- Svar: 35
- Visningar: 3 995
Jag har gått 24 gånger hos psykolog nu, har sista på onsdag. Det enda jag fått höra innan är hur bra det är, så jag tror mina förväntningar över resultatet är för höga.
Jag trodde jag skulle må bättre, men det känns som om det är ett stort sår som öppnades, som tidigare var slutet. Och nu ska jag hantera det, men vet inte hur. Min barndom, som borde ha varit stängd ändå. Finns inget att förändra genom att rota där i, jag har svårt att se poängen med allt det här nu?
Det är så många känslor i allt. Ilska. Sorg. Skam. Skuld. Min barndom, skulle kunna berätta hårresande saker ur den, men tycker det räcker att jag drömmer om det när jag väl sover.
Mest arg är jag på mig själv. På varför jag är som jag är, varför jag alltid varit sån, varför det aldrig blivit någon förändring. Jag har gått genom livet utan att göra något vettig eller rätt. Enda sedan jag var liten. Jag har alltid försökt göra mitt bästa, försökt fatta bra beslut, försökt göra bra saker, vara tillräckligt tillräcklig, men inser nu att vad jag än gjort i hela livet så har jag sårat, skadat och förstört för andra, helt utan att mena det, bara genom att vara jag och göra som jag gjort. Redan sedan liten, sedan jag var nyfödd och orsakade mammas självmordsförsök. Det känns som ett misslyckande att inse det nu att hela mitt liv är ett misslyckande. Det är ju komiskt i sammanhanget att jag ovanpå allt är ett misslyckat missfall också, jag borde inte ha blivit född ens. Det gick fel redan från början liksom, och jag förstår inte ens varför det hela tiden gått fel, varför jag inte har kunnat göra rätt saker livet igenom, utan istället gjort fel. Jag kan skylla på att jag är korkad, det är säkert det, men då gör jag det lite lätt för mig med att ursäkta min dumhet.
Jag ses som bitter och negativ. Jag ÄR bitter och negativ antar jag. Det är inget jag vill vara, men hur är man något man inte vet hur man är? Och varför är det så bra att vara fejkpositiv ens? För att göra andra nöjda antar jag, och inte vara energitjuv. Bättre att vara tyst då. Jag tränar på det. Att vara tyst. Det är enklare än vara fejkpositiv. För det orkar jag inte, inte i längden, faller tillbaka i mina mönster igen efter en tid.
Hade jag fattat bättre beslut livet igenom hade jag haft det bättre, gjort bättre saker, lyckats bättre med barnen och familjen, haft fler vänner, sårat färre personer, haft bättre liv och bättre jobb, befunnit mig på en bättre plats i livet.
Låter som världens tjockaste offerkofta. Det är det inte. Bara en väldigt jobbig insikt om att allt som hänt har jag själv orsakat mig, och andra, genom livet, jag kunde börjat med att inte födas, att inte skrika så mamma inte ville leva osv. Det är faktiskt en väldigt tur att jag bor ensam nu så den enda jag kan förstöra för genom mina felaktiga beslut för att jag är för dum för att få dem rätt, är mig själv och ingen annan.
Jag antar det bästa vore att rätta till allt, men det är ju lite trixit i efterhand. Jag får se till att göra rätt för mig istället då. Jag önskar det fanns en instruktionsbok i hur man gör. Val Mcdermid beskriver i sina böcker om polisen Carol Jordan och psykologen Tony Hill att Tony Hill anser sig "spela människa". Det är nog så. När det som är jag inte är god nog får jag spela en bättre version av mig själv. Nä men lycka till, när jag inte ens fick originalet rätt!
Jag trodde jag skulle må bättre, men det känns som om det är ett stort sår som öppnades, som tidigare var slutet. Och nu ska jag hantera det, men vet inte hur. Min barndom, som borde ha varit stängd ändå. Finns inget att förändra genom att rota där i, jag har svårt att se poängen med allt det här nu?
Det är så många känslor i allt. Ilska. Sorg. Skam. Skuld. Min barndom, skulle kunna berätta hårresande saker ur den, men tycker det räcker att jag drömmer om det när jag väl sover.
Mest arg är jag på mig själv. På varför jag är som jag är, varför jag alltid varit sån, varför det aldrig blivit någon förändring. Jag har gått genom livet utan att göra något vettig eller rätt. Enda sedan jag var liten. Jag har alltid försökt göra mitt bästa, försökt fatta bra beslut, försökt göra bra saker, vara tillräckligt tillräcklig, men inser nu att vad jag än gjort i hela livet så har jag sårat, skadat och förstört för andra, helt utan att mena det, bara genom att vara jag och göra som jag gjort. Redan sedan liten, sedan jag var nyfödd och orsakade mammas självmordsförsök. Det känns som ett misslyckande att inse det nu att hela mitt liv är ett misslyckande. Det är ju komiskt i sammanhanget att jag ovanpå allt är ett misslyckat missfall också, jag borde inte ha blivit född ens. Det gick fel redan från början liksom, och jag förstår inte ens varför det hela tiden gått fel, varför jag inte har kunnat göra rätt saker livet igenom, utan istället gjort fel. Jag kan skylla på att jag är korkad, det är säkert det, men då gör jag det lite lätt för mig med att ursäkta min dumhet.
Jag ses som bitter och negativ. Jag ÄR bitter och negativ antar jag. Det är inget jag vill vara, men hur är man något man inte vet hur man är? Och varför är det så bra att vara fejkpositiv ens? För att göra andra nöjda antar jag, och inte vara energitjuv. Bättre att vara tyst då. Jag tränar på det. Att vara tyst. Det är enklare än vara fejkpositiv. För det orkar jag inte, inte i längden, faller tillbaka i mina mönster igen efter en tid.
Hade jag fattat bättre beslut livet igenom hade jag haft det bättre, gjort bättre saker, lyckats bättre med barnen och familjen, haft fler vänner, sårat färre personer, haft bättre liv och bättre jobb, befunnit mig på en bättre plats i livet.
Låter som världens tjockaste offerkofta. Det är det inte. Bara en väldigt jobbig insikt om att allt som hänt har jag själv orsakat mig, och andra, genom livet, jag kunde börjat med att inte födas, att inte skrika så mamma inte ville leva osv. Det är faktiskt en väldigt tur att jag bor ensam nu så den enda jag kan förstöra för genom mina felaktiga beslut för att jag är för dum för att få dem rätt, är mig själv och ingen annan.
Jag antar det bästa vore att rätta till allt, men det är ju lite trixit i efterhand. Jag får se till att göra rätt för mig istället då. Jag önskar det fanns en instruktionsbok i hur man gör. Val Mcdermid beskriver i sina böcker om polisen Carol Jordan och psykologen Tony Hill att Tony Hill anser sig "spela människa". Det är nog så. När det som är jag inte är god nog får jag spela en bättre version av mig själv. Nä men lycka till, när jag inte ens fick originalet rätt!
det är verkligen inte du som är fel här utan psykologen
Empatisk, klok och ärlig. Och ditt liv har varit stentufft. Det finns ju inget som du kunnat göra annorlunda. Det är ingens fel - och absolut inte ditt. Du är ju en god människa. Och din psykolog är en bajskorv.
