Nissen (och annat ljug)

[Enya]

För mig handlar det inte om att några veckor runt jul leka med myten om tomten, som du beskriver det. Det är en sak. Det gör jag gärna, men bygger ju också på just ömsesidig lek. Att flytta in en nisse i hemmet en månad, som man påstår bor där och som lämnar spår efter sig varje morgon tycker jag är lite konstigt och går väl över någon typ av gräns för mig. Det är väl därför jag reflekterar, och problematiserar saken. Hur långt kan man gå i att lura i barn saker? Den amerikanska varianten av nissen, är den okej? Jag har väl också något vagt minne av min egen barndom och någon form av obehag när man inte visste vad som var sant eller inte, och vuxna kändes lynniga. Jag var också ganska rädd som barn, överlag.

Sen är det allmänna funderingar från min sida, som inte enbart gäller tomten, som sagt. Sist vi var på Leos lekland frågade dottern om Leo-maskoten var på riktigt och rent instinktivt svarade jag direkt att det är en människa som klätt ut sig. Raka frågor, raka svar? Jag vet inte. Frågan hur nissen kom in i vårt hus? Jag tyckte inte att det var helt enkelt att förhålla mig till.

Raka frågor, raka svar. Gör det inte svårare än så. Då vet barnen att du alltid är ärlig, vad det än gäller. Hade de velat ha något annat hade de ställt frågan på ett anat sätt så svaret hade varit lättare att svara på samma sätt.

 

[soom]

Min sjuåring ÄLSKAR nissen. Hon vet att den inte finns på riktigt men det spelar ingen roll, det är magiskt ändå. Hon har ganska länge, sen 4-årsåldern, frågat mycket om vad som finns och vad som inte finns och jag har alltid svarat ärligt. Finns paw patrol? Finns dinosaurier? Finns England? Finns enhörningar? Finns tomten? Påskharen kan komma fast den inte finns, det verkar inte finnas nån motsättning i det där.

 

[Dorinda]

Vi ska ha Nisse i år, barnets kompisar hade förra året så han vet vad det är.
Jag tänkte några snälla snälla bus och mest små paket.

Pyssel till helgerna, typ pepparkaksformar, göra tomtar osv och lite små leksaker och böcker på vardagarna. Köpt en del på Vinted så priset blir inte mycket dyrare än köpa färdiga halvtrista kalendrar. Men börja dagen med lite magi är ju mysigt!

Jag kommer inte alls insistera på att det är på riktigt utan svara ärligt att det är ett bus och bra bus blir man glad av och fråga om han blir glad av nissen typ…

 

[Lingon]

Det är snart jul och dags för ljug igen. Jag kanske avslöjar min egen ställning till det hela redan i rubriken, men den är faktiskt oviktig för det som jag verkligen bryr mig om är såklart mina barn, och göra det bästa för dem.

Förra året testade vi oss försiktigt fram med en snäll nisse. Den hade ätit lite tomtegröt och lämnat en lapp där den berättade att den nu är mätt och varm, och kunde fortsätta hjälpa tomten att göra klappar till alla barnen. Den hade också lagt fram lite pepparkakor till barnen som tack. Dottern blev glad, men frågade också snabbt: "Hur kom nissen in i huset?" Det sved, för här gör vi allt för att göra barnen trygga men en tomtenisse kan tydligen smyga runt i huset om natten.

Så i år funderade vi på om vi skulle flytta ut den till trädgården. Det var någon av er här som tipsade om det, eller hur? Men det är något i mig som verkligen inte vill ljuga för barnen, alls. Vår dotter ställer dessutom många frågor som har att göra med vad som är verkligt och inte. Spöken, enhörningar, monster, dinosaurier. Hur var det nu, fanns de enbart i sagor eller har de funnits förut? Det känns så märkligt att vi ska lära dem om världen med ena handen och vilseleda dem med andra. Snart kommer ju tandfen också..

Samtidigt är jag rädd för att om vi bestämmer oss för att alltid tala sanning, och inte hitta på roligt hittepå, att de kommer känna sig utanför. Jag gissar att barnens kompisar på förskolan kommer ha nissar hemma. Om jag inte minns fel så tror jag till och med att de hade en på förskolan förra året. Ska de då sitta där och vara den som säger att mamma säger att det inte finns någon nisse, eller tomte Jag är helt säker på att julen skulle kunna bli precis lika magisk med allt som är på riktigt. Julgran, familj, ledighet, presenter. Men det hade ju förutsatt att alla gjorde så. Nu när tomten och nissen är etablerade så måste vi ju ändå förhålla oss till det, och göra det som blir bäst för våra barn utifrån de förutsättningarna.

Hur gör ni, med allt "magiskt"?

(Jag hoppas vi kan undvika att döma andras val i tråden, och kunna diskutera helt öppet).

Vi har aldrig ljugit för vårt barn angående tomten etc. När hon 4 år frågade hon om tomten fanns. Vi svarade ärligt men la till att hon inte skulle berätta det för kompisarna. Julen har alltid varit magisk ändå. Vi har aldrig haft en nisse. Tomten kommer inte och delar ut julklapparna. Hon har alltid vetat vem julklapparna kommer ifrån osv. Så vad har vi gjort?

Paketkalender: hemmagjord. Min mamma gjorde en paketkalendertavla till mig när jag var liten. Den är underbar och jag älskar att se den full med paket! Det gör min dotter också. Hittills ingen köpekalender här hemma. I år har dottern 15 år önskat sig Body Shops kalender. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill ju ha paketen ju min gamla paketkalender för att det känns mycket mer som riktig jul än en köpekalender.

Vi julpyntar tidigt och mycket!!! Mer pynt läggs till varje år! Vi föräldrar älskar julen!! Det bidrar till en verkligt genuin julkänsla tror jag. Julmusik spelas i några månader här hemma.

Julbak: pepparkakor, lussekatter osv.

 

[Badger]

Jag ser det inte riktigt som att vi ljög för barnen om tandfen och tomten och påskhare med mera. Det var väl snarare så att hela familjen lekte att de fanns, om du förstår hur jag menar?

Det roliga är att vi fortfarande har en nisse som kommer till barnen (16 och 14 år) och jag kommer alltid hävda att det är NISSEN som lämnat paket.

Och barnen skämtar friskt om hur glada de är att NISSEN visste precis vad de gått och pratat om hela hösten och ”Hoppas Nissen har koll på att om han tänkt fixa den tröjan behöver det vara den färgen” osv. Då svarar jag att man vet ju aldrig hur bra koll Nissen egentligen har, han börjar nog bli ganska gammal nu osv… vi har jättekul med det

Det där ser inte jag heller som att ljuga, alls. Utan just leka tillsammans (som tandfen).

Inte som det mer nya som kommit med tex en kollega som ljög sig blå och oroade sig över att barnet skulle förstå att tomten inte fanns osv om ngn skolkamrat skulle säga osv.(och den här tron att det inte är kul tindrande förväntan på tomten utan lögner, vilket det visst är, ingen magi försvinner, för barn har potentialen att ha fantasi om man uppmuntrar det * ) Det tycker jag är två helt olika saker Dvs "alla vet" och tycker är kul men ingen riktigt säger och blåljuga och ta det på allvar att slå i barn saker man själv inte tror på. (att man tror på småknytt more or less och vidareförmedlar det är ju en annan sak det är ju -tillsammans (eller själv, det är bara jag som sätter ut gröt i familjen .)

*först skrev jag "för barn har fantasi" men faktum är att vi upplevde på förskolan att tydligen verkar det behöva uppmuntras. Enligt personalen gestaltade inte många barn fantasilekar eller fick höra fantasiberättelser. Om de inte uppmuntrade det. Den verkar inte finnas lika självklart om det bara uppmuntras rå verklighet (vilket jag tycker det blir att flytta tomten till rå verklighet om man ljuger för hårt).

 

[Madalitso]

Det är snart jul och dags för ljug igen. Jag kanske avslöjar min egen ställning till det hela redan i rubriken, men den är faktiskt oviktig för det som jag verkligen bryr mig om är såklart mina barn, och göra det bästa för dem.

Förra året testade vi oss försiktigt fram med en snäll nisse. Den hade ätit lite tomtegröt och lämnat en lapp där den berättade att den nu är mätt och varm, och kunde fortsätta hjälpa tomten att göra klappar till alla barnen. Den hade också lagt fram lite pepparkakor till barnen som tack. Dottern blev glad, men frågade också snabbt: "Hur kom nissen in i huset?" Det sved, för här gör vi allt för att göra barnen trygga men en tomtenisse kan tydligen smyga runt i huset om natten.

Så i år funderade vi på om vi skulle flytta ut den till trädgården. Det var någon av er här som tipsade om det, eller hur? Men det är något i mig som verkligen inte vill ljuga för barnen, alls. Vår dotter ställer dessutom många frågor som har att göra med vad som är verkligt och inte. Spöken, enhörningar, monster, dinosaurier. Hur var det nu, fanns de enbart i sagor eller har de funnits förut? Det känns så märkligt att vi ska lära dem om världen med ena handen och vilseleda dem med andra. Snart kommer ju tandfen också..

Samtidigt är jag rädd för att om vi bestämmer oss för att alltid tala sanning, och inte hitta på roligt hittepå, att de kommer känna sig utanför. Jag gissar att barnens kompisar på förskolan kommer ha nissar hemma. Om jag inte minns fel så tror jag till och med att de hade en på förskolan förra året. Ska de då sitta där och vara den som säger att mamma säger att det inte finns någon nisse, eller tomte Jag är helt säker på att julen skulle kunna bli precis lika magisk med allt som är på riktigt. Julgran, familj, ledighet, presenter. Men det hade ju förutsatt att alla gjorde så. Nu när tomten och nissen är etablerade så måste vi ju ändå förhålla oss till det, och göra det som blir bäst för våra barn utifrån de förutsättningarna.

Hur gör ni, med allt "magiskt"?

(Jag hoppas vi kan undvika att döma andras val i tråden, och kunna diskutera helt öppet).

Jag kände som du, att jag inte ville ljuga om en tomte. Jag växte upp utan tomte och tyckte julen var magisk ändå. När det kommit upp har vi helt enkelt sagt att tomten inte finns på riktigt, men att många tycker om att låtsas att han gör det, för det är en mysig saga. Vi har också nämnt att barn på förskolan kanske har föräldrar som låtsas att tomten finns, och då är det snällt att låta deras föräldrar berätta att han inte gör det.

Vi har också låtit stora barnet välja om hon vill det kommer en tomte på julafton och om hon vill mamma eller pappa ska vara tomte. Hon har velat det, och tyckt det varit fantastiskt även med vetskapen om att det var pappa. Förra året var hon tomtens ren till och med.

När de blir äldre kommer vi säkert säga att det är tomten som kommer med godisfat och julbok under natten, när de är stora nog att förstå att "tomten" är en förälder som varit uppe alldeles för länge

Vi har inte haft Nisse, men hade gjort liknande om vi haft det. Förklarat att Nissen inte finns på riktigt, men att om de vill kan vi ha en Nisse och leka att den är riktigt.

 

[FengurLaugar]

När jag var liten gjorde vi gröt till Tomten/Nissen och ställde ut på bron på kvällen. På morgonen var gröten uppäten!

Det gjorde vi också och tomten som åt gröten var vår stora långhåriga schäferhane

 

[Badger]

Det är nog lite så jag skulle vilja ha det, men det är ju så svårt att få med små barn på att vi leker utan att säga det rakt ut. Men något att sträva mot kanske. Jag inser att jag i trådstarten kanske låter som en ganska bitter och krass person, men tvärtom är julen verkligen magisk för mig och jag älskar sagovärldar. Jag vill att julen ska involvera nissar och tomten och all annan magi som uppstår kring det. Jag vill bara att barnen ska känna sig trygga, både i sitt hem men också i relationen till oss föräldrar. Att de vet om att vi varken skulle busa med dem på deras bekostnad eller tala osanning när de ställer raka frågor.

Svår balansgång det där. Jag ska fundera på hur man bäst kan navigera i någon typ av mittenläge.

Man kör på tänker att man inte ska ljuga och det liksom ger sig? Tror aldrig mitt barn trodde så mycket på tomten eller tandfen eller påskharen att det var tvunget att fråga rakt ut på allvar om den fanns iom lekrösten eller ngt. Eller så var det så att vid minsta lilla oro på julafton så väste vi att -ingen fara det är farfar, glätta på masken, och man glömt det sedan. (undrans hur man gör där om man vill ljuga och barnet är rädd )

Btw så gömmer påskharen ägg till hela familjen, inte bara till barn (liksom jultomten kommer till alla, i morgonstrumpa, vi latade ut på jultomte som syns om det bara var ett barn på julafton. Men så snart jag köpt en mask ska vi ha julbock jag måste bara ha runt 1000 kr över en jul, eller lära mig göra en.). Mormor får leta också.

 

[Badger]

För mig handlar det inte om att några veckor runt jul leka med myten om tomten, som du beskriver det. Det är en sak. Det gör jag gärna, men bygger ju också på just ömsesidig lek. Att flytta in en nisse i hemmet en månad, som man påstår bor där och som lämnar spår efter sig varje morgon tycker jag är lite konstigt och går väl över någon typ av gräns för mig. Det är väl därför jag reflekterar, och problematiserar saken. Hur långt kan man gå i att lura i barn saker? Den amerikanska varianten av nissen, är den okej? Jag har väl också något vagt minne av min egen barndom och någon form av obehag när man inte visste vad som var sant eller inte, och vuxna kändes lynniga. Jag var också ganska rädd som barn, överlag.

Sen är det allmänna funderingar från min sida, som inte enbart gäller tomten, som sagt. Sist vi var på Leos lekland frågade dottern om Leo-maskoten var på riktigt och rent instinktivt svarade jag direkt att det är en människa som klätt ut sig. Raka frågor, raka svar? Jag vet inte. Frågan hur nissen kom in i vårt hus? Jag tyckte inte att det var helt enkelt att förhålla mig till.

Känns helt självklart att ge raka svar på raka frågor. Och fnissiga svar på fnissiga frågor.

Tycker att om du inte känner för Nissen och inte känner en tradition i Nissen så är det onödigt att starta en. Jag tror nog inte att "alla andra" har en. Men vet såklart inte. (men vis av verkligheten var det bara Lisa och Pelle som hade paketkalender av "alla" även om det kändes som "alla")

Om "alla andra" kanske din Nisse bara får en skål gröt utomhus varje morgon eller ngt helyllesvenskt. Att barnen gör ngt för Nisse istället för att Nisse gör ngt för barnen. Dvs en tillsammans med mamma lek, istället för mamma stannar uppe sent och leker själv och sedan barnen leker själva. (då kanske det blir på en tidsslot som förenklar ens liv istället för tär)

Julen ger nog förväntan ändå. Adventskalender på TV tillsammans. Adventsljuständning och bullar varje söndag! Det blir ju dränkt om det är för mycket. Man får julkalender (saknar nästan att för mig gav luckor med bilder förväntan. Nu har man (jag) gett legokalendrar och sådant och tja, vet inte om det gav mer glädje. Nu delar vi en lakritskalender och den ger glädje iom att vi delar tjafsar om vem som öppnade lucka sist osv.)

 

[Badger]

Fast för många av oss är oknyttet på riktigt. Jag är som sagt uppvuxen med det och det har aldrig varit något skrämmande.

Det är ju en sak att tro på någonting tillsammans eller leka någonting tillsammans och en helt annan sak att slå i någon annan någonting man inte tror på själv /inte leker själv, tycker jag.

 

[Badger]

Jag kände som du, att jag inte ville ljuga om en tomte. Jag växte upp utan tomte och tyckte julen var magisk ändå. När det kommit upp har vi helt enkelt sagt att tomten inte finns på riktigt, men att många tycker om att låtsas att han gör det, för det är en mysig saga. Vi har också nämnt att barn på förskolan kanske har föräldrar som låtsas att tomten finns, och då är det snällt att låta deras föräldrar berätta att han inte gör det.

Vi har också låtit stora barnet välja om hon vill det kommer en tomte på julafton och om hon vill mamma eller pappa ska vara tomte. Hon har velat det, och tyckt det varit fantastiskt även med vetskapen om att det var pappa. Förra året var hon tomtens ren till och med.

När de blir äldre kommer vi säkert säga att det är tomten som kommer med godisfat och julbok under natten, när de är stora nog att förstå att "tomten" är en förälder som varit uppe alldeles för länge

Vi har inte haft Nisse, men hade gjort liknande om vi haft det. Förklarat att Nissen inte finns på riktigt, men att om de vill kan vi ha en Nisse och leka att den är riktigt.

Åh godisfat och julbok, det låter supermysigt, det ska jag försöka ha i år. (vi har haft julstrumpa med ngt gott till alla o pyjamas till den som behöver ny.). Men godisfat och julbok låter så fint!

 

[Badger]

Det gjorde vi också och tomten som åt gröten var vår stora långhåriga schäferhane

Härligt! ingen äter min gröt så jag tror inte vi har fått ngt oknytt i det här området ännu. (tyvärr tror jag inte på oknytt, stadsbarn, så det kan vara därför).

 

[athena_arabians]

Det gjorde vi också och tomten som åt gröten var vår stora långhåriga schäferhane

Hunden måste ha varit överlycklig

 

[FengurLaugar]

Hunden måste ha varit överlycklig

Det är jag övertygad om att han va

 

[julgrisen]

Jag har nog inte tänkt att jag direkt ljuger för dem, om de skulle ställa en fråga skulle jag aldrig framhärda i att tomten eller Nissen finns. Vi har en tomte som kommer på julafton och ibland kan de nog se att det är morfar eller annan släkting men de säger aldrig något om det och vi gör inte heller nån stor grej av det. Nissen brukar göra lite snälla bus och skickar ett brev innan och frågar om han får flytta in. De tycker att det är väldigt roligt att vakna på morgonen och se vad han hittat på under natten, och har själva många idéer om hur han kommit in i väggen och hur han tar sig upp på höga höjder osv.
Som nån annan sa skulle jag aldrig använda tomten som hot, att han ser om man inte äter upp sin mat eller att han bara kommer till snälla barn eller så, sånt är jag verkligen allergisk mot.

 

[Roheryn]

Jag är uppvuxen med tomte men insåg tidigt att tomten var morfar. Vet inte om han klädde ut sig lite dåligt med avsikten att jag skulle förstå, men jag var nog bara fyra år när jag insåg hur det egentligen var. Jag valde dock att "fortsätta tro på tomten", dvs jag pratade aldrig om att jag avslöjat honom och såg lika mycket fram emot tomtens ankomst på julafton som jag gjort innan - jag älskade den stunden av magi och förväntan! Hade dessutom en lillebror som fick göra sina egna upptäckter - "titta tomten har morfars klocka!" - så vi fortsatte med tomte ganska länge. Upplevde det aldrig som att de vuxna ljög för oss - det pratades aldrig om tomten annat än på julafton då vi hade en mysig stund med tomte och utdelning av julklappar.

Med min egen dotter har det varit delvis likadant - aldrig något prat om tomten direkt, utan bara traditionen att han kommer på julafton. Dock så var min dotter som liten (och ganska långt upp i ålder) fullkomligt livrädd för utklädnader i alla former, så om inte hennes kusin väldigt tidigt hade upptäckt att det var farfar/morfar som var vår tomte, så hade vi nog själva berättat för dottern för att hon skulle slippa vara så rädd! (vi har t.ex. tillbringat måååånga Lisebergsbesök med att gömma oss för påflugna Lisebergs-kaniner )

Tandfé och påskhare har vi aldrig haft, bara äggjakt på påsk. Och Nisse känns som ett nutida påfund, det har jag inte upplevt varken som barn eller som mamma till barn. Jag tror dock att jag själv som barn hade ääääälskat Nisse-konceptet, men då kanske mer som ett gemensamt fantasi- eller sagoprojekt snarare än att det är vuxna som kör hela grejen. Tänker att låta barnen vara med och påverka Nisse-storyn med lite frågor: "Vad tror du att Nisse gillar att äta?" "Vad kommer han att hitta på för bus nästa gång?" "Har Nisse med sig något till dig tror du?" "Varifrån tror DU att Nisse kommer?" Då gör man barnet delaktigt i fantasin snarare än att presentera en färdig, påhittad saga. Jag tror jag hade kunnat gå igång på ett sånt koncept, både som barn och som förälder faktiskt. Och då blir det ju mer av gemensam fantasi än att någon ljuger för den andre (vilket jag också har väldigt svårt för)

 

[Tantan]

Det är snart jul och dags för ljug igen. Jag kanske avslöjar min egen ställning till det hela redan i rubriken, men den är faktiskt oviktig för det som jag verkligen bryr mig om är såklart mina barn, och göra det bästa för dem.

Förra året testade vi oss försiktigt fram med en snäll nisse. Den hade ätit lite tomtegröt och lämnat en lapp där den berättade att den nu är mätt och varm, och kunde fortsätta hjälpa tomten att göra klappar till alla barnen. Den hade också lagt fram lite pepparkakor till barnen som tack. Dottern blev glad, men frågade också snabbt: "Hur kom nissen in i huset?" Det sved, för här gör vi allt för att göra barnen trygga men en tomtenisse kan tydligen smyga runt i huset om natten.

Så i år funderade vi på om vi skulle flytta ut den till trädgården. Det var någon av er här som tipsade om det, eller hur? Men det är något i mig som verkligen inte vill ljuga för barnen, alls. Vår dotter ställer dessutom många frågor som har att göra med vad som är verkligt och inte. Spöken, enhörningar, monster, dinosaurier. Hur var det nu, fanns de enbart i sagor eller har de funnits förut? Det känns så märkligt att vi ska lära dem om världen med ena handen och vilseleda dem med andra. Snart kommer ju tandfen också..

Samtidigt är jag rädd för att om vi bestämmer oss för att alltid tala sanning, och inte hitta på roligt hittepå, att de kommer känna sig utanför. Jag gissar att barnens kompisar på förskolan kommer ha nissar hemma. Om jag inte minns fel så tror jag till och med att de hade en på förskolan förra året. Ska de då sitta där och vara den som säger att mamma säger att det inte finns någon nisse, eller tomte Jag är helt säker på att julen skulle kunna bli precis lika magisk med allt som är på riktigt. Julgran, familj, ledighet, presenter. Men det hade ju förutsatt att alla gjorde så. Nu när tomten och nissen är etablerade så måste vi ju ändå förhålla oss till det, och göra det som blir bäst för våra barn utifrån de förutsättningarna.

Hur gör ni, med allt "magiskt"?

(Jag hoppas vi kan undvika att döma andras val i tråden, och kunna diskutera helt öppet).

Nissen är för mig en snabb väg till utbrändhet

Jag pratade glatt om tomten mm men jag pallar inte ha en hel månads upptåg och fix. Göra egen adventskalender var pest!
Jag kör numer på svt-kalender, tända adventsljus och pynta lite, sen åker vi bort över jul och därmed slipper jag granen. Alla nöjda och glada.

Sen är jag noga med att säga att man firar jul olika, no shame på nissebrevs-mammorna men jag är inte den sortens mamma. Jag älskar däremot att titta på julkalendern ihop, adventsfika och sånt. Det får bara inte bli för mycket.

 

[clusia]

Jag tycker också att Nissen är en snabb väg till utbrändhet. Men nog fick jag dåligt samvete när dottern frågade varför Nissen inte kom till oss.

Jag har inga problem med att behålla magin i julen med tomtar och troll. Jag tycker det är en mysig ”lek” som jag gärna deltar i. Jag skojar jättemycket med mitt barn om allt möjligt tokigt så jag tvivlar på att vårat förtroende skulle sabbas pga en sån grej. Tycker det känns lite överdrivet imho.

 

[Midsommarblomster]

Jag tycker också att Nissen är en snabb väg till utbrändhet. Men nog fick jag dåligt samvete när dottern frågade varför Nissen inte kom till oss.

Jag har inga problem med att behålla magin i julen med tomtar och troll. Jag tycker det är en mysig ”lek” som jag gärna deltar i. Jag skojar jättemycket med mitt barn om allt möjligt tokigt så jag tvivlar på att vårat förtroende skulle sabbas pga en sån grej. Tycker det känns lite överdrivet imho.

Känner åter igen att det här med vad jag menar med förtroende feltolkas. Men, har redan skrivit en hel del om det i tråden så jag orkar inte upprepa mig

 

[athena_arabians]

Jag tycker också att Nissen är en snabb väg till utbrändhet. Men nog fick jag dåligt samvete när dottern frågade varför Nissen inte kom till oss.

Jag har inga problem med att behålla magin i julen med tomtar och troll. Jag tycker det är en mysig ”lek” som jag gärna deltar i. Jag skojar jättemycket med mitt barn om allt möjligt tokigt så jag tvivlar på att vårat förtroende skulle sabbas pga en sån grej. Tycker det känns lite överdrivet imho.

Just konceptet med Nissedörr och allt som kommer med det har för mig lite Halloween-varning, dvs något som främst pushas från affärer för att krasst sälja saker Men visst, jag är väl för gammal för nymodigheter

Sedan tänker jag att en kan ju göra det hur enkelt och hur avancerat som helst, beroende på vad en vill (eller främst orkar då skulle jag väl säga).