Nedstämd och inte hitta ut.

Jag har skrivit lite om det här på forumet tidigare under en tid nu. Känner att jag mår allt sämre med tiden, faller liksom djupare ner i det dåliga måendet. Trodde att det skulle bli bättre i och med återupptagandet av samtalen på vårdcentralen, men det har faktiskt blivit raka motsatsen.

Väntar på traumaterapi så det är inte ens det jag får nu. Det ska jag få av en annan tydligen, men i väntan träffar jag en terapeut som jag kanske från början inte trodde skulle kunna hjälpa mig, eftersom det är en han, fördomar som jag har och för att jag inte gillar "han" av olika anledningar.Han berättade att traumaterapi är svårt och att det ofta blir värre innan det blir bättre. Att man kan må jättedåligt och känna att det kanske är fel för en. Det är lite så det känns nu, ett stort hål som öppnat sig för mig. Oändligt djup. Och jag kan inte simma. Och det finns inget att hålla sig i där i det djupet heller så hur fasen håller jag näsan ovanför djupets yta ens? Om det är så här nu undrar jag hur det blir om en månad eller två med traumaterapi... jag oroar mig för det. Vissa saker ligger så djupt inbäddat i mig att jag inte kan prata om det, och när jag försöker närma mig det reagerar jag rent fysiskt på ett sätt jag inte trodde var möjligt ens.

Jag har nerverna på utsidan och reagerar för allt just nu. Scannar av när vi är ute. Stressar hundarna som spänner sig, som stressar mig och därmed gör mig ännu mer nervös. Raketer för mig att hoppa högt och nästan få panik, jag är inte skotträdd och har ingen anledning att vara det, förstår inte ens den reaktionen. Drömmer mardrömmar och andra drömmar varje natt. Kan inte sova och sover massor om vartannat. Känner mig alltid trött numera, vill bara sova. Men kan inte heller, kommer inte till ro. Och sover mycket ändå jämfört med tidigare, jag är så trött liksom.

Försöker att tycka mitt jobb är roligt, roligt att jobba, men svårt att koncentrera mig, kan ibland bara sitta och titta framför mig för orken tar slut oh jag behöver tänka en stund för tankarna bara fylls på, grubblar. Jag är ingen grubblande person i vanliga fall, men nu stör det i mitt liv en hel del. Mitt jobb blir tungjobbat och till och med tråkigt upplever jag. Jag påminns av mina egna problem när jag hör om andras dagligen där.

Varför fungerar det inte bara att lämna alla trauman och allt i arkiven i hjärnkontoret och slänga bort nyckeln?! Att slippa hantera allt och "glömma bort" det istället? Det blev fullt, jag vet det. Fullt och gick inte att stänga till slut, så att det behövde hanteras. Men just nu önskar jag att jag slapp, för det är faktiskt asjobbigt det här också.

Jag vet inte ens hur man gör, jag kan inte. Det är överjävligt och jag vet inte hur man hanterar allt. Minsta lilla motgång just nu får mig att bryta ihop eller får mig att bli irriterad. Helt orimliga reaktioner. Allt jag borde ha tagit hand om tidigare står och väntar inom mig och skriker på mig och jag kan inte ens hantera det. Jag visste inte minnen kunde vara så skrämmande, trodde det räckte man gömde dem.

Jag trodde inte ljud kunde vara så skrämmande, vanliga ljud. Eller bilder. Eller tankar. Eller filmer. Lukter. Drömmar. Eller allt och inget.

Något som varit påtagligt jobbigt detta året har varit minnena av min man. Jag har levt 20 år innan jag träffade honom., levde 5 år med honom och har levt 20 år efter han dog. Men de enda riktiga åren i mitt liv var de 5 åren med honom, de enda lugna, trygga, viktiga, de enda åren jag riktigt har levt. Resten har jag överlevt. Överlevt innan jag träffade honom och överlevt efter. Nu efter honom är det bara ett enda lång kamp tills jag får lov att dö, inget riktigt liv ens. mitt riktiga liv varade bara 5 år. Vilken insikt. Vi var så unga, vi hade så mycket som kunde förbättras i vårt gemensamma liv tillsammans, men det visar bara hur dåligt det var före honom och hur dåligt det har varit efter honom. Jag är sannerligen trött på att bara överleva. Tänk att hela mitt liv ska se ut så. Och utan honom.

Plan A, B, C och D. Vad spelar det för roll? Jag skulle vilja göra som den unga killen i filmen Into The Wild och bara bege mig av i skogen och leva där utan kontakt med någon, utan plan, utan en tanke på morgondagen. Men jag antar att det handlar om att fly från mig själv och att det inte hjälper vad jag än gör i alla fall. Fly från allt det som jagar mig och min själ som jag inte är fri från och som jag ständigt försöker överleva ifrån. Jag antar att det är anledningen till varför jag ständigt längtar bort.

Jag önskar jag var fri. Nu är jag bara tyngd och dränkt i ett enormt djup. Inget spelar någon roll längre. Inget har någon mening ens.

 

[tuaphua]

Det är okej, fråga på och låna tråden du!

Följdfråga, vad är schematerapi?

Lite saxad info från nätet:
”Det är en vidareutveckling av KBT med inslag av gestaltterapi och anknytningsteori.
Det är en terapiform som utgår från att våra tidiga barndomsupplevelser kan påverka vårt vuxna liv på ett negativt sätt.
Schemadomänerna definierar fem breda kategorier av ett barns emotionella behov ( kontakt, ömsesidighet, reciprocitet, flöde och autonomi ). När dessa behov inte uppfylls utvecklas scheman som leder till ohälsosamma livsmönster.
KBT är mer fokuserad på nuet och hjälper individer att hantera sina nuvarande svårigheter, medan schematerapi är mer fokuserad på det förflutna och hjälper individer att förstå och förändra sina negativa scheman.”
Scheman är väl livsmönster man följer omedvetet. Kan vara vilka personer och miljöer man dras till, relationer som följer mönster, hur man hanterar känslor, copingstrategier etc.
Man lär sig förstå varför de uppstår, upptäcka när man börjar ramla in i ngt schema och hur man kan göra istället, på ett sundare sätt.

När jag gick jobbade vi lite ur en bok som grundaren till Schematerapi skrivit:
”Lev som du vill och inte som du lärt dig.” av Jeffrey Young och Janet S Klosko. Fanns mkt bra info och bra övningar. Men kan kanske vara svårt att börja med själv och få jätteresultat om man har djupare problematik.

 

[Enya]

Lite saxad info från nätet:
”Det är en vidareutveckling av KBT med inslag av gestaltterapi och anknytningsteori.
Det är en terapiform som utgår från att våra tidiga barndomsupplevelser kan påverka vårt vuxna liv på ett negativt sätt.
Schemadomänerna definierar fem breda kategorier av ett barns emotionella behov ( kontakt, ömsesidighet, reciprocitet, flöde och autonomi ). När dessa behov inte uppfylls utvecklas scheman som leder till ohälsosamma livsmönster.
KBT är mer fokuserad på nuet och hjälper individer att hantera sina nuvarande svårigheter, medan schematerapi är mer fokuserad på det förflutna och hjälper individer att förstå och förändra sina negativa scheman.”
Scheman är väl livsmönster man följer omedvetet. Kan vara vilka personer och miljöer man dras till, relationer som följer mönster, hur man hanterar känslor, copingstrategier etc.
Man lär sig förstå varför de uppstår, upptäcka när man börjar ramla in i ngt schema och hur man kan göra istället, på ett sundare sätt.

När jag gick jobbade vi lite ur en bok som grundaren till Schematerapi skrivit:
”Lev som du vill och inte som du lärt dig.” av Jeffrey Young och Janet S Klosko. Fanns mkt bra info och bra övningar. Men kan kanske vara svårt att börja med själv och få jätteresultat om man har djupare problematik.

Tack! Intressant! Finns så många olika varianter, tycker jag. Men schematerapi har jag inte sett något om vad gäller inom vården jag arbetar eller har arbetat, kanske inte så vanligt där. MDT och DBT förutom KBT förstås, och ACT terapi. Tycker schematerapi låter rätt vettigt då jag tänker att mycket från barndomen måste påverka hur vi beter oss som vuxna, inte mycket löses med en quick fix KBT tänker jag.

 

[TinyWiny]

Tänk dig då sitta i en situation där du sitter mitt en terapeut och hon/han börjar med att man ska blunda och tänka på olika saker och känna kroppen här och där, fötterna tex och upp, och så beskrivs hur kroppen känns och blir tung osv. Jag har för det första svårt att ens blunda-vem blundar i en hotfull situation? Och sedan slappna av- vem gör det i en hotfull situation, man måste ju vara redo och på språng om något händer. Tror faktiskt det är det kroppen känner. Men ja jag morrar, himlar med ögonen och suckar djupt vareviga gång det här kommer på tal. Försöker men det slutar alltid med att jag sitter rak i ryggen- och inte avslappnat, och till slut smygkikar jag ändå. Jag är som en vakthund!

Jag hade ifrågasatt hens kompetens. Kan man inte läsa människor såpass att man inte gör sådant med någon som inte är med på det bör man lära sig det. Det känns ju som ett övergrepp i sig.

 

[Enya]

Jag hade ifrågasatt hens kompetens. Kan man inte läsa människor såpass att man inte gör sådant med någon som inte är med på det bör man lära sig det. Det känns ju som ett övergrepp i sig.

Jag tänker väl mer att det handlar om träning, att det är något som man måste lära sig lite? Men visst, det är rätt skönt att slippa den biten nu måste jag säga. Han jag går till nu gör inte det, han visste redan att jag inte gillar mindfullness. Och det skulle definitivt INTE funka med honom, jesus kristus liksom! Henne kunde jag titta mer på till och med, så skulle han köra med det skulle jag verkligen inte fixa ens att blunda. En sak att titta ner och titta bort- jag har 100% koll på honom ändå, blunda kan han glömma.

 

[TinyWiny]

Jag tänker väl mer att det handlar om träning, att det är något som man måste lära sig lite? Men visst, det är rätt skönt att slippa den biten nu måste jag säga. Han jag går till nu gör inte det, han visste redan att jag inte gillar mindfullness. Och det skulle definitivt INTE funka med honom, jesus kristus liksom! Henne kunde jag titta mer på till och med, så skulle han köra med det skulle jag verkligen inte fixa ens att blunda. En sak att titta ner och titta bort- jag har 100% koll på honom ändå, blunda kan han glömma.

Ja absolut. Det krävs inlärning och träning men att tvinga sig på någon så är varken träning eller inlärning. Det är att köra över. För att hjälpa någon måste man vara där hen är. Man kan inte stå tio meter upp och tjoa och dra. Det ger inget positivt. Tvärtom.

Man kan berätta vad det är, hur det fungerar, vad det kan ge en, olika tekniker, tipsa om olika sidor man kan kolla på så man kan prova avslappningsövningar hemma om det känns bra, man kan utmana och pusha med om man kan läsa personen men inte köra över. Det är aldrig okej.

 

[Enya]

Ja absolut. Det krävs inlärning och träning men att tvinga sig på någon så är varken träning eller inlärning. Det är att köra över. För att hjälpa någon måste man vara där hen är. Man kan inte stå tio meter upp och tjoa och dra. Det ger inget positivt. Tvärtom.

Man kan berätta vad det är, hur det fungerar, vad det kan ge en, olika tekniker, tipsa om olika sidor man kan kolla på så man kan prova avslappningsövningar hemma om det känns bra, man kan utmana och pusha med om man kan läsa personen men inte köra över. Det är aldrig okej.

Jag har inte tänkt på det så faktiskt. Du har rätt i det! Jag har bara försökt göra det jag blivit tillsagd att göra.

 

[TinyWiny]

Jag har inte tänkt på det så faktiskt. Du har rätt i det! Jag har bara försökt göra det jag blivit tillsagd att göra.

Det är ofta så människor fungerar och vi som tvingats utveckla superkänsliga tentakler för att överleva gör det kanske än mer!? Bättre göra våld på sig själv än att andra gör det? Dvs det är enklare att bara lyda men nu är det inte så. Det borde aldrig vara så men nu är det verkligen inte så alls. Det är du som är huvudpersonen. Det är du som är viktig. Det är inte du som ska prestera utan det är behandlaren som ska det. Du ska läka och få ett så bra liv som bara är möjligt. Jättejobbig situation. Jag vet och det krävs att behandlaren inser det istället för att dundra på som en bulldozer som om hen trodde att klienten har fått det hen behöver för att bli en hel människa. Sådana finns det tillräckligt av omkring en ändå. Du vet sådana som menar att de klarar sig själva också visar det sig att de har föräldrar, syskon, mostrar, fastrar, farbröder och morbröder, kusiner och därtill ett stort kompisgäng. Människor som fixar, donar och hjälper varandra och som underlättar livet rent allmänt för de runt om och som får samma tillbaka. Sådana som i värsta fall pratar om att de blev traumatiserade för att kaffet var slut, som hittar på snyfthistorier för uppmärksamhet när sanningen är att de har fått sina behov tillgodosedda på ett helt rimligt och bra vis och som i bästa fall bara är bra om än lite naiva och aningslösa människor i största allmänhet.
En behandlare som inte inser att alla inte har den grunden utan utgår ifrån sig själv kan aldrig hjälpa någon att läka som inte har fått det. Det hen skapar är att vi gör som vanligt. Vi presterar för att förhoppningsvis kanske få duga. Istället för att få hjälp att läka lägger vi energin på att försöka klura ut vad de vill ha så att de blir nöjda.
Men nej. Det är inte därför man går i terapi och behandlare som inte förstår kanske man behöver förklara det för. Inte för att det är ens ansvar utan som förklaring till varför hen inte hjälper en på ett sätt som faktiskt hjälper. Det är inte patienten som presterar dåligt utan det är behandlaren.

 

[Enya]

Det är ofta så människor fungerar och vi som tvingats utveckla superkänsliga tentakler för att överleva gör det kanske än mer!? Bättre göra våld på sig själv än att andra gör det? Dvs det är enklare att bara lyda men nu är det inte så. Det borde aldrig vara så men nu är det verkligen inte så alls. Det är du som är huvudpersonen. Det är du som är viktig. Det är inte du som ska prestera utan det är behandlaren som ska det. Du ska läka och få ett så bra liv som bara är möjligt. Jättejobbig situation. Jag vet och det krävs att behandlaren inser det istället för att dundra på som en bulldozer som om hen trodde att klienten har fått det hen behöver för att bli en hel människa. Sådana finns det tillräckligt av omkring en ändå. Du vet sådana som menar att de klarar sig själva också visar det sig att de har föräldrar, syskon, mostrar, fastrar, farbröder och morbröder, kusiner och därtill ett stort kompisgäng. Människor som fixar, donar och hjälper varandra och som underlättar livet rent allmänt för de runt om och som får samma tillbaka. Sådana som i värsta fall pratar om att de blev traumatiserade för att kaffet var slut, som hittar på snyfthistorier för uppmärksamhet när sanningen är att de har fått sina behov tillgodosedda på ett helt rimligt och bra vis och som i bästa fall bara är bra om än lite naiva och aningslösa människor i största allmänhet.
En behandlare som inte inser att alla inte har den grunden utan utgår ifrån sig själv kan aldrig hjälpa någon att läka som inte har fått det. Det hen skapar är att vi gör som vanligt. Vi presterar för att förhoppningsvis kanske få duga. Istället för att få hjälp att läka lägger vi energin på att försöka klura ut vad de vill ha så att de blir nöjda.
Men nej. Det är inte därför man går i terapi och behandlare som inte förstår kanske man behöver förklara det för. Inte för att det är ens ansvar utan som förklaring till varför hen inte hjälper en på ett sätt som faktiskt hjälper. Det är inte patienten som presterar dåligt utan det är behandlaren.

Tänkvärt inlägg! Har inte tänkt på det så! Har mest tänkt på det att det är ett måste att göra som hon har sagt, prestera, gå med på det som jag inte förstår (färg och form på känslor) och klarar av riktigt (mindfullness), för att det ingår i vad terapi är, att utsätta sig för saker. Just dessa två bitar har varit värre än hennes frågor ibland. Att finna svar på känslors färg och form samt att behöva slappna av och blunda, något jag oroat mig mer för än frågor om annat jag fått. Just för att det ena förstår jag inte, jag kan inte få fram något med det och det andra tycker jag inte om att göra var som helst, när som helst, inför vem som helst. Kommer på mig själv hemma med att dra upp axlarna ständigt osv. Spänd är normaljag. Jag funderar på om det inte borde finnas annat sätt att närma sig ett avslappnat "jag" än att just tvinga på mindfulness och avslappningsövningar? Borde inte andra metoder finnas?
Promenader som @parellikusken gjorde för en del år sedan borde ha liknande effekt tänker jag?

Mindfulness och avslappningsövningar får mig bara att bli frustrerad, och jag är glad att jag slipper det just nu, han jag går hos just nu väcker känslor, och frustration är en av dem, vill ibland bara skrika på honom (jag gör givetvis inte det). Tror inte det hade varit så bra med även mindfulness i den situationen. Hade nog varit som eld på eld, tänker jag.

 

[Enya]

Ser inte fram emot ännu en natt faktiskt. Det är nätterna som är värsta tiden. Är jag vaken (på nätterna) tänker jag mest. Försöker jag sova grubblar jag mest. Sover jag drömmer jag mardrömmar. Det är slitigt på nätterna just. Har Zopiklon 5 mg, 40 tabletter per år, blir cirka en tablett i veckan och sover gott på den. Kan ibland se fram emot att få sova när jag tar den. Då drömmer jag inte ens. Vilken befrielse det är. Jag är dock noga med mina tabletter så jag sköter dem som jag ska och tycker inte om påtvingad trötthet, men just drömlös sömn är verkligen en befrielse just nu. Eller alltid. Brukar ta dem innan jag ska jobba på plats så jag är utvilad tills dess. Brukar planera in så att jag har samtalen på vc då också, och tar jag inte sömntablett den natten sover jag inte alls utan grubblar bara på natten hela natten igenom, så det är passande att ta då. Men drar mig verkligen för att gå och lägga mig numera, känner inte för det alls. Vet att sova är viktigt för min epilepsi, men det är ju inte alls lätt att få till vettig sömn måste jag säga. Sömnhygien i all ära men det är verkligen värdelöst och funktionslöst ibland.

Jag orkar inte riktigt med mig själv helt enkelt.

 

[MiaMia]

Hoppas du har fått sova i natt @Enya.

 

[TinyWiny]

Tänkvärt inlägg! Har inte tänkt på det så! Har mest tänkt på det att det är ett måste att göra som hon har sagt, prestera, gå med på det som jag inte förstår (färg och form på känslor) och klarar av riktigt (mindfullness), för att det ingår i vad terapi är, att utsätta sig för saker. Just dessa två bitar har varit värre än hennes frågor ibland. Att finna svar på känslors färg och form samt att behöva slappna av och blunda, något jag oroat mig mer för än frågor om annat jag fått. Just för att det ena förstår jag inte, jag kan inte få fram något med det och det andra tycker jag inte om att göra var som helst, när som helst, inför vem som helst. Kommer på mig själv hemma med att dra upp axlarna ständigt osv. Spänd är normaljag. Jag funderar på om det inte borde finnas annat sätt att närma sig ett avslappnat "jag" än att just tvinga på mindfulness och avslappningsövningar? Borde inte andra metoder finnas?
Promenader som @parellikusken gjorde för en del år sedan borde ha liknande effekt tänker jag?

Mindfulness och avslappningsövningar får mig bara att bli frustrerad, och jag är glad att jag slipper det just nu, han jag går hos just nu väcker känslor, och frustration är en av dem, vill ibland bara skrika på honom (jag gör givetvis inte det). Tror inte det hade varit så bra med även mindfulness i den situationen. Hade nog varit som eld på eld, tänker jag.

Ja att utsätta sig för saker kan behövas men inte sådant. Det är inte bara dumt. Det är onödigt. Det som är räcker!

Det finns många många olika sätt att slappna av på. Gå är absolut ett sätt. Att gå och prata är fantastiskt lösgörande för axlar som bosatt sig vid öronen och för stela nackar. Överhuvudtaget att röra på kroppen och "inte tänka" utan bara låta tankarna vara som de är kan verkligen vara avslappning. Tänk en kravlös ridtur Bästa avslappningen Att rida gör att många hamnar i kroppen per automatik. Man är närvarande, känner in hästen men också sig själv.

Jag är helt övertygad om att det viktiga är att det känns bra. Att bli påtvingad något känns inte bra och det är så synd när någon tvingar på för i och med det förstör man något som efter en annan presentation hade kunnat bli det som behövdes för personen.

Jag minns när vi skulle ha avslappning i skolan. Alla skulle lägga sig på golvet och blunda i slutet av lektionen medans läraren med entonig röst pratade. Fy vilken utsatt situation. Vidrigt! Men läraren kvittrade om att åh nu är ni piggare och gladare resten av dagen när ni har gjort det här! Idioti på hög nivå Samma när de fick för sig att man skulle massera varandra. Alltså vad fan!!! Folk är dumma i huvudet.

 

[Tassetassen]

Vad fint att höra!
Jag orkade inte riktigt med klimatet här inne, framför allt mot vissa personer, så behövde en paus då.

Har inget liv utanför buke förutom min ena syster jag pratar med varje vecka, flera gånger i veckan, så det blev väldigt ensam. ja förutom jobbet då, men jag jobbar ju hemma fyra dagar i veckan. Mitt sociala liv är stendött tyvärr. Men det kändes samtidigt skönt, men jag insåg rätt fort att det var negativt isolerande för mig.

Du kan alltid höra av dig till oss
Jag finns här

 

[Enya]

Hoppas du har fått sova i natt @Enya.

Tack! Lite grann. Mellan kramp i ena foten (tre gånger på rad, gräsligt smärtsamt faktiskt, numera är mina fötter rätt beniga så svårt att veta var exakt man ska massera när det krampar!), grubblerier och mardrömmar blev det lite sömn ändå. Vaknade dock tidigt så blev tidig morgonrunda med hundarna utan att träffa folk. Det är skönt! Ingen mer än jag och dem ute, och naturens ljud och djur. Det är mysigt att vara så ensam! Vi gick en lunchrunda också lite tidigare och sedan har jag värmt gårdagens middagsrester till lunch, inte det godaste, men det är ju mat.

Nu ligger de här bredvid mig på golvet, en på vardera sida, exakt likadant faktiskt, så gulligt ju! Eller ja, min nya telefon plingade till och lät visst lite likt ringklocka eller så, ett ljud vi inte är helt vana vid här från en telefon och rottisen skällde högt och fick spionen och sin matte att hoppa högt, två gånger på rad också Tror jag ska ändra signal faktiskt För våra hjärtans skull Andra gången kunde jag höra vad spionen tänkte genom att se hans himlande ögon!! Det är svårt att inte skratta högt åt de båda ibland alltså!
Freya: "Någon måste ju vakta i det här hemmet när ni två är så misslyckade på den punkten och tror gott om alla!"
Vavilon: "Det var en TELEFON, din knast! Du får skilja på monster och telefoner!"
Freya: "I dagens samhälle är det inte lätt att skilja åt, har du hört talas om AI, din gamle tok?"
Vavilon: himlar med ögonen och lägger sig ner igen

Svårt att inte skratta åt dem! De är så olika och har så olika roller här.

 

[Enya]

Ja att utsätta sig för saker kan behövas men inte sådant. Det är inte bara dumt. Det är onödigt. Det som är räcker!

Det finns många många olika sätt att slappna av på. Gå är absolut ett sätt. Att gå och prata är fantastiskt lösgörande för axlar som bosatt sig vid öronen och för stela nackar. Överhuvudtaget att röra på kroppen och "inte tänka" utan bara låta tankarna vara som de är kan verkligen vara avslappning. Tänk en kravlös ridtur Bästa avslappningen Att rida gör att många hamnar i kroppen per automatik. Man är närvarande, känner in hästen men också sig själv.

Jag är helt övertygad om att det viktiga är att det känns bra. Att bli påtvingad något känns inte bra och det är så synd när någon tvingar på för i och med det förstör man något som efter en annan presentation hade kunnat bli det som behövdes för personen.

Jag minns när vi skulle ha avslappning i skolan. Alla skulle lägga sig på golvet och blunda i slutet av lektionen medans läraren med entonig röst pratade. Fy vilken utsatt situation. Vidrigt! Men läraren kvittrade om att åh nu är ni piggare och gladare resten av dagen när ni har gjort det här! Idioti på hög nivå Samma när de fick för sig att man skulle massera varandra. Alltså vad fan!!! Folk är dumma i huvudet.

Förstår hur du menar! Jag har inte tänkt på det så, svårt att förstå det när man sitter där och ska göra det. Ska tänka på det hädanefter faktiskt. Kanske blir det lättare framöver, jag vet inte. Känner att jag har lite lättare att "säga ifrån" lite nu än med förra, och jag förstår inte varför. Jag begriper inte på mig själv. förra var en kvinna och denna är en man, borde vara tvärtom, borde vara lättare att kunna säga ifrån till henne än till honom, men han gör mig frustrerad, han trycker på alla mina knappar och jag kommer inte inte ifrån hans frågor. Det är ju inte meningen att jag ska heller, det är ju poängen, men jag räknade inte med att jag skulle känna frustration mot honom för det. Det är som att han öppnar dörrar som borde vara stängda och jag får gå runt och stänga dem igen i rasande fart för att alla mina minnen inte ska ta sig ut. dörrar som egentligen ska öppnas men som min hjärna envist vill ha stängda trots att logiken hävdar att de måste öppnas. Logik och känslor är inte samma och samarbetar inte alltid. Den som påstår det har aldrig suttit i en sådan här situation. Aldrig haft det riktigt svårt.

Rida ja! Skulle vilja rida! Har gått ner i vikt och väger nu 94-95, pendlar där, men det är fortfarande för mycket för att rida. Vill så gärna rida, saknar det jättemycket, var sådan avslappning att skritta ut på min häst i skogen en runda, bara hon och jag. Inga krav, som en promenad, bara vi och lyssna och se på allt runt om oss. Mysigt! Tänk att min häst var likadan som jag och älskade det också, lika nyfiken liksom, nyfiken på allt, behövde inte rusa omkring utan att skritta ut var minst lika roligt som att trava och galoppera, för man såg, luktade och hörde så mycket mer då ju

Jag minns de övningarna i skolan. de gick inte hem då heller för mig, funkade inte alls. Att slappna av funkar inte så för mig, har aldrig gjort. Det är ju något som kommer oplanerat av sig själv, tex på en häst, ihop med en hund osv. Ihop med hästen framför allt, vi har flera gånger blivit "väckta" ur vår avslappning av hjortar som rusat förbi oss, hon har hållit på att snubbla över sina egna fötter i förvåning av en hjort plötsligt under hakan som hon inte sett och jag har nästan trillat av av rörelsen när hon snubblat till. Det är avslappning det.

 

[Enya]

Du kan alltid höra av dig till oss
Jag finns här

Jag vet!
Och det gör jag ju

 

[TinyWiny]

Förstår hur du menar! Jag har inte tänkt på det så, svårt att förstå det när man sitter där och ska göra det. Ska tänka på det hädanefter faktiskt. Kanske blir det lättare framöver, jag vet inte. Känner att jag har lite lättare att "säga ifrån" lite nu än med förra, och jag förstår inte varför. Jag begriper inte på mig själv. förra var en kvinna och denna är en man, borde vara tvärtom, borde vara lättare att kunna säga ifrån till henne än till honom, men han gör mig frustrerad, han trycker på alla mina knappar och jag kommer inte inte ifrån hans frågor. Det är ju inte meningen att jag ska heller, det är ju poängen, men jag räknade inte med att jag skulle känna frustration mot honom för det. Det är som att han öppnar dörrar som borde vara stängda och jag får gå runt och stänga dem igen i rasande fart för att alla mina minnen inte ska ta sig ut. dörrar som egentligen ska öppnas men som min hjärna envist vill ha stängda trots att logiken hävdar att de måste öppnas. Logik och känslor är inte samma och samarbetar inte alltid. Den som påstår det har aldrig suttit i en sådan här situation. Aldrig haft det riktigt svårt.

Rida ja! Skulle vilja rida! Har gått ner i vikt och väger nu 94-95, pendlar där, men det är fortfarande för mycket för att rida. Vill så gärna rida, saknar det jättemycket, var sådan avslappning att skritta ut på min häst i skogen en runda, bara hon och jag. Inga krav, som en promenad, bara vi och lyssna och se på allt runt om oss. Mysigt! Tänk att min häst var likadan som jag och älskade det också, lika nyfiken liksom, nyfiken på allt, behövde inte rusa omkring utan att skritta ut var minst lika roligt som att trava och galoppera, för man såg, luktade och hörde så mycket mer då ju

Jag minns de övningarna i skolan. de gick inte hem då heller för mig, funkade inte alls. Att slappna av funkar inte så för mig, har aldrig gjort. Det är ju något som kommer oplanerat av sig själv, tex på en häst, ihop med en hund osv. Ihop med hästen framför allt, vi har flera gånger blivit "väckta" ur vår avslappning av hjortar som rusat förbi oss, hon har hållit på att snubbla över sina egna fötter i förvåning av en hjort plötsligt under hakan som hon inte sett och jag har nästan trillat av av rörelsen när hon snubblat till. Det är avslappning det.

Det är det. Det här är något jag har insett långt senare. Insett hur fruktansvärt elaka faktiskt alla i den genren jag har träffat var. Istället för att hjälpa stjälpte de och jag ville inget annat än få finnas. Få godkännandet av dem att finnas. Det fick jag inte. Jag inbillade mig att de hjälpte, alla sa att om det känns fel står man inför ett genombrott. Vilka lögnare. Vilka as rent ut sagt. Jag la mitt liv, mitt hopp, i deras händer och de gjorde allt än värre. Jag fick än mer att ta hand om. Än mer att laga... Men de bekräftade iallafall att man inte kan lita på någon

Trots det vill jag fortfarande ha hjälp. Jag hoppas att det finns någon som kan se mig och hjälpa mig där jag är istället för att häva ur sig floskler, inte lyssna och bli sur för att jag är där jag är och de inte kan titta ner, klappa mig på huvudet och bete sig illa. Numera går det inte att göra som de jag träffat förr gjorde. Jag behöver inte deras godkännande och jag tar ingen skit. Det ska ingen behöva göra.

Ja. Jag är så oerhört tacksam för att jag kan ha mina hästar. Jag hade inte orkat utan dem. Inte utan hunden heller.

Jamen exakt! Det bara kommer av sig självt!

 

[Enya]

Det är det. Det här är något jag har insett långt senare. Insett hur fruktansvärt elaka faktiskt alla i den genren jag har träffat var. Istället för att hjälpa stjälpte de och jag ville inget annat än få finnas. Få godkännandet av dem att finnas. Det fick jag inte. Jag inbillade mig att de hjälpte, alla sa att om det känns fel står man inför ett genombrott. Vilka lögnare. Vilka as rent ut sagt. Jag la mitt liv, mitt hopp, i deras händer och de gjorde allt än värre. Jag fick än mer att ta hand om. Än mer att laga... Men de bekräftade iallafall att man inte kan lita på någon

Trots det vill jag fortfarande ha hjälp. Jag hoppas att det finns någon som kan se mig och hjälpa mig där jag är istället för att häva ur sig floskler, inte lyssna och bli sur för att jag är där jag är och de inte kan titta ner, klappa mig på huvudet och bete sig illa. Numera går det inte att göra som de jag träffat förr gjorde. Jag behöver inte deras godkännande och jag tar ingen skit. Det ska ingen behöva göra.

Ja. Jag är så oerhört tacksam för att jag kan ha mina hästar. Jag hade inte orkat utan dem. Inte utan hunden heller.

Jamen exakt! Det bara kommer av sig självt!

Vad hemskt det låter att du har träffat så fel människor där. Hoppas verkligen att du får chansen att träffa en rätt person någon gång. Tänker att det borde ju finnas ändå. På sätt och vis känns det tyvärr lite så en del kan vara, att resultat ska stressas fram, speciellt nu när man drar ner på psykiatrin och terapin också. "Här, du får 8 gånger på dig att bli klar med ditt inre, börja prata!".

Jag har träffat några stycken under åren, via synenheten, på remiss till privat mottagning från vc och nu via vc och tycker att de har haft varierande kvalitet. En på synmottagningen hade jag oerhört svårt för, den andra mycket lättare för, men vi hade ju mer samtal, och då om synen och dess påverkan. Den som jag hade svårt för var inte det minsta inkännande alls utan var så som du beskriver och körde på, ville ha resultat, quick fix, kort tid-klart. Funkade inte så. På privata mottagningen var det pdt och det kändes ok med henne, där var ingen avslappning eller så inblandad heller tack och lov, en hel del insikter dock. Nu på vc med förra har jag varit tveksam flera gånger, men henne som person gillar jag, kanske inte rätt som terapeut. Den här vet jag inte, inget fel på honom som person och nog verkar han ändå veta vad han gör kanske, det är nog första gången jag hamnar så djupt i en svacka efter varje besök. Eller så är det för att det är vid den här tiden nu. Allt blandat.

Det jag tycker är jobbigt är att han blir som en hök så fort det blir tal om suicidrisk. Det är ju helt omedvetet från hans sida, men där sitter jag med hela mig bortvänd från honom och när han tar upp det och jag börjar säga något och han blir en hök, alltså, jag märker allt, även om jag inte tittar på honom, varenda grej som försigår i rummet vet jag, allt som sker, alla ljud, alla känslor, alla hans rörelser, tonläge, hur han lutar sig, reagerar på allt jag säger, någon som går utanför, när han rör ett ben osv. Helt utan att sitta vänd mot honom, helt utan att titta på honom, bara genom att sitta bortvänd från honom. Jag märker när han blir en hök och spänner sig när ett känsligt ämne kommer på tal, när han greppar pennan lite extra, rättar sig lite extra på stolen, sträcker på sig och sitter rakt. Små, subtila rörelse, oskylda, nästan otydliga, men mina ögon och tentaklar runt hela kroppen ser och hör allt han gör. Den andra var inte så, hon röde inte en fena och inte ett tonläge, frågan var inte känslig, men togs inte heller upp särskilt ofta, vilket jag förstår är fel, men ändå, det blev inte ett så laddat ämne, onödigt laddat liksom.

 

[TinyWiny]

Vad hemskt det låter att du har träffat så fel människor där. Hoppas verkligen att du får chansen att träffa en rätt person någon gång. Tänker att det borde ju finnas ändå. På sätt och vis känns det tyvärr lite så en del kan vara, att resultat ska stressas fram, speciellt nu när man drar ner på psykiatrin och terapin också. "Här, du får 8 gånger på dig att bli klar med ditt inre, börja prata!".

Jag har träffat några stycken under åren, via synenheten, på remiss till privat mottagning från vc och nu via vc och tycker att de har haft varierande kvalitet. En på synmottagningen hade jag oerhört svårt för, den andra mycket lättare för, men vi hade ju mer samtal, och då om synen och dess påverkan. Den som jag hade svårt för var inte det minsta inkännande alls utan var så som du beskriver och körde på, ville ha resultat, quick fix, kort tid-klart. Funkade inte så. På privata mottagningen var det pdt och det kändes ok med henne, där var ingen avslappning eller så inblandad heller tack och lov, en hel del insikter dock. Nu på vc med förra har jag varit tveksam flera gånger, men henne som person gillar jag, kanske inte rätt som terapeut. Den här vet jag inte, inget fel på honom som person och nog verkar han ändå veta vad han gör kanske, det är nog första gången jag hamnar så djupt i en svacka efter varje besök. Eller så är det för att det är vid den här tiden nu. Allt blandat.

Det jag tycker är jobbigt är att han blir som en hök så fort det blir tal om suicidrisk. Det är ju helt omedvetet från hans sida, men där sitter jag med hela mig bortvänd från honom och när han tar upp det och jag börjar säga något och han blir en hök, alltså, jag märker allt, även om jag inte tittar på honom, varenda grej som försigår i rummet vet jag, allt som sker, alla ljud, alla känslor, alla hans rörelser, tonläge, hur han lutar sig, reagerar på allt jag säger, någon som går utanför, när han rör ett ben osv. Helt utan att sitta vänd mot honom, helt utan att titta på honom, bara genom att sitta bortvänd från honom. Jag märker när han blir en hök och spänner sig när ett känsligt ämne kommer på tal, när han greppar pennan lite extra, rättar sig lite extra på stolen, sträcker på sig och sitter rakt. Små, subtila rörelse, oskylda, nästan otydliga, men mina ögon och tentaklar runt hela kroppen ser och hör allt han gör. Den andra var inte så, hon röde inte en fena och inte ett tonläge, frågan var inte känslig, men togs inte heller upp särskilt ofta, vilket jag förstår är fel, men ändå, det blev inte ett så laddat ämne, onödigt laddat liksom.

Det var inte att resultat skulle stressas fram. De lyssnade inte på vad jag faktiskt sa, de brydde sig inte om vad jag sa och ingen av dem försökte ens hjälpa mig. En av dem satt och sov under våra sk samtal. Ingen trodde mig när jag sa det.
Ingen av dem ställde frågor som förde något framåt. Som exempel sa jag att jag hade läst en speciell bok om barnuppfostran, då säger hen, varför då? Det vet du väl ändå! Det här med bakgrunden att hen visste att jag alltid hade fått klara mig själv och visste att jag blev utkastad som trettonåring. Hur skulle jag veta något om hur man är en bra förälder? Jag hade aldrig haft några anknytningsmänniskor. Däremot har jag barn som är de mest fantastiska i världen och jag ville göra allt för bli den bäste föräldern de någonsin kunde få och jag gjorde verkligen allt jag kunde för att bli det. Det var därför jag ville ha terapi, för att inte överföra mina trauman på dem och för att bli så hel jag möjligtvis kunde bli för att kunna guida dem till att växa upp till hela fungerande välmående bra människor.

Så blev det ju inte. Jag fick verkligen göra jobbet helt själv. Läste hur mycket som helst. Hittade på strategier som var så lika kbt att jag började skratta när jag 20 år senare fick veta vad det var.

Nu vill jag ha hjälp för min egen skull för att jag idag anser att jag är värd att må bra. Det gjorde jag inte då.

 

[Enya]

Det var inte att resultat skulle stressas fram. De lyssnade inte på vad jag faktiskt sa, de brydde sig inte om vad jag sa och ingen av dem försökte ens hjälpa mig. En av dem satt och sov under våra sk samtal. Ingen trodde mig när jag sa det.
Ingen av dem ställde frågor som förde något framåt. Som exempel sa jag att jag hade läst en speciell bok om barnuppfostran, då säger hen, varför då? Det vet du väl ändå! Det här med bakgrunden att hen visste att jag alltid hade fått klara mig själv och visste att jag blev utkastad som trettonåring. Hur skulle jag veta något om hur man är en bra förälder? Jag hade aldrig haft några anknytningsmänniskor. Däremot har jag barn som är de mest fantastiska i världen och jag ville göra allt för bli den bäste föräldern de någonsin kunde få och jag gjorde verkligen allt jag kunde för att bli det. Det var därför jag ville ha terapi, för att inte överföra mina trauman på dem och för att bli så hel jag möjligtvis kunde bli för att kunna guida dem till att växa upp till hela fungerande välmående bra människor.

Så blev det ju inte. Jag fick verkligen göra jobbet helt själv. Läste hur mycket som helst. Hittade på strategier som var så lika kbt att jag började skratta när jag 20 år senare fick veta vad det var.

Nu vill jag ha hjälp för min egen skull för att jag idag anser att jag är värd att må bra. Det gjorde jag inte då.

Det låter verkligen som helt fruktansvärda människor du har träffat. Helt fel människor för yrke och plats! Jag hoppas och tror att det är bättre nu, jag vill tro det. Men jag vet inte. Att sitta och sova känns ju verkligen som höjden av nonchalans, för att inte tala om att inte lyssna, men det sker väl även i dag tänker jag. Men ändå, gräsligt!

Hoppas att du snart får hjälp, för din egen skull!

 

[Enya]

Han måste ha blivit sviken rejält, stackaren. Men aj mitt hjärta, vad bra! Allt han inte säger, mellan raderna. Ibland är det mest talande. Och pianot.

Och texten till denna:

Tycker om den. Speciellt den biten:

"They say home is where the heart is
but my heart is wild and free
So am I homeless
Or just heartless?
Did I start this?
Did it start me?
They say fear is for the brave
For cowards never stare it in the eye
So am I fearless to be fearful
Does it take courage to learn how to cry
So many winding roads
So many miles to goand oh..
Oh they say love is for the loving
Without love maybe nothing is real
So am I loveless or do I just love less
Oh since love leftI have nothing left to fear"


Min musiksmak är otroligt varierande.

Denna gillar jag också, texten, just eftersom det är så vidunderligt att leva på något vis. På bra dagar kan jag känna så. På dåliga dagar känner jag inte alls samma vidunderlighet.... Det är en vacker video att se, men inte bra för min epilepsi dock så den undviker jag.