Ni som bor i hus eller på bottenvåning

[Pilot]

Känner igen det där med att filmer/program som skrämmer upp en

Och alltid tycker man att det låter som en bra idé när det nästan är midnatt och när man stänger av så säger hjärnan att nu är det spöktimme.

 

[athena_arabians]

Och alltid tycker man att det låter som en bra idé när det nästan är midnatt och när man stänger av så säger hjärnan att nu är det spöktimme.

Åh, börja inte... Twin Peaks gick när jag var ung och hade häst. Efter ett avsnitt skulle jag gå över till grannarna där jag hade hästarna för att ta av ett svettäcke. Det var väldigt mörkt, ingen snö samt dåligt upplyst. En av våra dåvarande katter höll på att ge mig en hjärtattack när hon hoppade upp på plåttaket grannen hade på veden precis när jag gick förbi!

 

[nullo-modo]

Och alltid tycker man att det låter som en bra idé när det nästan är midnatt och när man stänger av så säger hjärnan att nu är det spöktimme.

Åh, börja inte... Twin Peaks gick när jag var ung och hade häst. Efter ett avsnitt skulle jag gå över till grannarna där jag hade hästarna för att ta av ett svettäcke. Det var väldigt mörkt, ingen snö samt dåligt upplyst. En av våra dåvarande katter höll på att ge mig en hjärtattack när hon hoppade upp på plåttaket grannen hade på veden precis när jag gick förbi!

Jag skulle ut till hästen efter tittat på arkiv x när jag yngre. Mörkt och blåsigt och det gick fort att fodra

 

[Otherside]

Vi har sådana glaspartier men det är ju inte för att visa upp insidan av vårt hus utan för att det ger härligt ljusinsläpp, och för att man kan öppna upp dem helt så på sommaren kan man ha väggen öppen och förlänga både matsalen och tv-rummet ut på altanen. Det är underbart!

Det förstår jag. Men de hus jag tänker på just nu, och som jag passerar dagligen, har i princip hela väggen mot gatan gjord av glas, aldrig några persienner eller gardiner nerdragna. Jag kan se rakt in när jag går förbi, ser dem sitta till bords och äta, etc etc. Jag brukar tänka att det måste vara jobbigt att aldrig kunna spatsera runt halvnaken (eller helt naken!!) i sitt eget hus utan att bli sedd av förbipasserande.

Jag tänker också att det måste bli olidligt varmt därinne när sommarsolen ligger på?

Men vad vet jag. Lika trist är det med vissa nybyggen där fönstren är smala öppningar högst upp, liknar nån slags bunker med öppning för att kunna skjuta genom utan att själv bli skjuten.

Jag vet att jag är kritisk...

 

[athena]

Jag skulle ut till hästen efter tittat på arkiv x när jag yngre. Mörkt och blåsigt och det gick fort att fodra

Åh herre nu kom jag att tänka på när min kusin och jag såg på Cujo, ensamma hemma... vi var väl typ 11-12 år. Plötsligt höjdes ljudet på TVn JÄTTEhögt, sådär så man fick hålla för öronen och fick typ panik .

Visade sig vara katten som satt på fjärrkontrollen...

 

[athena_arabians]

Åh herre nu kom jag att tänka på när min kusin och jag såg på Cujo, ensamma hemma... vi var väl typ 11-12 år. Plötsligt höjdes ljudet på TVn JÄTTEhögt, sådär så man fick hålla för öronen och fick typ panik .

Visade sig vara katten som satt på fjärrkontrollen...

Åh fy, jag hade hoppat ur kläderna (och sedan förmodligen avlidit)!

 

[megasus]

För mig har det nog snarare varit tvärtom, att hag känt mig mer otrygg när jag bott i lägenhet. Eller otrygg är en överdrift, men i relation till hur jag känner nu i hus, alltså. Någonting med känslan av att "vara inträngd i ett hörn" i lägenhet kanske? I huset finns det ju många vägar in, men också ut...
Eller så har det berott mer på omgivningen ifråga, jag vet inte.

Låser i princip aldrig huset oavsett om vi är hemma eller inte. Gjorde det en gång vilket slutade med att jag blev utelåst och fick göra inbrott i mitt eget hus

 

[Bapelsin]

Det förstår jag. Men de hus jag tänker på just nu, och som jag passerar dagligen, har i princip hela väggen mot gatan gjord av glas, aldrig några persienner eller gardiner nerdragna. Jag kan se rakt in när jag går förbi, ser dem sitta till bords och äta, etc etc. Jag brukar tänka att det måste vara jobbigt att aldrig kunna spatsera runt halvnaken (eller helt naken!!) i sitt eget hus utan att bli sedd av förbipasserande.

Jag tänker också att det måste bli olidligt varmt därinne när sommarsolen ligger på?

Men vad vet jag. Lika trist är det med vissa nybyggen där fönstren är smala öppningar högst upp, liknar nån slags bunker med öppning för att kunna skjuta genom utan att själv bli skjuten.

Jag vet att jag är kritisk...

Precis så har vi det, men jag brukar spatsera halvnaken ändå

 

[Voeux]

I mammas lägenhet levde elen lite sitt eget liv. Lampor, dator och TV kunde dra igång lite som det själv behagade så gissa om man var kaxig när man precis sett The Ring och TV:n brukade dra igång myrornas krig

Men annars ja, jag plöjer de allra flesta skräckfilmer och serier. Kan ju bidra till att jag är aningens mörkrädd och är svårt att larma bort

 

[Voeux]

Twin Peaks

Ja fasen jag såg den där Bob överallt…

 

[Masqueradee]

Jag sållar mig nog till de som inte vill bo högt upp i lägenhetshus, vill kunna hoppa ut från balkong/fönster om det skulle behövas ^^ Vet inte riktigt varför det har fastnat i mitt huvud, men men!

 

[Hippocampus]

Jag är så otroligt obrydd - om nån skulle anstränga sig för att identifiera mig, hitta min adress - komma hit och bryta sig in bara för att jag lagt ut på forumet att jag inte låser eller har larm - så blir jag mest imponerad av envishet och handlingskraft. Lite sur skulle jag bli om katterna var ute möjligen.
Jag skulle bara bli glad om en forummedlem kom på oväntat besök

Har du haft inbrott nångång?

 

[Hermelin]

Jag bor i villa. Efter att en granne blev utsatt för ett rätt fräckt inbrott då tjuvarna gick in på framsidan i dagsljus så har vi uppgraderat vårt larm. Nu har vi ett modernt larm med både kameror och brandlarm. Vi har oftast på larmet även nattetid. Nu kanske det inte är helt nödvändigt sen vi blev med hund igen. Den nya hunden är rätt... ...uppmärksam.

Larmet har verkligen ökat tryggheten. Det är skönt att veta att ingen kan gå in i vårt hus när vi sover. Visst har vi haft ett par falsklarm men det är ju inte värre än att man går upp och kollar att allt är helt och så går man och lägger sig igen. Och ska man vara petig så går det inte att vara säker på att det är falsklarm heller. Det kan ju ha varit någon som påbörjat försök att ta sig in och sen avbrutit när larmet gått.

Och när vi inte är hemma så är det verkligen skönt att veta att ingen kan ta sig in i huset utan att jag får veta det. Larmet gör ju också att i alla fall ett antal banditer väljer att inte gå in.

 

[Voeux]

Tycker inte att du ska behöva vänja dig, utan vidta de åtgärder som behövs för att du ska känna dig trygg och koppla av. Om det nu är larm eller vad som. Rädslor är ju inte alltid rationella men ska ändå inte nonchaleras.
Själv känner jag mig trygg där jag bor. Har inget larm, dock fyrbent vaktstyrka. Men har upplevt otrygghet i hemmet i ett par tidigare situationer i livet och det är så onödigt och dränerande. Bättre göra något åt saken.

Jag tror tyvärr att obehaget kommer ur att just bo på marken och att det inte finns så mycket åtgärder att vidta åt saken. Däremot tror jag det försvinner med tiden, och vanan, förutsatt att inget händer. Jag har ju rört mig i Stockholm på nätterna i 15 år nu, promenerat hem från klubbar kl. 5 på morgon och tagit sena promenader med hunden eller löpturer i mörka parker. Något som andra kan tycka är obehagligt men är självklart för mig. Det händer ju försvinnande sällan saker, och detsamma gäller ju inbrott så jag tror mycket handlar om vilken levnadssituation man är van vid

Jag hoppas bara inget händer som sätter käppar i hjulet för den tryggheten. Ett inbrott där bara prylar försvinner gör ju egentligen ingen skada, eller att någon skulle snedda över tomten på natten eller någon skummis plingar på. Det mesta som vanligtvis händer är ju inte farligt alls. Men hjärnan kan ju spela en ett spratt.

 

[Luem]

Jag har aldrig reflekterat över att det skulle vara större risk med att bo på markplan, om något så är jag av någon anledning mer rädd för att inte komma ut snabbt vid brand. Har alltid sovit med öppna fönster och var även dålig på att låsa dörren förut men det har sambon tränat bort för han är sån som inte kan lämna något olåst ens i en minut Larm ingick i en av våra tidigare bostäder men det stängde jag snabbt av för det var bara irriterande med falska larm mitt i natten. Vi kommer nog dock skaffa kameraövervakning när vi köper hus (på landet) för det känns skönt om man reser bort.

 

[Sleepy]

Jag tror tyvärr att obehaget kommer ur att just bo på marken och att det inte finns så mycket åtgärder att vidta åt saken. Däremot tror jag det försvinner med tiden, och vanan, förutsatt att inget händer. Jag har ju rört mig i Stockholm på nätterna i 15 år nu, promenerat hem från klubbar kl. 5 på morgon och tagit sena promenader med hunden eller löpturer i mörka parker. Något som andra kan tycka är obehagligt men är självklart för mig. Det händer ju försvinnande sällan saker, och detsamma gäller ju inbrott så jag tror mycket handlar om vilken levnadssituation man är van vid

Jag hoppas bara inget händer som sätter käppar i hjulet för den tryggheten. Ett inbrott där bara prylar försvinner gör ju egentligen ingen skada, eller att någon skulle snedda över tomten på natten eller någon skummis plingar på. Det mesta som vanligtvis händer är ju inte farligt alls. Men hjärnan kan ju spela en ett spratt.

Det som är jobbigt med inbrott är ofta inte att få saker stulna; känslan av att någon tagit sig in i ens trygga zon är värre.

Men visst är mycket en vanesak, som detta att sova på bottenvåning osv. Mycket av såna känslor av obehag är nog ren instinkt att skydda sig. Reptilhjärna osv. Jag tycker ändå det är ok att ta såna känslor på allvar och om det finns något som skulle göra det lättare, som tex larm eller utebelysning, så är det helt ok att satsa på det. (Det är extra viktigt för småbarnsföräldrar att kunna slappna av och sova när de får möjlighet).

 

[Milosari]

Det som är jobbigt med inbrott är ofta inte att få saker stulna; känslan av att någon tagit sig in i ens trygga zon är värre.

Men visst är mycket en vanesak, som detta att sova på bottenvåning osv. Mycket av såna känslor av obehag är nog ren instinkt att skydda sig. Reptilhjärna osv. Jag tycker ändå det är ok att ta såna känslor på allvar och om det finns något som skulle göra det lättare, som tex larm eller utebelysning, så är det helt ok att satsa på det. (Det är extra viktigt för småbarnsföräldrar att kunna slappna av och sova när de får möjlighet).

Nu blir jag nyfiken, varför ska man ta känslor som härstammar från reptilhjärnan på allvar? Hur ser du på andra undvikande beteenden där åtgärderna baseras på känsla snarare än logik?

Jag skulle vilja påstå att man absolut inte ska följa sin reptilhjärna utan att åtminstone ha konsulterat storhjärnan lite. "Är det rimligt? Finns det en verklig risk eller är den inbillad" innan man börjar följa sin känsla av oro. Konsekvenserna av att det ballar ur fullständigt kan man ju se på andra sidan atlanten där folk dör som flugor av egna vapen som de har hemma för att skydda sig mot potentiella inbrottstjuvar. Eller gated communities, där man stänger ute slöddret från det fina området och hänvisar till en känsla av otrygghet.

Jag är medveten om att jag överdriver lite, jag tror inte att särskilt många människor i Sverige vill att man ska få skjuta folk för att de passerar tomtgränsen. Men gated communities vill många ha, bl a i Malmös minst utsatta områden.

 

[Unafraid]

Jag har "alltid" bott i hus. Jag är dock inte rädd för "någonting" alls, brukar säga att det alltid gått bra hittills. När jag var ensam i stugan bankade det på dörren en natt. Jag som sover naken virade en filt runt mig och gick och öppnade dörren. Utanför stod en man och en lastbil. Jag undrade vad han hade för ärende. Han undrade om hästen han hittade på vägen var min. Ja, det såg absolut ut som min häst. Borde jag ha varit lite rädd och inte öppnat dörren? Eventuellt. Men det gick ju bra!

Tillägg: det hade tidigare varit två inbrott i stugan, så jag visste om att folk varit där och stulit grejer flera tillfällen.

 

[Raderad medlem 68338]

På landet har jag inga problem med det. Min mamma har ett enskilt hus långt ifrån grannar mitt i skogen typ.
Däremot skulle jag inte vilja bo på bottenvåningen i en större stad.

 

[Sleepy]

Nu blir jag nyfiken, varför ska man ta känslor som härstammar från reptilhjärnan på allvar? Hur ser du på andra undvikande beteenden där åtgärderna baseras på känsla snarare än logik?

Jag skulle vilja påstå att man absolut inte ska följa sin reptilhjärna utan att åtminstone ha konsulterat storhjärnan lite. "Är det rimligt? Finns det en verklig risk eller är den inbillad" innan man börjar följa sin känsla av oro. Konsekvenserna av att det ballar ur fullständigt kan man ju se på andra sidan atlanten där folk dör som flugor av egna vapen som de har hemma för att skydda sig mot potentiella inbrottstjuvar. Eller gated communities, där man stänger ute slöddret från det fina området och hänvisar till en känsla av otrygghet.

Jag är medveten om att jag överdriver lite, jag tror inte att särskilt många människor i Sverige vill att man ska få skjuta folk för att de passerar tomtgränsen. Men gated communities vill många ha, bl a i Malmös minst utsatta områden.

Mitt svar var riktat till @Voeux som har utmärkt förmåga att resonera logiskt och även argumenterar emot sina egna känslor. Hon har redan gjort analysen och vet att oron kanske inte är helt befogad; men att den ändå finns där. Det jag sa var att larm och utebelysning är helt ok, om det hjälper henne till ökad känsla av trygghet för att kunna sova gott.