Normbrytande livsstil och konsekvenserna av det

[kryddelydd]

Men normer eller inte, det spelar omöjligen roll. Jag har upprepande gånger skrivit att jag utgår från gemene man i jämförelsen och hund kommer ju knappt i närheten av den tid och engagemang man måste (inte vill, kan osv, utan faktiskt måste) lägga på ett barn. Bara det faktum att hunden inte har blöjor, kan stängas in, bli lämnad ensam, inte går i skolan, behöver läxläsning, nattning etc bevisar ju liksom det faktumet. Utan att för den delen blanda in några som helst känslor eller upplevelser i resonemanget.

Tänkte svara, men inser att det inte går.

Jag tycker inte att engagemanget barn är jämförbart med engagemanget hund, utifrån en objektiv uppfattning, men jag kan förstå utifrån hur en del hundägare agerar, att man gör jämförelsen.

 

[vallhund]

Angående miljöhoten o klimatfrågan, läste just denna artikel https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/jonas-gren-vi-maste-orka-tanka-pa-framtiden/ O undrar hur i helvete detta kan gå ihop?

 

[MJLee]

Jag förstod nog inte om dina länkar ska anses vara svar på frågan om hur man lever könsneutralt?
De här artiklarna handlar om två unga personer som valt var sitt personligt pronomen de vill bli kallade, för att de inte själva känner sig bekväma med vad de förknippar med man eller kvinna.
Men artiklarna svarar ju inte på hur man lever könsneutralt? Jag förmodar att båda dessa individer kommer att skapa (ha skapat? artiklarna är ett par år gamla) var sin tillvaro där de förhoppningsvis trivs och mår bra. Jag förmodar att de kommer att skaffa bostad, jobb, hobby. Precis som vilka andra människor som helst. Och att valet av bostad, jobb, hobby styrs av personliga intressen, precis som för vilka andra människor som helst.

Menar du att "leva könsneutralt" handlar om att visa att man inte accepterar gängse juridisk könsuppdelning, eller menar du något annat?

Jag menade inte det 'vanliga' vardagslivet där jag håller med om att de kommer att ha jobb, bostad, osv. Utan mer hur de valt att definiera sig själva. Sorry om jag var otydlig. Även personen med foliehatt i ännu högre utsträckning kan leva ett 'vanligt' liv, men bryter ändå med den gängse samhällsnormen.

 

[Fruentimber]

Tänkte svara, men inser att det inte går.

Jag tycker inte att engagemanget barn är jämförbart med engagemanget hund, utifrån en objektiv uppfattning, men jag kan förstå utifrån hur en del hundägare agerar, att man gör jämförelsen.

Vad är det som inte går att svara på? Jag förstår inte ditt inlägg. Hur reagerar en del hundägare på faktumet att ett barn tar upp mer av ens tid än en hund?

 

[Ray]

Men normer eller inte, det spelar omöjligen roll. Jag har upprepande gånger skrivit att jag utgår från gemene man i jämförelsen och hund kommer ju knappt i närheten av den tid och engagemang man måste (inte vill, kan osv, utan faktiskt måste) lägga på ett barn. Bara det faktum att hunden inte har blöjor, kan stängas in, bli lämnad ensam, inte går i skolan, behöver läxläsning, nattning etc bevisar ju liksom det faktumet. Utan att för den delen blanda in några som helst känslor eller upplevelser i resonemanget.

Men igen- det beror på livssituation. Vad brukar man göra. Är det bästa jag vet att åka på tivoli och gå på djurpark och jag älskar att baka och se på disneyfilmer?
Ja då blir jag ju mer begränsad av en hund än ett barn. Hur ser livet ut. Hur vill jag att livet ska se ut.
Ja- ett barn ägnar man mer tid åt. Men jag känner gott om hundägare som ägnar varje vaken stund åt sina hundar. Dom känner sig såklart inte begränsade- dom vill ju ha det så! Men om man inte vill det ....
Allt man skaffar berikar eller begränsar. Om jag vill tävla är det ju bara enklare med en egen häst! Men utifrån sett begränsar hästen övriga delar i livet. Som man ofta tänker mer på om hästen är halt och inte kan tävla...

Vad som är jobbigast- hund eller barn beror ju på vad man vill göra.

 

[Fruentimber]

Men igen- det beror på livssituation. Vad brukar man göra. Är det bästa jag vet att åka på tivoli och gå på djurpark och jag älskar att baka och se på disneyfilmer?
Ja då blir jag ju mer begränsad av en hund än ett barn. Hur ser livet ut. Hur vill jag att livet ska se ut.
Ja- ett barn ägnar man mer tid åt. Men jag känner gott om hundägare som ägnar varje vaken stund åt sina hundar. Dom känner sig såklart inte begränsade- dom vill ju ha det så! Men om man inte vill det ....
Allt man skaffar berikar eller begränsar. Om jag vill tävla är det ju bara enklare med en egen häst! Men utifrån sett begränsar hästen övriga delar i livet. Som man ofta tänker mer på om hästen är halt och inte kan tävla...

Vad som är jobbigast- hund eller barn beror ju på vad man vill göra.

Gemene hundägare lägger mindre tid på sin hund än gemene förälder gör på sitt barn. Jag förstår inte ens hur det kan ifrågasättas? Skulle det vara motsatt förhållande hade jag blivit mörkrädd, men så ser ju faktiskt inte samhället ut om vi försöker se det objektivt. Jag säger varken bu eller bä, det är ju bara ett enkelt konstaterande. Det är inte anekdoter, specifika situationer eller "vad man vill göra" som jag talar om - jag talar om den gemene människan med ett normalt liv i ett samhälle. Drar alla över en kam helt enkelt. Om vi nu ska envisas med att ta en själv som exempel så lägger jag helt enkelt inte samma tid på mina två hundar och två katter som mina vänner och familj måste lägga på sina barn. Jag kan göra det, givetvis. Jag kan träna hund 10 timmar om dagen om det skulle vara så. Men jag måste inte. Däri ligger skillnaden och jag påstår att så ser det ut för den genomsnittliga människan. Det genomsnittliga barnet kräver mer tid än den genomsnittliga hunden. Och så ska det vara, givetvis.

 

[sjoberga]

Men jag tänker mig att även om man har en socialliberal grundinställning så skulle man kunna rösta på något annat parti än L? Jag skulle tro att både S och C är möjligt i alla fall (lite beroende på hur mycket "social" respektive "liberal" man anser sig vara)?

Därav procenttalen jag presenterade.

 

[Killaloe]

Alltså, jag tycker det är tragiskt att en tråd som startas för att handla om normbrytande liv (sen hur en definierar det verkar ju variera väldigt) övergår till en barn vs inte barn diskussion. Ännu en gång blir upplevelsen av att inte ha barn ifrågasatt och ska motiveras/motbevisas istället för att folk bara kan släppa det. Kan en liksom inte bara ”ja vissa har barn, andra inte” och vara nöjd med det?

Det hade ju varit klart mer intressant att läsa om hur andra upplever det att vara normbrytande och vad det innebär för dem eftersom det känns som om tråden blivit något helt annat (och definitivt inte vad @Singoalla bad om i början av trådstarten

Det är ingen tävling i vem som har det värst, utan tänkt som stöd mellan personer som kanske har någonting gemensamt.

för jag skulle vilja påstå att större delen handlar om ifrågasättande snarare än att stötta varandra)

 

[vallhund]

Tänkte svara, men inser att det inte går.

Jag tycker inte att engagemanget barn är jämförbart med engagemanget hund, utifrån en objektiv uppfattning, men jag kan förstå utifrån hur en del hundägare agerar, att man gör jämförelsen.

Hugger närmaste barn/hundinlägget. Det blir lite äpplen o päron över det hela. Gemene hundägare här inne tar knappast upp sin golvmopp i famnen o börjar jollra barnspråk med den när frågan kommer in på barn.

 

[Singoalla]

(och definitivt inte vad @Singoalla bad om i början av trådstarten för jag skulle vilja påstå att större delen handlar om ifrågasättande snarare än att stötta varandra)

Jag är helt fascinerad. Vad hände med fristaden jag bad om? Kan alla sidospår kanske starta egna trådar?

 

[Liran]

Nej. Det skulle vara ett mycket större frihetsfrånfall för mig. Totalt jäkla upplåst skulle jag känna mig.

För jag vill inte satsa min tid på en hund.

När människor säger att de skulle känna sig för låsta av en hund, implicerar det vanligtvis att de tycker om hundar och gärna skulle äga en om de hade tiden eller möjlighet att enkelt ordna hundvakt.

Problemet i ditt fall är ju inte att du skulle känna dig upplåst av en hund, utan att du överhuvudtaget inte vill ha en hund, eller vara nära en hund. Varför inte nämna det på en gång? Du låter som en person som tycker genuint illa om hundar.

Jag vet att det är lite tabu (eller ska vi säga NORMBRYTANDE), att inte gilla i varje fall väluppfostrade, nybadade hundar i det här landet. Självfallet har man rätt att tycka vad man vill om dessa djur, och också att uttrycka dessa känslor, även om man kommer att bli allmänt uppfattad som en lite sämre människa. Här har du möjlighet att komma ut som en sann normbrytare genom att konstatera att du tycker hundar är osympatiska, eller till och med att deklarera att du är hundhatare.

 

[sjoberga]

Problemet i ditt fall är ju inte att du skulle känna dig upplåst av en hund, utan att du överhuvudtaget inte vill ha en hund, eller vara nära en hund. Varför inte nämna det på en gång? Du låter som en person som tycker genuint illa om hundar.

Jag har ju precis skrivit att det inte är korrekt, så läs gärna. Tror du att det finns endast två inställningar i frågan; (1) jag är eller vill bli hundägare (2) jag tycker genuint illa om hundar.

Hur är det med getter för dig? Vill du äga en eller tycker du genuint illa om dem? Notera att du måste välja en av dessa två polariserade bilder.

Får? Hästar? Fågelspindlar? Katt?

 

[Singoalla]

Hörni, starta en ny tråd snälla.

 

[Hyacinth]

Jag är ”låst” av både hundar och barn, men jag upplever det som en känslomässig låsning. Ja, vi måste synka ihop vardagen efter förmåga, nej jag kan inte dra iväg till Magaluf spontant men det är ju mitt val. Andras val är ju deras. Jag fattar liksom inte hur jag ska påverkas av att någon annan inte skaffar barn liksom? Lättare att få dagisplats, möjligen.

 

[Monsterliter]

Ibland kan jag tycka att det är alldeles för enkelt att vara normbrytande. När jag och min partner först flyttade ihop hade vi varsitt rum (som innehöll en varsin säng). Det tyckte våra i andra fall ganska vidsynta vänner var helt oförståeligt. För vår del handlade det om att just få ha ett eget rum för att kunna pyssla med det vi ville men att vi dela resten av lägenheten.

I vårt hushåll är det han som städar och tvättar och jag (kvinna) som ansvarar för bil och ekonomi (och annat). Han är rädd för borrmaskinen så det fixar jag.

Med arbetarklassföräldrar som inte är födda i Sverige så var det inte helt enkelt att ta sig fram i den akademiska världen och där känner jag ofta att jag inte klarar av att bete mig eller prata på det förväntade sättet. Där är jag normbrytande mot min vilja.

 

[Killaloe]

Ibland kan jag tycka att det är alldeles för enkelt att vara normbrytande

Hur menar du då? För att vi har så snäva normer generellt? Eller för att folk upplever sig som normbrytare för ”småsaker”?

 

[Lena Furberg]

Det är väl så (om vi nu ska prata om sånt som "binder" oss i livet) att varje gång man väljer ett alternativ, så väljer man bort ett annat. Att välja ett "bundet" liv med hund/barn är för många ett självklart bättre alternativ än ett liv helt utan hund/barn. OCH tvärtom! Det är väl få livsval som ger fullständig frihet BÅDE till och från, alla livsval har konsekvenser.

När jag var mycket ung (tonåring, då) hade jag en känsla av att jag skulle kunna göra praktiskt taget allt i livet. Jag skulle ha en gård med hästar och andra djur OCH jag skulle segla jorden runt fri som en fågel OCH jag skulle bo på Hawaii OCH jag skulle ha ett hus på Gotland OCH så vidare och så vidare. Massor med alternativ som ofta var omöjliga att kombinera - och ett liv räcker typ sällan längre än 90 någorlunda aktiva år, om man har tur.

Så man får typ välja..... Och se till att valen är ens egna och inte andras...!

 

[MJLee]

Håller med @Singoalla kanske bryta ut barn/frivillig barnlöshet/häst-barn/hund-barn osv till sin egen tråd och fokusera på andra sorters normbrytande. Nu lägger jag ord i hens mun men ett sätt att leva/tro som inte accepteras eller ses med blandad förvåning, fasa och oförståelse. Jag funderar på att bli pastafarian (älskar The Great Flying Spaghetti Monster) och ha ett durkslag på huvudet (jag vet det blir mycket saker man har på huvudet just nu). Då bryter jag samhällsnormen men hoppas att jag skulle få stöd och uppmuntran här på Buke att det är helt ok.

 

[kryddelydd]

Jag är helt fascinerad. Vad hände med fristaden jag bad om? Kan alla sidospår kanske starta egna trådar?

Tråden illustrerar väl ganska tydlig att olika personer har olika uppfattning om vad som är normer, vad som är att bryta normer.
Dessutom olika uppfattningar om vad som är begränsande och vad som är berikande.


Kunde vara intressant, även om jag inser att detta spår antagligen inte kommer att få med sig så många napp, att fundera över vad man anser vara "norm".

Det har ju exempelvis framförts att vit man av medelklass är normen.
Normen för vaddå, undrar ju jag som vet att det finns i runda slängar lika många män som kvinnor i Sverige.
För om det är normen, så är ju varje person som inte är vit man av medelklass normbrytare och då torde normbrytarna vara i kraftig majoritet i Sverige.
Det finns ju fler personer i Sverige som INTE är vita män av medelklass än de som de facto är det...

Men barn eller inte - jo, en övervägande majoritet av vuxna människor i Sverige har barn. Alltså är det ovanligt - kanske rent av lite normbrytande - att inte ha barn.

Att leva som ensamstående - tja, det är ju ändå vanligare att leva i familjekonstellation än inte, men att vara ensamstående även i medelåldern uppfattar åtminstone jag som så vanligt numera att det knappast är normbrytande längre - betraktat som enda egenskap.

Jag har skrivit om mig själv som lite normbrytande. Men tagen var och en för sig är ju inte mina "egenskaper" normbrytande.
Kvinna - vanligt.
Ensamstående - vanligt.
Medelålders - vanligt.
Äger gård - inte jättevanligt men inte så ovanligt att man kan säga att det bryter mot någon norm.
Inte ha barn - möjligen normbrytande.
Högutbildad och välbetald - ganska vanligt.
Jobba deltid - ganska vanligt.

Men kombinerar vi alltihop, då faller jag utanför normen lite grann.
Sedan beror det väl på hur man matchar ihop de här egenskaperna:
högutbildad ensamstående medelålders kvinna utan barn - inte helt ovanligt, inte normbrytande beroende på var i Sverige man bor (tror det är en rätt vanlig typ av kvinna i storstäder, men inte lika "normalt" i småsamhällen).

Att ha djur - också en vanlig egenskap.
Men att ha 16 hästar - ja, då tar jag ett skutt utanför normerna igen.

En annan intressant fråga är ju - hur avvikande behöver man vara för att anses bryta mot normen?
Och där spretar väl svaren igen, beroende på vilken kontext man lever i.

På min arbetsplats är det ovanligt att vara medelålders kvinna utan barn. Men jag känner inte att det är besvärande eller problematiskt för någon, varken mig själv eller arbetskamraterna, att jag är det.
På min arbetsplats är det ganska ovanligt att inte ha en partner, oavsett om man är i dryga tjugoårsåldern eller äldre.

I min släkt är det inte ovanligt att vara ensamstående medelålders kvinna, varken med eller utan barn. Nu är släkten i och för sig rätt liten; vi är fyra medelålders kvinnor varav två med och två utan barn.
I min familj (föräldrar, syskon) är det väldigt vanligt att vara universitetsutbildad ensamstående medelålders kvinna utan barn (mina föräldrar är inte längre medelålders utan pensionärer). Hundraprocentigt, rent av...

Så som sagt: vad som är normbrytande beror ju på kontext.

 

[kryddelydd]

Håller med @Singoalla kanske bryta ut barn/frivillig barnlöshet/häst-barn/hund-barn osv till sin egen tråd och fokusera på andra sorters normbrytande. Nu lägger jag ord i hens mun men ett sätt att leva/tro som inte accepteras eller ses med blandad förvåning, fasa och oförståelse. Jag funderar på att bli pastafarian (älskar The Great Flying Spaghetti Monster) och ha ett durkslag på huvudet (jag vet det blir mycket saker man har på huvudet just nu). Då bryter jag samhällsnormen men hoppas att jag skulle få stöd och uppmuntran här på Buke att det är helt ok.

Ja, det är ju en erkänd religion så varför inte.
Fast nog skulle det väcka visst uppseende.