Twihard
Trådstartare
Jag gick hem utmattad i januari och fick diagnosen svår depression utan psykotiska symptom. Det tog kanske 3 månader innan vården faktiskt gav mig hjälp med samtal och jag började gå till en kurator på min VC. Jag har aldrig gått till kurator förut, däremot en KBT-psykolog för tio år sedan. Jag har alltid trott att fokuset ska vara kring patienten liksom, att få ventilera eller sådär. Men jag upplever att min kurator 98% pratar om sig själv. Säkert för att dra likheter eller lyfta en mening med något påstående. Men det känns som jag inte riktigt får hjälp av detta. Jag vet att hen är inriktad på KBT och hur jag har svårt med det tyvärr. Men jag undrar om ni andra som gått till kurator varit med om samma sak?
Vad jag lärt mig om kuratorn på 4-5 besök:
*Vad hen vägde när hen var 17 år - 93kg
*Vad hen röstade på och var aktiv inom (vilket parti) i tjugo år
*Vad hens partner utreds för
*Vad hen har för diagnoser
*Vad hen jobbade med för tio år sedan
*Att hen stressade över elpriserna 2019 och drog ner värmen inne med tre grader
*Hen älskar fiskmåsar
*Hen hatar Brönäs hockeylag
*Hen spelar gitarr i rockband
*Hen har artros i 4 fingrar
*Hen har ingen mopp utan en sprayflaska till golven
*Hens partner klagar mest på städningen hemma men städar sämst
*De har en handdammsugare hemma
*Hen har 2 barn varav en autistisk och en med add
*Hen var utbränd och sov med gitarren på bröstet
*Hen är hobbyförfattare på sitt hemspråk men försöker översätta till svenska vilket inte blir lika bra
*Hen gillar inte pynt vid jul
*Hen var i säffle två år i rad och firade jul
*Hens kompis hade scenskräck
*Hen har två fågelbon på tomten
*Hen har varit ingenjör
*Hen gick på en kurs om mindfulness men gillar inte det utom vissa andningsövningar
*Hen Hen är kortare än sin pappa
*Hen tror inte på andligheter och är ateist
*Hen älskar serien prison break
*Hen ser gärna ukrainska thrillers
*Hen bilade mycket förr
*Hen har flera hundar
*Hen älskar dödskallar
*Hen har en robotgräsklippare
*Hen dricker sitt kaffe svart
*Hen anser att alla har OCD i vissa delar av livet (angående att jag har diagnosen och hen inte tog det så allvarligt)
Detta är bara en del av det jag kommer ihåg.
Det "som hjälpt mig":
*Träff två gjorde vi screening och jag har inte adhd, ptsd eller autism däremot svår depression.
*Good enough - det är okej att inte städa kliniskt hemma alltid (när jag sa att städning blir svårt att ta tag i)
Sedan fick jag första gångerna de vanliga tipsen om att andas i fyrkant och att ta promenader. Hen sa att ingen blir fysiskt trött utan tungt arbetande personer såsom exempelvis skogshuggare. Så när jag vill sova ska jag promenera. Däremot däckar jag direkt efter promenaderna. Mitt problem är att jag inte kan göra de måsten jag får och jag har noll motivation till något. Jag försökte sist berätta det, och sa redan dag ett att jag inte KAN göra uppgifter som rör mig själv samtidigt som jag anser att jag inte har något livsvärde om jag inte kan prestera. Och att jag därför tror något är allvarligt fel på mig eftersom jag blir som paralyserad vid "måsten" som inte handlar om prestation på jobb eller för vänner.
Men min kurator verkar inte förstå det. Som jag som älskat att skriva och läsa kan inte göra det. Har inte kunnat på över ett år. Kuratorn sa att jag ska tvinga fram kreativiteten och jag har försökt och mår ännu sämre. Jag är liksom rädd för varför jag inte har motivation. Min dröm är att VILJA göra saker. Men jag får liksom inte tillfälle att prata och närt jag väl gör det så "är det inte så viktigt". Jag gav kuratorn även en lista på mina trauman och sådana jag inte bearbetat. Hen sa att de inte var viktiga idag utan snarare hur jag beter mig - men ändå tycks vi inte arbeta kring det?
Kanske jag är den som misstolkar allt och jag vet att det hänger på mig själv att bli frisk vilket gör allt ännu värre när det inte går. Det är en svår insikt att inse att det är kört.
Men jag kan inte sluta undra över om alla kuratorer är såhär, eller bara min?
Vad jag lärt mig om kuratorn på 4-5 besök:
*Vad hen vägde när hen var 17 år - 93kg
*Vad hen röstade på och var aktiv inom (vilket parti) i tjugo år
*Vad hens partner utreds för
*Vad hen har för diagnoser
*Vad hen jobbade med för tio år sedan
*Att hen stressade över elpriserna 2019 och drog ner värmen inne med tre grader
*Hen älskar fiskmåsar
*Hen hatar Brönäs hockeylag
*Hen spelar gitarr i rockband
*Hen har artros i 4 fingrar
*Hen har ingen mopp utan en sprayflaska till golven
*Hens partner klagar mest på städningen hemma men städar sämst
*De har en handdammsugare hemma
*Hen har 2 barn varav en autistisk och en med add
*Hen var utbränd och sov med gitarren på bröstet
*Hen är hobbyförfattare på sitt hemspråk men försöker översätta till svenska vilket inte blir lika bra
*Hen gillar inte pynt vid jul
*Hen var i säffle två år i rad och firade jul
*Hens kompis hade scenskräck
*Hen har två fågelbon på tomten
*Hen har varit ingenjör
*Hen gick på en kurs om mindfulness men gillar inte det utom vissa andningsövningar
*Hen Hen är kortare än sin pappa
*Hen tror inte på andligheter och är ateist
*Hen älskar serien prison break
*Hen ser gärna ukrainska thrillers
*Hen bilade mycket förr
*Hen har flera hundar
*Hen älskar dödskallar
*Hen har en robotgräsklippare
*Hen dricker sitt kaffe svart
*Hen anser att alla har OCD i vissa delar av livet (angående att jag har diagnosen och hen inte tog det så allvarligt)
Detta är bara en del av det jag kommer ihåg.
Det "som hjälpt mig":
*Träff två gjorde vi screening och jag har inte adhd, ptsd eller autism däremot svår depression.
*Good enough - det är okej att inte städa kliniskt hemma alltid (när jag sa att städning blir svårt att ta tag i)
Sedan fick jag första gångerna de vanliga tipsen om att andas i fyrkant och att ta promenader. Hen sa att ingen blir fysiskt trött utan tungt arbetande personer såsom exempelvis skogshuggare. Så när jag vill sova ska jag promenera. Däremot däckar jag direkt efter promenaderna. Mitt problem är att jag inte kan göra de måsten jag får och jag har noll motivation till något. Jag försökte sist berätta det, och sa redan dag ett att jag inte KAN göra uppgifter som rör mig själv samtidigt som jag anser att jag inte har något livsvärde om jag inte kan prestera. Och att jag därför tror något är allvarligt fel på mig eftersom jag blir som paralyserad vid "måsten" som inte handlar om prestation på jobb eller för vänner.
Men min kurator verkar inte förstå det. Som jag som älskat att skriva och läsa kan inte göra det. Har inte kunnat på över ett år. Kuratorn sa att jag ska tvinga fram kreativiteten och jag har försökt och mår ännu sämre. Jag är liksom rädd för varför jag inte har motivation. Min dröm är att VILJA göra saker. Men jag får liksom inte tillfälle att prata och närt jag väl gör det så "är det inte så viktigt". Jag gav kuratorn även en lista på mina trauman och sådana jag inte bearbetat. Hen sa att de inte var viktiga idag utan snarare hur jag beter mig - men ändå tycks vi inte arbeta kring det?
Kanske jag är den som misstolkar allt och jag vet att det hänger på mig själv att bli frisk vilket gör allt ännu värre när det inte går. Det är en svår insikt att inse att det är kört.
Men jag kan inte sluta undra över om alla kuratorer är såhär, eller bara min?
