Ni med kroniska sjukdomar, hur accepterar ni att aldrig bli friska?

[Petronilla]

Idag sjönk det till slut in, jag kommer aldrig bli frisk.

Hur har ni andra med kroniska sjukdomar kommit över den där känslan av att man är "sjuk för livet", att man får leva med tråkiga begränsningar, att ingen ser på utsidan varför man är så ojämn i energin och uppfattas som överkänslig?
Jag vill inte känns mig svag och sjuk och det är piss att veta att oavsett hur mycket jag tränar så är chansen stor att jag aldrig kommer få riktigt bra kondition eller bli mer vältränad.. Jag känner mig mentalt ganska knäckt.

Jag har haft psoriasis sedan jag var 7 år, men först för 5 år sedan började den ge mig massor med muskelinflamationer och då började jag fundera på om livet verkligen skulle se ut så här. Jag försökte äta rätt och träna, men ändå gick det inte så bra. I somras blev jag diagnostiserad med Diabetes typ två och är väl fortfarande i chock fasen. Jag måste ju göra något åt detta och i ett led av detta så är psoriasisen bättre för att jag undviker socker och kolhydrater. Men jag återkommer om hur det är om ett år...

 

[Aliche]

Svarar flera i tråden.
Läste igenom tråden nu idag, har inte hunnit innan för jobbade hela helgen.

Det är så skönt att läsa att andra känner samma saker även om ni ibland lyckats komma vidare och ibland fortfarande är där jag är. Man känner sig alltid tryggare när man vet att man inte är helt knäpp

Ni som bor med en partner, känner ni att ni kan förklara hur ni mår på ett sätt som dom förstår, alltså dom som inte själva lider av en kronisk sjukdom? Jag känner att jag har svårt att prata om hur jag mår utan att bli ledsen eller känna mig överkänslig. Och det är absolut inte hans fel, han lyssnar alltid och stöttar när jag är nere utan problemet ligger hos mig, att jag alltid ska va så himla pepp och positiv mot andra även när jag egentligen inte alls känner mig så. Jag får nån konstig tvångstanke att jag inte ska dra ner andra i min skit och jag vill inte framstå som svag så dom tror att jag är skör och bräcklig hela tiden. För jag mår ju inte dåligt hela tiden, det kommer i omgångar när jag känner mig orolig eller knäckt, och det som jag är mest rädd för är att om jag verkligen visar hur jobbigt jag tycker det är med min UC emellanåt så kommer folk titta på mig annorlunda- som att man måste ta i mig med silkeshandskar och gå på äggskal runt mig och det vill jag verkligen inte! Jag vill inte bli behandlad som en sjukling även om jag ibland känner mig så...

Nån som känner igen sig i tankesättet?

 

[As_Vegas]

Jag har funderat på hur narkolepsi fungerar i praktiken. Kan du jobba? Rida? Köra bil? Hur begränsar sjukdomen dig? Vad händer egentligen? Minns du något efteråt? Märker du själv av att du somnar? Vaknar du som man vaknar vanligtvis, dvs. gradvis eller blir du vaken med ett ryck som när man blir hastigt väckt? Har du hallucinationer också? Du behöver absolut inte svara om du inte vill. Det har jag full respekt för men eftersom jag har funderat endel på den sjukdomen men aldrig har träffat någon som har den så tar jag tillfället i akt och frågar och sedan gör du som du vill om du vill svara eller inte Det är ju en sak vad man kan googla fram och en helt annan sak att någon berättar hur det faktiskt kan påverka en i livet.

Jag kan jobba, men inte med något som man inte kan somna ifrån i två minuter, tex sjukvård. Jag kan köra bil eftersom jag märker om jag är på väg att somna i tillräckligt god tid för att kunna stanna bilen. Jag kan rida, och göra alla andra fysiska aktiviteter som finns. Jag har ju inget fel på min fysik, men ibland är jag för trött/ofokuserat för att kunna göra saker som kräver mycket uppmärksamhet (bollsporter tex).
Ibland märker jag att jag somnar, ibland inte. Ibland vaknar jag med ett ryck, ibland gradvis. Det finns nog inget mönster.
Jag har inga hallucinationer, och ingen grav kataplexi (förlorad muskelkontroll).

Jag försökte skriva ihop ett bra svar till hur jag begränsas och vad som egentligen händer, men det var inte så enkelt. Jag vet ju inte hur ett "normalt" liv är, jag har inget att jämföra med. För mig är narkolepsi bara en beteckning som andra använder för att beskriva det jag ser som ett normalt liv.
Andra med narkolepsi kan nog se sig som begränsade när de måste göra något på ett lite mer omständigt sätt för att det ska fungera, men jag har ju alltid gjort det på det omständiga sättet och kan inget annat.
Annars vet jag inte riktigt, du får gärna ge fler exempel som med ridningen osv som jag kan svara utifrån. Du får nog ett bättre svar om du pratar med någon som fick narkolepsi i vuxen ålder och kan jämföra innan vs efter.

 

[As_Vegas]

dubbelt

 

[athena_arabians]

Svarar flera i tråden.
Läste igenom tråden nu idag, har inte hunnit innan för jobbade hela helgen.

Det är så skönt att läsa att andra känner samma saker även om ni ibland lyckats komma vidare och ibland fortfarande är där jag är. Man känner sig alltid tryggare när man vet att man inte är helt knäpp

Ni som bor med en partner, känner ni att ni kan förklara hur ni mår på ett sätt som dom förstår, alltså dom som inte själva lider av en kronisk sjukdom? Jag känner att jag har svårt att prata om hur jag mår utan att bli ledsen eller känna mig överkänslig. Och det är absolut inte hans fel, han lyssnar alltid och stöttar när jag är nere utan problemet ligger hos mig, att jag alltid ska va så himla pepp och positiv mot andra även när jag egentligen inte alls känner mig så. Jag får nån konstig tvångstanke att jag inte ska dra ner andra i min skit och jag vill inte framstå som svag så dom tror att jag är skör och bräcklig hela tiden. För jag mår ju inte dåligt hela tiden, det kommer i omgångar när jag känner mig orolig eller knäckt, och det som jag är mest rädd för är att om jag verkligen visar hur jobbigt jag tycker det är med min UC emellanåt så kommer folk titta på mig annorlunda- som att man måste ta i mig med silkeshandskar och gå på äggskal runt mig och det vill jag verkligen inte! Jag vill inte bli behandlad som en sjukling även om jag ibland känner mig så...

Nån som känner igen sig i tankesättet?

Min partner är en av få som får se mig bryta ihop. Han vet att jag ibland är lite överkänslig och är sas försiktig då. Samtidigt är jag väldigt tuff så någon partner som kör med "ja älskling" vill jag inte ha! Han vet min inställning till min sjukdom och vet hur det kan bli när den blir värre. Samtidigt är han bra på att se till att jag inte hamnar i tycka synd om mig-träsket

Nu mår jag ju förhållandevis bra men tidigare förstod han när jag inte ville göra saker pga ev avsaknad av toalett osv (han insåg hur det fungerar när jag sprang på toa 15-20 ggr om dagen ). Samtidigt är han väldigt tydlig att han vill ha med mig på saker och att jag ska göra så mycket jag kan. Nu går det ju bra eftersom min medicin håller skovet i schack.

 

[Mammadutt]

@As_Vegas var det svårt för dig att få tillåtelse att ta körkort? Finns det mediciner som hjälper mot narkolepsi? Har du råkat ut för ngn olycka pga din narkolepsi?

Oj vad nyfiken jag blev hoppas du vill svara!

 

[monster1]

Nej jag kommer inte heller att bli frisk något mer, men en sak som jag får acceptera. Samtidigt finns det alltid någon annan som har det långt mycket sämre än jag själv, och det gäller att fokusera på det positiva istället för det negativa.

Men är det en tröst eller ett stöd, jag tycker det känns värre att folk har det värre än mig. Det är ju bara jätteledsamt att andra ska ha det så dåligt.

 

[Kilauea]

@Aliche - min sambo har sedan jag fick diagnosen stor förståelse för hur jag mår. Hans mamma fick ju dessutom kronisk sjukdom med smärta när han var liten så han har lärt sig att om någon mår dåligt måste man visa hänsyn.
Innan jag fick diagnosen så tyckte han att jag var lat och gnällig ibland. Jag orkade ingenting och hade ont i kroppen och han blev lite sur över det (vi renoverar hus, det är inte så jättekul när partnern gnäller att hon inte orkar istället för att hjälpa, kan jag förstå).
Det var en lättnad med diagnosen på ett sätt. Det här att jag faktiskt inte var dum i huvudet och bara lat, utan att det faktiskt berodde på nåt.

När jag har mina dåliga dagar så får jag sova så mycket jag behöver, han sköter hundar och lagar mat då istället för att vi, som i vanliga fall, hjälps åt.

 

[As_Vegas]

@As_Vegas var det svårt för dig att få tillåtelse att ta körkort? Finns det mediciner som hjälper mot narkolepsi? Har du råkat ut för ngn olycka pga din narkolepsi?

Oj vad nyfiken jag blev hoppas du vill svara!

Tog körkort några år innan diagnos, och behöver inte ge upp det än iallafall.
Det finns inga "riktiga" mediciner eftersom man inte kommit så långt med forskningen än. Däremot kan man få allt möjligt annat som kan tänkas lindra symtomen.
Ingen farlig olycka, mest tappar jag grejer som går sönder. Jag hanterar öht helst inte andras grejer utan att säga till att risken finns innan.

 

[cassiopeja]

Det här att jämföra sig med andra(s elände) är lite kluvet. Självklart blir inte min egen ohälsa mindre bara för att någon annan har det värre. Men när jag hör andra berätta om sina liv så kan det påminna mig om och hjälpa mig att fokusera på vad jag faktiskt KAN göra i mitt liv. Och ju mer tid jag lägger på att fokusera på vad jag KAN göra, istället för vad jag INTE kan göra, desto lättare tycker jag att det är för mig att hålla modet uppe. För mitt liv fylls av det jag fokuserar på, och dom dagar jag har möjlighet att välja fokus så gör det mitt sinne lite lättare, om jag väljer att se vad jag själv faktiskt fortfarande kan och har möjlighet att göra.

Jag orkar inte tänka på det här sättet alla dagar, självklart bryter jag ihop ibland och tänker att ”allt är skit”, ”varför just jag” och ”är det här verkligen ett liv värt att leva”. Men ju mer jag övar på att ”fokusera från rätt håll”, desto lättare flyter mina dagar och desto mer sällan tycker jag att jag hamnar i dom värsta svackorna. (Jag ser det som träning av hjärnan – det tar ett tag att lära sig tänka på ett nytt sätt...)

Det har tagit ett tag för mig att inse att jag rent vanemässigt tänkte ”från fel håll” mest hela tiden förut. Jag utgick hela tiden från mitt tidigare liv och vad jag orkade göra och hur jag mådde då, och jämförde med det. Då såg jag såklart mest allt som jag inte längre orkade eller kunde, och det känns ju fruktansvärt deprimerande. Men jag har börjat försöka lära mig att tänka om – att lära känna min kropp, hitta mina gränser och utgå från hur jag faktiskt fungerar idag. Utgå från den ork/tid/möjlighet jag faktiskt har till förfogande idag och tänka över vad jag helst vill välja att lägga min ork på – som gör mig glad, ger mig energi och får mig att känna mig lite bättre. Och dom dagar jag lyckas tänka så så känns det mycket bättre.
Men jag måste fortfarande öva på det en hel del... ;-)

(Jag har ingen diagnos men mitt liv begränsas av smärta, orkeslöshet och lite annan diverse ohälsa efter en förmodad stresskrasch för ett antal år sedan)

 

[TinyWiny]

Svarar flera i tråden.
Läste igenom tråden nu idag, har inte hunnit innan för jobbade hela helgen.

Det är så skönt att läsa att andra känner samma saker även om ni ibland lyckats komma vidare och ibland fortfarande är där jag är. Man känner sig alltid tryggare när man vet att man inte är helt knäpp

Ni som bor med en partner, känner ni att ni kan förklara hur ni mår på ett sätt som dom förstår, alltså dom som inte själva lider av en kronisk sjukdom? Jag känner att jag har svårt att prata om hur jag mår utan att bli ledsen eller känna mig överkänslig. Och det är absolut inte hans fel, han lyssnar alltid och stöttar när jag är nere utan problemet ligger hos mig, att jag alltid ska va så himla pepp och positiv mot andra även när jag egentligen inte alls känner mig så. Jag får nån konstig tvångstanke att jag inte ska dra ner andra i min skit och jag vill inte framstå som svag så dom tror att jag är skör och bräcklig hela tiden. För jag mår ju inte dåligt hela tiden, det kommer i omgångar när jag känner mig orolig eller knäckt, och det som jag är mest rädd för är att om jag verkligen visar hur jobbigt jag tycker det är med min UC emellanåt så kommer folk titta på mig annorlunda- som att man måste ta i mig med silkeshandskar och gå på äggskal runt mig och det vill jag verkligen inte! Jag vill inte bli behandlad som en sjukling även om jag ibland känner mig så...

Nån som känner igen sig i tankesättet?

Det har tagit mig väldigt många år innan jag klarade av att visa för min sambo hur dåligt jag egentligen mår och hur smärtorna river och sliter i min kropp. Tidigare gick jag ut i stallet och grät när det blev för jobbigt men det gör jag inte nu längre. Jag var så rädd att han skulle tycka att jag var överkänslig, att jag överdrev, att jag gjorde mig till, att jag var jobbig och gnällig. Jag var rädd för att han skulle tröttna på att leva med mig eftersom jag är så sjuk och på samma gång var jag rädd för att han stannade hos mig utav pliktkänsla och inte för att han faktiskt älskar mig... Det är egentligen först nu nästan 13 år efter att olyckan hände som jag kan säga ärligt hur dåligt jag mår och hur ont jag har även när det "bara" är jobbigt ont och inte bara när det blir övermäktigt. Men det är ju fortfarande inte så att jag säger varje gång jag ser honom att jag har ont för det vet han ju redan numera. Det visste han däremot inte i början. Det var till och med så att när jag "bara" hade ont i armen så trodde han att jag bara hade ont ibland. Vid ett tillfälle satt vi hos en läkare inför en bedömning inför en ev. insättning av en ryggmärgsstimulator som skulle minska smärtorna i armen och läkaren frågade var jag låg på smärtskalan i normala fall. (http://home.swipnet.se/isop/Smaertupplevelser.pdf ) Jag svarade att jag låg runt sju för det mesta men om jag eller någon annan råkade nudda armen så var smärtan snabbt uppe på en tia. Min sambo säger då; -men, du har väl inte ont jämt? -Jo, sa jag. Då svarar min sambo att han trodde bara att jag hade ont när jag sa att jag hade ont. Enda gången jag sa att jag hade ont var när jag hade så fruktansvärt övermäktigt ont att jag hade svårt att stå ut. Jag såg ingen anledning till att säga till honom varje dag att jag har ont för det hade ju blivit ett himla tjat. Jag hade inte orkat lyssna på någon som upprepade sig hela tiden iallafall och jag tog förgivet att inte han heller hade orkat lyssna på det. Men då hade han alltså tolkat det som att jag bara hade ont ibland. Inte konstigt att han tyckte att jag borde kunna göra mer än vad jag kunde ibland när han trodde att jag för det mesta inte hade ont alls. Tänk så fel det kan bli.

Jag tror faktiskt inte att någon som inte själv har levt med långvarig smärta och/eller sjukdom verkligen kan förstå. Jag tror helt enkelt inte att det går att sätta sig in i hur det känns att alltid ha jätteont och att aldrig få må bra. Visst kan endel människor ha lättare för att sätta sig in i det än andra men att verkligen förstå hur det verkligen är tror jag inte att man kan. Det är ju dessutom en enorm skillnad att ha ont för att man har brutit armen eller liknande och man vet att om någon månad/månader så kommer man inte ha ont längre och att veta att man kommer ha det såhär resten av sitt liv.

Jag har också dragit mig för att säga hur illa det egentligen är för jag vill inte att folk ska tycka synd om mig och jag vill inte att folk ska oroa sig för mig. Jag tycker att det är jättejobbigt när någon tycker synd om mig eller frågar med sådan där beklagande röst; - men hur är det egentligen? Du ser så trött ut... Kan verkligen inte läkarna göra något? Det känns nästan som om de anklagar mig för att det inte finns något att göra åt sjukdomarna och skadan. Som om jag hade valt att vara sjuk, ha ont och må såhär. Det är hemskt när folk gör så. Jag vill verkligen inte se sjuk ut och jag vill verkligen inte höra att jag ser trött ut. Det tror katten att jag ser trött ut! Jag har ju inte sovit en hel natt på snart tretton år! Lägg på en jäkla massa smärta och biverkningar ifrån mediciner på det så är det inget konstigt att jag ser trött ut. Jag skulle ju aldrig få för mig att påpeka för en småbarnsförälder som inte får sova ordentligt att hen ser trött ut. Det tar jag förgivet att hen redan vet och det är tillräckligt jobbigt att vara trött utan att folk dessutom ska påpeka att man ser trött ut.

Man är ju dessutom skör och bräcklig ibland men jag vill inte bli annorlunda behandlad för den sakens skull. Visst behöver jag hjälp med ganska mycket men jag vill hellre be om hjälpen jag behöver än att någon hjälper mig med saker jag faktiskt klarar själv. För hur det än är så är nog en av de viktigaste sakerna att bejaka det friska inom sig. Att se det man fortfarande kan göra och att uppskatta det.

 

[TinyWiny]

Jag kan jobba, men inte med något som man inte kan somna ifrån i två minuter, tex sjukvård. Jag kan köra bil eftersom jag märker om jag är på väg att somna i tillräckligt god tid för att kunna stanna bilen. Jag kan rida, och göra alla andra fysiska aktiviteter som finns. Jag har ju inget fel på min fysik, men ibland är jag för trött/ofokuserat för att kunna göra saker som kräver mycket uppmärksamhet (bollsporter tex).
Ibland märker jag att jag somnar, ibland inte. Ibland vaknar jag med ett ryck, ibland gradvis. Det finns nog inget mönster.
Jag har inga hallucinationer, och ingen grav kataplexi (förlorad muskelkontroll).

Jag försökte skriva ihop ett bra svar till hur jag begränsas och vad som egentligen händer, men det var inte så enkelt. Jag vet ju inte hur ett "normalt" liv är, jag har inget att jämföra med. För mig är narkolepsi bara en beteckning som andra använder för att beskriva det jag ser som ett normalt liv.
Andra med narkolepsi kan nog se sig som begränsade när de måste göra något på ett lite mer omständigt sätt för att det ska fungera, men jag har ju alltid gjort det på det omständiga sättet och kan inget annat.
Annars vet jag inte riktigt, du får gärna ge fler exempel som med ridningen osv som jag kan svara utifrån. Du får nog ett bättre svar om du pratar med någon som fick narkolepsi i vuxen ålder och kan jämföra innan vs efter.

Tack så jättemycket för att du tog dig tid och ville svara Då förstår jag lite mer. Det är ju precis som du skriver att för dig är ju detta det normala medans för någon som får det i vuxen ålder blir det ju skillnad.
Det viktiga är ju att man känner att man har en bra livskvalité trots sjukdomarna man dras med.

 

[Boj]

Men är det en tröst eller ett stöd, jag tycker det känns värre att folk har det värre än mig. Det är ju bara jätteledsamt att andra ska ha det så dåligt.

Det är jättebeklagligt, men fakta. Jag står på mina egna ben, javisst jag har skitont i perioder. Det här är en sådan period, så just nu ligger inte min prio för andras räkning även om jag fortfarande vet att det finns dom som har det värre.

Tyvärr är det bara att acceptera, en obotlig kronisk åkomma vad kan man göra? Inget, försöka lindra när det är som värst, och försöka leva som vanligt så långt det är möjligt.

 

[As_Vegas]

Tack så jättemycket för att du tog dig tid och ville svara Då förstår jag lite mer. Det är ju precis som du skriver att för dig är ju detta det normala medans för någon som får det i vuxen ålder blir det ju skillnad.
Det viktiga är ju att man känner att man har en bra livskvalité trots sjukdomarna man dras med.

Jag vet inte om jag anpassat mina drömmar/mål efter vad som är möjligt med mina förutsättningar eller om det bara föll sig så, men att veta att på det stora hela kan jag göra det jag vill i livet och det gör ju att de begränsningar jag har känns mer som smärre vardagsproblem än begränsningar. Jag har aldrig behövt ge upp något som varit viktigt/betytt mycket för mig pga narkolepsin, och dessutom haft en väldigt stöttande och förstående omgivning, till skillnad från många andra.

Det är intressant att diskutera och höra om hur andra accepterar och hanterar kroniska sjukdomar, läste ditt inlägg och du verkar vara en fantastiskt stark person

 

[Houdinie]

Jag har en medfödd skada som bara kan bli bättre om mina höftleder byts ut helt och hållet. Jag kommer nog alltid att ha ont i vissa situationer och jag kommer aldrig att kunna springa. Eftersom ridningen håller mig i någorlunda skick så kan jag fortsätta med den och det är min glädjekälla.

Då jag inte kan göra något åt situationen så "gillar jag läget" och anpassar mig därefter - vad annat ska jag göra?

 

[Mammadutt]

Tog körkort några år innan diagnos, och behöver inte ge upp det än iallafall.
Det finns inga "riktiga" mediciner eftersom man inte kommit så långt med forskningen än. Däremot kan man få allt möjligt annat som kan tänkas lindra symtomen.
Ingen farlig olycka, mest tappar jag grejer som går sönder. Jag hanterar öht helst inte andras grejer utan att säga till att risken finns innan.

Tack för att du svarade. Har en (två) till nyfiken fråga, går det ev att se på CT (röntgen?) och är det ngt som går att trigga vid tex vad heter det - EEG (?) (sånt man testar epelepsi med)...

Tror jag ska googla lite

 

[nova2002]

Jag har svår astma, allergi och förra året fick jag även diagnosen KOL.Har aldrig ens smakat en cigarett men varit passiv rökare. Problem även med hjärtat som rusar, gjort en operation men fått tillbaka det. Även besvär med kärlkramp ibland. Tyvärr har jag ju inte så mycket ork längre. Jobbar men blir nog omplacerad pga mina sjukdomar. Det är något som gör mig deppig. Tur man har sin familj och mina älskade djur

 

[As_Vegas]

Tack för att du svarade. Har en (två) till nyfiken fråga, går det ev att se på CT (röntgen?) och är det ngt som går att trigga vid tex vad heter det - EEG (?) (sånt man testar epelepsi med)...

Tror jag ska googla lite

Jag vågar inte svara, har inte gjort något av dem själv. Cataplexi kan man nog medvetet trigga hos vissa, men alla har det inte, och "resten" vet jag inte hur man skulle trigga?
Här är den bästa sidan jag har hittat om den mer medicinska aspekten av narkolepsi:
http://med.stanford.edu/psychiatry/narcolepsy/links.html

 

[TinyWiny]

Jag vet inte om jag anpassat mina drömmar/mål efter vad som är möjligt med mina förutsättningar eller om det bara föll sig så, men att veta att på det stora hela kan jag göra det jag vill i livet och det gör ju att de begränsningar jag har känns mer som smärre vardagsproblem än begränsningar. Jag har aldrig behövt ge upp något som varit viktigt/betytt mycket för mig pga narkolepsin, och dessutom haft en väldigt stöttande och förstående omgivning, till skillnad från många andra.

Det är intressant att diskutera och höra om hur andra accepterar och hanterar kroniska sjukdomar, läste ditt inlägg och du verkar vara en fantastiskt stark person

Jag förstår att det känns som smärre vardagsproblem. Det är ungefär som den ständiga huvudvärken jag går omkring med, hortonshuvudvärk nu när jag bara får något/några anfall i månaden och medicinen hjälper bra och hörselnedsättningen jag har. Hörselnedsättningen är inget jag ser som funktionshinder överhuvudtaget längre även om den räknas som grav. Jag har vant mig vid att jag inte klarar av att lyssna på musik och jag har vant mig vid att läsa på läpparna. Jag undviker automatiskt att vistas på ställen med mycket folk och hög ljudnivå. Det är ju inget som jag tänker på att jag gör numera. Skulle jag däremot inte ha mina hörapparater, då hade jag verkligen blivit funktionshindrad men med dem på så tänker jag aldrig ens på det.

Det är ju verkligen jätteskönt att du inte känner att du har behövt ge upp någonting viktigt och att du har haft en stöttande omgivning. Just hur omgivningen reagera är väldigt viktigt! Oavsett om man är barn eller vuxen.

Ja det är verkligen intressant att höra hur andra gör, hanterar och reagerar. För hur negativt det än är med alla dessa sjukdomar och elände så lär man sig enormt mycket om sig själv. Jag brukar säga till min sambo ibland att nu har jag lärt mig färdigt om mig själv. Nu kan jag bli frisk igen

Tack. Jag försöker skapa ett liv värt att leva och även om det är tufft ibland så kan jag ärligt säga att jag verkligen vill leva. Även om det är såhär nu så är jag övertygad om att det kommer bli bättre och så länge jag tror det så kommer jag att fortsätta kämpa

 

[Mammadutt]

Har ni känt tacksamhet för eran sjukdom/funktionsnedsättning?

Jag har känt tacksamhet (bipo, adhd), tex för vissa symptom/styrkor (som gör att jag är den jag är) eller när jag ser tillbaka på mitt liv (händelser tex). I nuet är det lite svårare för mig många ggr. Dock blir det lättare med övning...

Har upptäckt att öva på tacksamhet hjälper acceptansen.

IBSen är svårast att vara tacksam för, fast ibland har jag en bra ursäkt att dra till med, antar att skiten är bra ibland.