Att du känner dig dålig när du inte får prestera är verkligen något som KBT kan hjälpa dig med. Jag känner verkligen igen mig i dina tankar, men det går att ändra dom. Jag kom ut på andra sidan och har varit där i flera år nu. Trots krävande och stressigt jobb!
Jag gick i KBT för tio år sedan eller så för en del barndomstrauman. Det hjälpte mig delvis. Men pga min OCD hade jag extrema tvångstankar kring läxorna man får och gjorde dem inte (låter som jag skyller bort mig men det är svårt att förklara hur OCDn fungerar i dessa sammanhang). Jag lyckades till och med lura min terapeut att jag gjorde dem. Detta är inget jag ville göra och berättade för henne. Men jag har fortfarande samma problem med liknande uppgifter. Jag försöker göra dem, men jag tror att KBT kan hjälpa om jag först får hjälp med OCD-biten. Så ska kolla upp KBT igen. Tack.
Har du någon att prata med? Du skrev något om samtalsstöd via företagshälsovården?
Vad jag läser så känns det som samtalsstödet hade behövt börja INNAN du ska tillbaka till arbetet så du kan få hjälp att tänka/känna om. För nu låter det som det tyvärr kan bli så att gå tillbaka och jobba nu kommer inte göra dig nått gott
Att du fick en (enligt dig) mindre uppgift av din chef kan mycket väl vara av välvilja av hen och att du just nu ska ta ner kraven på dig och omvärdera vad "prestera" innebär för dig.
Jag hade försökt att få tag på läkaren och förklara hur du känner. Det låter inte som du riktigt ska tillbaka till arbetet just nu?
Det är bättre att ta det lugnt än att stressa nu.
Har ingen mer än familj och vänner att prata med. Hade jag varit smart kanske jag privat hade sökt upp hjälp. Jag trodde ju företagshälsan skulle vara snabbare. Dag tio utan kontakt ringde jag dem för att se om min chef verkligen kontaktat dem för just nu är det kaos på jobbet och det kan lätt glömmas bort. Men de hade fått in det men verkade missat mig från sin sida så när vi lagt på luren fick jag en bokning, men först flera veckor senare 9 februari.
Angående uppgiften vet jag till 99% att det inte var av empati jag fick en sämre uppgift. Denna chef, vi kan kalla hen för chef 2, har jag alltid uppfattat som att hen sett ner på mig. Under ett medarbetarsamtal där jag lyfte oron kring att jobba med ett barn med kraftig autism (pga osäker och orutinerad i just detta) svarade hen "Jag satte dig på detta för du är lite sån." Jag begrier än idag inte vad hen menar, och alltid hör denna chef av sig till alla andra i mitt arbetslag om viktiga saker fast jag är den som det borde tas med. Kanske jag inbillar mig saker, kanske mina andra kollegor fick de viktigare jobben för de har 30 års erfarenhet. Men det kändes inte bra. En annan personal i ett annat arbetslag som fick samma uppgift känner samma.
Jag skrev ett mejl till 1177 igår till läkaren angående mina känslor och idag ringde en sköterska upp mig. Hon frågade hur jag mådde, och sa att jag kan höra av mig nästa vecka om hur jag mår ifall jag behöver förlänga sjukskrivningen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara i morse för hon ringde och väckte mig och just då kändes det inte illa. Men nu ikväll igen så har jag samma starka ångest och mina tidigare symptom av att det "pirrar" i överkroppen är tillbaka.
Min hjärna vägrar sluta tänka "snart ska du jobba" och "snart är det slut" (på vilan).
Att din hjärna går på högvarv och överanalyserar är en del av symptomen. Du kommer att komma tillbaka och presentera men det är inte det viktigaste nu, nu behöver du läka. Sen vad du vill göra om ett år, det kommer du ta ställning till då.
Se detta som en viktig omstart. Jag är delvis tacksam för att jag blev sjuk för nu har jag lärt mig att arbeta ”lagom” och är nöjd med det. Jag är snällare mot både mig själv och andra. Tror att jag är en trevligare fru och mamma.
Tack jag ska försöka göra det, men det är svårt.
Om du inte får respons frå din arbetsgivare kan du faktiskt också be Försäkringskassan om hjälp genom att berätta att du inte vet om det finns någon plan för din återgång i arbetet. De brukar ofta ändå vara snabba på att efterfråga en plan, så de lär agera om de vet att du inte varit delaktig i att ta fram en.
Sen lär de inte själva ha tid och intresse att vara med i rehabmöten och planering förrän det gått mycket längre tid, men de kan pusha AG i varje fall.
Ett tips fram till din tid för samtal, börja skriva en reflektionsdagbok. Hur har du mått den här dagen, om du orkar skriv något om vad du gjort och hur det påverkat dig, men den allra enklaste formen av beskrivning är att göra en smiley för dagen, är den glad, ledsen, likgiltig, trött? Eller siffer-gradera från 1-10, eller vad som passar dig. Hjälpsamt för både dig och vården att se mönster i längre fram.
Önskar dig gott stöd i din återgång!
Tack jag ska fundera på det. Just nu har jag svårt med "uppgifter" vad det än är, men ska försöka skriva ner eller markera hur det känns.
*Blev för mycket text i ett inlägg så fick sudda ditt svar*
Jag jobbar kommunalt och har hittills fått i princip den procent löneökning som mitt fack propsar på. Så förhoppningsvis påverkar inte detta.
Orsaken till oron över att förstöra för alla är att mina kollegor kryper på knäna. Vi varslade 7 personer förra året och har alla slitit och kämpar i motgång. Tyvärr vet jag att med min frånvaro har mina kollegor det ännu tuffare just nu. I en liten by som där jag bor kan man inte undkomma och höra eller se sådant. Så jag mår så dåligt för att de får kämpa extra nu även om jag vet att de vill att jag vilar.
Tack för dina fina råd och reflektioner. Jag ska ta med mig dem och försöka hejda min skenande hjärna. Den skrämmer mig nästan. Idag spenderade jag dagen med en vän som är sjukskriven (av andra anledningar). Vi hade mysigt och roligt och jag var glad. Och nu när jag kom hem återkom ångesten.
Har du kvar samma nivå av privatlivet som innan?
Tänker att det blir omöjligt att komma tillbaka om det ligger på samma nivå som när du blev utmattad?
Det är bättre än förra året, radikalt vad gäller vad jag fick göra osv. Har haft en suicid låtsaspappa som också fick massa psykoser och jag är den enda med körkort boendes här så varje dag i ett års tid körde jag efter jobbet till sjukhuset en timme enkel resa fram och tillbaka för att besöka honom med min mamma, köra till läkare, stoppa honom från att skada sig osv. Sen fick jag avlastning av en familjevän i veckorna och sedan augusti har han inte behövt vara inlagd. Nu är det väl att se honom vara så förändrad, skör osv och på tunga mediciner, se min mamma också kämpa på. Men det blev lugnare, men min svägerska fick cancer och min hund dog förra veckan så än finns det saker som fortfarande plågar mig. Min största rädsla är att åka ut en dag till mamma och pappa och han hänger i garaget eller något.
Men jo, det är lugnare privat men stressen finns väl kvar i kroppen. I somras under min semester kraschade jag och bara grät och orkade inget göra. Denna jul njöt jag inte av högtiden fast julen är vad jag älskar mest med året.
Min högpresterande hjärna kallar det för lathet, Chatgpt för att min hjärna ännu inte varvat ner helt än. Jag orkar eller klarar liksom inte av mina vardagssysslor eller gamla hobbies. Kan inte läsa, se film, lyssna på ljudbok, skriva eller pyssla liksom. Företagshälsovården hade inte heller samtalshjälp förrän min sista vecka med 100% sjukskrivning? Jag har väntat i veckor på den hjälpen så nu känns det nästan fånigt att prata med någon? "För sent" liksom? Min läkare ska kalla mig till möte när jag redan börjat jobba om jag förstår det rätt, så kan inte nämna den här ångesten.
