Omplacera igen?

[Nota]

Googlade på rasen för att vara säker på att det var den jag tänkte på och fick Google erbjöd denna beskrivning

Grälsjuk liksom?

En granne i huset har en lagotto, inte samma ras men jag får lite samma känsla. En vaktande hund som egentligen behöver mera arbete och fysisk stimulans än vad man tror samt som passar mera erfarna hundägare. Jag tror även att den mentala delen har glidit lite i aveln.

Lagotto är rätt kända

 

[TinyWiny]

Jag har kontakt med uppfödaren och hen är införstådd med de utmaningar jag brottas med.

Jag vet inte hur jag ska tänka kring dålig mentalitet då han är BPH testad med bra resultat som visar på god mentalitet. Dock är det gjort för ca 2 år sedan, när H var 1 år. Kan mentalitet ändras så pass på den tiden?

Min hund fick drömresultat på bph. Han blev bästa hane på sin första (och enda) utställning. Han fick A på sina höfter. På pappret en topphund alltså. Jag blev kontaktad av ett antal uppfödare av rasen som ville att han skulle gå i avel men jag sa nej. Bph är inte allt. Det testar vissa saker men inte allt. En hund som min är en fantastisk älskad vän men med den problematiken han har har han inget i aveln att göra.

Med andra ord, bph är jättebra och det är något jag tycker alla ska göra oavsett vilken plan man har med sin hund men även med bra resultat kan det finnas stora problem.

 

[Hakanbrakan]

Och så har det hänt igen. När jag trodde vi hade kommit framåt i träningen utmanade jag både mig och H i att gå annan promenad med fler intryck och kortare avstånd. Det hela slutade med att han drog omkull mig och gjorde utfall/skällde på två grabbar i 12 års åldern som kom på el-sparkcyklar 15 meter bort så ledsamt.

Hela promenaden innebar även sicksack och nosen i marken varvat med snabbkoll på omgivningen, nu är han helt slut.

Vi tränar och tränar med kontakt och motbetingning, i hopp om att få till skvallerträning. Men det är som att kontakten bryts direkt vi kommer ut.

 

[Jerseyite]

Nu bor jag i USA och folks inställning till hanhundar är helt annorlunda än i Sverige. Men hade jag haft en hund med sådana problem hade min veterinär inte dragit sig för att fråga mig om jag skulle vara öppen för att antingen medicinera hunden (milt lugnande) eller kastrera den. Jag menar verkligen inte att det är rätta vägen att gå! Men om det finns ”calming chews” i Sverige kanske det vore någonting att prova, även om det bara blir placebo för dig (”han har fått sitt lugnande godis så nu kommer han inte att vara så reaktiv när vi går ut”).

Det är verkligen inte roligt när man känner att situationen är en övermäktig och när det är en älskad hund som kommer i kläm pga dess egen oro känns det tusen gånger värre.

 

[EmmaW]

Har du prövat att kombinera träningen med Zylkene? Jag upplever att det kan hjälpa mer än Dap till många hundar. Kan kosta lite men kan vara värt att prova.

Har du någon tränare som är med dig på promenaderna ute hemmavid som har hjälpt dig på plats?

 

[TinyWiny]

Nu bor jag i USA och folks inställning till hanhundar är helt annorlunda än i Sverige. Men hade jag haft en hund med sådana problem hade min veterinär inte dragit sig för att fråga mig om jag skulle vara öppen för att antingen medicinera hunden (milt lugnande) eller kastrera den. Jag menar verkligen inte att det är rätta vägen att gå! Men om det finns ”calming chews” i Sverige kanske det vore någonting att prova, även om det bara blir placebo för dig (”han har fått sitt lugnande godis så nu kommer han inte att vara så reaktiv när vi går ut”).

Det är verkligen inte roligt när man känner att situationen är en övermäktig och när det är en älskad hund som kommer i kläm pga dess egen oro känns det tusen gånger värre.

Att kastrera en sådan hund kan leda till fullkomlig katastrof. Min hund fick en testikeltumör förra sommaren och det var tvunget att kastrera honom. Vi kan sällan ta en promenad numera. Det går helt enkelt inte. Ångesten tar över totalt. Hade vi inte bott som vi gör hade jag fått avliva honom.

Hundar kan medicineras även i Sverige. Min hund fick buspiron i många år. Efter kastreringen gjorde kombinationen med medicinen att han blev aggressiv och högg mig upprepade gånger vid ett tillfälle. En vanlig biverkning av ångestlindrande medicin är att de överreagerar och irritation slår över i full aggression. Det försvann tack och lov när medicinen sattes ut men några promenader kan vi sällan gå och än mer sällan utan några ångestattacker.

 

[Migo]

Ja, alltså. Miljöträning är viktigt men jag tycker det är dumt att man normaliserar den här typen av beteende och säger att det kan vara pga dålig miljöträning som unghund. Det ska inte vara så oavsett liksom.

Hämtade själv min dobbis i Frankrike som 10 månaders, han har mest varit på landet med - han har noll problem med stan ändå. (och han vaktar satan i det )

Verkligen. En bra mentalitet är en bra mentalitet, och behöver inte träning och tillrättaläggning för att hunden ska fungera ok i nya/belastande miljöer. Reagera är så klart okej- men den ska avreagera och fortsatt ha hjärnan med sig!

Ju sämre mentalitet desto mer träning krävs det, och är det riktigt illa hjälper inte träning alls. Tyvärr.

Jag hämtade en 4½ år gammal hund som gått lös på en ö hela sitt liv. Hon fungerar fint i alla miljöer ändå (det är samarbetet med folk som är hennes svaghet - van att lösa problem på egen hand ).

En reaktiv hund som TS beskriver ställer stora krav på förarens förutseende, timing och pondus. I allra högsta grad egenskaper som går att träna upp, men det är alltid jobbigare att träna sig själv än att träna hund

 

[Hakanbrakan]

Precis när jag trodde att träningen faktiskt gick framåt kommer nästa bakslag, ny granne.


I våningen under har det nu flyttat in en golden retriever hane och min hund blev galen i trapphuset. Han slänger sig ner på golvet nosar, morrar, skäller samtidigt som han drar sig framåt. Och detta på doften. Han har aldrig träffat på hunden i trapphuset, men det tror jag inte skulle sluta bra.

Försöker avleda, undvika, osv men det är ju svårt när vi bor som vi gör. Blir så trött och kan inte förstå varför han inte blir bättre i sitt beteende.

Han får i dagsläget zylkene dagligen och vi undviker så gott som det går alla triggers. Men när problemet nu även flyttande in i trappuppgången blev jag alldeles matt.

Känns sådär att att sätta munkorg men det känns som att det är läge för det.

Usch jag vet inte hur jag ska komma framåt i detta.

 

[BornAgain]

Precis när jag trodde att träningen faktiskt gick framåt kommer nästa bakslag, ny granne.


I våningen under har det nu flyttat in en golden retriever hane och min hund blev galen i trapphuset. Han slänger sig ner på golvet nosar, morrar, skäller samtidigt som han drar sig framåt. Och detta på doften. Han har aldrig träffat på hunden i trapphuset, men det tror jag inte skulle sluta bra.

Försöker avleda, undvika, osv men det är ju svårt när vi bor som vi gör. Blir så trött och kan inte förstå varför han inte blir bättre i sitt beteende.

Han får i dagsläget zylkene dagligen och vi undviker så gott som det går alla triggers. Men när problemet nu även flyttande in i trappuppgången blev jag alldeles matt.

Känns sådär att att sätta munkorg men det känns som att det är läge för det.

Usch jag vet inte hur jag ska komma framåt i detta.

Ett förslag:

Ta kontakt med grannen och prata med hen. OM hen är vettig föreslå att ni går ut tillsammans med hundarna. Börja på ett sådant avstånd att de inte når varandra eller triggar varandra alltför mycket (jag har varit med om att vi gått på varsin sida av gatan) och så bara går man utan att hundarna får interagera. Idén är att bara lugnt röra sig i samma riktning. Ibland får man röra sig länge innan man är där (Detta är det enda värdefulla verktyg som jag fått efter att släkt och vänner tittade jättemycket på Cesar Milan och sedan citerade honom ad nauseum. Den blinda hönan och kornet)

Vi har en granne som har en hund som inte gillar hundmöten - vi hjälps alla åt (ta smittvägen via trapporna om hundarna möts vid hissen/ytterdörren, gå ut eller in igen om hunden står och väntar på hissen, berättar för nya hundägare att X har blivit påflugen och är reaktiv efter det etc). Alla hundägare vinner på lugn. Jag har föreslagit gemensamma promenader, men det finns inte tid och ro

En munkorg kan vara en bra idé om den får dig att känna dig tryggare (man kan alltid skylla på att hunden äter farligheter på prommenaderna)

 

[Malibu_Stacy]

Precis när jag trodde att träningen faktiskt gick framåt kommer nästa bakslag, ny granne.


I våningen under har det nu flyttat in en golden retriever hane och min hund blev galen i trapphuset. Han slänger sig ner på golvet nosar, morrar, skäller samtidigt som han drar sig framåt. Och detta på doften. Han har aldrig träffat på hunden i trapphuset, men det tror jag inte skulle sluta bra.

Försöker avleda, undvika, osv men det är ju svårt när vi bor som vi gör. Blir så trött och kan inte förstå varför han inte blir bättre i sitt beteende.

Han får i dagsläget zylkene dagligen och vi undviker så gott som det går alla triggers. Men när problemet nu även flyttande in i trappuppgången blev jag alldeles matt.

Känns sådär att att sätta munkorg men det känns som att det är läge för det.

Usch jag vet inte hur jag ska komma framåt i detta.

Jag skulle nog överväga att medicinera hunden i samråd med beteendeveterinär samt träning. Munkorg kommer ju inte göra reaktiviteten mindre men kan kännas som en extra säkerhet för dig.

 

[Hakanbrakan]

Ett förslag:

Ta kontakt med grannen och prata med hen. OM hen är vettig föreslå att ni går ut tillsammans med hundarna. Börja på ett sådant avstånd att de inte når varandra eller triggar varandra alltför mycket (jag har varit med om att vi gått på varsin sida av gatan) och så bara går man utan att hundarna får interagera. Idén är att bara lugnt röra sig i samma riktning. Ibland får man röra sig länge innan man är där (Detta är det enda värdefulla verktyg som jag fått efter att släkt och vänner tittade jättemycket på Cesar Milan och sedan citerade honom ad nauseum. Den blinda hönan och kornet)

Vi har en granne som har en hund som inte gillar hundmöten - vi hjälps alla åt (ta smittvägen via trapporna om hundarna möts vid hissen/ytterdörren, gå ut eller in igen om hunden står och väntar på hissen, berättar för nya hundägare att X har blivit påflugen och är reaktiv efter det etc). Alla hundägare vinner på lugn. Jag har föreslagit gemensamma promenader, men det finns inte tid och ro

En munkorg kan vara en bra idé om den får dig att känna dig tryggare (man kan alltid skylla på att hunden äter farligheter på prommenaderna)

Det skulle kanske vara en god idé när det mest akuta gått över. Nu tänker jag att han till en början får vänja sig vid att doften kommer finnas i huset och observera på håll utomhus.

Var nere och pratade med grannarna igår och det visade sig att de inte bara har en okastrerad hane utan även en liten valp. Lite mycket för H på en gång. Tror dock det är den vuxna hunden han har svårt för då han tidigare visat/bråkat med äldre intakta hundar, inte hans favorit.

Grannarna verkar toppen och vi ska hjälpas åt att undvika att mötas i det trånga trapphuset.

Jag har även bollat lite med tidigare ägaren om Hs beteende och vi börjar fundera på om att han stress från i höstas (förlorande av husse, akutdagis, matte i sorg, ändrad vardag, flyttat en gång och sen tillbaka igen pga bråk med annan hund, och sen flytt till mig) att det har satt djupare spår/trauman i H än vad vi trott.

Än sålänge är jag inte rädd att H ska skada oss eller så, men han har visst omriktad aggression mot en av hundvakterna och faktiskt bitit. Så det finns en risk för omedveten skada. Promenader tillsammans med mitt barn blir kontrollerade på ett sätt som inte är avkopplande varken för hunden, mig eller barnet.

Om det är så att problematiken sitter långt in kommer det ens vara möjligt att få bukt på i en miljö av konstanta intryck? Eller kommer livet bestå av anpassningar för att undvika stressreaktion/reaktivitet/omriktad aggression?

 

[kolblakkur]

Det skulle kanske vara en god idé när det mest akuta gått över. Nu tänker jag att han till en början får vänja sig vid att doften kommer finnas i huset och observera på håll utomhus.

Var nere och pratade med grannarna igår och det visade sig att de inte bara har en okastrerad hane utan även en liten valp. Lite mycket för H på en gång. Tror dock det är den vuxna hunden han har svårt för då han tidigare visat/bråkat med äldre intakta hundar, inte hans favorit.

Grannarna verkar toppen och vi ska hjälpas åt att undvika att mötas i det trånga trapphuset.

Jag har även bollat lite med tidigare ägaren om Hs beteende och vi börjar fundera på om att han stress från i höstas (förlorande av husse, akutdagis, matte i sorg, ändrad vardag, flyttat en gång och sen tillbaka igen pga bråk med annan hund, och sen flytt till mig) att det har satt djupare spår/trauman i H än vad vi trott.

Än sålänge är jag inte rädd att H ska skada oss eller så, men han har visst omriktad aggression mot en av hundvakterna och faktiskt bitit. Så det finns en risk för omedveten skada. Promenader tillsammans med mitt barn blir kontrollerade på ett sätt som inte är avkopplande varken för hunden, mig eller barnet.

Om det är så att problematiken sitter långt in kommer det ens vara möjligt att få bukt på i en miljö av konstanta intryck? Eller kommer livet bestå av anpassningar för att undvika stressreaktion/reaktivitet/omriktad aggression?

Låt stackaren få somna in. Det är inte rimligt att en hund ska behöva må såhär.

 

[EmmaW]

Eftersom beteendet bara eskalerar så visar ju hunden att den inte mår bra alls i nuvarande situation oavsett vad. Lyssna på hunden, den mår ju inte bra och det vet du ju redan om. Antingen ger du den en miljö där den kan må bra dvs ute på landet där den tidigare fungerat tex genom omplacering annars låt den somna in. Tänk att leva så hela sitt liv i en miljö där man är konstant stressad och inte mår bra men inte heller kan ta sig ur det. Det är inte rätt mot hunden. Jag förstår att du vill få det att fungera, men det fungerar ju inte och hunden gör allt den kan som visar att den mår inte bra i situationen som är. Ta ett beslut, det har gått en tid nu. Jag har sett din annons ute, har du inte fått några bra svar?

Ang doften i trappan kommer den lugna sig fortare om den vet varifrån doften kommer så ska du ta promenad med grannen så gör det nu direkt. Att vänta gör bara att du drar ut på det vilket leder till mer stress för hunden och den mår sämre i situationen.

 

[TinyWiny]

Det skulle kanske vara en god idé när det mest akuta gått över. Nu tänker jag att han till en början får vänja sig vid att doften kommer finnas i huset och observera på håll utomhus.

Var nere och pratade med grannarna igår och det visade sig att de inte bara har en okastrerad hane utan även en liten valp. Lite mycket för H på en gång. Tror dock det är den vuxna hunden han har svårt för då han tidigare visat/bråkat med äldre intakta hundar, inte hans favorit.

Grannarna verkar toppen och vi ska hjälpas åt att undvika att mötas i det trånga trapphuset.

Jag har även bollat lite med tidigare ägaren om Hs beteende och vi börjar fundera på om att han stress från i höstas (förlorande av husse, akutdagis, matte i sorg, ändrad vardag, flyttat en gång och sen tillbaka igen pga bråk med annan hund, och sen flytt till mig) att det har satt djupare spår/trauman i H än vad vi trott.

Än sålänge är jag inte rädd att H ska skada oss eller så, men han har visst omriktad aggression mot en av hundvakterna och faktiskt bitit. Så det finns en risk för omedveten skada. Promenader tillsammans med mitt barn blir kontrollerade på ett sätt som inte är avkopplande varken för hunden, mig eller barnet.

Om det är så att problematiken sitter långt in kommer det ens vara möjligt att få bukt på i en miljö av konstanta intryck? Eller kommer livet bestå av anpassningar för att undvika stressreaktion/reaktivitet/omriktad aggression?

Jag tycker absolut att du ska ha munkorg på när ni går ut. Han har redan visat omriktad aggression. En vän blev illa biten av sin hund just i en sådan situation där hunden omriktade och bet matte.

Min vän är en mycket kunnig hundmänniska med lång erfarenhet. Hon är duktig på att träna hund och har fått fantastiska resultat men hon har alltid munkorg på sin hund när de går ut. Något annat är inte rimligt och det är det inte för dig heller.

Jag har haft hund i 30 år och hundar med sådana typer av problem som kan ge problem i interaktion med människor i 20 men jag hade inte varit bekväm med en hund med den problematiken din har kring barn. Mitt yngsta barn var tonåring och van med hund sedan småbarnsåren när min första hund med problem kom in i mitt liv. Hade barnen varit yngre hade jag tagit andra beslut. Jag hade inte kunnat ha honom kvar. Det hade inte varit rätt mot någon.

Din hund har trauman i bagaget men också något mer. Detta något mer kan vara fysiskt eller psykiskt, medfött eller förvärvat men jag hade om du vill ha hunden kvar gjort en grundlig undersökning hos en riktigt duktig veterinär för att utesluta att beteendet kommer från något som gör ont.

 

[Hakanbrakan]

Eftersom beteendet bara eskalerar så visar ju hunden att den inte mår bra alls i nuvarande situation oavsett vad. Lyssna på hunden, den mår ju inte bra och det vet du ju redan om. Antingen ger du den en miljö där den kan må bra dvs ute på landet där den tidigare fungerat tex genom omplacering annars låt den somna in. Tänk att leva så hela sitt liv i en miljö där man är konstant stressad och inte mår bra men inte heller kan ta sig ur det. Det är inte rätt mot hunden. Jag förstår att du vill få det att fungera, men det fungerar ju inte och hunden gör allt den kan som visar att den mår inte bra i situationen som är. Ta ett beslut, det har gått en tid nu. Jag har sett din annons ute, har du inte fått några bra svar?

Ang doften i trappan kommer den lugna sig fortare om den vet varifrån doften kommer så ska du ta promenad med grannen så gör det nu direkt. Att vänta gör bara att du drar ut på det vilket leder till mer stress för hunden och den mår sämre i situationen.

Nej det är ganska uppenbart att jag inte kan ge honom det han behöver. Han är säkert understimulerad och uttråkad men visar det bara ute och aldrig inne. För inne visar han inga problembeteenden. Skäller inte, truggar inte sönder saker, kan nu bara ensam osv.

Ska träffa hundpsykolog snart igen och se över om jag kan göra mer eller på annat sätt. För stunden blir det munkorg och förberedelse för eventuell omplacering. Blocket annonsen är ute och har även varit i kontakt med uppfödaren som skulle hålla öronen öppna för rätt hem (tyckte dock att han ska somna in, att han nog inte skulle klara en flytt till).

Blocket har jag fått några svar men inget som känns okej. Antingen har de redan flera hundar eller bodde i tätort(!) vilket jag på båda uttryckligen uppgett att det inte funkar.

Jag har gett mig själv 6 månader för att sedan utvärdera. Blir osäker om jag förstorar upp problemen också samtidigt som jag är osäker på om jag förminskar de. Det är förvisso ett jag problem och inte ett H problem.

 

[Hakanbrakan]

Jag tycker absolut att du ska ha munkorg på när ni går ut. Han har redan visat omriktad aggression. En vän blev illa biten av sin hund just i en sådan situation där hunden omriktade och bet matte.

Min vän är en mycket kunnig hundmänniska med lång erfarenhet. Hon är duktig på att träna hund och har fått fantastiska resultat men hon har alltid munkorg på sin hund när de går ut. Något annat är inte rimligt och det är det inte för dig heller.

Jag har haft hund i 30 år och hundar med sådana typer av problem som kan ge problem i interaktion med människor i 20 men jag hade inte varit bekväm med en hund med den problematiken din har kring barn. Mitt yngsta barn var tonåring och van med hund sedan småbarnsåren när min första hund med problem kom in i mitt liv. Hade barnen varit yngre hade jag tagit andra beslut. Jag hade inte kunnat ha honom kvar. Det hade inte varit rätt mot någon.

Din hund har trauman i bagaget men också något mer. Detta något mer kan vara fysiskt eller psykiskt, medfött eller förvärvat men jag hade om du vill ha hunden kvar gjort en grundlig undersökning hos en riktigt duktig veterinär för att utesluta att beteendet kommer från något som gör ont.

Han var på en ordentlig genomgång av kroppen för två månader sedan och då var han i toppskick fysisk. Dock ingen kontroll av tänder/munhåla pga inte sövd och går inte med på det trots lugnande. Det enda som skulle kunna vara är öroninflammation men han visar inga tecken på att klia eller ruska ovanligt mycket och öronen får jag knappt röra oavsett. Vet inte om det kan påverka, att han har beter sig som han gör, tror inte det dock eftersom beteenden varat hela tiden mer eller mindre, även med rena och friska öron.

Hela beteendebilden är främmande för mig. Har tidigare haft en Jack Russell som absolut inte var perfekt men han var aldrig på detta sättet. Oavsett under/över/felstimulerad.

 

[EmmaW]

Nej det är ganska uppenbart att jag inte kan ge honom det han behöver. Han är säkert understimulerad och uttråkad men visar det bara ute och aldrig inne. För inne visar han inga problembeteenden. Skäller inte, truggar inte sönder saker, kan nu bara ensam osv.

Ska träffa hundpsykolog snart igen och se över om jag kan göra mer eller på annat sätt. För stunden blir det munkorg och förberedelse för eventuell omplacering. Blocket annonsen är ute och har även varit i kontakt med uppfödaren som skulle hålla öronen öppna för rätt hem (tyckte dock att han ska somna in, att han nog inte skulle klara en flytt till).

Blocket har jag fått några svar men inget som känns okej. Antingen har de redan flera hundar eller bodde i tätort(!) vilket jag på båda uttryckligen uppgett att det inte funkar.

Jag har gett mig själv 6 månader för att sedan utvärdera. Blir osäker om jag förstorar upp problemen också samtidigt som jag är osäker på om jag förminskar de. Det är förvisso ett jag problem och inte ett H problem.

Nu ska jag vara krass här men 6 månader för att utvärdera? Ett halvår är lång tid att i den situationen ni är i. 6 månader på vad? Att få framsteg? Att ge upp och låta hunden slippa må dåligt och avliva? Att omplacera? Din hund mår dåligt i dag, jag förstår att det kan ta tid men 6 månader är lång tid när du redan testat så mycket.

Skriv en lista och testa dig fram.
Krasst kan man säga att om saken inte fungerat eller gett en förbättring inom ett par gånger eller snar framtid så går man vidare med nästa. Det finns ingen rimlighet att prova en sak i flera månader utan minsta framsteg.
Du har en hund som visar omvänd aggressivitet och du har ett litet barn. Det är då oftast bara en tidsfråga innan han biter barnet i sin omvända aggressivitet. Du måste tänka säkerhet här.
Du måste tänka på hur hunden mår, hur du mår men också hur barnet mår och vad du ger för signaler till det i allt det här. Du lär just nu ut att hunden är en källa för frustration, uppgivenhet, känslan av misslyckande och stress.

Jag tycker inte du förstorar upp problemen alls. Hunden har bitit. Hunden visar en aggression. Hunden mår dåligt i situationen som bara du kan lösa. Ibland kan man lösa den för alls bästa med att låta hunden somna in. En död hund lider inte, ibland är det det mest värdiga man kan ge dom i den världen vi lever i där vi styr deras gener genom avel och kräver att dom ska fungera i ett samhälle som är byggt för människor, inte för djuren i sig.
Jag kan se till mig själv i det hela hur olika vi är, jag överlever att bo i stan, men jag vantrivs, blir stressad av alla intryck och mår inte bra i själen. Ute på landet trivs jag bäst i lugnet, det gör också att jag klarar av stadens brus bättre när jag väl är där, men jag mår inte bra av att bo där.
Har en vän som älskar att bo i stan och dess ständiga brus, hon blir uttråkad av att bo på landet.

@Malibu_Stacy gav bra råd. Det är väl en lämplig väg att gå. En veterinär som dessutom är mycket insatt i beteenden är ju det lämpligaste i denna situation oavsett väg att gå framöver.

 

[SiZo]

Precis när jag trodde att träningen faktiskt gick framåt kommer nästa bakslag, ny granne.


I våningen under har det nu flyttat in en golden retriever hane och min hund blev galen i trapphuset. Han slänger sig ner på golvet nosar, morrar, skäller samtidigt som han drar sig framåt. Och detta på doften. Han har aldrig träffat på hunden i trapphuset, men det tror jag inte skulle sluta bra.

Försöker avleda, undvika, osv men det är ju svårt när vi bor som vi gör. Blir så trött och kan inte förstå varför han inte blir bättre i sitt beteende.

Han får i dagsläget zylkene dagligen och vi undviker så gott som det går alla triggers. Men när problemet nu även flyttande in i trappuppgången blev jag alldeles matt.

Känns sådär att att sätta munkorg men det känns som att det är läge för det.

Usch jag vet inte hur jag ska komma framåt i detta.

Ibland, när hunden helt låser sig så släpper jag alla sånahär metoder och bara går. Det enda jag gör är att jag lär in kommandot "nu går vi". Och när man säger det så gör man det också, inget kissande, nosande eller nånting, stannar hunden så drar man med den. Det är lite brandsläckning och inte träningsmetod. Men låser sig hunden fullständigt så tänker jag att det viktigaste är att ta sig därifrån så att man kan få tillbaka kontakten. Man mer eller mindre ignorerar beteendet helt, men kortar ändå av det eftersom man går därifrån. Och iomed att man inte närmar sig hunden utan istället bara går så blir risken för omriktad aggressivitet generellt något lägre också.

 

[Nota]

Precis när jag trodde att träningen faktiskt gick framåt kommer nästa bakslag, ny granne.


I våningen under har det nu flyttat in en golden retriever hane och min hund blev galen i trapphuset. Han slänger sig ner på golvet nosar, morrar, skäller samtidigt som han drar sig framåt. Och detta på doften. Han har aldrig träffat på hunden i trapphuset, men det tror jag inte skulle sluta bra.

Försöker avleda, undvika, osv men det är ju svårt när vi bor som vi gör. Blir så trött och kan inte förstå varför han inte blir bättre i sitt beteende.

Han får i dagsläget zylkene dagligen och vi undviker så gott som det går alla triggers. Men när problemet nu även flyttande in i trappuppgången blev jag alldeles matt.

Känns sådär att att sätta munkorg men det känns som att det är läge för det.

Usch jag vet inte hur jag ska komma framåt i detta.

Men var gör du med honom i övrigt? Får han ta ut sig fysiskt och mentalt?
Tänker om det har med överskottsenergi att göra? Ja vissa hundar blir monster av det samtidigt som dom blir hur fogliga och enkla som helst när dom är trötta.

Jag har passat några sånna hundar själv.

 

[Nota]

Ibland, när hunden helt låser sig så släpper jag alla sånahär metoder och bara går. Det enda jag gör är att jag lär in kommandot "nu går vi". Och när man säger det så gör man det också, inget kissande, nosande eller nånting, stannar hunden så drar man med den. Det är lite brandsläckning och inte träningsmetod. Men låser sig hunden fullständigt så tänker jag att det viktigaste är att ta sig därifrån så att man kan få tillbaka kontakten. Man mer eller mindre ignorerar beteendet helt, men kortar ändå av det eftersom man går därifrån. Och iomed att man inte närmar sig hunden utan istället bara går så blir risken för omriktad aggressivitet generellt något lägre också.

Gör exakt samma, bara smackar som på en häst och liksom knycker lite i kopplet och pekar framåt och säger bestämt nu går vi.

Har hållt på med köttbulletränig i så många år nu men senaste året börjar med ett bestämt kommando bara och tycker fasen det fungerar bättre.

Hunden får inget alternativ. Och jag tror inte dom måste ha det i alla lägen.