Jag har försökt hitta poddar och ljudböcker kring nykterhet de senaste dagarna men reflekterar kring att det nästan uteslutande har sin grund i en beroendeproblematik. Jag hittade lite, men blev ändå förvånad över hur skralt det är på ämnet att utan att ha en beroendeproblematik välja ett liv utan alkohol, av andra skäl. Jag har börjat lyssna på boken Sober Curious som ändå utger sig för att ha ett brett perspektiv, men tycker ändå att mycket handlar om att bli full eller inte, och det är svårt att relatera till just nu eftersom det enbart hänt vid något enstaka tillfälle de senaste 5 åren.
En annan sak jag reflekterar kring, och något som nämndes i en podd, är att det kan vara klurigare socialt att sluta dricka alkohol av andra skäl än beroendeproblematik. Att det kan, av vissa, uppfattas som att det finns moraliska aspekter knutna till det eller en uppfattning av att man anser sig göra bättre val än andra. En beroendeproblematik är något som många kan distansera sig från (även om vissa kanske inte borde det..) medan andra val kan komma närmare inpå andras egna val. Skulle folk uppfatta att man befinner sig på "moral high grounds"? Eller att man, om man nu inte har ett före detta missbruk, då kan vara artig och ta ett glas?
En sista sak jag reflekterat kring är varför nykterhet känns lockande för mig trots att konsumtionen redan är låg och oproblematisk just nu, och jag tror att det är för att jag minns hur den en gång var. Jag tyckte, på den tiden då vi var ute mycket, att det var svårt att sluta vid det glas som jag i förhand hade bestämt mig för. Jag har ett arv av alkoholism i släkten, som visserligen aldrig fått fäste i mig till en grad att jag upplevt det som ett problem, men visst har jag noterat det och det är en sida av mig som helt enkelt inte är välkommen längre. Det märktes inte då i det ungdomsliv och den alkoholkultur som vi levde i, och nu när många utav oss börjar komma ut på andra sidan av småbarnslivet och träffas mer igen så finns det faktiskt en viss oro inom mig. Det betyder inte att jag är orolig för att med ovilja dricka mig full, eller att jag skulle sitta och korka upp varje helgkväll, för hade det varit ett problem så hade det märkts någon gång de senaste 5 åren. Men den starka kopplingen mellan alkohol och avslappning kommer givetvis någonstans ifrån, och det är nog en kombination av mitt genetiska arv och hur jag levde under åren 18-32 år. När den kopplingen finns, och utrymmet för den kommer att öka framöver, bör jag klippa bandet helt? Nyfikenheten finns ändå på ett liv helt utan alkohol, och jag tror inte att den nyfikenheten hade funnits om det inte är något som skaver. Så, varför finns den? Är min frågeställning i trådstarten svaret?
Ja, lite ostrukturerade tankar från min sida.
.
(och ett glas vin är ju inte traditionellt sett fyllt mer än 1/3 i ett vinglas från 70-talet, vi har gamla glas), nu kanske jag snarare dricker två eller så de kvällarna men jag blir inte bakis av den mängden (trots att jag annars inte dricker vin varje vecka.)
Precis som jag hade tyckt att det tyder på en väldigt distanserad och torftig relation till en partner om man inte pratar om sånt. För mig är definitionen av en nära relation att man vet såväl de viktigaste som de mest meningslösa sakerna om en människa. Sorry för OT.
