Oplanerat gravid och krisar.

[Ambivalent]

Jag fick för några veckor sedan reda på att jag är oplanerat gravid.

Veckorna efter detta har varit jobbiga och ganska ångestfyllda. Jag kan verkligen inte landa i ett beslut gällande hur jag vill göra.

Ena stunden känns tanken på att behålla helt OK, sen går det några timmar eller någon dag, och paniken kommer smygande igen.

Jag har aldrig haft någon direkt barnlängtan och tycker barn generellt är rätt ointressanta, och småbarn nästan lite läskiga.

Tanken på att någon gång i framtiden ha ett ”stort” barn känns dock ganska fin, och jag förstår ju att dom inte är pyttesmå särskilt länge, och att tiden går snabbt.

Min sambo vill gärna ha barn, och blev glad över beskedet, men tycker samtidigt det är jobbigt att se mig ha så mycket ångest över situationen. Han stöttar mig oavsett utfall men kommer såklart bli ledsen över en eventuell abort.
Han är en fantastisk man, lugn & trygg och skulle absolut bli en väldigt bra pappa.

Vi har varit tillsammans 15 år och har en stabil relation, hus på landet och fasta inkomster. Det finns alltså inga praktiska eller ekonomiska hinder för ett barn egentligen.

Det märkliga är att jag har snuddat vid tanken på barn då och då senaste året. Även tyckt att livet ibland känns lite tomt. Jag fyller strax 36 och att det snart kanske också är för sent spelar säkert in i dessa tankar.

Att jag har så mycket ångest över situationen nu förvånar mig lite. Men det är hemskt att gå runt med dessa krypande obehagskänslor som påverkar hela livet på ett negativt sätt

Väntar på att få en tid hos en kurator…

Är det någon annan som har varit i liknande sits, där det på sikt har blivit bra att behålla barnet?

Har fastnat lite i tanken på att ett barn alltid ska vara starkt efterlängtat. Kanske kan det bli bra ändå?
Kanske börjar man längta ju längre graviditeten går?

 

[Midsommarblomster]

Jag tror att dina frågor är svåra att svara på, eftersom det är så otroligt olika för föräldrar. Jag har däremot inte uppfattat det som att ett barn måste vara starkt efterlängtat för att man ändå ska bli lycklig som förälder.

Vårt andra barn var oplanerat, och det blev väldigt snurrigt i huvudet. När det dessutom visade sig vara en pojke, när jag haft en så stark övertygelse om att det var en flicka, så blev det snurrigt igen. Det visade sig vara ett helt fantastiskt barn och idag känns det helt otänkbart att inte just han skulle vara här. Jag kan inte förstå de tankar jag hade då. Men, det var också andra barnet, och jag hade inte samma tankar som du har om barn eller inte barn från början.

Jag tror det är toppen att prata med en kurator. Vända och vrida lite på tankarna och få hjälp med olika perspektiv! Kom ihåg att det är du som bestämmer, och även om dina förutsättningar verkar bra och din sambo vill så är det ändå din vilja eller ovilja som bestämmer.

 

[Nordthor]

Alltså, det hade kunnat vara jag som skrev det där! Exakt samma förutsättningar, ålder, avsaknad av barnlängtan och oplanerad graviditet. För mig blev det riktigt bra och sonen är nu snart tre. Men jag hade också samtalsstöd under hela graviditeten och kände inte att jag riktigt längtade efter personen i min mage. Kärleken kom, efter ett tag (inte direkt) när han väl var ute. Nu längtar jag efter honom varje dag när jag är på jobbet istället.

Kan tycka att vissa saker med den situationen både du och jag är i/var i kan vara positiva. Exempelvis: för min egen del sparade det mycket ångest att bara råka bli gravid. (Jag hade tyckt att det var oerhört jobbigt att starta upp "försök" särskilt eftersom jag var så osäker på om jag ville ha barn.)

Förstår att det är mycket känslor nu och tror bara att du och din man kan reda ut hur ni vill göra. För oss gick det bra. En okomplicerad graviditet med en frisk liten grabb. Det är intensivt men roligt (oftast). Blir dock inga syskon.

Skickar massa pepp, vad ni än bestämmer er för!

 

[Roheryn]

Inte riktigt i samma sits men ändå....

Jag har aldrig längtat efter barn och särskilt inte efter att ha en bebis. Men hade också tänkt tanken att det skulle vara trevligt att ha ett lite större barn och så småningom ett vuxet barn.

Och när allt annat i livet så att säga var "på plats" - stabil relation, hus, bra jobb - så hade jag inga fler argument att INTE skaffa barn. Och jag hade en man som gärna ville ha barn, så jag sa "okej då" och blev planerat men ändå lite överraskande gravid på första försöket när jag var 29.

Jag kan inte säga att jag längtade något under graviditeten heller - den var, tyckte jag, väldigt mycket en transportsträcka utan några särskilda känslor. Hade dock en helt okomplicerad graviditet och förlossning.

Jag har älskat min dotter från första stund (dvs från det att hon föddes, hade som sagt inga särskilda känslor under graviditeten), men aldrig känt sug efter fler barn. Hon är i min värld det där undantaget som blev fantastiskt bra, men inget jag någonsin velat göra igen. Som väntat tyckte jag väl inte att bebistiden var superkul, det blev mycket roligare sen med ett barn som pratar, lär sig saker, tänker, resonerar osv.

Min dotter fyller i dagarna 25. Hon är den viktigaste personen i mitt liv och jag kan inte tänka mig livet utan henne (även om jag tror att jag kunnat leva ett lyckligt liv även utan barn). Vi har mycket gemensamt eftersom vi delar hästintresset och jag har älskat att se henne utvecklas, växa upp, skaffa sig en utbildning, jobba osv. Det har varit en fantastisk resa, vår resa, som jag absolut skulle göra om ifall jag fick leva om mitt liv, men som jag inte känt någon önskan att göra med en ny individ.

 

[karamelldrottningen]

Boka tid med kuratorn på sjukhuset. De är vana vid den här typen av funderingar.

 

[corzette]

Jag som inte alls vill ha barn, skulle tänka "tvärtom"... Noga övervägt såklart, men om jag landat i att "jag kan ångra en abort, men kan inte ångra ett fött barn" hade gjort abort och om jag nu efter det verkligen kännt "fuck jag valde fel" så är det ju bara att testa igen. Du har ju blivit oplanerat gravid så uppenbarligen fungerar "maskineriet" som det ska. 36 är en ålder men inte på långa vägar "jättegammalt". Hade det hänt senare (säg 43+) så hade det ju kanske vart "nu eller aldrig". Men som 36 tycker jag det är ok att "börja om".

Nu är jag i den sitsen att jag hade valt abort utan att blinka. Har dessutom haft oskyddat sex sedan 25 års åldern och aldrig blivit gravid. (då för 25 år sen fick man inte ha spiral om man inte hade varit gravid, och vartefter åren gick och jag inte blev gravid ändå var det ju onödigt med preventivmedel. Speciellt när det finns kondom)

 

[Dorinda]

Jag tror inte alls på att man måste längta massor.

Dessutom kan jag känna att det är lite sunt att vela och överväga vid en oplanerad graviditet.
Det är ju en stor förändring och det största beslut man kan fatta!!

Jag var länge osäker, nu har jag två fantastiska barn och kunde inte vara mer nöjd med hur det blev!

 

[Ambivalent]

Alltså, det hade kunnat vara jag som skrev det där! Exakt samma förutsättningar, ålder, avsaknad av barnlängtan och oplanerad graviditet. För mig blev det riktigt bra och sonen är nu snart tre. Men jag hade också samtalsstöd under hela graviditeten och kände inte att jag riktigt längtade efter personen i min mage. Kärleken kom, efter ett tag (inte direkt) när han väl var ute. Nu längtar jag efter honom varje dag när jag är på jobbet istället.

Kan tycka att vissa saker med den situationen både du och jag är i/var i kan vara positiva. Exempelvis: för min egen del sparade det mycket ångest att bara råka bli gravid. (Jag hade tyckt att det var oerhört jobbigt att starta upp "försök" särskilt eftersom jag var så osäker på om jag ville ha barn.)

Förstår att det är mycket känslor nu och tror bara att du och din man kan reda ut hur ni vill göra. För oss gick det bra. En okomplicerad graviditet med en frisk liten grabb. Det är intensivt men roligt (oftast). Blir dock inga syskon.

Skickar massa pepp, vad ni än bestämmer er för!

Oj, ja! Det låter verkligen likt situationen jag är i nu. Vad fint att det blev bra för dig!
Skulle tro att jag också kommer behöva något slags regelbundet samtalsstöd om jag väljer att fortsätta.
Letade du upp någon på egen hand eller fick du hjälp från MVC?

 

[Ambivalent]

Jag tror att dina frågor är svåra att svara på, eftersom det är så otroligt olika för föräldrar. Jag har däremot inte uppfattat det som att ett barn måste vara starkt efterlängtat för att man ändå ska bli lycklig som förälder.

Vårt andra barn var oplanerat, och det blev väldigt snurrigt i huvudet. När det dessutom visade sig vara en pojke, när jag haft en så stark övertygelse om att det var en flicka, så blev det snurrigt igen. Det visade sig vara ett helt fantastiskt barn och idag känns det helt otänkbart att inte just han skulle vara här. Jag kan inte förstå de tankar jag hade då. Men, det var också andra barnet, och jag hade inte samma tankar som du har om barn eller inte barn från början.

Jag tror det är toppen att prata med en kurator. Vända och vrida lite på tankarna och få hjälp med olika perspektiv! Kom ihåg att det är du som bestämmer, och även om dina förutsättningar verkar bra och din sambo vill så är det ändå din vilja eller ovilja som bestämmer.

Man önskar ju att alla hade samma upplevelse av barnalstrande så man kunde få ett enhälligt svar, det hade varit betydligt enklare
Förstår ju egentligen att det inte riktigt går att läsa in någon ”sanning” för sig själv i andras upplevelser & tankar, men just nu känns det ändå lite bra att ventilera såhär, speciellt med tanke på att jag bara har min sambo att prata med om detta annars.
Så himla konstig sits egentligen när man står för ett livsavgörande beslut men inte kan prata med personerna man normalt sett pratar med om sånt.

Tack för ditt svar!

 

[tanten]

Man önskar ju att alla hade samma upplevelse av barnalstrande så man kunde få ett enhälligt svar, det hade varit betydligt enklare
Förstår ju egentligen att det inte riktigt går att läsa in någon ”sanning” för sig själv i andras upplevelser & tankar, men just nu känns det ändå lite bra att ventilera såhär, speciellt med tanke på att jag bara har min sambo att prata med om detta annars.
Så himla konstig sits egentligen när man står för ett livsavgörande beslut men inte kan prata med personerna man normalt sett pratar med om sånt.

Tack för ditt svar!

Från en annan synvinkel.
Hade absolut ingen barnlängtan och partner sa att honom kvittade det.
men det som formade beslutet var att jag fasade en ålderdom utan en enda närstående. Kanske inte det vanligaste skälet.
Blev gravid omedelbart efter att jag slutat med piller.

Har idag en fantastisk människa som mött sitt vuxenliv med klokskap och mognad. Hen är en semioffentlig person och jag får höra mycket beröm. Trots avelsmaterialet

 

[Nordthor]

Oj, ja! Det låter verkligen likt situationen jag är i nu. Vad fint att det blev bra för dig!
Skulle tro att jag också kommer behöva något slags regelbundet samtalsstöd om jag väljer att fortsätta.
Letade du upp någon på egen hand eller fick du hjälp från MVC?

Jag fick hjälp från MVC. De var himla snabba på att snappa upp mitt behov av att prata.

 

[SaraXX]

Jag har inte haft nå speciell längtan eller varit en sån som gillar barn i allmänhet. Jag har två stycken nu, och vi är det bästa teamet ever.

 

[Teilani]

Jag blev planerat gravid, vi försökte nästan ett år och hade två missfall innan det tog sig. Trots det avskydde jag att vara gravid. Jag hade en mycket snäll graviditet, inget illamående, ingen foglossning. Lite lättare att bli andfådd och magen började synas nån gång efter vecka 25, annars var livet precis som vanligt. Men känslan av att ha en människa till inne i sig, att inte vara själv i sin kropp. Inte få äta vad jag ville, fundera på om ridningen var bra eller inte (red nästan hela graviditeten).

Så man behöver absolut inte älska att vara gravid. Hade en snabb och lätt förlossning, och det var så skönt att träffa bebis på utsidan! Ännu bättre att kunna lämna över honom till pappan då och då!

Sen har det varit ett äventyr, bebis, så liten, men så snabbt de växer. De är en egen person direkt, så häftigt att se hur de utvecklas. De börjar gå, lär sig prata, cykla, rida och formar sin egen personlighet med en unik utblick på livet och frågor och tankar kring stort och smått. Det är en sån glädje att få följa dem och vara en del i deras liv.

 

[Lingon]

Jag var kluven till att vara gravid. Jag ville ha barn. Vissa delar av graviditeten tyckte jag mycket om (att känna bebisen i magen var det bästa!). Andra delar var jobbiga (min kropp var inte min egen, inte få äta vad jag vill, oro, trötthet utan att helt kunna anpassa livet). Bebistiden var jobbig. Jag är helt enkelt inte så förtjust i bebisar även om de är väldigt söta! Dagtid var det ok men jag hatade att bli störd på natten! Jag är en person som behöver sin egentid och det blev det för lite av för mig.

Sen hände nåt när hon var ungefär 4 år. Då slutade hon vara ett paket med åsikter och blev människa man kunde prata med, resonera med och göra saker tillsammans med som vi båda tyckte var roliga. Då började det bli roligt! Nu är hon nästan 16 år och helt underbar! Vi har så roligt tillsammans och mitt liv hade var mycket tråkigare utan henne! Definitivt värt den tråkiga bebis- och småbarnstiden!

 

[vemsomhelst123]

Jag fick för några veckor sedan reda på att jag är oplanerat gravid.

Veckorna efter detta har varit jobbiga och ganska ångestfyllda. Jag kan verkligen inte landa i ett beslut gällande hur jag vill göra.

Ena stunden känns tanken på att behålla helt OK, sen går det några timmar eller någon dag, och paniken kommer smygande igen.

Jag har aldrig haft någon direkt barnlängtan och tycker barn generellt är rätt ointressanta, och småbarn nästan lite läskiga.

Tanken på att någon gång i framtiden ha ett ”stort” barn känns dock ganska fin, och jag förstår ju att dom inte är pyttesmå särskilt länge, och att tiden går snabbt.

Min sambo vill gärna ha barn, och blev glad över beskedet, men tycker samtidigt det är jobbigt att se mig ha så mycket ångest över situationen. Han stöttar mig oavsett utfall men kommer såklart bli ledsen över en eventuell abort.
Han är en fantastisk man, lugn & trygg och skulle absolut bli en väldigt bra pappa.

Vi har varit tillsammans 15 år och har en stabil relation, hus på landet och fasta inkomster. Det finns alltså inga praktiska eller ekonomiska hinder för ett barn egentligen.

Det märkliga är att jag har snuddat vid tanken på barn då och då senaste året. Även tyckt att livet ibland känns lite tomt. Jag fyller strax 36 och att det snart kanske också är för sent spelar säkert in i dessa tankar.

Att jag har så mycket ångest över situationen nu förvånar mig lite. Men det är hemskt att gå runt med dessa krypande obehagskänslor som påverkar hela livet på ett negativt sätt

Väntar på att få en tid hos en kurator…

Är det någon annan som har varit i liknande sits, där det på sikt har blivit bra att behålla barnet?

Har fastnat lite i tanken på att ett barn alltid ska vara starkt efterlängtat. Kanske kan det bli bra ändå?
Kanske börjar man längta ju längre graviditeten går?

Var i precis samma sits (dock något yngre). Vi behöll, jag gillade inte graviditeten, tyckte bebistiden var sådär (mkt pga pandemin kan jag tro såhär i efterhand) nu nästan 7 år senare blir det bara roligare och roligare sedan några år.
Det blir/blev inga syskon (inte från mig iaf) och jag tycker mig se att det har varit mycket enklare för både mig och min sambo att fortsätta vara både oss själva och ett vi på egen hand, enklare med barnvakt till ett barn, enklare och billigare att resa osv osv.
Jag ångrar mig inte. Men hade kanske inte gjort det om jag valt annorlunda heller, det kan man ju aldrig veta.

 

[TeamLundVer]

Mina barn var planerade men jag krisade ändå med ettan under ett par veckor (tror runt vecka 16). För min del handlade det om att inte ha kontroll. Jag visste ju hur mitt liv var då medan det enda jag visste om ett liv med barn var att mitt liv skulle förändras rejält.

Vet flera vänner med planerade barn som också krisat under en period av sin graviditet just för att det är en stor livstilsförändring och man kan inte ångra sig som man kan göra om man inte trivs på jobbet, i boendet eller med ens partner. Så att du, som inte planerade din graviditet, krisar tycker jag låter sunt. Det tyder på att du tänker igenom situationen och inte bara kastar dig in i ett beslut (oavsett vilket).

Jag tror det är klokt att prata med ngn. Vi pratar för lite om allt som har med graviditet och bebistiden att göra så bilden utåt är ofta att allt är så fantastiskt vilket kan vara en oerhörd press på alla mammor där ute då jag inte vet en enda som tyckt det varit fantastiskt precis hela tiden.

Mina barn är idag 8 och 11 och helt fantastiska ungar. Jag är ingen barnmänniska och tycker väl att andras barn mest är jobbiga men jag älskar mina, jag ser så mycket att mig och min man i dem och förundras ofta över dem. Det var också en tyngd som försvann när jag accepterade att jag inte är ngn lek, bak och pysselmamma. Jag kan räkna gångerna jag suttit på golvet och lekt med mina barn på ena handens fingrar. Den rollen tar deras pappa. Men när de vill ha mys, filosofiska diskussioner, kittel, läsa eller spela spel då kommer de till mig. Och de verkar nöjda med det upplägget. I vintras åkte vi till fjällen utan mannen (fick passa hunden) vilket gick så himla bra och idag ska vi till Tivoli i Köpenhamn på heldagsutflykt bara jag och barnen så vi har hittat "våra" grejer ändå utan att jag är den typiska mamman.

 

[Ambivalent]

Tack till alla som tar sig tid att svara!
Att läsa om era tankar och erfarenheter har absolut lugnat mitt sinne en hel del och jag har läst alla inlägg flera gånger.

Imorgon har jag tid hos kuratorn.
Hon ringde igår och verkade väldigt bra och förtroendeingivande, det lilla vi hann prata då.

 

[VLMF]

Har fastnat lite i tanken på att ett barn alltid ska vara starkt efterlängtat. Kanske kan det bli bra ändå?
Kanske börjar man längta ju längre graviditeten går?

Svarar bara på detta. Vi ville ha barn så på något sätt var det ju efterlängtat, och planerat var det definitivt. Men det är ju så abstrakt innan första barnet. Jag kände ingen stark längtan eller kärlek under graviditeten, inte de första veckorna med bebisen heller. Snarare en omvårdnadskänsla när bebisen var född. Kärleken kom efter några veckor.

 

[vemsomhelst123]

Var i precis samma sits (dock något yngre). Vi behöll, jag gillade inte graviditeten, tyckte bebistiden var sådär (mkt pga pandemin kan jag tro såhär i efterhand) nu nästan 7 år senare blir det bara roligare och roligare sedan några år.
Det blir/blev inga syskon (inte från mig iaf) och jag tycker mig se att det har varit mycket enklare för både mig och min sambo att fortsätta vara både oss själva och ett vi på egen hand, enklare med barnvakt till ett barn, enklare och billigare att resa osv osv.
Jag ångrar mig inte. Men hade kanske inte gjort det om jag valt annorlunda heller, det kan man ju aldrig veta.

Eller vi var väl inte i samma sits direkt, då vi inte bodde ihop och inte varit tillsammans mer än 1,5 år. Den processen slet nog också mycket på min ”bebistid” + andra yttre omständigheter. Det jag var trygg med var dock att den här människan kommer vara en jättebra pappa (det är han) och vi kommer kunna kommunicera oavsett vad (det tror jag vi kan).
Vi gjorde väldigt tvärtom med våran föräldraledighet där vi var lediga ihop i 3 månader, sen började jag jobba, sen byttes vi av 2 gånger till 6 månader var. Också värt att diskutera om det är så att man inte är typen som vill vara hemma 1,5 år. Det går också att dela på det mesta så man inte blir så låst, jag åkte iväg och jobbade utomlands när barnet var 2 månader (ammade fortfarande men det funkade med flaska) 3 nätter, var ute och käkade middag med kollegor efter 4 veckor osv.
Vi hade tur och hade en fantastisk BVC sköterska som i princip sa ”whatever floats your boat”.
Klart det finns utmaningar med barn, men beroende på vad oron sitter i så kan man lösa dem. Skulle nog med facit i hand såhär långt säga att pandemin hade större inflytande på just mitt liv än att jag fick barn några månader innan.

 

[Kilauea]

Mina barn var planerade men jag krisade ändå med ettan under ett par veckor (tror runt vecka 16). För min del handlade det om att inte ha kontroll. Jag visste ju hur mitt liv var då medan det enda jag visste om ett liv med barn var att mitt liv skulle förändras rejält.

Vet flera vänner med planerade barn som också krisat under en period av sin graviditet just för att det är en stor livstilsförändring och man kan inte ångra sig som man kan göra om man inte trivs på jobbet, i boendet eller med ens partner. Så att du, som inte planerade din graviditet, krisar tycker jag låter sunt. Det tyder på att du tänker igenom situationen och inte bara kastar dig in i ett beslut (oavsett vilket).

Jag tror det är klokt att prata med ngn. Vi pratar för lite om allt som har med graviditet och bebistiden att göra så bilden utåt är ofta att allt är så fantastiskt vilket kan vara en oerhörd press på alla mammor där ute då jag inte vet en enda som tyckt det varit fantastiskt precis hela tiden.

Mina barn är idag 8 och 11 och helt fantastiska ungar. Jag är ingen barnmänniska och tycker väl att andras barn mest är jobbiga men jag älskar mina, jag ser så mycket att mig och min man i dem och förundras ofta över dem. Det var också en tyngd som försvann när jag accepterade att jag inte är ngn lek, bak och pysselmamma. Jag kan räkna gångerna jag suttit på golvet och lekt med mina barn på ena handens fingrar. Den rollen tar deras pappa. Men när de vill ha mys, filosofiska diskussioner, kittel, läsa eller spela spel då kommer de till mig. Och de verkar nöjda med det upplägget. I vintras åkte vi till fjällen utan mannen (fick passa hunden) vilket gick så himla bra och idag ska vi till Tivoli i Köpenhamn på heldagsutflykt bara jag och barnen så vi har hittat "våra" grejer ändå utan att jag är den typiska mamman.

Jag krisade också en period med både ettan och tvåan. Hade visserligen graviddepression med bägge med, men tänker i efterhand att det nog kan vara rätt vanligt ändå (att fundera över "är jag/vi verkligen redo, vad ger vi oss in på?"). Man vet alltid vad man har, aldrig vad man får.