens att gå ut med hundarna eller vara hos marsvinen mer än att ge dem mat och kolla så att de lever. Jag bara sitter hemma och äter eller ligger i sängen. Jag har skullat gå till apoteket både idag och igår men inte orkat så nu har jag inte rätt dos på medicinen för den är slut
 
Jag klarar ingenting just nu. Inte ens att gå ut med hundarna eller vara hos marsvinen mer än att ge dem mat och kolla så att de lever. Jag bara sitter hemma och äter eller ligger i sängen. Jag har skullat gå till apoteket både idag och igår men inte orkat så nu har jag inte rätt dos på medicinen för den är slut
Kan någon hjälpa dig att hämta ut medicinen? Jag tänker att den är så viktig för ditt mående att riskerar att förvärra allt om du inte kan ta den...?
 
I mitt fall tror jag att självdisciplinen spelar in stort. Jag klarar inte att tvinga mig till någonting, inte ens minsta lilla förändring som skulle kunna göra mitt liv bättre. Av den anledningen kommer heller aldrig terapi att funka för jag kan inte göra några förändringar eller förändra mitt sätt att tänka.

Jag vet inte. Jag kommer inte ihåg exakt vad som hände mer än att jag kände att jag kunde inte tala fritt för att det märktes att hon tog illa vid sig.

Jag ser ingen mening med att sitta och gnälla inför någon. De kan ändå inte hjälpa mig. För att få hjälp så måste jag klara att förändra mig och det gör jag inte ens när jag har mina bättre perioder.

Jag kan inte hantera känslor. Varken positiva eller negativa. Och jag kommer verkligen inte att kunna hantera att mormor dör. Jag kommer inte att klara det
Du behöver inte självdisciplin för att förändra dig om du hittar rätt verktyg.... Det handlar inte om att tvinga sig till något, utan bara att vara villig att ge någon en chans att hjälpa dig. Nu upprepar du negativa saker för dig själv vilket befästar ett negativt tankesätt, men det går att ändra. Det är dock inget de flesta klarar av utan att ta hjälp.

Jag läste ett bra citat tidigare i dag:
"Att fråga om hjälp är inte att ge upp - det är att vägra ge upp"

Vi är många här inne som hoppast att du inte ger upp, @Lyan!
 

vallhund

Trådstartare
Jag har tänkt o hoppas jag kan formulera mig så att det blir begripligt, helst på ett pedagogiskt sätt. @Lyan du behöver inte redovisa för oss dina tankar kring vad jag har att säga.

Att gå i psykodynamisk psykoterapi bygger på den relation som utvecklas mellan terapeut o klient. Ett av de instrument man har är att arbeta med är de känslor, tankar, minnen som kommer upp hos klienten gentemot terapeuten o vice versa.

Du har ju redan massvis med material ni kan börja nysta med, t ex hur du tror terapeuten mår efter era sessioner.
:heart
 
Förlåt att jag inte har svarat. Har mått så himla dåligt. Inte så mycket ångest skönt nog men allt känns totalt hopplöst och jag är så fruktansvärt trött. Idag är första dagen sedan annandagen som jag har varit uppe nästan en hel dag. Sista veckorna har jag legat i sängen 18-20 timmar om dygnet och de sista timmarna har jag hängt vid datorn. Sover skitdåligt och drömmer jättemycket. Jag har inte kunnat gå ut med hundarna eller städa till djuren så nu måste jag verkligen ta tag i det för vaktlarnas bur har börjat lukta :( Tur att marsvinen har så stora burar att det kan gå 2-3 veckor mellan städningarna, och vaktlarna ännu längre. Orkar heller inte duscha eller tvätta håret men fick det äntligen gjort i förrgår så nu är jag iallafall inte snuskig längre. En vän var här idag så idag har iallafall hundarna varit ute och gått och han hjälpte mig att bära ned en massa kartonger från lägenheten och plocka fram lite grejer i djurrummet som jag inte har orkat dra fram själv. Vi tog också tag i att klippa Pings svans, ansikte och tassar så hon inte är lika tovig längre. Måste ta alla klor och klippa marsvinen också så fort som möjligt. Mamma har hjälpt mig att ta mig till apoteket några gånger för jag har inte orkat gå dit själv. Jag har gått upp massor i vikt så mina kläder passar inte längre och håret rasar av. Gissar att det är pga näringsbrist för jag har i princip bara ätit vitt bröd med skagenröra eller nutella sedan i somras. När jag färgar håret så brukar jag behöva sex tofsar att sätta upp det i, sist räckte det med tre tofsar och då har det rasat av massor mer eftersom det är några veckor sedan. Mamma hjälpte mig att köpa lite frukt igår så får se om jag klarar att äta det. Idag åt jag thaimat med vännen. Jag började med abilify igen i onsdags, får se om det gör någon skillnad. Hoppas det för nu är det helt ohållbart.
 

Hästdiskussioner nu

Övrigt-diskussioner nu

  • Oseriös avel 2019
  • Klimakterietråden
  • Vad gör vi den CIV (104)

Dagbok

  • Så himla hästsugen

Radannonser

Hästnyheter

Bukefalos

  • Dagboken
Upp