Min fru är deprimerad

[skiesabove]

Jag hade nog gissat att en läkare, som TS fru väl är, hade sjukförsäkring genom anställningen. Det har ju ändå många amerikaner.

Ja, men täcker den att vara frånvarande från arbetet en längre tid och inlagd på psykrehab?

 

[Palermo]

Ja, men täcker den att vara frånvarande från arbetet en längre tid och inlagd på psykrehab?

Inte vet jag. Det är ju ändå inte ovanligt att medelklassamerikaner får fullgod sjukvård. Dvs har försäkringar.

 

[Sel]

Inte vet jag. Det är ju ändå inte ovanligt att medelklassamerikaner får fullgod sjukvård. Dvs har försäkringar.

Fast jo, det är nog ganska ovanligt att de får det utan att täcka en stor del av kostnaden själva. Även med försäkring. Dessutom ovanligt att jobbet okejar långvarig frånvaro.

 

[skiesabove]

Inte vet jag. Det är ju ändå inte ovanligt att medelklassamerikaner får fullgod sjukvård. Dvs har försäkringar.

Man har försäkring sålänge som man är anställd (av ett företag som erbjuder det), men... Anställningstryggheten är mycket låg.

Föräldraledighet efter förlossningen kan vara så kort som en vecka, om man får någon alls. Och förskola kan kosta lika mycket (eller mer) som en hel månadslön. På en del företag kan man få sparken efter bara några få sjukdagar per år. Jänkarna jobbar när dom är sjuka, det är därför det finns läkemedel som DayQuil/NyQuil så man kan droga upp sig lite lagom för att klara av att jobba förkyld. Och att vaccinera sig mot influensan kan vara ett sätt att trygga sin anställning.

Som nämnts tidigare i tråden, det sociala skyddsnätet och stöd för funktionsnedsatta varierar kraftigt beroende på var man bor. Så det kan nog vara ett alternativ för TS familj, att frun söker jobb i en delstat med bättre villkor, och på ett sjukhusföretag med goda förmåner.

 

[Otherside]

Ett problem med inläggning etc är kanske att det verkar pågå en vårdnadstvist; om pappan till sonen kan visa på att mamman är olämplig pga psykisk ohälsa, kan det också vara en anledning till varför hon inte vill läggas in. Jag vet inte hur sånt ev har betydelse där de bor?

 

[skerper]

Min fru lider av psykisk ohälsa. När det var som värst var hemtjänsten hit och tog upp henne på morgonen . Men jag skötte henne på nätterna .Sov kanske 2-3 timmar var natt .Det varade i 5 månader Hon har skolios och även Parkinson kom dom fram till senare .Hon fick litium och skakningarna hon hade trodde vi berodde på att hon fick för hög dos då det är en av biverkningarna men sedan vi fick reda på Parkinson kunde hon få dosen hon skulle och hon blev mycket bättre .Hon fick ect 30 gånger men det fungerade inte så bra

 

[FarNahar]

Först och främst: Tack för alla svar. Jag visste inte hur det skulle kännas att återvända till Buke (som jag slutade skriva på för att mina hästar och katter alla dog inom några månader, så det gjorde bara ont att ens läsa här) men såklart är ni alla fantastiska som ni alltid varit

Blir lite rörigt i mina svar nedan till olika citat men ni får hänga med så gott ni kan.

Du som svensk medborgare, finns det terapi på distans härifrån som du kan ta del av? Jag har ingen koll på hur det funkar.

Jag har kontakt med en svensk präst som ger mig själavårdssamtal på distans. Det är guld värt, faktiskt, även om det inte är riktig terapi så är det någon utomstående som förstår hur svårt livet kan vara, och som värnar om bara mig.

Vilken jobbig och komplicerad situation. Jag funderar på om det är läge att kolla med andra amerikaner AH-dad, fast du inte är biopappa?

Den ekonomiska situationen är sådär. Frun har ju en mycket bra lön, men allt är dyrare här. Vi måste spara så mycket vi kan, vilket är en del av orsaken till att jag tar hand om hushållet—vi sparar mer på det än om jag skulle behålla min svenska lön (som ändå är ganska bra med svenska mått mätt).

Försäkringen hon har är bra med Amerikanska mått, men kostnaderna är ändå höga. Tiotusentals kronor i månaden, och detta främst till sonens vård och skola (tack och lov går anpassad förskola på försäkringen, annars hade det varit miljonbelopp varje år).

Jag tror det tär mer på mig än henne att jag är SAHD, men inte så mycket för normerna som att jag saknar mitt jobb och mitt sammanhang där. Tanken är ju att det är tillfälligt men vi vet inte hur lång tid exakt. Vi väntar på domstolsbeslut och annat för att komma vidare.

Katten vill vi såklart inte släppa om vi inte absolut måste. Han är också en del av familjen. Däremot kommer jag be fruns mamma hjälpa till att leka med honom.

Det blev liiite tydligare nu när vi vet var ni bor. Det förklarar en del.

ske har andra ekonomiska förutsättningar?

Tyvärr har exmaken också bra lön, och advokatkostnaderna för båda är redan uppe i hundratusentals kronor. Han har också fortfarande flera miljoner som egentligen är min frus, då ekonomisk misshandel var en del av det hela. Den situationen är oerhört stressande, och min maktlöshet där är nog en av anledningarna till att jag börjar må dåligt. Hans eftervåld mot henne och sonen blir ju även mot mig till viss grad när vi är tillsammans. Han har varit fysiskt hotfull/våldsam mot mig, och sen kontrollerar han ju våra liv en del (se nedan).

Jag uppskattar verkligen det där om att min fru (eller snarare hennes depression) kan dra fördel av att jag inte sätter gränser. Det är så det känns. En tredje part i relationen som äter upp min energi. Som Babadook. Så jag har samtalat med frun om det nu. Inte första gången egentligen men ändå ett bra samtal på många sätt, när vi båda kan lägga skulden på den där tredje parten (depressionen) snarare än henne. Fortfarande hennes ansvar att ta hand om sitt inre problem, men blev nog lättare för henne när det inte blev så personligt.

Jag tror att du behöver bli mer självisk och ta mindre hänsyn till din fru och hennes mående om du ska klara detta. Även om nu hon inte kommer överens med sin mamma, så tänker jag att du behöver luft och avlastning och då får det bli mer av fruns t för andras skull men inte för dig själv?

Jag tror faktiskt mycket på att vi bör leva mest för andra och inte oss själva, men såklart måste jag ha plats för att vara hel och mig själv för att ens orka vara där för andra. När vi träffades var hon mitt i krisen att lämna exmaken, och på många sätt har saker ändå blivit mycket bättre sen dess. Jag ser depressionen lite som en konsekvens av att det nu finna utrymme att känna allt hemskt som innan trycktes undan för att det bara handlade om att rädda liv och lem.

Samtidigt är det fortfarande så att frun lever i någon slags skräck, där allt handlar om att skydda sig själv dag till dag trots att hon egentligen är mycket tryggare nu. Jag trodde aldrig att jag kunde komma in och rädda henne, och hon vet egentligen också det, men samtidigt är hon kvar i rädsla och ångest. Det måste en terapeut hjälpa henne med, tror jag. Jag kan hålla hårt i framtiden och hålla hoppet uppe för oss båda, men jag kan inte magiskt trolla bort alla hennes år av trauma.

Varför gick jag in i relationen? Jag älskar henne Ibland är det bara så. Jag var (och är) mentalt och emotionellt stark nog trots allt, men jag måste behålla det även nu. Hon och jag fungerar fantastiskt bra ihop, och varje svårighet vi tar oss igenom gör bara att vi blir bättre och bättre som partners. Vi är bättre tillsammans, helt enkelt. Allt är såklart inte helt rationellt i kärlek, men jag tror ändå fullt ut på vår relation. Jag tror på min fru också. Jag vill se henne fri från allt fruktansvärt som tyngt ner henne, och jag vill veta att sonen (som är som min egen i mitt hjärta) är trygg, så trygg det går. För att jag älskar dem.

Tillägg: Om (när!!) du brakar ihop och inte finns tillgänglig längre, står frun och sonen där helt själva. Du

Värdera dig själv också! Högt!

Det är en stor rädsla jag har (och frun också helt ärligt). Att jag inte ska orka mer eller att något ska hända med mig. Det är en emotionell börda i sig, att veta att hon och sonen inte klarar sig utan mig. Inte för att jag vill lämna, men för att livet inte är förusägbart.

Om det inte finns så mkt stöd - fimns det annqn hjälp att r då på föreningar och grupper tex för dig som anhörig både till fru och barn?

Jag har fått mycket hjälp av en svensk förening för funktionshindrade, och Kvinnofridslinjen Frun och jag ska tillsammans testa en lokal stödgrupp för föräldrar till funktionshindrade barn (även om det blir en stress i sig hur vi ska ta oss dit).

Vill verkligen understryka detta.
När vi var mitt i värsta röran ringde mamma en dag och sa: Vi behöver ha en plan för om du inte tar dig ur sängen en dag, vad händer med barnen då.

Vi behövde aldrig sätta den planen i verket men det känns så här i efterhand mest som tur. Det var nog väldigt nära.

Jag förstår att det är svårt, och det där med exet och USA underlättar inte.

Man kan se en familj som en sorts enhet, eller som ett antal personer som lever nära varandra. Ett typiskt gt kostsamt för dig själv. Och ofta hjälper det ändå inte den andra/din fru.

Det är sant. Det jag gör hjälper inte på lång sikt alltid. Samtidigt ver jag att vissa saker är bara omöjliga för en deprimerad person. Gränsen mellan att hålla skeppet flytande och att styra hela skutan åt henne är svårt att se klart.

 

[FarNahar]

Jag instämmer med de som trycker på att du måste värna dig själv. Egen mask på innan du kan hjälpa din r fru och barn. Spring, boxas, fota växter eller vad som helst du mår bra av.

Jag vill ju helst jobba igen, åtminstone deltid.

Och så längtar jag såklart hem till Sverige och mina sammanhang där. Det är nog något som påverkar mig mer än jag trodde först när jag var här.

Det är synd med tanke på att USA ändå har en viss tradition av funktionsrätt, till skillnad från många europeiska länder. När Independent living rörelsen startade miljen då och då, livet kan inte utgöras av enbart måsten och plikter för er som familj heller.

Ja, det att hon är rädd att jag ska lämna är en stor del. Hon är åtminstone självmedveten vad gäller att hon ofta försöker stöta bort mig/testa mig, men beteendena kvarstår ändå när hon mår som värst, när saker går fel. Det är många vänner och familj som lämnat henne redan.

Det är ju lite definitionen av depression det du beskriver.


Har ingen aning om hur det fungerar där borta men utrymme år vårdnaden om hon skulle ev behöva läggas in/behöver mera hjälp?

Inget utrymme för att läggas in finns. Det görs inte alls på samma sätt som i Sverige, som andra beskrev i tråden.

Och ja, exmaken tar varenda lilla sak och vänder mot henne och försöker ta sonen. Allt.

Det är tungt att vara anhörig till någon som lider av psykisk ohälsa. Min fd partner led av ångest och hjälpa den som är sjuk. Men ärligt talat - man måste fokusera på sitt eget mående också. Ingen vinner på att även du dras ner i skiten..

Hon ska börja med SSRI igen, och denna gång ta sig igenom till en högre dos.

För amerikaner är problemet med vården oftast pengar, även med en bra försäkring. Sjukdagar, semester, föräldraledighet, det är inte alls likadant som här i Sverige.

Det är en annan värld.

Precis så. Frun tar sparade semesterdagar för att ens kunna hålla sig flytande, men när de är slut måste hon be kolleger om deras semesterdagar om hon vill vara "sjukskriven".

Ja, som @skiesabove skriver här ovan, är det svårt att ge konkreta råd utifrån vår verklighet här i Sverige. Det bästa rådet är att @FarNahar tar hand om lats måste känna till. Vi har ju ingen aning.

Men jag hoppas innerligt att det löser sig!

Jag är inte amerikansk medborgare som aldrig levt i Sverige, och med nuvarande regim i USA är rådet egentligen att jag inte ska vara här och åtminstone inte försöka något nytt med visum etc, för varje misstag kan leda till ICE detention. Det är en stress i sig.

Jag ser att du bor i USA. Det gör jag också. Vilken delstat befinner ni er i? Det finns ju hjälp att tillgå genom olika organisationer och en del delstater är det ces. Jag ar sett en av dem (FreeMentalHealthServices) komma upp lite här och där. Det verkar vara en stor portal där man kan söka per delstat.

Vi är i en dålig delstat och kan inte flytta just nu pga exmaken. Det blir rättsprocess för att flytta mer än 100 miles, men vi försöker ta oss till nytt skoldistrikt för sonen. Flyttar är svårt för honom så en lång flytt försöker vi vänta med tills vi kan ta oss till Sverige.

Tack för tipset om free mental health services. Ska kolla på det!

Jag har också tittat lite mer på det här med skillnaderna mellan delstater vad gäller hjälp till människor med e handlar en vanlig, genomsnittlig, depression. Det kommer ur ett samhällsproblem. Att att det som finns i USA inte är samma typ av möjligheter som i Sverige, men det kan fortfarande, starkt beroende på var ni befinner er, vara sådant som har potential att förändra situationen.

Vi kan inte flytta just nu, men när vi kan kommer vi absolut göra det

Ett problem med inläggning etc är kanske att det verkar pågå en vårdnadstvist; om pappan till sonen kan visa på att mamman är olämplig pga psykisk ohälsa, kan det också vara en anledning till varför hon inte vill läggas in. Jag vet inte hur sånt ev har betydelse där de bor?

Stor betydelse. Vill inte gå in på alla detaljer men vi måste "se bra ut" för sonens skull och det är utmattande i sig.

Min fru lider av psykisk ohälsa. När det var som värst var hemtjänsten hit och tog upp henne på morgonen . Men jag skötte henne på nätterna .Sov kanske 2-3 timmar var natt .Det varade i 5 månader Hon har skolios och även Parkinson kom dom fram till senare .Hon fick litium och skakningarna hon hade trodde vi berodde på att hon fick för hög dos då det är en av biverkningarna men sedan vi fick reda på Parkinson kunde hon få dosen hon skulle och hon blev mycket bättre .Hon fick ect 30 gånger men det fungerade inte så bra

Tack för att du delar med dig. Jag hoppas att ni har det bättre och att vi också kommer få det bättre. Vi gör mycket för de vi älskar.

 

[monster1]

Först och främst: Tack för alla svar. Jag visste inte hur det skulle kännas att återvända till Buke (som jag slutade skriva på för att mina hästar och katter alla dog inom några månader, så det gjorde bara ont att ens läsa här) men såklart är ni alla fantastiska som ni alltid varit

Blir lite rörigt i mina svar nedan till olika citat men ni får hänga med så gott ni kan.

Jag har kontakt med en svensk präst som ger mig själavårdssamtal på distans. Det är guld värt, faktiskt, även om det inte är riktig terapi så är det någon utomstående som förstår hur svårt livet kan vara, och som värnar om bara mig.

Den ekonomiska situationen är sådär. Frun har ju en mycket bra lön, men allt är dyrare här. Vi måste spara så mycket vi kan, vilket är en del av orsaken till att jag tar hand om hushållet—vi sparar mer på det än om jag skulle behålla min svenska lön (som ändå är ganska bra med svenska mått mätt).

Försäkringen hon har är bra med Amerikanska mått, men kostnaderna är ändå höga. Tiotusentals kronor i månaden, och detta främst till sonens vård och skola (tack och lov går anpassad förskola på försäkringen, annars hade det varit miljonbelopp varje år).

Jag tror det tär mer på mig än henne att jag är SAHD, men inte så mycket för normerna som att jag saknar mitt jobb och mitt sammanhang där. Tanken är ju att det är tillfälligt men vi vet inte hur lång tid exakt. Vi väntar på domstolsbeslut och annat för att komma vidare.

Katten vill vi såklart inte släppa om vi inte absolut måste. Han är också en del av familjen. Däremot kommer jag be fruns mamma hjälpa till att leka med honom.

Tyvärr har exmaken också bra lön, och advokatkostnaderna för båda är redan uppe i hundratusentals kronor. Han har också fortfarande flera miljoner som egentligen är min frus, då ekonomisk misshandel var en del av det hela. Den situationen är oerhört stressande, och min maktlöshet där är nog en av anledningarna till att jag börjar må dåligt. Hans eftervåld mot henne och sonen blir ju även mot mig till viss grad när vi är tillsammans. Han har varit fysiskt hotfull/våldsam mot mig, och sen kontrollerar han ju våra liv en del (se nedan).

Jag uppskattar verkligen det där om att min fru (eller snarare hennes depression) kan dra fördel av att jag inte sätter gränser. Det är så det känns. En tredje part i relationen som äter upp min energi. Som Babadook. Så jag har samtalat med frun om det nu. Inte första gången egentligen men ändå ett bra samtal på många sätt, när vi båda kan lägga skulden på den där tredje parten (depressionen) snarare än henne. Fortfarande hennes ansvar att ta hand om sitt inre problem, men blev nog lättare för henne när det inte blev så personligt.

Jag tror faktiskt mycket på att vi bör leva mest för andra och inte oss själva, men såklart måste jag ha plats för att vara hel och mig själv för att ens orka vara där för andra. När vi träffades var hon mitt i krisen att lämna exmaken, och på många sätt har saker ändå blivit mycket bättre sen dess. Jag ser depressionen lite som en konsekvens av att det nu finna utrymme att känna allt hemskt som innan trycktes undan för att det bara handlade om att rädda liv och lem.

Samtidigt är det fortfarande så att frun lever i någon slags skräck, där allt handlar om att skydda sig själv dag till dag trots att hon egentligen är mycket tryggare nu. Jag trodde aldrig att jag kunde komma in och rädda henne, och hon vet egentligen också det, men samtidigt är hon kvar i rädsla och ångest. Det måste en terapeut hjälpa henne med, tror jag. Jag kan hålla hårt i framtiden och hålla hoppet uppe för oss båda, men jag kan inte magiskt trolla bort alla hennes år av trauma.

Varför gick jag in i relationen? Jag älskar henne Ibland är det bara så. Jag var (och är) mentalt och emotionellt stark nog trots allt, men jag måste behålla det även nu. Hon och jag fungerar fantastiskt bra ihop, och varje svårighet vi tar oss igenom gör bara att vi blir bättre och bättre som partners. Vi är bättre tillsammans, helt enkelt. Allt är såklart inte helt rationellt i kärlek, men jag tror ändå fullt ut på vår relation. Jag tror på min fru också. Jag vill se henne fri från allt fruktansvärt som tyngt ner henne, och jag vill veta att sonen (som är som min egen i mitt hjärta) är trygg, så trygg det går. För att jag älskar dem.

Det är en stor rädsla jag har (och frun också helt ärligt). Att jag inte ska orka mer eller att något ska hända med mig. Det är en emotionell börda i sig, att veta att hon och sonen inte klarar sig utan mig. Inte för att jag vill lämna, men för att livet inte är förusägbart.

Jag har fått mycket hjälp av en svensk förening för funktionshindrade, och Kvinnofridslinjen Frun och jag ska tillsammans testa en lokal stödgrupp för föräldrar till funktionshindrade barn (även om det blir en stress i sig hur vi ska ta oss dit).



Det är sant. Det jag gör hjälper inte på lång sikt alltid. Samtidigt ver jag att vissa saker är bara omöjliga för en deprimerad person. Gränsen mellan att hålla skeppet flytande och att styra hela skutan åt henne är svårt att se klart.

Jag vet inte riktigt hur jag ska svara för min syn på relationer skiljer sig nog kraftigt i från din. Men jag har erfarenhet av att leva ihop men en person med psykisk ohälsa och jag har erfarenhet av att ha psykisk ohälsa + då vänner med detsamma i olika nivå. Mitt råd till dig är att skaffa dig ett andningshål, en plats där du är du och inte vårdare, partner, styvförälder eller liknande. Det du befinner dig i nu är en marathon så du kan inte hantera det som en sprint, du kan inte jobbar hårdare för att ta dig ur situationen. Du behöver acceptera situationen som den är nu och sannolikt kommer att vara en långtid framöver (trauma går inte bara över och inte sonens funkionsbegränsingar heller). Så du måste tänka på din egen långsiktiga hälsa fysiskt och psykiskt.

Jag observerar att du i alla svar som du skrivit till oss, primärt fokuserat på din frus mående och behov som en lösning på ditt eget mående. Den här tråden handlar om dig och ditt mående, din frus mående måste hon och hennes behandlande terapeut lösa och med tanke på traumat så kommer hon antagligen bli betydligt sämre innan hon blir bättre, för trauma terapi är påfrestande.

Btw, vi är alla starka tills vi inte är det längre...

 

[Palermo]

Jag vet inte riktigt hur jag ska svara för min syn på relationer skiljer sig nog kraftigt i från din. Men jag har erfarenhet av att leva ihop men en person med psykisk ohälsa och jag har erfarenhet av att ha psykisk ohälsa + då vänner med detsamma i olika nivå. Mitt råd till dig är att skaffa dig ett andningshål, en plats där du är du och inte vårdare, partner, styvförälder eller liknande. Det du befinner dig i nu är en marathon så du kan inte hantera det som en sprint, du kan inte jobbar hårdare för att ta dig ur situationen. Du behöver acceptera situationen som den är nu och sannolikt kommer att vara en långtid framöver (trauma går inte bara över och inte sonens funkionsbegränsingar heller). Så du måste tänka på din egen långsiktiga hälsa fysiskt och psykiskt.

Jag observerar att du i alla svar som du skrivit till oss, primärt fokuserat på din frus mående och behov som en lösning på ditt eget mående. Den här tråden handlar om dig och ditt mående, din frus mående måste hon och hennes behandlande terapeut lösa och med tanke på traumat så kommer hon antagligen bli betydligt sämre innan hon blir bättre, för trauma terapi är påfrestande.

Btw, vi är alla starka tills vi inte är det längre...

Jag ser samma mönster som du, tror jag. Jag ser hur @FarNahar lyfter fram vilken belastning exakt allt han nämner innebär, och för att hantera detta behövs det bland annat att FruNahar mår bättre.

Den enda rimliga strategi för TS del som jag kan se är att du, @FarNahar nånstans besinnar att det här är din situation. Och sen ser du hur du kan leva i den situationen utan att må dåligt, utan att allting är belastningar. Jag har som jag nämnde över 15 års erfarenhet av en svårt depressionssjuk partner och depression/suicid är starkt ärfligt i min egen släkt. Om man inte sätter gränser runt sig själv så pass att man inte dras ned och inte får för sig att man ska bära andras liv åt dem, så funkar det inte. Det kan ta flera år innan frun mår bättre. Det kan ta flera år innan barnafadern uppför sig som folk. Du kan inte ha så här kortsiktiga strategier. Och du måste landa i ett nu, inte i något annat än nu. Tror jag.

 

[Palermo]

Jag ser samma mönster som du, tror jag. Jag ser hur @FarNahar lyfter fram vilken belastning exakt allt han nämner innebär, och för att hantera detta behövs det bland annat att FruNahar mår bättre.

Den enda rimliga strategi för TS del som jag kan se är att du, @FarNahar nånstans besinnar att det här är din situation. Och sen ser du hur du kan leva i den situationen utan att må dåligt, utan att allting är belastningar. Jag har som jag nämnde över 15 års erfarenhet av en svårt depressionssjuk partner och depression/suicid är starkt ärfligt i min egen släkt. Om man inte sätter gränser runt sig själv så pass att man inte dras ned och inte får för sig att man ska bära andras liv åt dem, så funkar det inte. Det kan ta flera år innan frun mår bättre. Det kan ta flera år innan barnafadern uppför sig som folk. Du kan inte ha så här kortsiktiga strategier. Och du måste landa i ett nu, inte i något annat än nu. Tror jag.

Kan tillägga att för mig är sådan gränssättning runt mig själv inte svårt. Jag råkar vara född sån att jag har det i mig. Jag har förstått att det är svårt att lära sig om man inte har det i sig. Och jag tror att de flesta inte ens genuint vill lära sig det.

 

[Blyger]

Kan tillägga att för mig är sådan gränssättning runt mig själv inte svårt. Jag råkar vara född sån att jag har det i mig. Jag har förstått att det är svårt att lära sig om man inte har det i sig. Och jag tror att de flesta inte ens genuint vill lära sig det.

Går det att förklara den här typen av gränssättning?
(Högg bara sista att svara på)

 

[FarNahar]

Jag vet inte riktigt hur jag ska svara för min syn på relationer skiljer sig nog kraftigt i från din. Men jag har erfarenhet av att leva ihop men en person med psykisk ohälsa och jag har erfarenhet av att ha psykisk ohälsa + då vänner med detsamma i olika nivå. Mitt råd till dig är att skaffa dig ett andningshål, en plats där du är du och inte vårdare, partner, styvförälder eller liknande. Det du befinner dig i nu är en marathon så du kan inte hantera det som en sprint, du kan inte jobbar hårdare för att ta dig ur situationen. Du behöver acceptera situationen som den är nu och sannolikt kommer att vara en långtid framöver (trauma går inte bara över och inte sonens funkionsbegränsingar heller). Så du måste tänka på din egen långsiktiga hälsa fysiskt och psykiskt.

Jag observerar att du i alla svar som du skrivit till oss, primärt fokuserat på din frus mående och behov som en lösning på ditt eget mående. Den här tråden handlar om dig och ditt mående, din frus mående måste hon och hennes behandlande terapeut lösa och med tanke på traumat så kommer hon antagligen bli betydligt sämre innan hon blir bättre, för trauma terapi är påfrestande.

Btw, vi är alla starka tills vi inte är det längre...

Jag ser samma mönster som du, tror jag. Jag ser hur @FarNahar lyfter fram vilken belastning exakt allt han nämner innebär, och för att hantera detta behövs det bland annat att FruNahar mår bättre.

Den enda rimliga strategi för TS del som jag kan se är att du, @FarNahar nånstans besinnar att det här är din situation. Och sen ser du hur du kan leva i den situationen utan att må dåligt, utan att allting är belastningar. Jag har som jag nämnde över 15 års erfarenhet av en svårt depressionssjuk partner och depression/suicid är starkt ärfligt i min egen släkt. Om man inte sätter gränser runt sig själv så pass att man inte dras ned och inte får för sig att man ska bära andras liv åt dem, så funkar det inte. Det kan ta flera år innan frun mår bättre. Det kan ta flera år innan barnafadern uppför sig som folk. Du kan inte ha så här kortsiktiga strategier. Och du måste landa i ett nu, inte i något annat än nu. Tror jag.

Ni har båda en riktigt bra poäng där. Jag måste nog emotionellt distansera mig lite från den ovissa framtiden och på så sätt kunna njuta bara lite mer av här och nu.

Situationen för oss alla i familjen är ju dock ett problem. Senaste dagarna har vi haft en toppenperson här som hjälpt oss med sonen, och det har gjort stor skillnad. Skapat utrymme för oss båda att existera som hela personer och inte bara vårdare.

Exmakens eftervåld har dock börjat eskalera lite. Kanske får ringa kvinnofridslinjen igen och fråga om råd men om någon här har erfarenhet av eller insikt om eftervåld så får ni gärna DMa.

Men, igår tog jag ett par korta promenader själv, lyssnade på musik bara jag tycker om, och hittade lite tid att dricka en kopp te och göra mina stretches för min dans. Inte mycket på det stora hela, men tillräckligt för att lyfta min själ något. Frun och jag kollade på en dokumentär om Sveriges natur, och jag grät en skvätt. Det är skönt att veta att hon förstår min saknad där.




En konkret fråga: Frun sover mycket, även dagtid. En del av det är att hon är uppe några gånger på natten för att ta hand om sonen (han vill inte att någon annan hjälper då, annars hade jag såklart tagit några nätter) men delvis också depressionen. Hon vill ofta att jag stannar i sängen med henne under dagen och håller om henne, och visst vill jag det, men samtidigt vill jag ju göra allt annat de få timmar vi har fria varje dag. Jag tror ju att det hjälper att vara med henne och visa att hon är älskad, men hur mycket blir för mycket? Hur vet jag när det verkligen behövs och när det hade varit bättre att ta tag i tvätt, disk, och mina egna intressen?

Jag har ju själv mått dåligt då och då. Visst vill en bli omhållen. Det är svårt.

 

[SaraXX]

Ni har båda en riktigt bra poäng där. Jag måste nog emotionellt distansera mig lite från den ovissa framtiden och på så sätt kunna njuta bara lite mer av här och nu.

Situationen för oss alla i familjen är ju dock ett problem. Senaste dagarna har vi haft en toppenperson här som hjälpt oss med sonen, och det har gjort stor skillnad. Skapat utrymme för oss båda att existera som hela personer och inte bara vårdare.

Exmakens eftervåld har dock börjat eskalera lite. Kanske får ringa kvinnofridslinjen igen och fråga om råd men om någon här har erfarenhet av eller insikt om eftervåld så får ni gärna DMa.

Men, igår tog jag ett par korta promenader själv, lyssnade på musik bara jag tycker om, och hittade lite tid att dricka en kopp te och göra mina stretches för min dans. Inte mycket på det stora hela, men tillräckligt för att lyfta min själ något. Frun och jag kollade på en dokumentär om Sveriges natur, och jag grät en skvätt. Det är skönt att veta att hon förstår min saknad där.




En konkret fråga: Frun sover mycket, även dagtid. En del av det är att hon är uppe några gånger på natten för att ta hand om sonen (han vill inte att någon annan hjälper då, annars hade jag såklart tagit några nätter) men delvis också depressionen. Hon vill ofta att jag stannar i sängen med henne under dagen och håller om henne, och visst vill jag det, men samtidigt vill jag ju göra allt annat de få timmar vi har fria varje dag. Jag tror ju att det hjälper att vara med henne och visa att hon är älskad, men hur mycket blir för mycket? Hur vet jag när det verkligen behövs och när det hade varit bättre att ta tag i tvätt, disk, och mina egna intressen?

Jag har ju själv mått dåligt då och då. Visst vill en bli omhållen. Det är svårt.

Kan ni prata om det och komma fram till en kompromiss? Hon förstår säkert din synvinkel även om hon önskar annat. Kan tyngdtäcke hjälpa för trygghetskänslan?

 

[gulakatten]

En konkret fråga: Frun sover mycket, även dagtid. En del av det är att hon är uppe några gånger på natten för att ta hand om sonen (han vill inte att någon annan hjälper då, annars hade jag såklart tagit några nätter) men delvis också depressionen. Hon vill ofta att jag stannar i sängen med henne under dagen och håller om henne, och visst vill jag det, men samtidigt vill jag ju göra allt annat de få timmar vi har fria varje dag. Jag tror ju att det hjälper att vara med henne och visa att hon är älskad, men hur mycket blir för mycket? Hur vet jag när det verkligen behövs och när det hade varit bättre att ta tag i tvätt, disk, och mina egna intressen?

Jag har ju själv mått dåligt då och då. Visst vill en bli omhållen. Det är svårt.

Inledde ni en relation när hon redan hunnit bli deprimerad? Eller har ni levt tillsammans medan hon mått hyfsat ok? För det ovanstående låter så oerhört osunt för mig. Hon behöver ju någon form av vård eller terapi, inte att hennes partner ska ligga i timtals på dagarna och omfamna hennes depression?

 

[monster1]

En konkret fråga: Frun sover mycket, även dagtid. En del av det är att hon är uppe några gånger på natten för att ta hand om sonen (han vill inte att någon annan hjälper då, annars hade jag såklart tagit några nätter) men delvis också depressionen. Hon vill ofta att jag stannar i sängen med henne under dagen och håller om henne, och visst vill jag det, men samtidigt vill jag ju göra allt annat de få timmar vi har fria varje dag. Jag tror ju att det hjälper att vara med henne och visa att hon är älskad, men hur mycket blir för mycket? Hur vet jag när det verkligen behövs och när det hade varit bättre att ta tag i tvätt, disk, och mina egna intressen?

Jag har ju själv mått dåligt då och då. Visst vill en bli omhållen. Det är svårt.

Är hon vaken när hon ligger i sängen på dagarna, om hon är det så bör hon nog gå upp. Att ligga och vila när man är deprimerad är sällan särskilt hjälpsamt. Oftast mår man ju bättre om man gör saker istället för att sjunka in i depressionen.

Krama om henne lite när du vaknar och sen får det vara bra, gå upp gör det du behöver göra. Just nu verkar du vara hennes snuttefilt, en snuttefilt som gör att hon kan stanna kvar i det tillstånd där hon är. Visst kan det väll kännas bra att bli omhållen en stund när man mår extra dåligt någon dag, men som en norm absolut inte och inte är det någon heldags aktivitet. För att må bra behöver hon sova rutinmässigt, äta rutinmässigt och motionera samt ägna sig åt sociala saker. Liksom tvinga i sig in i goda rutiner.

 

[Palermo]

Ni har båda en riktigt bra poäng där. Jag måste nog emotionellt distansera mig lite från den ovissa framtiden och på så sätt kunna njuta bara lite mer av här och nu.

Situationen för oss alla i familjen är ju dock ett problem. Senaste dagarna har vi haft en toppenperson här som hjälpt oss med sonen, och det har gjort stor skillnad. Skapat utrymme för oss båda att existera som hela personer och inte bara vårdare.

Exmakens eftervåld har dock börjat eskalera lite. Kanske får ringa kvinnofridslinjen igen och fråga om råd men om någon här har erfarenhet av eller insikt om eftervåld så får ni gärna DMa.

Men, igår tog jag ett par korta promenader själv, lyssnade på musik bara jag tycker om, och hittade lite tid att dricka en kopp te och göra mina stretches för min dans. Inte mycket på det stora hela, men tillräckligt för att lyfta min själ något. Frun och jag kollade på en dokumentär om Sveriges natur, och jag grät en skvätt. Det är skönt att veta att hon förstår min saknad där.




En konkret fråga: Frun sover mycket, även dagtid. En del av det är att hon är uppe några gånger på natten för att ta hand om sonen (han vill inte att någon annan hjälper då, annars hade jag såklart tagit några nätter) men delvis också depressionen. Hon vill ofta att jag stannar i sängen med henne under dagen och håller om henne, och visst vill jag det, men samtidigt vill jag ju göra allt annat de få timmar vi har fria varje dag. Jag tror ju att det hjälper att vara med henne och visa att hon är älskad, men hur mycket blir för mycket? Hur vet jag när det verkligen behövs och när det hade varit bättre att ta tag i tvätt, disk, och mina egna intressen?

Jag har ju själv mått dåligt då och då. Visst vill en bli omhållen. Det är svårt.

Jag hade på sin höjd klappat lite på henne en minut, max. Jag lägger inte ner mitt eget liv för att ligga i sängen med en (vuxen) sjukling. Det låter bara mer och mer medsjukt, det här.

 

[Palermo]

Går det att förklara den här typen av gränssättning?
(Högg bara sista att svara på)

Högaktuellt exempel i tråden: man säger med självklarhet ett enkelt nej till en vuxen partner som vill att man ligger och håller om hen i sängen i timmar mitt på dagen. Detta "nej" är idealt fritt från projektioner av olika känslor, man säger bara nej som när någon föreslår något man inte vill. Om partner då skuldbelägger en, ber man hen vänligt men bestämt att sluta med det.

 

[FarNahar]

Inledde ni en relation när hon redan hunnit bli deprimerad? Eller har ni levt tillsammans medan hon mått hyfsat ok? För det ovanstående låter så oerhört osunt för mig. Hon behöver ju någon form av vård eller terapi, inte att hennes partner ska ligga i timtals på dagarna och omfamna hennes depression?

Är hon vaken när hon ligger i sängen på dagarna, om hon är det så bör hon nog gå upp. Att ligga och vila när man är deprimerad är sällan särskilt hjälpsamt. Oftast mår man ju bättre om man gör saker istället för att sjunka in i depressionen.

Krama om henne lite när du vaknar och sen får det vara bra, gå upp gör det du behöver göra. Just nu verkar du vara hennes snuttefilt, en snuttefilt som gör att hon kan stanna kvar i det tillstånd där hon är. Visst kan det väll kännas bra att bli omhållen en stund när man mår extra dåligt någon dag, men som en norm absolut inte och inte är det någon heldags aktivitet. För att må bra behöver hon sova rutinmässigt, äta rutinmässigt och motionera samt ägna sig åt sociala saker. Liksom tvinga i sig in i goda rutiner.

Jag hade på sin höjd klappat lite på henne en minut, max. Jag lägger inte ner mitt eget liv för att ligga i sängen med en (vuxen) sjukling. Det låter bara mer och mer medsjukt, det här.

Högaktuellt exempel i tråden: man säger med självklarhet ett enkelt nej till en vuxen partner som vill att man ligger och håller om hen i sängen i timmar mitt på dagen. Detta "nej" är idealt fritt från projektioner av olika känslor, man säger bara nej som när någon föreslår något man inte vill. Om partner då skuldbelägger en, ber man hen vänligt men bestämt att sluta med det.

Ingen skuldbeläggning sker och visst är jag uppe och gör saker, men kommer förbi och kramar en stund här och där. Föreslår ofta någon aktivitet (promenad, något kreativt, etc) och hon nappar ofta. Hon vet nog själv vad hon behöver göra för att må bättre, men är dels trött efter att ha varit uppe med sonen och dels trött av depression/hopplöshet.

För det mesta är hon ändå funktionell och gör saker, men det kommer och går lite i vågor på några dagar beroende på vad som sker runtom och hur sonen har det.

Jag tror mycket på att det inte är en svår depression egentligen utan mycket av det är situationen. Därmed tror jag inte heller att det är något direkt medberoende eller osundhet i att ge henne stöttning både emotionellt och praktiskt, men när det övergår i mer inre psykologi än yttre faktorer så måste jag agera annorlunda. Hade det bara varit ren depression hade det varit enklare, då hade jag bara fokuserat på sonen och mig själv först, men nu är det ändå så att vi är inflätade i en stressig situation bortom vår kontroll, och den är värst för min fru. Jag har en bättre situation på det stora hela. Det blir bara svårt ibland att dra gränser mellan situationen och hennes inre problem/känslor/depression, särskilt på de riktigt dåliga dagarna.

Och jag tror inte hon var deprimerad när vi träffades, men däremot i en enormt svår situation med sonen och exmaken och livet. Den situationen är lite bättre, men det tar tid.

 

[Palermo]

Ingen skuldbeläggning sker och visst är jag uppe och gör saker, men kommer förbi och kramar en stund här och där. Föreslår ofta någon aktivitet (promenad, något kreativt, etc) och hon nappar ofta. Hon vet nog själv vad hon behöver göra för att må bättre, men är dels trött efter att ha varit uppe med sonen och dels trött av depression/hopplöshet.

För det mesta är hon ändå funktionell och gör saker, men det kommer och går lite i vågor på några dagar beroende på vad som sker runtom och hur sonen har det.

Jag tror mycket på att det inte är en svår depression egentligen utan mycket av det är situationen. Därmed tror jag inte heller att det är något direkt medberoende eller osundhet i att ge henne stöttning både emotionellt och praktiskt, men när det övergår i mer inre psykologi än yttre faktorer så måste jag agera annorlunda. Hade det bara varit ren depression hade det varit enklare, då hade jag bara fokuserat på sonen och mig själv först, men nu är det ändå så att vi är inflätade i en stressig situation bortom vår kontroll, och den är värst för min fru. Jag har en bättre situation på det stora hela. Det blir bara svårt ibland att dra gränser mellan situationen och hennes inre problem/känslor/depression, särskilt på de riktigt dåliga dagarna.

Och jag tror inte hon var deprimerad när vi träffades, men däremot i en enormt svår situation med sonen och exmaken och livet. Den situationen är lite bättre, men det tar tid.

Nu tar du ju tillbaka mycket av det du har skrivit tidigare. (Det gör man ju ofta när någon annan förtydligar det man själv säger, någon annan som inte har normaliserat samma saker, det vill säga.)