NI som haft mycket otur/skador/etc - går nojan någonsin över?

Sv: NI som haft mycket otur/skador/etc - går nojan någonsin över?

Nja, jag har nog snarare fått hjälp med att tänka att visst kommer saker att hända men det är en del av livet. Även detta förenklat förstås! Att tänka att ingenting kommer att hända är ju inget bra råd för det är det ingen som kan garantera! Sanolikheten att något KOMMER att hända är nog större än att ingenting kommer att hända, och det var hjälp att lära mig att hantera detta som jag behövde, och fick, genom min suveräna psykiatrisjuksköterska!

Om det är den enda hjälp du har fått så tycker jag att du ska söka dig vidare. Det verkar inte som om den hjälp du har fått passar dig!

Din fråga var om nojjan går över och hur lång tid det kan ta och jag tycker nog att jag svarade på hur det var för mig i mitt inlägg: Svåra problem för några år sedan - kan njuta av mina djur idag!

Jag tillägger - alla dagar är inte lika toppen. Ibland blir naturligtvis även jag orolig för att något ska hända eller liknande, men det skulle vara omänskligt att inte känna så ibland. Huvudsaken för mig är att jag har lärt mig att kontrollera mina känslor så att de inte går över styr och blir nojjor som jag hade tidigare!
 
Senast ändrad av en moderator:
Sv: NI som haft mycket otur/skador/etc - går nojan någonsin över?

Jag börjar också bli lite nojjig..
Fick ta bort ponnyn november 2006 pga av förmodad spatt. Han var halt ett bra tag till o från, blev frisk en omgång men funkade inte på tävling och var halt igen.....
Fick hem första storhästen i september-06, när vi skulle besikta i december tror jag det var så var hon halt i sina framben. (Förmodligen hade hon varit det ett tag innan vi fick hem henne...), hon blev frisk och tävlades förra året med bra resultat. Kändes bättre än någonsin när hon sträckte sig bak, och vid böjprov visade reaktioner fram igen....Dock har vi lite "förklaringar" till varför hon inte höll, men nojjig är jag nu..
Fick hem den nya hästen (från samma ställe:love:) i slutet av oktober, hon har redan gjort illa sig i transporten, fastnat i en eltråd i hagen och utöver det en massa småsår varje dag i hagen.. Känner mig mellan varven överdrivet försiktig i ridningen med henne.. Tankarna om att "det kanske blir för hårt om jag rider imorrn med" o.s.v. är ju inte direkt ovanliga. Nu är hon bara 5 och ska inte gå så mkt heller, men man vill ju för allt i världen att dom ska hålla! Har skydd i hagen på henne också, ngt jag aldrig har haft på ngn annan häst.. Men det har hjälpt, och nu har hon (förutom ett bakben som inte är vackert längre..) varit frisk länge! Ja, det var i alla fall nga veckor sedan svullnaden försvann helt efter senaste såret :)

Vet inte om nojjan försvinner, ibland önskar jag att man kunde våga "köra på" lite mer, samtidigt som det väl inte är fel att vara lite försiktig..Man får väl försöka inse att ibland händer det saker som man inte kan rå för, då är det kanske bättre att börja med frimärkssamling :idea: (Vilket jag har haft som förslag nga gånger nu..)
 
Sv: NI som haft mycket otur/skador/etc - går nojan någonsin över?

Jag missade att tillägga att min ångest också var baserad på verkliga problem - jag visste inte om det skulle bli bra eller avlivning. Beskedet från veterinären var - om inte smärtan kommer tillbaka blir han troligtvis bra, gör den det kommer smärtan från ett ställe som inte går att operera och då är det slut = avlivning!

Jag gick alltså dag ut och dag in och väntade på smärtan som innebar slutet - och såg inte att han egentligen mådde bra just nu! Nojjan spred sig över mina andra djur också och då handlade det om icke verkliga problem men grunden var, och är, ett verkligt problem.
 
Sv: NI som haft mycket otur/skador/etc - går nojan någonsin över?

Om du hade slutat noja så skulle du inte oroa dig varje dag du tar av skydden, du skulle inte noja om hur det är när du rider.

Jag har ju inte slutat noja, har jag sagt det? Isf har jag uttryckt mig klumpigt. Men den där STÄNDIGA oron är borta, den där jag flera gånger under dagen tänkte tanken att 'undrar om hon kommer in med nya skador'. Att såfort jag ser hästen röra sig i hagen överdrivet noga titta hur den rör sig etc. Nu kastar jag bara en blick om det 'lyser blått' under framfossingarna, dvs framdojorna sitter kvar.

Däremot är inte den där 'stundnojan' borta. Det att det knyter sig i magen när jag böjer mig ner och ska visitera benen, innan jag känt igenom dem att de är rena. Nojan över att den där lilla bulan på benet ska vara något allvarligt och inte bara 'en liten smäll'. Eller så exemplet med galoppen. Jag nojar ju inte varenda gång jag galopperar, och sitter och känner efter om han är ren, och är han inte lite stel etc (sånt gjorde jag förr), däremot så om det blir dåliga fattningar/svårt fatta ena hållet/omslag/avbrott etc och det inte brukar bli det, då kommer genast tänk om-nojan (istället för att bara notera det och tillsvidare hänföra det som en dålig dag).

Och den där 'stundnojan' är inte ett skit bättre än den varit innan, däremot den generellan nojan. Numera är det mer tid jag INTE nojar än jag gör det. Men det jag nojar tar ändå massa energi och förtar en del av glädjen.

För det ska inte glömmas. Det ÄR roligt med hästeriet igen, glädjen är tillbaka. Mamma har påpekat 'du städar igen' och 'musiken är tillbaka', till och med på jobbet(!) har de konstaterat att Alex är mycket gladare, piggare och trevligare sen den röde herrn kom in i hennes liv.

Så jag går ju inte runt med ont i magen hela dagarna. Men kanske just för att glädjen ÄR tillbaka, så den där nojan när det är något eller när jag tar in och visiterar, den är inte ett dugg bättre tyvärr, och jag tycker att den borde börjat bli det nu?
Är man inte orolig så gör man bara sakerna utan att tänka och känna om det är nåt.

Å du skrev ju i första tråden att du plockat av skydden, har du satt dig dem igen?

Nej.

Det är lätt att säga, men varför lägga ner så mycket energi på att vara orolig när du ändå inte kan göra nåt i förväg? Det som händer händer ändå och du lär märka när det verkligen är nåt fel.

Skulle tro det är en kombination av misslyckad försvarsmekanism och att upptäcka ev saker så tidigt det någonsin är möjligt för att öka chansen att de inte blir allvarliga?

Försvarmekanism (omedveten) för att inte rasa ner i det djupa hålet om det än en gång går åt helvete. Det är ju en kass strategi för det enda det gör är att stjäla energi och glädje här och NU. Och det är ju därför jag vill ha bort den. Och vad gäller upptäcka saker i tid så är det nog grundat i att jag har haft mer än en häst som dels inte visat mer än minimala symptom, och där även veterinärerna sagt att det bara är ett skönhetsfel, men där det visat sig endera att hästen trots avsaknaden av kliniska symptom hade problem, och min känsla att allt inte var okej var sann, eller att det som var ett skönhetsfel via maximal otur (som inte en jävel kunnat förutse ska tilläggas) lett till någonting som kostade hästen livet. Och även erf av problem där man OM man tidigare kunnat hitta felet, hade kunnat ha en chans att ändra utgången i slutändan.

I korthet så att jag tyvärr vet att man 'inte kan lita på' att hästen är ohalt, att en tillsynes harmlös galla kan vara det enda tecknet på att något är rysligt fel, att hästen inte behöver säga till, och då viskandes, förrän det är riktigt illa.

Samtidigt vet jag ju förnuftsmässigt att det finns inte ett skit jag kan göra åt det, det går inte att förhindra och det går inte att förutse.

Varför skulle han bli skadad just nu i benen av sina strykningar när han inte blivit det på som du säger 14 år? Tänk som så att du tar tag i problem OM det kommer istället för att tro att de ska komma varje dag.

Det där är ju just det FÖRNUFTET säger, som jag skrev. Att snälla lilla jag, han är 14 år gammal och har aldrig haft skydd i hagen, VARFÖR skulle han i hagen stryka sig så det blir problem nu? Och förnuftet håller ju med, att nej, det är knappast troligt det händer, skit i skydden.

Men nojan, matad av flera års tråkiga erfarenheter, INKLUSIVE (tyvärr) sådana där argumentet 'ja men i X år har det varit si, så VARFÖR skulle det bli så just nu'? Slagits sönder, då det just varit så att Y gått bra i X års tid, men sen gick det inte bra. Arabvalackens hasledsdefekt är väl bästa exemplet på det. Han gick med sin defekt i 8 år utan mer symptom än att hans 'nojiga matte' tyckte VB inte riktigt var med och att det var något knas där. Vilket inte mindre än 5 olika vet motsade. Och han var ren på böjprov och arbetsprov etc. Så jag släppte det (på riktigt den gången). Sen föll det, och hans defekt (i VB) upptäcktes. Då var veterinärens fasta övertygelse att 'har han haft den här i 8 år utan problem, är det knappast troligt den ger problem nu, det är nog bara en vanlig hasledsinfl och utan koppling till defekten'. Och jag köpte ju det argumentet rakt av, och trodde ju själv så med. Det var inte så.

Sådana saker har ju tyvärr matat nojan, och det är ju de som sticker upp sitt fula tryne och försöker mästra förnuftet. Och därför nojan säger saker som 'ja 14 års strykningar kanske inte gett problem, men det kanske är strax innan problemen kommer nu, 15 års påslag på samma ställe på kotan kan ju vara ett år för mycket'. Och sådana dumscenarion bottnar ju i rädslan för att sen stå där och titta på något elände jag kunde ha förhindrat. Det är ju dock förnuftsmässigt idioti att resonera så, och det vet jag förnuftsmässigt. Men hjärta och hjärna har svårt att komma överens..


Det går ju åt så mycket onödig energi och du lider ju av hur du är, annars skulle du inte startat tråden. Man måste hela tiden jobba med sina tankar och fundera på sannorlikhetsgraden i ens egna rädlsa.

Jo, det stjäl energi och glädje och är anledningen till tråden. Sannolikhetsgrader är ju dock det nojan baserar sina dumheter på. Den fuskar dock med statistiken. Sannolikheten att den här herrn skadar sig är lika stor/liten som att exvis kompisens häst skadar sig. MEN, min noja räknar ju sannolikheten utifrån statistiken. Och då är det närmast en garanti att han ska skada sig =/

Och det är ju det tänket jag jobbar med, och där det måste till tid för att vända, iom att jag vågar tro/tänka positivt tidigare, och då det då bara tagit så mycket hårdare när det hänt igen. Och det blir ju tyvärr svårare för varje gång att 'komma tillbaka till att våga tro'.
 
Sv: NI som haft mycket otur/skador/etc - går nojan någonsin över?

Nu vet jag absolut ingenting om vad som hänt med dina djur, men det verkar inte ha varit lätt... Sån extrem otur har jag inte haft, men litegrann, och det räckte för att sätta mina rädslor i spinn.

Till saken hör visserligen att jag har, hmmm hmm hrrmm hatar att skriva det, psykiska problem (pust, nu är jag avslöjad, forever and ever!). Och det speglade sig i detta, och det förstärkte varann. Särskilt när jag nojjade om ett par saker, som sedan inträffade! Det var både hästrelaterat och annat. Sjukdomar och en olycka. Det var som om det öppnades en fallucka. Vad som helst kunde ju hända, och jag blev på något sätt också rädd att mina tankar påverkade vad som hände eller inte hände. Började med en massa irrelevanta ritualer. Kollade hästen in absurdum. Kunde vänta i stallet tills sena kvällen för att hästen skulle bajsa för att se att magen fungerade. En vän gömde min bok om hästens sjukdomar åt mig...

Saken är den att det accelererade, ju mer jag tyckte mig vara tvungen att kolla, desto nojjigare blev jag, inte alls lugnare.

Nåväl, det som hjälpte var dels en ångestdämpande medicin, den här puttrande ångesten påverkade ju hela mitt liv. Och dels terapi, för annat också.

Det är mycket bättre nu! Iofs har det inte hänt något nu på länge (peppar peppar :angel: ). Jag började begränsa vad jag fick kontrollera och vilka ritualer/tankar jag fick göra. Kolla benen och hovarna en gång. Finns inte minsta tecken eller "magkänsla" så ÅK HEM, det är inte kolik på gång. Hittills (P. P. igen) har jag upptäckt alla kolikfall, på min och andras hästar. Visst kan hästen bryta benet eller bli illa sparkad när som helst men viljan att ge honom ett så fullgott hästliv jag kan, är starkare. Jag försöker acceptera alla risker som finns, och värdera hur sannolika dom egentligen är.

KBT är jättebra, faktiskt!

Jag vet inte hur ditt liv i övrigt ser ut, men jag tycker du ska ta tag i det här. Kan du tjata mer på vårdcentralen? De brukar ha en psykolog eller psuykiater knuten till sig. Det är visserligen köer, men KBT är oftast en effektiv behandling. Lite tid ger mycket resultat.

Om du absolut inte kan få hjälp kanske du kan hitta någon bok om KBT / att förändra tanke-känsla-handling?

Jag vill inte spekulera, egentligen. Du verkar ha haft en sjuk otur, MEN det finns inget som säger att det kommer fortsätta (jag vet att du inte tror mig). Du har kanske fastnat i det är tänkandet. Kanske har du någon underliggande generell oro, som liksom kanaliseras i hästarnas mående. Hypokondri by proxy kanske? ;) Kontrollbehov?

Du, det kan fortsätta gå åt helvete, absolut. Men hur ser sannolikheten ut för det? Vad talar för att du skulle vara "dömd" till otur i resten av ditt liv? Otur är inte spridd jämt över oss, men varje enskilt fall är just ett enskilt fall. Att exempelvis hästen blir halt, får boxvila, medicin och därmed kolik, hör ju naturligtgvis ihop. Men att du krockar med bilen eller förlorar en anhörig i samma veva har statistiskt inget med varann att göra. Du har helt och hållet exakt samma risk att råka ut för något som jag (om man kompenserar för riskfaktorer typ köpt en knackig häst, har hundraåriga föräldrar eller ägnar sig åt, tja, vilken ridsportgren som nu är farligast. )

Om du nu orkat läsa så här långt av mitt egotjat, så sällar jag iaf mig till skaran som säger gör något! Det kommer troligen inte bli bättre (tillfalligt kanske) utan snarare bli värre.
 
Sv: NI som haft mycket otur/skador/etc - går nojan någonsin över?

Men du har ju fått svar på de frågorna? dvs att NEJ nojan försvinner inte av sig själv såvida du inte ändrar ditt tankesätt och sätt att se på det......

Jo men jag menade attändra tankesättet (det går ju inte på en dag, tyvärr), hur lång tid har det tagit för de som lyckats?


Tankesättet jobbar jag ju med, och som syns i andra svar har det, tid och att nojorna (för de är ju som sagt kvar) inte 'bekräftas'. Och som sagt en hel del negativa förväntningar är ju brutna (se ex med träning t ex).

Däremot finns ju fortfarande sådana saker som att jag på något vis 'helgarderar' mig för att inte 'utmana ödet' kvar, t ex att när jag är glad och ser fram emot och planerar för FT-lägret, så när jag inser att 'nu RÄKNAR du med det, och är jätteglad för det etc etc' så lägegr jag in brasklappen 'om han är frisk då', som för att inte hoppas för mycket. EN sån där vanlig men kass skyddsmekanism att inte förvänta sig för mkt för då gör det inte lika ont om det inte blir så. Vilket inte fungerar, men..

Och såfort jag identifierar en sån grej, så försöker jag ju verkligen ändra. Men det går långsamt och är lång väg kvar.

det försvinner inte av sig själv bara för att det passerar lång tid, om du hela tiden tänker som du skriver nu att "pust, det har inte hänt ngt idag heller, men kanske i morgon....). det tankesättet är ju fortfarande en reflektion av att låter nojjan styra dig. det du måste processa om i fråga om tanke sätt är att INTE tänka så, utan istället att "just nu är han frisk och fin - är han inte det en dag så tar jag det DÅ." det är ju det som är den fundamentala skillnaden i tänket.

Mmm, och det är ju dit jag vill nå. Att kunna inte bara tänka så utan KÄNNA så igen med.

du har ju helt fel om du ser det som att psykiatrins syfte är att få dig att tänka att det inte kommer hända. Det stämmer inte. Psykiatrins syfte är att få dig att acceptera att du inte kan förutspå eller förhindra om det händer ngt - att det därför är orelevant och oproduktivt hur mkt du nojjar och oroar dig - innan det ens hänt.
det är ett kontroll behov/en strävan efter kontroll som driver det sortets tänk. och det är en mänsklig tendens vi har att försöka kontrollera. det är det du behöver bearbeta - att komma till en acceptans att du INTE har kontroll över detta - och att det är okej att INTE ha kontroll över detta - för det påverkar inte över huvud taget om saker händer eller inte händer. du styr inte över det oavsett.

Kanske skiljer sig mellan terapi och terapi? Jag har ju rätt gedigen erfarenhet av terpi, och anses för övrigt som inte i behov av terpi. Antagligen för att jag rent förnuftsmässigt VET, både så att jag kan identifera noja som noja, och även vet vilka verktyg jag ska använda för att påverka det. Sen att jag i det här fallet inte lyckas alt gör framsteg med snigelfart, är ju någonting de inte anser att de kan tillföra något för. Men det kan säkerligen skilja sig från olika terapiformer som sagt. För den jag mött är att 'inte förutsätta ett misslyckande, utan se till att det inte finns någonting i realiteten som stöder att det skulle misslyckas, och således finns det ingenting jag kan påverka, och OM det skulle misslyckas, så är det ingenting som jag kunde ha påverkat, och det är ingenting som säger att det misslyckas nästa gång bara för det gjorde det den gången'.

Det är med acceptera att inte ha kontroll, det är nog en del av problemet att man ju kan, iaf teoretiskt, HA kontroll i viss mån. Är jag rädd att han ska sparka av sig griffelbenet kan jag sätta på skydd som gör att han inte gör det. Jag kan ju inte hindra att han slår sönder knäna, bryter benet, vrickar sig etc. Men jag kan kontrollera risken för ett griffelbensbrott (bara hittar på ett ex). Och det är ju där skydden kommer in t ex. Att 'nä, jag kan inte kontrollera risken för ditt eller datt, men jag kan kontrollera risken för det här'. Påspätt med en noja av att 'och tänk om jag INTE gör det (kontrollerar den risken), och så händer det, och jag kunde förhindrat det?)

Just den delen är dessutom någonting som HELT saknar 'fog' rent erfarenhetsmässigt, jag har inte haft en enda allvarlig skada som jag kunnat förhindra med skydd i hagen (om vi inte snackar hockeyutrustning då..).
 
Sv: NI som haft mycket otur/skador/etc - går nojan någonsin över?

Tillägg - den terapi jag fått/mött har INTE varit kognitiv beteendeterapi btw, vilket kan förklara skillnaderna.
 
Sv: NI som haft mycket otur/skador/etc - går nojan någonsin över?

Den beskrivning du har gett kring dina problem skulle definitivt "räcka" för att få hjälp på VC i min kommun i alla fall, så vill du ha hjälp som är bättre anpassad efter dina problem (inte att ingenting kommer att hända utan hur du kan hantera att saker händer i livet) så stå på dig och se till att få träffa någon annan än din tidigare kontakt! Jag är så nöjd med det stöd jag har fått att jag verkligen önskar att du fick lika bra hjälp du med, för det gör nog definitivt att det går fortare att komma ur nojjorna om man får bra stöd!

Jag önskar dig all lycka till i din kamp mot nojjiga tankar! :)
 
Sv: NI som haft mycket otur/skador/etc - går nojan någonsin över?

Åh, jag är helt nöjd med den kontakt jag hade, hon hjälpte mig oerhört (med andra problem, dock hade vissa som en del i dem ett skevt tänkande också). Hon kan dock inte bestämma själv/jag kan inte boka tid hos henne själv, utan det måste gå via läkare. Som anser att jag är frisk som en nötkärna som sagt, eftersom jag har kunskap nog att både identifiera problemen och hur jag ska ändra dem. Att jag sen inte kan/gör det anser de som sagt inte är ngt som de kan vara behjälpliga med.

KBT är i princip omöjligt att få via landstinget här om man inte är sjukskriven, vill bråka i två år och vänta i tre (lätt överdrift, men..).

Däremot hittade jag en 'självhjälpsbok' med KBT, som finns på ett bibliotek nära mig.
 
Sv: NI som haft mycket otur/skador/etc - går nojan någonsin över?

Okej, då missuppfattade jag dig i det du skrev om psykiatrin tidigare. Det du skrev lät som om du inte tyckte att psykiatrin varken kunde eller hade hjälpt dig och jag tyckte att du hade fått lite konstiga råd. Eftersom jag som fått helt andra råd och hjälp trots att även mina problem grundades på verkliga problem ville jag bara tipsa om att det finns bra hjälp att få, även för denna typ av problem!

Men då får jag istället önska dig lycka till med självhjälpen! :)
 
Sv: NI som haft mycket otur/skador/etc - går nojan någonsin över?

Nejdå, jag har haft kontakt med psykiatrin, inte nu för det här, men annat, både tankerelaterat och inte. Dessutom var jag dit (och typ vände, då de ansåg jag var kärnfrisk) när jag mådde allmänt piss över en massa skit som hände samtidigt i mitt liv (inkl sjuka hästar).

Däremot så var det som sagt inte KBT, och gick det att få via landstinget skulle jag gärna prova för nojorna, men tyvärr haglar det inte av KBT terapeuter, långa köer och det blir ju en 'behovsrangordning' där mina problem eftersom de är isolerade till hästarna lär bli nedprioriterade.

Och privat har jag tyvärr inte råd att gå =/ Men får hoppas boken kan ge ngt iaf =)
 
Sv: NI som haft mycket otur/skador/etc - går nojan någonsin över?

Nu svarar jag på första frågan... ska läsa ifatt mig i tråden sen!

Jag vet inte om nojan går över...
Jag blev supernojig ett tag med min förre tävlingshäst.
Han fick efter en olyckshändelse senskador på bägge fram, dessa läkte fint och han kom igång igen. Men två gånger dundrade jag iväg till klinik för att få ultraljudat senorna då han hade tendens till värme vid förstärkningsbandet. Bägge gångerna såg det bra ut och sista gången sa vet. bara "åk nu hem och rid så hoppas jag att vi inte ses här nått mer!".
Idag vet jag att hans senproblem nog uppkom som en följd av problem med halskotpelaren, som han till slut fick tas bort för.

Jag har nog inte blivit överdrivet "skyddig" så tillvida att jag bakat in pållarna i skydd eller låtit dem gå ensamma i minihagar.

Men jag tror inte att det går över, jag verkar inte kunna komma över det i alla fall.
Nu ska jag inom den närmsta tiden ta bort hästen jag har idag och jag tror inte att jag kommer skaffa mig någon ny just på grund av nojjigheten.
Jag vågar inte, jag tror inte jag skulle orka att ha en diffust långtidsskadad häst igen. Trots att jag är kunnig och erfaren och utbildad inom "hästeriet" så slutar jag aldrig ifrågasätta om jag hade kunnat göra något annorlunda eller om jag på något sätt orsakat skadorna genom klumpigt handlande eller så.

Finns den häst som inte har någon skavank nånstans? Ja i så fall lär jag ju nog inte ha råd till den.
Om jag skulle köpa en häst nu så lär jag väl knappt hitta en enda del på kroppen som jag inte kommer röntga eller ultraljuda eller så.
Nä jag måste nog jobba upp mitt hästsjälvförtroende innan jag står med ny häst igen.

Har haft 6 hästar på 21år (dock en del samtidigt) och bara två har tagits bort pga. ålder och ingen har blivit såld. Den ena åldringen blev pensionär vid 13års ålder pga. skada.

Nu ska jag läsa genom hela tråden och hoppas att du har fått många svar att man kan bli av med nojigheten!!
Vem vet, magkänslan kanske har blivit överaktiv av att den har haft rätt tidigare och det kanske är dags att man slutar förlita sig på den?

Lycka till med pållarna nu!!
 
Sv: NI som haft mycket otur/skador/etc - går nojan någonsin över?

mmm jag förstår hur du menar, och visst har du rätt ang. att det är en process. det viktiga är ju att du processar, vilket du ju börjat göra och nu diskuterar här.

sen tycker jag att så länge du har en nykter syn på det hela och därmed kan reglera att det inte går helt över styr, att är det såna "små" saker som att tex använda benskydd i hagen som får dig att må bättre så GÖR det! just nu. det finns ju en balans mellan att pressa sig själv produktivt, och pressa sig själv oproduktivt. Om du kan komma en bit längre i processen att finna lugn i ett helhetsperspektiv ang. att hästen generellt är en frisk, hållbar och sund individ, genom att samtidigt "gardera" dig mot små skador och annat genom benskydd i hagen så GÖR det. Ingen häst har dött av benskydd i hagen. Det är inte ens en moralisk fråga om du frågar mig. din häst står inte i en 3x3 sjukhage med isockeyutrustning på sig. den lever hästliv i en stor vanlig hage med kompis, och om då ett par benskydd - eller två par - hjälper dig att sova gott om natten så vad f-n is the big deal. Ge dig själv en break samtidigt som du återigen, arbetar på att finna lite frid.
om du inte kan ha benskydd pga humana förhållanden så som ihållande lera och annat - jamen använd dem varannan dag då - eller när det INTE är lera. Ja du förstår principen.
återigen - balansgång.

och ja - det är nog skillnad mellan "terapi och terapi". Om du fått såna svar från psykolog som du redogjort för - att "glöm bort det och intala dig att inget kommer hända" - ja då är det ju rent av pinsamt och räknas inte som kvalificerad psykologi ö.h.t anser jag. Ta isåfall och vänd dig till ngn annan med kompetens och framför allt känsla och engagemang att bidra med ngt kreativt som har grund och HJÄLPER dig. (blir arg när jag läser att du får såna svar :mad:)

det som det handlar om är ju som sagt en kunskap och frid i sig själv att acceptera att man inte kan kontrollera/förutspå/gardera sig mot alla saker som händer. så länge man handlar med tanke och insikt och inte gör rent ut dumma, oansvariga och ogenomtänkta saker som ökar skade risk eller utsätter djuret för stor risk att bli skadad, så kan man sova gott om natten rent rationellt. Men kontroll behov är ngt som alla människor har, och att släppa kontrollen eller behovet av kontroll är ofta det som psykologiska delar handlar om. Är du tex. en kontroll människa rent allmänt i livet, dvs har du problem med kontroll och frågan om kontroll i andra aspekter av din tillvaro och din personlighet och förhållande till tillvaron? ofta finns det svar där som även om det inte löser problemet man har i fokus just då, ändå kan BIDRA till ens egen förståelse av sig själv som människa, och varför man känner/agerar som man gör. Denna insikt är nyckel i att bryta ett mönster som tex din nojja i detta fallet - över en specifikt ämne, i detta fallet risken att ha/få/erfara en skadad häst.
 
Senast ändrad:
Sv: NI som haft mycket otur/skador/etc - går nojan någonsin över?

Håller med om att det inte är roligt att vara så nojjig så man knappt kan sova på natten. Har varit orolig för min häst i en vecka,men idag har jag tagit tag i saken och ringt två vet. Dom tyckte nog inte jag var riktigt klok. Men vad ska man göra? Det är inte roligt att tro att hästen är döende...

Vad hade hänt? I mars förra året fick hon fångliknande symtom. Hon blev bra när vi bytte hovis. I öktober en hovböld i det förändrade området. Hovis verkade upp mycket. Det såg ut somhon hade tre hovar och en klöv. Nu har jag upptäckt att hon står och smålyfter och avbelastar hoven när jag pysslar med henne. ( någon gång ibland) Fast hon står och flyttar runt alla hovar, men jag tittar bara på den trasiga hoven. Gav henne en dos metacam som jag hade kvar igår för att se vad som hände idag.

Hon gjorde precis likadant idag. Båda vet menade att om en häst har ont i stallgången har den ännu mer ont när man rider och halt är hon ju inte. Rent logiskt begriper jag ju det. Måste försöka bli av med min hippokondri.

Tur att det finns andra somjag
 
Sv: NI som haft mycket otur/skador/etc - går nojan någonsin över?

Jag tror att dom som går och nojar sig hela tiden har sjukare hästar än andra... letar fel hela tiden och skyller "det mesta" på något ur doktorsboken.... tyvärr
 
Sv: NI som haft mycket otur/skador/etc - går nojan någonsin över?

Jag tror att dom som går och nojar sig hela tiden har sjukare hästar än andra... letar fel hela tiden och skyller "det mesta" på något ur doktorsboken.... tyvärr

Jag önskar det hade varit så..
 
Sv: NI som haft mycket otur/skador/etc - går nojan någonsin över?

ha du dina skydd om det känns bättre. skadar ju inte hästen!

jag är också orolig. inte för att jag varit med om så mkt skador som dig, men för att jag är så rädd om mina djur, dom är det käraste jag har. tror aldrig jag kommer sluta oroa mig, det är ju samma sorts oro som en mamma har för sina barn. den finns alltid där.

och ett visst mått av oro är nog bara nyttigt. man SKA bry sig om och vara forsiktig...
men det får ju inte gå så långt att det plågar dig. försök tänka positivt, och leta inte fel!

jag tänkte va duktig och inte ha så tjocka täcken på ponnyn eftersom han säkerligen inte är van vid det.. men vad händer? jo i dag står stackarn och skakar i hagen med sitt 300g halvhalstäcke. 5 plus o regn. kände mig som världens sämsta hästägare! :eek: men så tänkte jag på alla hästar vars ägare tycker att det är okej att hästarna skakar för "då håller dom värmen". så kanske är jag inte så hemsk ändå. nu ska han iaf täckas mer....

poängen här var att det kan vara dåligt att släppa oron också. för ibland är den befogad. :D
 
Sv: NI som haft mycket otur/skador/etc - går nojan någonsin över?

vad sjukt märkligt att sveriges mest extremt frusna hästar verkar hamna hos dig. :D
 
Sv: NI som haft mycket otur/skador/etc - går nojan någonsin över?

Nojjan är där även utan den grymma oturen.

Den jag har nu har varit skadefri i 17 år men jag ser saker varje idag. Fast jag kanske har lite lättare att blunda.
 
Sv: NI som haft mycket otur/skador/etc - går nojan någonsin över?

ja eller hur!?? jag sa samma sak till min mamma (det var nämligen hon som tog in den skakande stackarn), "varför får jag bara ovanligt frusna hästar??". :p

iofs är inte gammelmannen så frusen om man tar i betraktning hans höga ålder och att han båda rör sig lite och äter lite hö.

men får nog inskaffa ett helhalstäcke till ponnyn så han håller sig torr. för regna gör det ofta.. ^^
 

Liknande trådar

Hästmänniskan Jag har haft min häst i många år och utbildat den själv med hjälp av tränare. Älskar hästen över allt annat och har ridit den tusentals...
Svar
17
· Visningar
2 870
Senast: Solstig
·
Hästhantering Detta är en ganska lång historia och jag kan ha svårt för att vara kort och koncist. 2022 blev mitt halvblod ensam och behövde...
3 4 5
Svar
93
· Visningar
6 583
Senast: Juli0a
·
Hästhantering Hej! Vill varna för lång och rörig text... Gör ett sista desperat försök att få någon hjälp. Vill börja med att säga att hästen i...
3 4 5
Svar
81
· Visningar
11 326
Hästhantering För cirka 5 månader sen köpte vi dotterns första ponny, "världens tryggaste och snällaste barnponny". Provridningen gick ok, dottern var...
Svar
13
· Visningar
3 118
Senast: Mabuse
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp