Min fru är deprimerad

[monster1]

Ingen skuldbeläggning sker och visst är jag uppe och gör saker, men kommer förbi och kramar en stund här och där. Föreslår ofta någon aktivitet (promenad, något kreativt, etc) och hon nappar ofta. Hon vet nog själv vad hon behöver göra för att må bättre, men är dels trött efter att ha varit uppe med sonen och dels trött av depression/hopplöshet.

För det mesta är hon ändå funktionell och gör saker, men det kommer och går lite i vågor på några dagar beroende på vad som sker runtom och hur sonen har det.

Jag tror mycket på att det inte är en svår depression egentligen utan mycket av det är situationen. Därmed tror jag inte heller att det är något direkt medberoende eller osundhet i att ge henne stöttning både emotionellt och praktiskt, men när det övergår i mer inre psykologi än yttre faktorer så måste jag agera annorlunda. Hade det bara varit ren depression hade det varit enklare, då hade jag bara fokuserat på sonen och mig själv först, men nu är det ändå så att vi är inflätade i en stressig situation bortom vår kontroll, och den är värst för min fru. Jag har en bättre situation på det stora hela. Det blir bara svårt ibland att dra gränser mellan situationen och hennes inre problem/känslor/depression, särskilt på de riktigt dåliga dagarna.

Och jag tror inte hon var deprimerad när vi träffades, men däremot i en enormt svår situation med sonen och exmaken och livet. Den situationen är lite bättre, men det tar tid.

Finns det inte stödgrupper för personer som utsatts för våld i nära relation i er delstat? Tänker att det skulle vara en hjälp för henne och ett sätt för er att rikta er utåt från er lilla bubbla av elände. När du beskriver situationen låter det som att ni är en liten ö vilket inte är så bra när man mår dåligt. Man bara förstärker det som är besvärligt. Att träffa andra i andra stadier av samma typer av situation är oftast bra. Man kan prata mer öppet om situationen utan att belasta varandra.

Jag tänker tillexempel på när ni tittade på dokumentären om svensk natur och du fick hemlängtan, det hade jag personligen tyckt varit väldigt jobbigt om jag var din partner eftersom det är jag och min situation som tvingar dig bort från det du längtar efter. En ytterligare belastning på en redan svår situation. Istället hade du kanske kunnat umgås med andra med svensk anknytning och fått ut ditt behov av prata om din längtan till Sverige där. De personerna kan ju också möta dig i det.

Gemensamt kanske ni kan gå med i någon grupp med andra föräldrar till barn med funktionshinder, det brukar ju inte minst vara bra för barnen att umgås med andra barn med funktionshinder för att få känna sig lite mer som alla andra i något sammanhang.

Helt enkelt sträck ur ut från familjebubblan hitta andra i liknande situationer (inte som helhet kanske men i delar).

 

[FarNahar]

Nu tar du ju tillbaka mycket av det du har skrivit tidigare. (Det gör man ju ofta när någon annan förtydligar det man själv säger, någon annan som inte har normaliserat samma saker, det vill säga.)

Det tycker jag inte att jag gör. Saker är inte svartvita och alla nyanser är inte lätta att få med i text. Om det är något specifikt du tycker jag har fel om så får du gärna ta upp det, men det hjälper inte så mycket att säga i princip "du har fel för jag tycker inte din situation är normal". I slutändan kanske jag inte håller med dig ändå, men om du delar med dig av dina tankar istället för att lägga i ord i min mun så kanske det hjälper saken istället.

Finns det inte stödgrupper för personer som utsatts för våld i nära relation i er delstat? Tänker att det skulle vara en hjälp för henne och ett sätt för er att rikta er utåt från er lilla bubbla av elände. När du beskriver situationen låter det som att ni är en liten ö vilket inte är så bra när man mår dåligt. Man bara förstärker det som är besvärligt. Att träffa andra i andra stadier av samma typer av situation är oftast bra. Man kan prata mer öppet om situationen utan att belasta varandra.

Jag tänker tillexempel på när ni tittade på dokumentären om svensk natur och du fick hemlängtan, det hade jag personligen tyckt varit väldigt jobbigt om jag var din partner eftersom det är jag och min situation som tvingar dig bort från det du längtar efter. En ytterligare belastning på en redan svår situation. Istället hade du kanske kunnat umgås med andra med svensk anknytning och fått ut ditt behov av prata om din längtan till Sverige där. De personerna kan ju också möta dig i det.

Gemensamt kanske ni kan gå med i någon grupp med andra föräldrar till barn med funktionshinder, det brukar ju inte minst vara bra för barnen att umgås med andra barn med funktionshinder för att få känna sig lite mer som alla andra i något sammanhang.

Helt enkelt sträck ur ut från familjebubblan hitta andra i liknande situationer (inte som helhet kanske men i delar).

Vi är båda inte så intresserade av socialt umgänge generellt. Jag tror det är både en styrka och en svaghet. En styrka i att vi oftast mår bra (bättre till och med?) när vi får vara mer i vår bubbla, men en svaghet i att just när det är som svårast så mår jag så fruktansvärt dåligt av hennes mående, på olika sätt.

Jag tror egentligen att det handlar mest om att jag måste hitta styrka och tid till mig själv även när hon mår som värst. Sätt att ta "the onslaught" av hopplöshet och själviskhet som kommer just då, och inte ta det så hårt känslomässigt.

 

[monster1]

Det tycker jag inte att jag gör. Saker är inte svartvita och alla nyanser är inte lätta att få med i text. Om det är något specifikt du tycker jag har fel om så får du gärna ta upp det, men det hjälper inte så mycket att säga i princip "du har fel för jag tycker inte din situation är normal". I slutändan kanske jag inte håller med dig ändå, men om du delar med dig av dina tankar istället för att lägga i ord i min mun så kanske det hjälper saken istället.

Vi är båda inte så intresserade av socialt umgänge generellt. Jag tror det är både en styrka och en svaghet. En styrka i att vi oftast mår bra (bättre till och med?) när vi får vara mer i vår bubbla, men en svaghet i att just när det är som svårast så mår jag så fruktansvärt dåligt av hennes mående, på olika sätt.

Jag tror egentligen att det handlar mest om att jag måste hitta styrka och tid till mig själv även när hon mår som värst. Sätt att ta "the onslaught" av hopplöshet och själviskhet som kommer just då, och inte ta det så hårt känslomässigt.

Ja, just när man är i sådana här situationer är det en svaghet, man får tvinga sig iväg oftast. För det ger mycket att träffa andra människor med samma typ av problem som man själv speciellt när man kan se dom i de olika stadierna och prata om hur man känner inför det och få lite andra perspektiv på samma typ av problem. Isolering gör snarast att problemet växer och man inte tar sig ur.

 

[Grazing]

Det tycker jag inte att jag gör. Saker är inte svartvita och alla nyanser är inte lätta att få med i text. Om det är något specifikt du tycker jag har fel om så får du gärna ta upp det, men det hjälper inte så mycket att säga i princip "du har fel för jag tycker inte din situation är normal". I slutändan kanske jag inte håller med dig ändå, men om du delar med dig av dina tankar istället för att lägga i ord i min mun så kanske det hjälper saken istället.

Vi är båda inte så intresserade av socialt umgänge generellt. Jag tror det är både en styrka och en svaghet. En styrka i att vi oftast mår bra (bättre till och med?) när vi får vara mer i vår bubbla, men en svaghet i att just när det är som svårast så mår jag så fruktansvärt dåligt av hennes mående, på olika sätt.

Jag tror egentligen att det handlar mest om att jag måste hitta styrka och tid till mig själv även när hon mår som värst. Sätt att ta "the onslaught" av hopplöshet och själviskhet som kommer just då, och inte ta det så hårt känslomässigt.

Grejen är ju lite att när man mår så dåligt och är inne i en depression så mår man "bäst" när man får vara kvar i den bubblan, det är jobbigt att göra något utmanande för man får inte någon "belöning" för det, man gynnas inte riktigt av det man tyckte eller tycker är roligt längre. Det gör att det så otroligt utmanande att börja må bra igen.

Det är det som gör att en deprimerad isolerar sig och drar sig undan mer och mer. Det hör till sjukdomen. Att du mår bättre också av det kan ju bero på att när hon mår "bra" så är det lättare för dig. Förståeligt men det är inte positivt riktigt.

 

[Otherside]

@FarNahar Jag får ändå känslan att allt (?) bottnar i exet och hans beteende. Fanns där fysiskt våld i relationen? Psykiskt utgår jag ifrån, vilket är lika illa. Finns där en utväg för frun och sonen där detta allt överskuggande problemet kan lösas? Vill exet ha vårdnad om sonen för att hämnas eller finns där verklig omsorg om barnet?

Tror du att om detta kunde lösas, skulle situationen förändras helt och ni får livet tillbaka?

 

[Palermo]

Det tycker jag inte att jag gör. Saker är inte svartvita och alla nyanser är inte lätta att få med i text. Om det är något specifikt du tycker jag har fel om så får du gärna ta upp det, men det hjälper inte så mycket att säga i princip "du har fel för jag tycker inte din situation är normal". I slutändan kanske jag inte håller med dig ändå, men om du delar med dig av dina tankar istället för att lägga i ord i min mun så kanske det hjälper saken istället.

Vi är båda inte så intresserade av socialt umgänge generellt. Jag tror det är både en styrka och en svaghet. En styrka i att vi oftast mår bra (bättre till och med?) när vi får vara mer i vår bubbla, men en svaghet i att just när det är som svårast så mår jag så fruktansvärt dåligt av hennes mående, på olika sätt.

Jag tror egentligen att det handlar mest om att jag måste hitta styrka och tid till mig själv även när hon mår som värst. Sätt att ta "the onslaught" av hopplöshet och själviskhet som kommer just då, och inte ta det så hårt känslomässigt.

Jag tycker inte direkt att du har "fel". Jag tycker att du beskriver en väldigt svår (dålig) situation, och när din beskrivning landar som just sådan hos oss, så tonar du ner det svåra. Det är väl inte att lägga ord i din mun? Och det är oavsett ett jättevanligt mönster, jag tror att alla har gjort så i olika sammanhang många gånger i sina liv.

Och jag tycker att du uttrycker ett slags medberoende eller medsjukdom alltjämt. Som att du mår fruktansvärt dåligt av hennes mående, som du skriver här. Det är psykologiskt helt begripligt, och jättevanligt, men det är inte till hjälp för någon av er. Det är inte ett läge som föder konstruktivitet. För mig är de strategier du beskriver - ligga i sängen dagtid, vara i en liten bubbla - mer av symtom på situationen än något som leder till förbättring. Att det KÄNNS bättre just då att göra just så, betyder inte med automatik att det är bättre. Andra skriver bra om det i tråden.

Jag vet inte om du vare sig kan eller vill gå ur det där medsjuka, som jag alltså inte kan undgå att se i många av dina inlägg, men jag är övertygad om att det vore bättre för er båda, och det oavsett om förhållandet håller för det eller inte.

 

[FarNahar]

Ja, just när man är i sådana här situationer är det en svaghet, man får tvinga sig iväg oftast. För det ger mycket att träffa andra människor med samma typ av problem som man själv speciellt när man kan se dom i de olika stadierna och prata om hur man känner inför det och få lite andra perspektiv på samma typ av problem. Isolering gör snarast att problemet växer och man inte tar sig ur.

Vi pratade lite mer om detta, frun och jag. Hon uttryckte att det är svårt när allt är online (facebookgrupper, zoom etc). Att hon vill ha riktiga möten med andra människor, gärna i mindre grupp så att det går att tala och lyssna. Samtidigt är det ju oerhört svårt att komma ifrån rent praktiskt med sonens behov. Där kan jag kanske göra mer direkt skillnad genom att ta hand om honom när/om hon kommer iväg (vilket jag gör ändå, men hon får skuldkänslor när hon lämnar honom, vilket är en del av problemet). Vi får se hur det blir med föräldragruppen vi ska gå på snart, kanske lättar den skulden lite när/om hon får se mer av andra föräldrars verklighet.

Grejen är ju lite att när man mår så dåligt och är inne i en depression så mår man "bäst" när man får vara kvar i den bubblan, det är jobbigt att göra något utmanande för man får inte någon "belöning" för det, man gynnas inte riktigt av det man tyckte eller tycker är roligt längre. Det gör att det så otroligt utmanande att börja må bra igen.

Det är det som gör att en deprimerad isolerar sig och drar sig undan mer och mer. Det hör till sjukdomen. Att du mår bättre också av det kan ju bero på att när hon mår "bra" så är det lättare för dig. Förståeligt men det är inte positivt riktigt.

Jag tror du har rätt. Samtidigt tänker jag att när jag mått dåligt har det varit hemskt när folk ställt krav jag inte orkat med? Det har lett till mer skam ofta, och hon känner redan en massa skuld och skam, tyvärr.

@FarNahar Jag får ändå känslan att allt (?) bottnar i exet och hans beteende. Fanns där fysiskt våld i relationen? Psykiskt utgår jag ifrån, vilket är lika illa. Finns där en utväg för frun och sonen där detta allt överskuggande problemet kan lösas? Vill exet ha vårdnad om sonen för att hämnas eller finns där verklig omsorg om barnet?

Tror du att om detta kunde lösas, skulle situationen förändras helt och ni får livet tillbaka?

Ja, exmaken är en enorm del av situationen. Han har idag "supervised parenting time" och det är en pågående vårdnadstvist genom domstol här. Skulle jag gå in på detaljer skulle det bli väldigt långt, men det har inte varit vanligt med fysisk misshandel; däremot har han skadat sig själv, hotat med självmord, och varit milt fysiskt våldsam mot mig. Han är också våldsam mot sonen, nekar sonen medicinsk vård osv. Exet vill ha vårdnad som hämnd/kontroll och av ekonomiska skäl, tror jag. Och för att det ser bra ut för hans karriär/sociala status.

Skulle allt lösas utan exet? Ja, till stor del. Vi skulle flytta till den plats i världen där sonen är mest trygg både nu och i framtiden, varän det är. Det psykiska och ekonomiska eftervåldet skulle vara skönt att slippa. Fruns ånger och skuldkänslor och skam skulle kunna behandlas utan att samtidigt rivas upp varje gång exet skickar ett meddelande eller sonen kommer tillbaka från att ha träffat exet och mår dåligt resten av dagen.

Utvägen är genom rättsväsendet. Hittills har det varit på fruns sida. Vi väntar alla på nästa court date, nästa motion, nästa beslut ... men kommer det någonsin finnas en lucka där vi kan lämna situationen innan nästa överklagande? Jag vet inte. Att flytta med ett svårt funktionshindrat barn görs inte över en natt. Som det är just nu kan vi inte ens åka på semester, för det kan räknas som "abduction" så länge exmaken fortsätter. På vissa sätt klev jag in i en relation där jag också blir misshandlad by proxy—och det låter helt galet, men den biten är inte svår för mig. Där kan jag göra stor skillnad i fruns och sonens liv genom att direkt stötta dem i denna situation. Samtidigt är sanningen att det är ett pågående trauma som måste få ett slut någon gång om vi ska ha riktig förändring, tror jag. Men även i detta måste vi hitta sätt att överleva, för det kommer inte ta slut än på månader eller år.

Jag tycker inte direkt att du har "fel". Jag tycker att du beskriver en väldigt svår (dålig) situation, och när din beskrivning landar som just sådan hos oss, så tonar du ner det svåra. Det är väl inte att lägga ord i din mun? Och det är oavsett ett jättevanligt mönster, jag tror att alla har gjort så i olika sammanhang många gånger i sina liv.

Och jag tycker att du uttrycker ett slags medberoende eller medsjukdom alltjämt. Som att du mår fruktansvärt dåligt av hennes mående, som du skriver här. Det är psykologiskt helt begripligt, och jättevanligt, men det är inte till hjälp för någon av er. Det är inte ett läge som föder konstruktivitet. För mig är de strategier du beskriver - ligga i sängen dagtid, vara i en liten bubbla - mer av symtom på situationen än något som leder till förbättring. Att det KÄNNS bättre just då att göra just så, betyder inte med automatik att det är bättre. Andra skriver bra om det i tråden.

Jag vet inte om du vare sig kan eller vill gå ur det där medsjuka, som jag alltså inte kan undgå att se i många av dina inlägg, men jag är övertygad om att det vore bättre för er båda, och det oavsett om förhållandet håller för det eller inte.

Jag tänker att mitt motstånd i tråden handlar dels om att jag har en annan syn på vad som är medsjukt, och att jag uppfattar det lite som att du och andra uttrycker att jag ska leva mitt liv helt parallellt från frun, vilket inte är vad jag vill göra eller tycker är rätt. En annan del är att situationen inte är konstant vad gäller hennes mående utåt/förmåga. Hon har dalar och toppar.

Angående att ligga i sängen flera timmar på dagen, så är det inte så väldigt konstigt när hon är uppe flera timmar på natten för att vårda sonen? Det är sådana faktorer som gör det svårt ibland att avgöra vad som är depressionen och vad som är ett reellt behov, och jag tror att jag slår bakut lite när jag upplever att fruns (vår) situation läggs helt på hennes mående. Det ÄR oerhört tufft att vårda någon med sonens behov, han behöver konstant vård dygnet runt i princip, och lägg på det exmaken, heltidsjobb, bo i USA... Det är tungt, och det är inte medsjukt att dela den bördan. Dela sådant är en del av ett äktenskap för mig, och något jag vill göra.

Det jag inte vill göra är att vara ensam i den bördan medan frun är i sina mörkaste stunder. Jag vill inte att hon ska vara deprimerad eller må sämre ovanpå allt tufft. Det är en balansgång där, för utan stöd mår hon sämre, samtidigt som det är en risk att jag kommer i kläm för mycket de dagar hon verkligen är deprimerad "på riktigt".

Så att jag understryker hur svårt det är för henne/oss är för att det går inte att lämna henne ensam med denna börda själv. Vem som helst skulle gå under.

Men jag vill hitta strategier som ger mig själv utrymme och ger frun mer självkänsla och motivation mitt i allt hemskt. Tack och lov är jag inte deprimerad själv, och det är räddningen när saker går riktigt utför med frun då och då. Så jag måste hitta sätt att sätta gränser med det emotionella ibland, samtidigt som jag ger den reella hjälp som faktiskt behövs.

Jag går ofta och är rädd för nästa dipp. Tänker tankar som "tänk så kommer hon alltid må såhär". Det är de sakerna som är osunda, men det är känslor som jag på något sätt också måste acceptera i mig själv?

Det hjälper mycket att skriva här och tänka aktivt kring situationen. Tack alla för det

 

[Palermo]

Vi pratade lite mer om detta, frun och jag. Hon uttryckte att det är svårt när allt är online (facebookgrupper, zoom etc). Att hon vill ha riktiga möten med andra människor, gärna i mindre grupp så att det går att tala och lyssna. Samtidigt är det ju oerhört svårt att komma ifrån rent praktiskt med sonens behov. Där kan jag kanske göra mer direkt skillnad genom att ta hand om honom när/om hon kommer iväg (vilket jag gör ändå, men hon får skuldkänslor när hon lämnar honom, vilket är en del av problemet). Vi får se hur det blir med föräldragruppen vi ska gå på snart, kanske lättar den skulden lite när/om hon får se mer av andra föräldrars verklighet.

Jag tror du har rätt. Samtidigt tänker jag att när jag mått dåligt har det varit hemskt när folk ställt krav jag inte orkat med? Det har lett till mer skam ofta, och hon känner redan en massa skuld och skam, tyvärr.

Ja, exmaken är en enorm del av situationen. Han har idag "supervised parenting time" och det är en pågående vårdnadstvist genom domstol här. Skulle jag gå in på detaljer skulle det bli väldigt långt, men det har inte varit vanligt med fysisk misshandel; däremot har han skadat sig själv, hotat med självmord, och varit milt fysiskt våldsam mot mig. Han är också våldsam mot sonen, nekar sonen medicinsk vård osv. Exet vill ha vårdnad som hämnd/kontroll och av ekonomiska skäl, tror jag. Och för att det ser bra ut för hans karriär/sociala status.

Skulle allt lösas utan exet? Ja, till stor del. Vi skulle flytta till den plats i världen där sonen är mest trygg både nu och i framtiden, varän det är. Det psykiska och ekonomiska eftervåldet skulle vara skönt att slippa. Fruns ånger och skuldkänslor och skam skulle kunna behandlas utan att samtidigt rivas upp varje gång exet skickar ett meddelande eller sonen kommer tillbaka från att ha träffat exet och mår dåligt resten av dagen.

Utvägen är genom rättsväsendet. Hittills har det varit på fruns sida. Vi väntar alla på nästa court date, nästa motion, nästa beslut ... men kommer det någonsin finnas en lucka där vi kan lämna situationen innan nästa överklagande? Jag vet inte. Att flytta med ett svårt funktionshindrat barn görs inte över en natt. Som det är just nu kan vi inte ens åka på semester, för det kan räknas som "abduction" så länge exmaken fortsätter. På vissa sätt klev jag in i en relation där jag också blir misshandlad by proxy—och det låter helt galet, men den biten är inte svår för mig. Där kan jag göra stor skillnad i fruns och sonens liv genom att direkt stötta dem i denna situation. Samtidigt är sanningen att det är ett pågående trauma som måste få ett slut någon gång om vi ska ha riktig förändring, tror jag. Men även i detta måste vi hitta sätt att överleva, för det kommer inte ta slut än på månader eller år.

Jag tänker att mitt motstånd i tråden handlar dels om att jag har en annan syn på vad som är medsjukt, och att jag uppfattar det lite som att du och andra uttrycker att jag ska leva mitt liv helt parallellt från frun, vilket inte är vad jag vill göra eller tycker är rätt. En annan del är att situationen inte är konstant vad gäller hennes mående utåt/förmåga. Hon har dalar och toppar.

Angående att ligga i sängen flera timmar på dagen, så är det inte så väldigt konstigt när hon är uppe flera timmar på natten för att vårda sonen? Det är sådana faktorer som gör det svårt ibland att avgöra vad som är depressionen och vad som är ett reellt behov, och jag tror att jag slår bakut lite när jag upplever att fruns (vår) situation läggs helt på hennes mående. Det ÄR oerhört tufft att vårda någon med sonens behov, han behöver konstant vård dygnet runt i princip, och lägg på det exmaken, heltidsjobb, bo i USA... Det är tungt, och det är inte medsjukt att dela den bördan. Dela sådant är en del av ett äktenskap för mig, och något jag vill göra.

Det jag inte vill göra är att vara ensam i den bördan medan frun är i sina mörkaste stunder. Jag vill inte att hon ska vara deprimerad eller må sämre ovanpå allt tufft. Det är en balansgång där, för utan stöd mår hon sämre, samtidigt som det är en risk att jag kommer i kläm för mycket de dagar hon verkligen är deprimerad "på riktigt".

Så att jag understryker hur svårt det är för henne/oss är för att det går inte att lämna henne ensam med denna börda själv. Vem som helst skulle gå under.

Men jag vill hitta strategier som ger mig själv utrymme och ger frun mer självkänsla och motivation mitt i allt hemskt. Tack och lov är jag inte deprimerad själv, och det är räddningen när saker går riktigt utför med frun då och då. Så jag måste hitta sätt att sätta gränser med det emotionella ibland, samtidigt som jag ger den reella hjälp som faktiskt behövs.

Jag går ofta och är rädd för nästa dipp. Tänker tankar som "tänk så kommer hon alltid må såhär". Det är de sakerna som är osunda, men det är känslor som jag på något sätt också måste acceptera i mig själv?

Det hjälper mycket att skriva här och tänka aktivt kring situationen. Tack alla för det

Rädslan för nästa dipp och oro för att det aldrig blir bra, ser jag inte som osunt per se. (Förutom att man ju alltid behöver kunna hantera sina känslor så att man inte går i däck av oro, motiverad eller inte.)

 

[FarNahar]

Rädslan för nästa dipp och oro för att det aldrig blir bra, ser jag inte som osunt per se. (Förutom att man ju alltid behöver kunna hantera sina känslor så att man inte går i däck av oro, motiverad eller inte.)

Intressant. Jag tänker att det är osunt för på något plan är jag ju rädd för min frus mående och känslor? Det i sin tur är nog mycket sv vad som gör att jag tvekar i att sätta gränser ibland, för jag vill inte göra det värre.


KL

Idag är jag ensam fyra timmar. Det känns som ett så stort andningshål. Jag behöver mer tid och plats för mig själv, tror jag.

Jag har ju bott ensam på landet med mina djur i flera år, sen direkt till en ganska trångbodd bostad i en stad i USA. Vi flyttade inte in tillsammans utan jag flyttade in hos frun, sen har vi alltid tänkt att vi ska flytta vidare, så jag har inte bott in mig så mycket. Rent fysiskt finns det inte så mycket plats här, och USA har ju en annan kultur så det finns inte heller så mycket mer än bostadshus runt omkring. Jag behöver kanske inte så mycket mer umgänge med andra som jag behöver lite lugn och ensamhet och utrymme.

 

[Mkb]

Om du vill ha ett väldigt konkret sätt att stötta henne respektive hålla ihop dig själv så skulle ni kanske kunna göra upp ett tydligt schema där ni uttryckligen frigör mer tid åt varandra att göra mer saker på egen hand som ökar bådas välmående på sikt. Lägg in den tiden och täck upp för varandra. Gör sådant som att träna eller ta en promenad eller vad som helst. Men det ska inte bara vara några futtiga 20 minuter eller så, då räknas det bara som en vanlig rast, minst en timme åt gången eller fler. Tvinga henne då också att verkligen ta den tiden till sin egen aktivitet (sova eller vila räknas inte, syftar på någon aktivitet under tiden som hon är vaken) så att hon inte fastnar i skuldkänslor eller annat.

När jag gick hos arbetsterapeut för att få ihop vardagen så var just det ett av huvudbudskapen, planera inte in bara nödvändigheter utan också sådant som du gillar eller brukade gilla att göra. Problemet om man inte schemalägger det kan bli att man skjuter på det och tänker "jo men jag gör det sen när det blir läge". Och så blir det aldrig läge.

 

[Grazing]

Jag tror du har rätt. Samtidigt tänker jag att när jag mått dåligt har det varit hemskt när folk ställt krav jag inte orkat med? Det har lett till mer skam ofta, och hon känner redan en massa skuld och skam, tyvärr.

Det är jobbigt, och det känns ofta skamfyllt just för att man inte klarar/orkar/vill det mest enkla i livet, det är en del i depressionen att känna så. Vägen mot att komma ur en depression är verkligen inte enkel, det är därför det är så viktigt med mediciner i kombination med rätt form av terapi som passar en.

Tänker att just nu så är det viktiga att hon får rätt vård så att hon sedan kan komma igång och leva igen. Du kanske inte behöver ha så mycket krav på henne just nu men heller inte gå in i hennes sjukdom tillsammans med henne. Prata med hennes psykolog tillsammans med henne för att lägga upp en strategi som passar er kanske? Så det läggs upp på rätt sätt så inte det blir för lätt att misslyckas..tänker jag.

 

[bettysmatte]

Intressant. Jag tänker att det är osunt för på något plan är jag ju rädd för min frus mående och känslor? Det i sin tur är nog mycket sv vad som gör att jag tvekar i att sätta gränser ibland, för jag vill inte göra det värre.


KL

Idag är jag ensam fyra timmar. Det känns som ett så stort andningshål. Jag behöver mer tid och plats för mig själv, tror jag.

Jag har ju bott ensam på landet med mina djur i flera år, sen direkt till en ganska trångbodd bostad i en stad i USA. Vi flyttade inte in tillsammans utan jag flyttade in hos frun, sen har vi alltid tänkt att vi ska flytta vidare, så jag har inte bott in mig så mycket. Rent fysiskt finns det inte så mycket plats här, och USA har ju en annan kultur så det finns inte heller så mycket mer än bostadshus runt omkring. Jag behöver kanske inte så mycket mer umgänge med andra som jag behöver lite lugn och ensamhet och utrymme.

Så ser USA ut PRECIS där du är. Men USA kan se ut på OTROLIGT många sätt beroende på var du befinner dig!!

 

[monster1]

Vi pratade lite mer om detta, frun och jag. Hon uttryckte att det är svårt när allt är online (facebookgrupper, zoom etc). Att hon vill ha riktiga möten med andra människor, gärna i mindre grupp så att det går att tala och lyssna. Samtidigt är det ju oerhört svårt att komma ifrån rent praktiskt med sonens behov. Där kan jag kanske göra mer direkt skillnad genom att ta hand om honom när/om hon kommer iväg (vilket jag gör ändå, men hon får skuldkänslor när hon lämnar honom, vilket är en del av problemet). Vi får se hur det blir med föräldragruppen vi ska gå på snart, kanske lättar den skulden lite när/om hon får se mer av andra föräldrars verklighet.

Jag tror du har rätt. Samtidigt tänker jag att när jag mått dåligt har det varit hemskt när folk ställt krav jag inte orkat med? Det har lett till mer skam ofta, och hon känner redan en massa skuld och skam, tyvärr.

Ja, exmaken är en enorm del av situationen. Han har idag "supervised parenting time" och det är en pågående vårdnadstvist genom domstol här. Skulle jag gå in på detaljer skulle det bli väldigt långt, men det har inte varit vanligt med fysisk misshandel; däremot har han skadat sig själv, hotat med självmord, och varit milt fysiskt våldsam mot mig. Han är också våldsam mot sonen, nekar sonen medicinsk vård osv. Exet vill ha vårdnad som hämnd/kontroll och av ekonomiska skäl, tror jag. Och för att det ser bra ut för hans karriär/sociala status.

Skulle allt lösas utan exet? Ja, till stor del. Vi skulle flytta till den plats i världen där sonen är mest trygg både nu och i framtiden, varän det är. Det psykiska och ekonomiska eftervåldet skulle vara skönt att slippa. Fruns ånger och skuldkänslor och skam skulle kunna behandlas utan att samtidigt rivas upp varje gång exet skickar ett meddelande eller sonen kommer tillbaka från att ha träffat exet och mår dåligt resten av dagen.

Utvägen är genom rättsväsendet. Hittills har det varit på fruns sida. Vi väntar alla på nästa court date, nästa motion, nästa beslut ... men kommer det någonsin finnas en lucka där vi kan lämna situationen innan nästa överklagande? Jag vet inte. Att flytta med ett svårt funktionshindrat barn görs inte över en natt. Som det är just nu kan vi inte ens åka på semester, för det kan räknas som "abduction" så länge exmaken fortsätter. På vissa sätt klev jag in i en relation där jag också blir misshandlad by proxy—och det låter helt galet, men den biten är inte svår för mig. Där kan jag göra stor skillnad i fruns och sonens liv genom att direkt stötta dem i denna situation. Samtidigt är sanningen att det är ett pågående trauma som måste få ett slut någon gång om vi ska ha riktig förändring, tror jag. Men även i detta måste vi hitta sätt att överleva, för det kommer inte ta slut än på månader eller år.

Jag tänker att mitt motstånd i tråden handlar dels om att jag har en annan syn på vad som är medsjukt, och att jag uppfattar det lite som att du och andra uttrycker att jag ska leva mitt liv helt parallellt från frun, vilket inte är vad jag vill göra eller tycker är rätt. En annan del är att situationen inte är konstant vad gäller hennes mående utåt/förmåga. Hon har dalar och toppar.

Angående att ligga i sängen flera timmar på dagen, så är det inte så väldigt konstigt när hon är uppe flera timmar på natten för att vårda sonen? Det är sådana faktorer som gör det svårt ibland att avgöra vad som är depressionen och vad som är ett reellt behov, och jag tror att jag slår bakut lite när jag upplever att fruns (vår) situation läggs helt på hennes mående. Det ÄR oerhört tufft att vårda någon med sonens behov, han behöver konstant vård dygnet runt i princip, och lägg på det exmaken, heltidsjobb, bo i USA... Det är tungt, och det är inte medsjukt att dela den bördan. Dela sådant är en del av ett äktenskap för mig, och något jag vill göra.

Det jag inte vill göra är att vara ensam i den bördan medan frun är i sina mörkaste stunder. Jag vill inte att hon ska vara deprimerad eller må sämre ovanpå allt tufft. Det är en balansgång där, för utan stöd mår hon sämre, samtidigt som det är en risk att jag kommer i kläm för mycket de dagar hon verkligen är deprimerad "på riktigt".

Så att jag understryker hur svårt det är för henne/oss är för att det går inte att lämna henne ensam med denna börda själv. Vem som helst skulle gå under.

Men jag vill hitta strategier som ger mig själv utrymme och ger frun mer självkänsla och motivation mitt i allt hemskt. Tack och lov är jag inte deprimerad själv, och det är räddningen när saker går riktigt utför med frun då och då. Så jag måste hitta sätt att sätta gränser med det emotionella ibland, samtidigt som jag ger den reella hjälp som faktiskt behövs.

Jag går ofta och är rädd för nästa dipp. Tänker tankar som "tänk så kommer hon alltid må såhär". Det är de sakerna som är osunda, men det är känslor som jag på något sätt också måste acceptera i mig själv?

Det hjälper mycket att skriva här och tänka aktivt kring situationen. Tack alla för det

Det låter ju jättebra med föräldrargrupp hoppas ni kommer hitta vänner där att prata med. Angående skammen så är det nog något som alla föräldrar känner, men det är ju viktigt för barnets utveckling även om det är funktionshindrat att det är utan föräldern och gör saker också. Hon kanske kan se det som att hon gör det för sonens skull för att ni ska bli en bra och hälsosam familj tillsammans. Även om barnet är funktionshindrat så kommer det ju att läsa av mammans mående.

Sen tänker jag åter igen på att hu pratar om henne, du har ju ett mående att ta ansvar för också. Tex som saknaden efter Sverige och naturen, det kanske är något du ska ta tag i så det inte blir ytterligare en oro för din fru.

Ett schema/sömnrutin kanske är behjälpligt med som @Mkb skriver om. Så det blir tydligt när det är sovtid och när det inte är sovtid, tänker att folk som jobbar skift har något sådant så inte allt blir sovtid eller passa sonen tid.

Angående parallela liv så finns det ju ett mellanting mellan att leva som siamesiska tvillingar och att leva som två främlingar som delar bostad. Ni är ju ändå tre separata individer och bör därmed ha egna liv även om ni också har ett gemensamt liv. Det är inte meningen att man ska begränsa varandra (och i begränsningen föds inte sällan bitterhet på sikt, det är där kilen i kärleken kommer in som sedan gör att kärleken till den andra tar slut). Så om du känner att du vill göra något och din partner medvetet eller omedvetet begränsar detta, då är det ett problem som behöver hanteras på något sätt annars kommer det att på sikt förstöra ert förhållande. Så exempel med kramarna när hon vilar. Det kan väll vara ok i en akut situation på en eller ett par dagar när något gör att din partner mår extra dåligt att du ger henne extra mycket omsorg, men sen måste det lätta och hon måste börja ta hand om sig själv. För efter det så börjar omsorgen istället bli en krycka/en snuttefilt som snarast vidmakthåller det dåliga måendet än hjälper det. För din egen skull lär det vara på samma sätt. Att vara extra omsorgsfull (med betoning på extra) är något man mäktar med en kortare period eftersom man försakar sina egna behov, men sen måste man få återgå till att se till sina egna behov annars kommer man själv börja må dåligt.

Lite så är känslan att ni fastnat i det akuta när det egentligen är en lång men svår situation som ni liksom inte kan hantera på samma sätt. Istället måste man hantera den med sjukt tråkiga saker som rutiner, scheman, gruppterapi och liknande för att härda ut långsiktigt. Hitta en någorlunda balanserad vardag i det kaotiska och sträcka er ut utanför bubblan för att få stöd. Så ni har fler att luta er mot än bara varandra, om du bara har din partner att luta dig mot blir det ju väldigt tungt för henne och om hon bara har dig att luta sig mot blir det väldigt tungt för dig, då kan man inte ha en enda dag när man känner sig lite ur form.

 

[FarNahar]

Jag läser och tar till mig era inlägg men idag är jag för trött för att ens tänka ordentligt. Jag tror att något måste bort i mitt/våra liv för att ge mer utrymme, och jag tror att svärmor är en av de sakerna som vi båda egentligen mår sämre av och vill vara utan (åtminstone på den nivån hon är en del av vår vardag nu).

Nu låter det kanske som att jag helt går emot era råd om att utöka umgängeskretsen och se utanför bubblan, men jag tror att det också handlar om att ha rätt människor runt oss, särskilt som hjälper med sonen och som därmed kommer och går i vårt hem mycket. Det är stor skillnad på professionell hjälp som respekterar hemfriden och svärmor som skapar mer stress och press.

Jag tror att en del i problemet med att inte ha egentid är att vi inte har autonomi många gånger. Vi blir så beroende av svärmors hjälp att hon får makt över våra liv på ett sätt som inte är sunt och som paralyserar oss. Då blir det ofta att vi tex inte ber om hjälp för att komma iväg på något kul, för svärmor kommer lägga skuldkänslor på oss (främst frun). Bättre då att betala vårdare och ha lättare sinne.

Allt detta är såklart lättare sagt än gjort, men vi får jobba oss ditåt för att skapa tid och plats för aktiviteter och personer som är mer positiva för oss.

Jag har kollat lite på att volontära på horse shelters i närheten. Det är sorgligt att det behövs sådana här, men jag får en chans att hjälpa till med något jag kan och saknar. Några timmar i veckan medan frun jobbar och sonen är i skolan hoppas jag att jag kan.

Tillägg: Jag och frun är såklart på samma spår vad gäller svärmor.

 

[FarNahar]

Och så fungerar det inte riktigt att förändra situationen med svärmor, för om vi kommunicerar rakt så blir hon alldeles för upprörd, till den grad att hon kan skada vår prekära situation. Vi behöver verkligen mer hjälp med sonen och hjälp som inte är svärmor. Jag tror att hon är för nära på ett personligt plan för att hantera detta.

Om det inte var för exmaken skulle vi kunna lösa detta snabbt och ge frun en chans att vila ut och få/ta riktigt hjälp. Är såklart trevlig och diplomatisk för sonens skull, och egentligen tycker jag mer synd om exmaken än är arg, men sen ser jag på hur hans handlingar förstör för frun och sonen och då blir jag bara så arg på att det får vara såhär.

Men frun mår lite bättre nu. Jag mår lite bättre. Så länge vi fokuserar på att ge varandra medkänsla och tålamod och uppmuntran utan press, så går det. Steg för steg (och några bakåt ibland men mest framåt).

 

[FarNahar]

Vet inte var jag ska ta vägen med detta men jag vet att jag inte kan ta det med frun riktigt för hon mår så dåligt som det är men jag måste skriva det någonstans:

Idag så grät sonen i 45 minuter när exmaken skulle ha föräldratid, och drog mig i båda armarna och bad om och om igen att få stanna med mig. Frun är såklart också upprörd men känslorna detta skapar i mig är tunga att bära.

Exmaken är övervakad under sin föräldratid, så inget direkt hemskt händer.

 

[Blyger]

Vet inte var jag ska ta vägen med detta men jag vet att jag inte kan ta det med frun riktigt för hon mår så dåligt som det är men jag måste skriva det någonstans:

Idag så grät sonen i 45 minuter när exmaken skulle ha föräldratid, och drog mig i båda armarna och bad om och om igen att få stanna med mig. Frun är såklart också upprörd men känslorna detta skapar i mig är tunga att bära.

Exmaken är övervakad under sin föräldratid, så inget direkt hemskt händer.

Vilken mardröm.
Förstår inte hur något system kan tillåta att barn reagerar så här.

 

[SaraXX]

Vet inte var jag ska ta vägen med detta men jag vet att jag inte kan ta det med frun riktigt för hon mår så dåligt som det är men jag måste skriva det någonstans:

Idag så grät sonen i 45 minuter när exmaken skulle ha föräldratid, och drog mig i båda armarna och bad om och om igen att få stanna med mig. Frun är såklart också upprörd men känslorna detta skapar i mig är tunga att bära.

Exmaken är övervakad under sin föräldratid, så inget direkt hemskt händer.

Den t-shirten har jag också. Det är fruktansvärt. Här var det ont i magen redan kvällen innan, märkbart i skolan på den dagen osv. Mycket Mycket svårare överlämning än på förskolan tex! Jag fick bända loss ena barnet från mig.

Jag lider med er!

Har inget råd. I vårt fall fungerar det fint nu, barnen är stora och pappan mår bra. Men hela mitt liv, inklusive boende och jobb, är uppbyggt kring att den andra föräldern inte är en given konstant.

 

[monster1]

Vet inte var jag ska ta vägen med detta men jag vet att jag inte kan ta det med frun riktigt för hon mår så dåligt som det är men jag måste skriva det någonstans:

Idag så grät sonen i 45 minuter när exmaken skulle ha föräldratid, och drog mig i båda armarna och bad om och om igen att få stanna med mig. Frun är såklart också upprörd men känslorna detta skapar i mig är tunga att bära.

Exmaken är övervakad under sin föräldratid, så inget direkt hemskt händer.

Det låter verkligen jobbigt för er alla. Får barnet hjälp på något sätt tex med kuratorstöd eller stöd från någon socialinstans. Antar att det finns något motsvarande socialen i USA som är involverade? Att prata med barnet om det som är jobbigt och gemensamt hitta strategier för att klara sig igenom den här perioden med föräldratid.

 

[Otherside]

@FarNahar Hur gammalt är barnet? Och, om du vill berätta, är barnets svårigheter psykologiska eller fysiska eller bäggedera? Nånstans bör vården där ni bor förstå att barnet mår dåligt av situationen och hjälpa er. Fast ja, jag vet ju hur sånt fungerar även i Sverige, inte personligen men jag hör ju berättelserna.....

Och hur kommer det sig (igen, du behöver inte berätta!!) att pappan måste ha övervakad besökstid med barnet?

Hoppas att det går framåt för er, steg för steg (alltid nåt steg bakåt...) och att ni tar er ur den eländiga situationen och kan börja bygga ett fint och ljust liv åt er alla tre!!