Habina
Trådstartare
Fast de vill ha eldiga bilder på hästarna. Det ser man i arabvärlden med hästar för uppvisning och foto att de rycker i grimskaftet så att de ska se eldiga och hetsiga ut.
Jag har gjort någon runda någon gång för att bli medryttare och det var inte riktigt klokt vad ganska låg ridbarhet man kan stöta på. Tex bitsk, stor, brötig som inte skrittar utan avbrott med stanna och backa på ridbanan och inte travar annat än kanske vid uteritt. Eller liten smällfet där man chockar ägaren genom att kunna svänga in på skogsstigen, för hen brukar krångla där. Eller fin och vacker men ägaren gillar inte att rida och vill mer pyssla (nu är inte jag så bra på att läsa hästar men det framstod som ganska ensidig pysselkärlek från ägarens sida) och den stannar alltid i ena hörnet och det går inte att galoppera ute för det vill den inte. Men de är ju alla djupt älskade! och självklart förtjänar de att vara älskade! och självklart skulle de ta föl på om det är ston.
Det är inte det, men jag är förvånad över hur övertygade folk verkar vara om att folk vill äga eller avla på ridbara hästar som inte bits. För jag har inte fått det intrycket alls. Eller de kanske skulle vilja ha det och göra det men man älskar den häst man har.
Jag konstaterade att ridskolor är helt galet bra på att hitta nära ridbara hästar och rida till dem så att de blir fantastiska och lyhörda på bara ett par år.
Jag är kanske färgad av att jag mest rört mig i stall där ridning (och hos vissa tävling) är viktigt, samt på tre olika ridskolor. Känner inte riktigt igen bilden du målar upp. Men den kanske är vanligare i områden där det är billigare att ha häst? Uppsala är rätt dyrt numera…