Min fru är deprimerad

[Palermo]

Nu ser jag att ni inte bor i Sverige men jag tror du också behöver egen terapi @FarNahar Dels för att ni har det tufft med sonen men framförallt för att du ska få någonstans att ventilera och få hjälp med strategier och råd om hur du kan stötta din fru utan att drunkna. Jag har levt i oerhört tuffa situationer som anhörig både under min uppväxt och som vuxen. Utan egen stöttning och terapi hade jag drunknat.

Ja, det tror jag också i TS fall. Om man inte har den där gränsdragningen naturligt i sig, behöver man lära sig.

 

[FarNahar]

Det låter som mer än vad någon borde klara av @FarNahar .

Det där med självinsikten är ju tröstlöst.
Det låter som att du riskerar att gå sönder. På riktigt alltså. Jag förstår att du tycker att det är värt risken på vad du skriver, och jag vet att det inte går att argumentera med när man är mitt i. Jag slutade hos en psykolog och förkastade allt han sa när han höll upp en spegel framför mig, jag skulle ju laga min familj! Det gick inte och min utdragna kamp gjorde definitivt mer skada än nytta, inte minst för mig, men det hade nog inte kunnat vara på något annat sätt.

Är det ett alternativ att flytta till Sverige?
Går det att få mer hjälp för sonen?

En månads terapi är ju lite i sammanhanget, hoppas att det kan vända skutan på lite sikt.

Jag är åtminstone på det rätta med att inget kommer att lagas här. Det handlar om att hålla ut nog för att göra saker lite, lite bättre—och främst för sonen, som annars har en mörk framtid.

Flytta till Sverige är något vi jobbar på på lång sikt, men en stor del av det är bortom vår kontroll. Frun är läkare och kan då se fram emot åratal av studier och ett stort avbrott i karriären, men det är det lilla så länge hennes exmake håller på med eftervåld och kontroll genom att försöka ta vårdnad om sonen genom rättssystemet. Så visst är det mer än rak depression; hon har utstått och utstår fortfarande mycket.

Vi jobbar också på mer och bättre hjälp med sonen, men det kostar multum. Vi bor i USA just nu, och några timmars avlastning kostar tusentals kronor, för att inte tala om vård/skola som går på miljoner varje år. Visst vill vi härifrån, och helst igår med tanke på situationen här.

Har olika mediciner testats?

Att bli friskare från en sådan djupare depression är otroligt svårt om än nästan omöjligt utan sådan hjälp. Kroppen behöver ofta hjälp att återställa alting igen. Medicin i kombination med terapi är vad som oftast behövs annars så jobbar man ofta i motvind.

Jag vet faktiskt inte detaljerna kring medicin. Kanske är det något mer konkret att ta ett samtal kring, något som kanske inte blir så personligt.

Ledsen att det är som det är.

Men, läs på om medberoende. Som det är nu drar ni ner varandra och inget gott kommer ur det.
Hitta skillnaden mellan att vara en partner det går att dela allt med och att vara terapeut, vårdare och dörrmatta.

Som sjuk blir man inte hjälpt av att andra ger upp sina liv och att sjukdom blir det centrala. Tvärtom. Balansen mellan att bry sig om och att sugas in i och gå upp i sjukdom måste finnas.

Nu vet jag inte vilken typ av skyddsnät som finns där ni bor men ta emot den hjälpen som finns. Återgå till ditt arbete, få möjlighet till återhämtning och återfå balansen. Du ska inte vara vårdare. Du ska vara partnern. Du ska inte ge möjlighet till att allt kretsar kring det svåra. Din uppgift är att ta med det normala in i era liv igen.

Min partner är långt ifrån perfekt men när jag ser hur vissas partner går så helt upp i deras sjukdomar är jag så tacksam för att han inte gör så. Då hade jag gått under och dragit honom med mig.

Det finns inget skyddsnät här alls. Jag är nog medberoende på många sätt, men å andra sidan är jag rädd för sonens skull. Hade det bara varit frun hade jag agerat annorlunda. Jag försöker dock återgå till arbete så smått och ta mer tid till mig själv. Jag är rädd dock att exmaken ska få vårdnad om sonen, och då blir sonens liv och framtid hemska, frun mer deprimerad, och chansen att lämna USA noll. Vi måste igenom detta och få förändring i situationen, och mycket måste frun göra, men depressionen saboterar mycket.

Nu ser jag att ni inte bor i Sverige men jag tror du också behöver egen terapi @FarNahar Dels för att ni har det tufft med sonen men framförallt för att du ska få någonstans att ventilera och få hjälp med strategier och råd om hur du kan stötta din fru utan att drunkna. Jag har levt i oerhört tuffa situationer som anhörig både under min uppväxt och som vuxen. Utan egen stöttning och terapi hade jag drunknat.

Jag har inte råd med terapi här, men jag har en del stöd ändå från utomstående. Absolut inte tillräckligt dock.

Det jag behöver strategier för är nog mest det känslomässiga. Att inte ta åt mig när allt blir mitt fel, att hålla styrka i mig själv som inte har med relationen att göra.

Har det alltid varit så att dina känslor inte fått utrymme i relationen eller är det nu när din fru är sjuk i depression som det är så? Det verkar annars som en helt orimlig livssituation för dig att vara i ett förhållande som är så ensidig.

Hon har mått såhär mer eller mindre hela relationen, men visst har mina känslor aldrig fått riktigt utrymme. Mönstret är:

Nahar mår dåligt = Vi bråkar
Fru Nahar mår dåligt = Nahar tröstar

Visst är det orimligt och ohållbart och osunt. Jag lägger nog mycket på situationen som egentligen handlar om hur hon hanterar den (hanterar sina relationer).

Jag önskar att jag redan adopterat sonen. Då hade jag inte behövt vara så rädd för hans skull om saker skulle urarta i relationen med frun. Adoption är långt borta just nu, dock.

Jag är övertygad om att du är något mycket viktigt på spåret där.

Min sambo har haft svåra och långa depressiva skov under ca de första 15-20 åren av vår relation. Jag har turen att vara en person som inte är lagd åt det medberoende hållet, annars hade det aldrig gått.

Jag har inte gett mig in i att prata om destruktiva tankar något nämnvärt, jag har inte sett depressionen som något jag ska lösa, precis som jag inte heller löser andra sjukdomstillstånd. Jag är inte vårdare.

Det är ju dock barn och katt med i bilden. Kanske får jag göra som SaraXX föreslog och se mig själv som ensam vårdare av dem för att överleva. (Dock kan jag ju inte ta beslut angående sonens liv, vilket begränsar mig en del.)

Medi
Medicinen kan göra det värre initialt. Man rekommenderar ibland inläggning under den fasen. Sen finns det en uppsjö av olika läkemedel, man tvingas ofta prova sig fram. Numera finns också magnetisering. Man sänder magnetism på något vis genom hjärnan, på sjukhus alltså. Det visar sig överraskande effektivt och biverkningsfritt, nästan helt smärtfritt vid behandlingstillfällena.

Inläggning finns inte på kartan. Dels finns det inte här och dels behöver sonen konstant hjälp.

Det ska inte handla om "vi". Hon är sjuk. Inte du.

Jag vet inte om jag håller med. På ett plan, ja, men vi är ju fortfarande en familj? Vi hjälps åt?

Så det finns ingen möjlighet till utökat stöd för sonen? Det är synd att LSS håller på att nedmonteras och att allt fler förlorar sina rättigheter i Sverige, men det kanske ändå fortfarande skulle vara värt en flytt till Sverige om den möjligheten alls finns för er? Trenden både här och i många andra länder rör sig ju mot institutionalisering men än är vi inte där att allt är 100% diskriminering. Förhoppningsvis går det att vända den här utvecklingen, även om det ser rätt mörkt ut just nu.

Och det är ju svårt, för att inte säga omöjligt, att helt lösa svårigheter som grundar sig i konkreta samhällsproblem med terapi och medicin, men det borde åtminstone bli lite lättare att hantera. Det är också ohållbart att din fru förlitar sig så mycket på dig. Finns det möjligheter att hitta andra i liknande situation och samarbeta med dem (tänk rättighets-gräsrotsrörelse) på ett lite mer konstruktivt sätt än att enbart känna en individuell hopplöshet? Att känna hopplöshet tillsammans i en grupp som arbetar för förändring kan vara lättare än att känna det ensam.

Tack för att du förstår hur svårt det är med en son med funktionshinder Det finns verkligen ingen riktig hjälp här i USA, och det blir ju snabbt värre och värre nu. Sverige ser fortfarande bättre ut för oss, och om inte för sonen direkt så åtminstone bara ett bättre samhälle för oss så att vi kan ta hand om honom mer. Men det är en lång väg dit, och jag vet inte om frun kommer orka hela vägen.

Ja, det tror jag också i TS fall. Om man inte har den där gränsdragningen naturligt i sig, behöver man lära sig.

Jag trodde nog att jag hade den, men livet har inte så klara linjer alltid, och nu är det svårt.

 

[SaraXX]

Jag är åtminstone på det rätta med att inget kommer att lagas här. Det handlar om att hålla ut nog för att göra saker lite, lite bättre—och främst för sonen, som annars har en mörk framtid.

Flytta till Sverige är något vi jobbar på på lång sikt, men en stor del av det är bortom vår kontroll. Frun är läkare och kan då se fram emot åratal av studier och ett stort avbrott i karriären, men det är det lilla så länge hennes exmake håller på med eftervåld och kontroll genom att försöka ta vårdnad om sonen genom rättssystemet. Så visst är det mer än rak depression; hon har utstått och utstår fortfarande mycket.

Vi jobbar också på mer och bättre hjälp med sonen, men det kostar multum. Vi bor i USA just nu, och några timmars avlastning kostar tusentals kronor, för att inte tala om vård/skola som går på miljoner varje år. Visst vill vi härifrån, och helst igår med tanke på situationen här.

Jag vet faktiskt inte detaljerna kring medicin. Kanske är det något mer konkret att ta ett samtal kring, något som kanske inte blir så personligt.

Det finns inget skyddsnät här alls. Jag är nog medberoende på många sätt, men å andra sidan är jag rädd för sonens skull. Hade det bara varit frun hade jag agerat annorlunda. Jag försöker dock återgå till arbete så smått och ta mer tid till mig själv. Jag är rädd dock att exmaken ska få vårdnad om sonen, och då blir sonens liv och framtid hemska, frun mer deprimerad, och chansen att lämna USA noll. Vi måste igenom detta och få förändring i situationen, och mycket måste frun göra, men depressionen saboterar mycket.

Jag har inte råd med terapi här, men jag har en del stöd ändå från utomstående. Absolut inte tillräckligt dock.

Det jag behöver strategier för är nog mest det känslomässiga. Att inte ta åt mig när allt blir mitt fel, att hålla styrka i mig själv som inte har med relationen att göra.

Hon har mått såhär mer eller mindre hela relationen, men visst har mina känslor aldrig fått riktigt utrymme. Mönstret är:

Nahar mår dåligt = Vi bråkar
Fru Nahar mår dåligt = Nahar tröstar

Visst är det orimligt och ohållbart och osunt. Jag lägger nog mycket på situationen som egentligen handlar om hur hon hanterar den (hanterar sina relationer).

Jag önskar att jag redan adopterat sonen. Då hade jag inte behövt vara så rädd för hans skull om saker skulle urarta i relationen med frun. Adoption är långt borta just nu, dock.

Det är ju dock barn och katt med i bilden. Kanske får jag göra som SaraXX föreslog och se mig själv som ensam vårdare av dem för att överleva. (Dock kan jag ju inte ta beslut angående sonens liv, vilket begränsar mig en del.)

Inläggning finns inte på kartan. Dels finns det inte här och dels behöver sonen konstant hjälp.

Jag vet inte om jag håller med. På ett plan, ja, men vi är ju fortfarande en familj? Vi hjälps åt?

Tack för att du förstår hur svårt det är med en son med funktionshinder Det finns verkligen ingen riktig hjälp här i USA, och det blir ju snabbt värre och värre nu. Sverige ser fortfarande bättre ut för oss, och om inte för sonen direkt så åtminstone bara ett bättre samhälle för oss så att vi kan ta hand om honom mer. Men det är en lång väg dit, och jag vet inte om frun kommer orka hela vägen.

Jag trodde nog att jag hade den, men livet har inte så klara linjer alltid, och nu är det svårt.

Du som svensk medborgare, finns det terapi på distans härifrån som du kan ta del av? Jag har ingen koll på hur det funkar.

 

[skiesabove]

Vilken jobbig och komplicerad situation. Jag funderar på om det är läge att kolla med andra amerikaner med barn med funktionshinder om hur dom löser stöd i vardagen? Eftersom hon jobbar som läkare borde hon ha både rätt bra försäkring och hög inkomst, vad kan den täcka? Kan ni flytta till ett billigt boende för att ha råd med mer avlastning?

Och i övrigt försöka förenkla livet så mycket det bara går - måste ni ha katt, tillexempel? Har ni råd med att få hemlagad mat levererad, städare osv?

Och har du tänkt på i vilken mån kulturkrockarna mellan svensk och amerikansk kultur kan påverka er relation? En stor skillnad är ju tillexempel normen om mannen som provider och kvinnan som den som tar hand om barnen - har ni kunnat prata om era känslor runt det, hur påverkar det henne att vara normbrytande? Och hur påverkar det er relation att du nu är en SAH-dad, fast du inte är biopappa?

 

[Otherside]

Det blev liiite tydligare nu när vi vet var ni bor. Det förklarar en del.

En fruktansvärt tuff situation. Jag tänker dock (utan att ha ett alternativ av föreslå) att det är svårt att vara terapeut OCH partner samtidigt; du har för mycket känslor inblandade och för mycket som personligen står på spel, för att kunna agera tillräckligt och kunna sätta gränser och ställa krav.

Din fru vet detta och kan dra fördel av det - och det gör det också svårare för henne att ställa krav på sig själv, då du alltid finns till hands OCH vänder ut och in på dig själv, ger upp allt, för att hjälpa henne. Och sonen. I hennes sits är det lätt att agera just så, men det är ohållbart och det hjälper henne inte. Det måste vara ohyggligt svårt men är ett hinder i vägen för henne att gå vidare.

Jag tror du behöver överlämna terapeut-rollen till en utomstående, just, terapeut.

Hur omöjligt är det att hitta en lösning med exmaken? I USA tänker jag att t.ex. advokatkostnader är astronomiska och han kanske har andra ekonomiska förutsättningar?

 

[monster1]

Jag är åtminstone på det rätta med att inget kommer att lagas här. Det handlar om att hålla ut nog för att göra saker lite, lite bättre—och främst för sonen, som annars har en mörk framtid.

Flytta till Sverige är något vi jobbar på på lång sikt, men en stor del av det är bortom vår kontroll. Frun är läkare och kan då se fram emot åratal av studier och ett stort avbrott i karriären, men det är det lilla så länge hennes exmake håller på med eftervåld och kontroll genom att försöka ta vårdnad om sonen genom rättssystemet. Så visst är det mer än rak depression; hon har utstått och utstår fortfarande mycket.

Vi jobbar också på mer och bättre hjälp med sonen, men det kostar multum. Vi bor i USA just nu, och några timmars avlastning kostar tusentals kronor, för att inte tala om vård/skola som går på miljoner varje år. Visst vill vi härifrån, och helst igår med tanke på situationen här.

Jag vet faktiskt inte detaljerna kring medicin. Kanske är det något mer konkret att ta ett samtal kring, något som kanske inte blir så personligt.

Det finns inget skyddsnät här alls. Jag är nog medberoende på många sätt, men å andra sidan är jag rädd för sonens skull. Hade det bara varit frun hade jag agerat annorlunda. Jag försöker dock återgå till arbete så smått och ta mer tid till mig själv. Jag är rädd dock att exmaken ska få vårdnad om sonen, och då blir sonens liv och framtid hemska, frun mer deprimerad, och chansen att lämna USA noll. Vi måste igenom detta och få förändring i situationen, och mycket måste frun göra, men depressionen saboterar mycket.

Jag har inte råd med terapi här, men jag har en del stöd ändå från utomstående. Absolut inte tillräckligt dock.

Det jag behöver strategier för är nog mest det känslomässiga. Att inte ta åt mig när allt blir mitt fel, att hålla styrka i mig själv som inte har med relationen att göra.

Hon har mått såhär mer eller mindre hela relationen, men visst har mina känslor aldrig fått riktigt utrymme. Mönstret är:

Nahar mår dåligt = Vi bråkar
Fru Nahar mår dåligt = Nahar tröstar

Visst är det orimligt och ohållbart och osunt. Jag lägger nog mycket på situationen som egentligen handlar om hur hon hanterar den (hanterar sina relationer).

Jag önskar att jag redan adopterat sonen. Då hade jag inte behövt vara så rädd för hans skull om saker skulle urarta i relationen med frun. Adoption är långt borta just nu, dock.

Det är ju dock barn och katt med i bilden. Kanske får jag göra som SaraXX föreslog och se mig själv som ensam vårdare av dem för att överleva. (Dock kan jag ju inte ta beslut angående sonens liv, vilket begränsar mig en del.)

Inläggning finns inte på kartan. Dels finns det inte här och dels behöver sonen konstant hjälp.

Jag vet inte om jag håller med. På ett plan, ja, men vi är ju fortfarande en familj? Vi hjälps åt?

Tack för att du förstår hur svårt det är med en son med funktionshinder Det finns verkligen ingen riktig hjälp här i USA, och det blir ju snabbt värre och värre nu. Sverige ser fortfarande bättre ut för oss, och om inte för sonen direkt så åtminstone bara ett bättre samhälle för oss så att vi kan ta hand om honom mer. Men det är en lång väg dit, och jag vet inte om frun kommer orka hela vägen.

Jag trodde nog att jag hade den, men livet har inte så klara linjer alltid, och nu är det svårt.

Jag tror att du behöver bli mer självisk och ta mindre hänsyn till din fru och hennes mående om du ska klara detta. Även om nu hon inte kommer överens med sin mamma, så tänker jag att du behöver luft och avlastning och då får det bli mer av fruns mamma i hemmet. Liksom använd den avlastningen i den mån du kan så du kan ha ett eget liv, annars kommer belastningen av hennes och hennes sons mående sänka dig. Din fru måste hantera sina problem med exmake och trauman, det är hennes arbete. Se till att du har ett socialt stödnätverk utanför kärnfamiljen där du kan söka stöd så du har något som är ditt eget där du kan hämta energi. Just nu är du ju inmålad i ett hörn när du inte heller har ett eget jobb där du kan få lite avstånd till era problem och ett annat sammanhang än att bara vara vårdare till två personer i familjen dygnet runt.

Du ska heller inte vara din frus terapeut, det är inte ok för någon av er. Visst att man samtalar och stöttar sin partner i en relation men terapi är något helt annat och den behöver vara professionell. Terapi är sjukgymnastik för hjärnan och det bör vara en professionell som utför den annars kommer man ju ingenvart alls, du vet ju inte hur man jobbar terapeutiskt med tankemönster och övningar för att förändra dessa. Vilken nivå utmaningarna ska läggas på osv hur man växlar upp och när man ska backa. Traumaterapi är dessutom ganska komplicerat om man ska lyckas.

Sen kan det ju vara bra att titta på sig själv, hur kommer det sig att du klev in i den här relationen där du på något sätt gör allt arbetet (känslomässigt), speciellt som det redan var så från början. Är det så här du vill att ditt liv ska vara, ska du leva för andras skull men inte för dig själv?

 

[Otherside]

Tillägg: Om (när!!) du brakar ihop och inte finns tillgänglig längre, står frun och sonen där helt själva. Du behöver ta hand om dig själv så att du faktiskt finns där för dem - men inte som terapeut och alltid närvarande hjälpare. @monster1 :s inlägg precis här ovan, är väldigt klokt, tydligt och viktigt!

Värdera dig själv också! Högt!

 

[stjarnhimmel]

Om det inte finns så mkt stöd - fimns det annqn hjälp att få? Jsg tämker då på föreningar och grupper tex för dig som anhörig både till fru och barn?

 

[SaraXX]

Tillägg: Om (när!!) du brakar ihop och inte finns tillgänglig längre, står frun och sonen där helt själva. Du behöver ta hand om dig själv så att du faktiskt finns där för dem - men inte som terapeut och alltid närvarande hjälpare. @monster1 :s inlägg precis här ovan, är väldigt klokt, tydligt och viktigt!

Värdera dig själv också! Högt!

Vill verkligen understryka detta.
När vi var mitt i värsta röran ringde mamma en dag och sa: Vi behöver ha en plan för om du inte tar dig ur sängen en dag, vad händer med barnen då.

Vi behövde aldrig sätta den planen i verket men det känns så här i efterhand mest som tur. Det var nog väldigt nära.

 

[Palermo]

Jag är åtminstone på det rätta med att inget kommer att lagas här. Det handlar om att hålla ut nog för att göra saker lite, lite bättre—och främst för sonen, som annars har en mörk framtid.

Flytta till Sverige är något vi jobbar på på lång sikt, men en stor del av det är bortom vår kontroll. Frun är läkare och kan då se fram emot åratal av studier och ett stort avbrott i karriären, men det är det lilla så länge hennes exmake håller på med eftervåld och kontroll genom att försöka ta vårdnad om sonen genom rättssystemet. Så visst är det mer än rak depression; hon har utstått och utstår fortfarande mycket.

Vi jobbar också på mer och bättre hjälp med sonen, men det kostar multum. Vi bor i USA just nu, och några timmars avlastning kostar tusentals kronor, för att inte tala om vård/skola som går på miljoner varje år. Visst vill vi härifrån, och helst igår med tanke på situationen här.

Jag vet faktiskt inte detaljerna kring medicin. Kanske är det något mer konkret att ta ett samtal kring, något som kanske inte blir så personligt.

Det finns inget skyddsnät här alls. Jag är nog medberoende på många sätt, men å andra sidan är jag rädd för sonens skull. Hade det bara varit frun hade jag agerat annorlunda. Jag försöker dock återgå till arbete så smått och ta mer tid till mig själv. Jag är rädd dock att exmaken ska få vårdnad om sonen, och då blir sonens liv och framtid hemska, frun mer deprimerad, och chansen att lämna USA noll. Vi måste igenom detta och få förändring i situationen, och mycket måste frun göra, men depressionen saboterar mycket.

Jag har inte råd med terapi här, men jag har en del stöd ändå från utomstående. Absolut inte tillräckligt dock.

Det jag behöver strategier för är nog mest det känslomässiga. Att inte ta åt mig när allt blir mitt fel, att hålla styrka i mig själv som inte har med relationen att göra.

Hon har mått såhär mer eller mindre hela relationen, men visst har mina känslor aldrig fått riktigt utrymme. Mönstret är:

Nahar mår dåligt = Vi bråkar
Fru Nahar mår dåligt = Nahar tröstar

Visst är det orimligt och ohållbart och osunt. Jag lägger nog mycket på situationen som egentligen handlar om hur hon hanterar den (hanterar sina relationer).

Jag önskar att jag redan adopterat sonen. Då hade jag inte behövt vara så rädd för hans skull om saker skulle urarta i relationen med frun. Adoption är långt borta just nu, dock.

Det är ju dock barn och katt med i bilden. Kanske får jag göra som SaraXX föreslog och se mig själv som ensam vårdare av dem för att överleva. (Dock kan jag ju inte ta beslut angående sonens liv, vilket begränsar mig en del.)

Inläggning finns inte på kartan. Dels finns det inte här och dels behöver sonen konstant hjälp.

Jag vet inte om jag håller med. På ett plan, ja, men vi är ju fortfarande en familj? Vi hjälps åt?

Tack för att du förstår hur svårt det är med en son med funktionshinder Det finns verkligen ingen riktig hjälp här i USA, och det blir ju snabbt värre och värre nu. Sverige ser fortfarande bättre ut för oss, och om inte för sonen direkt så åtminstone bara ett bättre samhälle för oss så att vi kan ta hand om honom mer. Men det är en lång väg dit, och jag vet inte om frun kommer orka hela vägen.

Jag trodde nog att jag hade den, men livet har inte så klara linjer alltid, och nu är det svårt.

Jag förstår att det är svårt, och det där med exet och USA underlättar inte.

Man kan se en familj som en sorts enhet, eller som ett antal personer som lever nära varandra. Ett typiskt resultat av just medberoende/medsjuka/alltför otydliga gränser mellan personerna, skulle jag säga är det du uttrycker: ditt sätt att hjälpas åt blir väldigt kostsamt för dig själv. Och ofta hjälper det ändå inte den andra/din fru.

 

[Tantan]

Jag instämmer med de som trycker på att du måste värna dig själv. Egen mask på innan du kan hjälpa din medpassagerare. Om du ser till ditt eget mående är du också till bättre hjälp. Om du kommer ut får du nya intryck och mer att prata om. Det låter som en destruktiv symbios och jag tänker att du borde försöka ha en hobby som inte involverar fru och barn. Spring, boxas, fota växter eller vad som helst du mår bra av.

 

[Mkb]

Tack för att du förstår hur svårt det är med en son med funktionshinder Det finns verkligen ingen riktig hjälp här i USA, och det blir ju snabbt värre och värre nu. Sverige ser fortfarande bättre ut för oss, och om inte för sonen direkt så åtminstone bara ett bättre samhälle för oss så att vi kan ta hand om honom mer. Men det är en lång väg dit, och jag vet inte om frun kommer orka hela vägen.

Det är synd med tanke på att USA ändå har en viss tradition av funktionsrätt, till skillnad från många europeiska länder. När Independent living rörelsen startade i Kalifornien till exempel så existerade ju fortfarande inte konceptet personlig assistans överhuvudtaget i Sverige. Har fått intrycket att det kan skilja sig ganska rejält mellan olika delstater, så om ni inte kan ta er till Sverige i nuläget kanske det finns ett möjligt mellansteg eller kompromiss någonstans i USA som är bättre än där ni befinner er? Generellt går det ofta snabbt utför med funktionsrätt i auktoritära länder så även om det nu skulle finnas en bättre plats i USA kan det förstås precis som du är inne på i värsta fall vara en tidsfråga innan det försämras även där. Så jag förstår att ni gärna flyttar till Sverige på sikt, men det finns sannolikt grader i helvetet även om ni skulle stanna i USA. Ni kanske redan bor i USA:s bästa delstat för människor med funktionsnedsättningar men om ni inte gör det så kan det vara värt att fundera på. Tillgången till stöd utifrån kan ju påverka era liv enormt mycket.

Och lite krasst så har hon inget annat val än att orka, du kan lämna den här situationen när du vill men hon är fast i den. Kanske är det därifrån en del av hennes kommentarer härrör, som en slags frustrerad försvarsmekanism för att hon är rädd att du faktiskt ska lämna? Det är positivt att hon har påbörjat terapi, förhoppningsvis kan du ta fasta på detta i praktiken och tänka att du lämnar över vården av henne till den professionella parten. Det är en sak att vårda sonen som verkar vara i behov av just anhörigas vård för att överleva, det är en annan sak att vårda en vuxen människa utan funktionsnedsättningar som dessutom går i terapi redan. Sedan håller jag med om det alla andra skriver om, skapa plats för att göra saker för dig själv i allt det här. Men försök göra detsamma även tillsammans med familjen då och då, livet kan inte utgöras av enbart måsten och plikter för er som familj heller.

 

[Grazing]

Vi försöker så gått det går att hitta mer stöd, men eftersom vi inte bor i Sverige finns det mycket litet att tillgå—och det som finns måste gå till sonen som är funktionshindrad. Vi vuxna ger upp våra liv för honom och min frus "depression" är nog i mångt och mycket hopplöshet kring sonen och hans framtid (han kommer aldrig kunna leva självständigt), och därför även hennes och vår framtid. Jag bär allt hopp, och när jag fallerar av någon anledning (dålig dag, egna problem, etc) så rasar hennes framtidstro och hennes tro på vår relation samman helt. Då är det bara för mig att släppa alla mina känslor och ta hand om henne igen.

Medicin har prövats men gjorde saken värre på flera plan. Det med att åka bort handlar om livssituationen; det finns inget utrymme för självreflektion eller att känna känslor. Jag försöker att skapa det för henne. Kanske är det inte fullt ut depressipn, utan mest hopplöshet, sorg, och andra negativa känslor, men samtidigt har hon absolut ingen riktig livslust och vissa tankemönster som känns som att de gör det värre för henne.

Det är ju lite definitionen av depression det du beskriver.

Hennes mamma hjälper för närvarande en del, men det är inte hållbart i längden. Deras relation har aldrig varit bra och blir värre varje dag känns det som.

Inläggning finns inte på kartan. Dels finns det inte här och dels behöver sonen konstant hjälp.

Har ingen aning om hur det fungerar där borta men utrymme för att ev läggas in och bli frisk måste väl finnas även där om det behövs? Depression är trots allt en dödlig sjukdom..eller kan lätt bli. Tänker att ju fortare hon får hjälp, mer än terapi, ju fortare kan ni få ett normalare liv och sonen får bättre stöd och hjälp från föräldrar som mår bra.

Kan mamman kanske hjälpa till med sonen om hon behöver mer hjälp och om hon ev skulle läggas in? Tänker att något system måste finnas även där borta. det är ju orimligt att klara av det hon ska klara av med en såpass ändå, vad det låter som, djupare depression.

Eller är det det att du är rädd att pappan får vårdnaden om hon skulle ev behöva läggas in/behöver mera hjälp?

 

[MiniLi]

Det är tungt att vara anhörig till någon som lider av psykisk ohälsa. Min fd partner led av ångest och depression och det påverkade mig jättemycket, mer än jag förstod under tiden vi var tillsammans. Jag är ändå psykolog och jobbar sedan länge i psykiatrin, jag vet precis vad som behövs för att må bättre i det läget men det är något helt annat att vara anhörig än att vara behandlare. Framförallt när den som är sjuk inte tar emot all hjälp och står emot det som behöver göras för att få till en förbättring.
För vår del var det partnern som gjorde slut, och det är jag väldigt glad för. Jag vet inte om jag hade fixat det, man känner sig ju som en jävla bov som inte orkar fortsätta hjälpa den som är sjuk. Men ärligt talat - man måste fokusera på sitt eget mående också. Ingen vinner på att även du dras ner i skiten..

 

[skiesabove]

Det är ju lite definitionen av depression det du beskriver.


Har ingen aning om hur det fungerar där borta men utrymme för att ev läggas in och bli frisk måste väl finnas även där om det behövs? Depression är trots allt en dödlig sjukdom..eller kan lätt bli. Tänker att ju fortare hon får hjälp, mer än terapi, ju fortare kan ni få ett normalare liv och sonen får bättre stöd och hjälp från föräldrar som mår bra.

Kan mamman kanske hjälpa till med sonen om hon behöver mer hjälp och om hon ev skulle läggas in? Tänker att något system måste finnas även där borta. det är ju orimligt att klara av det hon ska klara av med en såpass ändå, vad det låter som, djupare depression.

Eller är det det att du är rädd att pappan får vårdnaden om hon skulle ev behöva läggas in/behöver mera hjälp?

För amerikaner är problemet med vården oftast pengar, även med en bra försäkring. Sjukdagar, semester, föräldraledighet, det är inte alls likadant som här i Sverige.

Det är fullt möjligt att om TS fru blir inlagd en längre tid så har hon inget jobb att komma tillbaka till, och inga pengar att betala klinikräkningen med.

Det är en annan värld.

 

[Otherside]

Ja, som @skiesabove skriver här ovan, är det svårt att ge konkreta råd utifrån vår verklighet här i Sverige. Det bästa rådet är att @FarNahar tar hand om sig själv, inte utplånar sig själv totalt i sina försök att rädda sin fru och sonen. Sen behöver han konkret rådgivning på plats, för att se hur problemen kan lösas, eller åtminstone mildras.

Vi vet ju också väldigt lite om det hela; är båda amerikanska medborgare? Var i USA bor de? Har frun levt i Sverige, är hon kanske rentav svensk medborgare också? Hur gammal är sonen, är det ett litet barn eller en tonåring? Inte uppgifter som ts alls behöver berätta om, naturligtvis, men det är sånt den som ska hjälpa dem på plats måste känna till. Vi har ju ingen aning.

Men jag hoppas innerligt att det löser sig!

 

[Tantan]

Det är tungt att vara anhörig till någon som lider av psykisk ohälsa. Min fd partner led av ångest och depression och det påverkade mig jättemycket, mer än jag förstod under tiden vi var tillsammans. Jag är ändå psykolog och jobbar sedan länge i psykiatrin, jag vet precis vad som behövs för att må bättre i det läget men det är något helt annat att vara anhörig än att vara behandlare. Framförallt när den som är sjuk inte tar emot all hjälp och står emot det som behöver göras för att få till en förbättring.
För vår del var det partnern som gjorde slut, och det är jag väldigt glad för. Jag vet inte om jag hade fixat det, man känner sig ju som en jävla bov som inte orkar fortsätta hjälpa den som är sjuk. Men ärligt talat - man måste fokusera på sitt eget mående också. Ingen vinner på att även du dras ner i skiten..

Så bra beskrivet!

 

[Jerseyite]

Jag ser att du bor i USA. Det gör jag också. Vilken delstat befinner ni er i? Det finns ju hjälp att tillgå genom olika organisationer och en del delstater är det delvis betalt av staten. Jag vet att det finns åtminstone en ”free clinic” i den stora staden nära min hemort som erbjuder terapi och medicinering. Det låter på det du har beskrivit som att din fru behöver medicinsk hjälp för att kunna komma upp ur avgrunden lite.

Lägger till: det finns åtminstone tre stora nätverk som listar free mental health services. Jag har inte använt dem själv men jag har sett en av dem (FreeMentalHealthServices) komma upp lite här och där. Det verkar vara en stor portal där man kan söka per delstat.

 

[Mkb]

Jag har också tittat lite mer på det här med skillnaderna mellan delstater vad gäller hjälp till människor med funktionsnedsättning och det verkar ju variera väldigt kraftigt. Jättemycket. Såpass att många byter delstat när de får ett barn med funktionsnedsättning. Om ni har möjligheten att byta upp er så är det också bra att tänka framåt, vissa delstater erbjuder en del för barn men i princip inget för vuxna. Det kommer kanske en tid sen då ingen av er är kvar för att kunna hjälpa sonen. Samt kolla även på countynivå inom en delstat, för tydligen kan tillgången till hjälp skilja sig i praktiken mellan county så att det nästan närmar sig skillnaden mellan olika delstater.

Som sagt, ni har kanske redan tänkt på och resonerat kring allt detta och befinner er redan i en av de bästa delstaterna, men om inte så hade väl en flytt legat högt upp på listan. Anledningen till att jag tar upp det är ju för att det här antagligen inte handlar en vanlig, genomsnittlig, depression. Det kommer ur ett samhällsproblem. Att behandla det som en genomsnittlig depression kanske hjälper för stunden och tar er ur det värsta men den tärande vardagen och stressen består. Den försvinner inte heller om ni så hade haft de där pengarna att ta en paus från allt med en riktig semester, verkligheten återvänder. Jag förstår att ni sannolikt redan tänkt över situationen om och om igen och att det kanske därför också är onödigt av mig att nämna det här eftersom ni redan gör ert yttersta för att hålla ihop situationen. Men det är ju också så att en av er som försöker hålla ihop situationen är allvarligt deprimerad. Ärligt talat låter du också deprimerad ts. Och då ser man inte alltid alla möjligheter klart. För absolut är det så att det som finns i USA inte är samma typ av möjligheter som i Sverige, men det kan fortfarande, starkt beroende på var ni befinner er, vara sådant som har potential att förändra situationen.

 

[Palermo]

För amerikaner är problemet med vården oftast pengar, även med en bra försäkring. Sjukdagar, semester, föräldraledighet, det är inte alls likadant som här i Sverige.

Det är fullt möjligt att om TS fru blir inlagd en längre tid så har hon inget jobb att komma tillbaka till, och inga pengar att betala klinikräkningen med.

Det är en annan värld.

Jag hade nog gissat att en läkare, som TS fru väl är, hade sjukförsäkring genom anställningen. Det har ju ändå många amerikaner.