Portionsstorlekar på restaurang

[Badger]

Jag tänker att det säkert kan finnas båda situationerna, nån gång har barn känt sig pressade att äta hos er, nån gång har de gillat maten.. Precis som jag också skrev kan man ju också med lite press komma på att man faktiskt gillar något Mina barn kan vara lite pipiga hemma, men har alltid ätit mycket i skola/förskolaoch andra sociala situationer. Tänker att huvudanledningen till det ändå inte är min kassa matlagning…

Tycker det känns som ett atypiskt barnbeteende att det första man gör är att berätta för sina föräldrar om den goda maten som serverats när man varit hemma hos en kompis och lekt så gissar att ditt underlag på att barnen älskar maten hos er är rätt litet

Det är väl inte atypiskt eller? Varför skulle det vara det? Min unge babblar ofta på om vad han fick för mat hemma hos någon om det var något spännande, det verkar vara en del i eventet i att vara borta. (han glömmer totalt bort vad skolmaten var oftast). Mat verkar vara en stor grej för vissa barn, en av hans kompisar tenderade kolla vad vi skulle äta och vad som serverades hemma innan han bestämde sig.

 

[jeennnnyy]

Jag tycker att jag hör det rätt ofta faktiskt. Både bland barnets kompisar hemma hos oss och även mitt eget barn kan komma hem efter att ha varit hos någon annan och berätta om god mat hon ätit.

Matfokuserade barn mina kan absolut säga något om maten efter de kommit hem men har väldigt sällan hört varken mina eller andras barn de först de gör berätta om maten..

 

[jeennnnyy]

Det är väl inte atypiskt eller? Varför skulle det vara det? Min unge babblar ofta på om vad han fick för mat hemma hos någon om det var något spännande, det verkar vara en del i eventet i att vara borta. (han glömmer totalt bort vad skolmaten var oftast). Mat verkar vara en stor grej för vissa barn, en av hans kompisar tenderade kolla vad vi skulle äta och vad som serverades hemma innan han bestämde sig.

Kanske inte? Har bara varken varit med om att mina barn eller andras berättar om maten de tre minuter hämtningen varar

 

[Kiwifrukt]

Allt går ju åt båda håll. Minns när vi var bjudna på bröllop hos en släkting som vi inte har supermycket kontakt med och framför allt släktingens partner har mycket åsikter om ”hur barn är” och ”hur barn beter sig”. Jag var äldst (femton) och det yngsta barnet var fem. Jag placerades vid barnbordet ”för då kan ju du hålla koll på de yngre så de inte stör de vuxna” men serverades det som de vuxna skulle äta ”nu är du ju så stor att du inte kan sitta där och äta barnmat”. Så medan mina syskon och kusiner åt någon snitsel och pommes som jag också hade kunnat äta serverades jag någonting som jag inte fick ner ett enda bett av. Trots att jag var tvungen att sitta vid barnbordet i vilket fall. Då kunde de åtminstone frågat vad jag ville ha, bedömningen gjordes ju tydligen att jag skulle sitta där oavsett.

 

[Badger]

Kanske inte? Har bara varken varit med om att mina barn eller andras berättar om maten de tre minuter hämtningen varar

Neej, men olika barn berättar väl saker vid olika tillfällen. Det är bara inte konstigt att prata om mat tänker jag.

Tre minuter? Ganska behändiga barn på besök ändå brukar ta tio minuter för oss att få ut ett barn. (iofs tar det kanske bara fem minuter att hämta vårt dock)

Numera "leker" de ju inte ens tyvärr

 

[jeennnnyy]

Neej, men olika barn berättar väl saker vid olika tillfällen. Det är bara inte konstigt att prata om mat tänker jag.

Tre minuter? Ganska behändiga barn på besök ändå brukar ta tio minuter för oss att få ut ett barn. (iofs tar det kanske bara fem minuter att hämta vårt dock)

Numera "leker" de ju inte ens tyvärr

Haha, säg 5 minuter då, men de brukar vara fokuserade runt ”jag vill inte gå hem” och ”Xx har cool ninjagubbe” snarare än vilken utsökt mat serverades. Gäller både mina och andras, men självklart är barn olika. Mina barns kompisar sticker tydligen ut i att inte recensera maten

 

[Badger]

Allt går ju åt båda håll. Minns när vi var bjudna på bröllop hos en släkting som vi inte har supermycket kontakt med och framför allt släktingens partner har mycket åsikter om ”hur barn är” och ”hur barn beter sig”. Jag var äldst (femton) och det yngsta barnet var fem. Jag placerades vid barnbordet ”för då kan ju du hålla koll på de yngre så de inte stör de vuxna” men serverades det som de vuxna skulle äta ”nu är du ju så stor att du inte kan sitta där och äta barnmat”. Så medan mina syskon och kusiner åt någon snitsel och pommes som jag också hade kunnat äta serverades jag någonting som jag inte fick ner ett enda bett av. Trots att jag var tvungen att sitta vid barnbordet i vilket fall. Då kunde de åtminstone frågat vad jag ville ha, bedömningen gjordes ju tydligen att jag skulle sitta där oavsett.

Det är ju ganska normalt? tror jag (eller var normalt under 80-90- talet). Minns senaste gången jag satt vid barnbordet tror jag att jag var 14. Ett bröllop, äldsta killen vid barnbordet var 16 och från andra släkten och yngsta barnet var ganska mini. Vi hade mycket gemensamt och jag gillade verkligen att hänga både med mina yngre kusiner (som väl var 10-11 eller så) och med vuxna, 16 åringen var kanske lite väl imponerande för mig, men trevlig och kass på engelska. Dock tror jag inte det serverades barnmat till någon. Andra gånger tidigare har jag hamnat blandad med någon stackars vuxen som fått konversera mig så det beror väl på.

Nuförtiden verkar dock folk skippa barn helt vid bröllop och sådant, så mitt har inte varit på några.

 

[Badger]

Haha, säg 5 minuter då, men de brukar vara fokuserade runt ”jag vill inte gå hem” och ”Xx har cool ninjagubbe” snarare än vilken utsökt mat serverades. Gäller både mina och andras, men självklart är barn olika. Mina barns kompisar sticker tydligen ut i att inte recensera maten

Nej alltså jag har heller aldrig hört något barn prata om maten vid hämtning, utan det har varit mer av -ska bara, och -reta pappa. Men iom att vi inte har haft någon större flora av olika barn hemma så lämnar jag öppet för personlig variation där och att många samtalsämnen är normala.

Min unge har bara pratat om maten sedan han kommit hem mest. Utom någon gång då de hade lyckats snika åt sig en efterrätt vilket de var väldigt nöjda över. Och barn har ju pratat om mat när de varit hemma hos oss. Så jag tycker inte det verkar vara ett onormalt samtalsämne i allmänhet.

 

[Milosari]

Ibland undrar jag faktiskt över vad en del vuxna sänder ut för signaler till barn om mat. Jag har fått höra många korkade saker sen jag fick barn. Vuxna är t.ex. väldigt glada för att berätta för barn vad de inte tycker om och vad de eventuellt inte kommer tycka om. Istället för att låta barnet komma på det på egen hand. T.ex. "Ja, du kan få smaka om du vill men jag är inte säker på att du kommer tycka om det" och när ett litet barn 3 år gammal hade peppats av en vuxen att när vi kommer hem så ska du få X till middagen. Barnet blev peppad av den vuxnes positiva attityd och ett annat barn som var där som utbrast glatt att det älskar hen! Då tyckte barnets moster att det var lämpligt att säga till barnet att nä, det tycker du nog inte om. Barnet var 3 år gammal! Kunde hen inte få smaka det med entusiasm utan att en vuxen berättade förhand att det är något att var skeptisk mot?

Uppenbarligen lagar jag god mat då de flesta berättat glatt för sina föräldrar om den goda maten de fått hos oss. Den är sällan "barnanpassad" utan lagas så som vi vill ha den.

Jag tror också att vuxna ofta har rätt bestämda uppfattningar om vad barn gillar och inte gillar, särskilt när det kommer till starka smaker som senap, ruccola, peppar. Och lagrad ost! Jag har faktiskt bara träffat ett barn som varit riktigt kräsen, men även denna unge insåg tjusningen med svartpeppar på ägget efter att ha fått prova några gånger.

Sushi är en annan grej som inte ansågs så barnvänligt för några år sedan, men de flesta jag har träffat älskar ju det.

Jag tycker att man ska prata mer om mat med barn, vad den kommer från, vad den är bra för och hur man lagar mat för att väcka nyfikenheten.

 

[Milosari]

Jag tycker hela den här diskussionen om barnmenyn är rätt trist, men jag tänker att den stora majoriteten barn faktiskt inte vill äta saker från vanliga menyn. Barn är såklart olika, men väldigt många barn vill ha enklare mat som inte sticker ut så mkt. Själva poängen med att ha barnmeny är väl dels att folk ska känna att de kan gå på restaurang med sina barn utan att bli ruinerade (när barnen ännu inte orkar en normalstor portion) och för att folk ska kunna gå på restaurang även med barn som inte uppskattar den andra restaurangmaten. Dvs det är en extragrej som restaurangerna har för att fler ska kunna äta där.

Vill barnen inte ha mat från den "tråkiga" barnmenyn går det ju jättebra att beställa från vanliga menyn. Det är liksom enklare åt det hållet än tvärt om.

Jag tycker att det är ett hyfsat viktigt ämne, särskilt med tanke på hur extremt onyttig barnmaten ofta är. Inga grönsaker, ingen frukt, ofta friterat eller en efterrätt till middag (pannkakor med sylt är inte middagsmat enligt mig). Köttbullar med potatis, fiskgratäng, pasta bolognese är också barnmat, men kan göras god och är nyttigare än chicken nuggets och pommes från frysen...

 

[Lingon]

Jag tror också att vuxna ofta har rätt bestämda uppfattningar om vad barn gillar och inte gillar, särskilt när det kommer till starka smaker som senap, ruccola, peppar. Och lagrad ost! Jag har faktiskt bara träffat ett barn som varit riktigt kräsen, men även denna unge insåg tjusningen med svartpeppar på ägget efter att ha fått prova några gånger.

Sushi är en annan grej som inte ansågs så barnvänligt för några år sedan, men de flesta jag har träffat älskar ju det.

Jag tycker att man ska prata mer om mat med barn, vad den kommer från, vad den är bra för och hur man lagar mat för att väcka nyfikenheten.

Ja, just sushi är ju intressant. En del vuxna tycker att det inte är så barnvänligt p.g.a. den råa fisken. Min upplevelse är att barn tycker om sushi i lika hög grad som vuxna gör det.

 

[Lingon]

Allt går ju åt båda håll. Minns när vi var bjudna på bröllop hos en släkting som vi inte har supermycket kontakt med och framför allt släktingens partner har mycket åsikter om ”hur barn är” och ”hur barn beter sig”. Jag var äldst (femton) och det yngsta barnet var fem. Jag placerades vid barnbordet ”för då kan ju du hålla koll på de yngre så de inte stör de vuxna” men serverades det som de vuxna skulle äta ”nu är du ju så stor att du inte kan sitta där och äta barnmat”. Så medan mina syskon och kusiner åt någon snitsel och pommes som jag också hade kunnat äta serverades jag någonting som jag inte fick ner ett enda bett av. Trots att jag var tvungen att sitta vid barnbordet i vilket fall. Då kunde de åtminstone frågat vad jag ville ha, bedömningen gjordes ju tydligen att jag skulle sitta där oavsett.

Jag hade blivit riktigt förolämpad om jag som 15 år sattes vid barnbordet och förmodligen gått därifrån. Om jag tillfrågats innan om jag kunde tänka mig att vara barnvakt är det en annan sak. Då hade jag iaf haft chansen att tacka nej. 15-åriga jag tyckte INTE om barn!

 

[Badger]

Jag tror också att vuxna ofta har rätt bestämda uppfattningar om vad barn gillar och inte gillar, särskilt när det kommer till starka smaker som senap, ruccola, peppar. Och lagrad ost! Jag har faktiskt bara träffat ett barn som varit riktigt kräsen, men även denna unge insåg tjusningen med svartpeppar på ägget efter att ha fått prova några gånger.

Sushi är en annan grej som inte ansågs så barnvänligt för några år sedan, men de flesta jag har träffat älskar ju det.

Jag tycker att man ska prata mer om mat med barn, vad den kommer från, vad den är bra för och hur man lagar mat för att väcka nyfikenheten.

Ja om det är något som nästan alla barn man möter är överens om är det ju att de älskar sushi

Tror också att vuxna gott kan hålla sig lite borta från att pressa barn till just speciell barnmat och väcka oro inför annan mat utan liksom kan hålla sig mer neutral till saken.

Med det sagt har vi alltid varit lite usla på just barnmatsgrejen och får skämmas, så vi har inte varit neutrala då tyvärr, så när vi haft middag ofta stött på -men var är BARN maten, (egentligen menat -men är ni typ dumma i huvudet, var är barnens korv) och så har vi bara totalt glömt bort den igen. 70% av fallen äter dock barnen det som lagats (och tyckt mycket om det) och vi har såklart ställt köket och makaronerna till förfogande i övriga fall.

(Är ju så svårt och veta också vad just de barnen äter. Men tror vi kopplat nu att antagligen äter alla barn chicken nuggets och sådan korv utan skinn och makaroner, så det är det man alltid ska ha också och äter barnen inte det är man ändå trygg i hamn för det är meningen att de ska äta det så då har man försökt i alla fall.)

 

[Badger]

Jag hade blivit riktigt förolämpad om jag som 15 år sattes vid barnbordet och förmodligen gått därifrån. Om jag tillfrågats innan om jag kunde tänka mig att vara barnvakt är det en annan sak. Då hade jag iaf haft chansen att tacka nej. 15-åriga jag tyckte INTE om barn!

Fast det är ju inte barn? Det är ju ens 11 åriga kusin. De är knappt barn.

Iofs om man inte känner barnen i fråga så blir det ju helt knasigt och i sådana fall har jag aldrig hamnat vid ngt barnbord.
(Med det sagt skulle jag kanske blivit ledsen, men inte gått därifrån utan om det inte är sittning på restaurang eller bröllop försökt flytta mig.)

 

[Badger]

Ja, just sushi är ju intressant. En del vuxna tycker att det inte är så barnvänligt p.g.a. den råa fisken. Min upplevelse är att barn tycker om sushi i lika hög grad som vuxna gör det.

Det är ju också superlätt att skifta från rå fisk till avokado och rullar.

 

[Badger]

Jag tycker att det är ett hyfsat viktigt ämne, särskilt med tanke på hur extremt onyttig barnmaten ofta är. Inga grönsaker, ingen frukt, ofta friterat eller en efterrätt till middag (pannkakor med sylt är inte middagsmat enligt mig). Köttbullar med potatis, fiskgratäng, pasta bolognese är också barnmat, men kan göras god och är nyttigare än chicken nuggets och pommes från frysen...

Det lustiga är att tydligen (enligt en barntidning som kollat) är faktiskt pannkakorna det nyttigaste alternativet jämfört med korv och makaroner och pulvermos och köttbullar. Vilket nog säger mer om de övriga än om pannkakorna.

 

[Lingon]

Det är ju också superlätt att skifta från rå fisk till avokado och rullar.

Ja, sushi är väldigt anpassningsbart och funkar till många olika tycken och smaker.

 

[Kiwifrukt]

Det är ju ganska normalt? tror jag (eller var normalt under 80-90- talet). Minns senaste gången jag satt vid barnbordet tror jag att jag var 14. Ett bröllop, äldsta killen vid barnbordet var 16 och från andra släkten och yngsta barnet var ganska mini. Vi hade mycket gemensamt och jag gillade verkligen att hänga både med mina yngre kusiner (som väl var 10-11 eller så) och med vuxna, 16 åringen var kanske lite väl imponerande för mig, men trevlig och kass på engelska. Dock tror jag inte det serverades barnmat till någon. Andra gånger tidigare har jag hamnat blandad med någon stackars vuxen som fått konversera mig så det beror väl på.

Nuförtiden verkar dock folk skippa barn helt vid bröllop och sådant, så mitt har inte varit på några.

I det här fallet handlade det alltså om att samtliga andra vid bordet serverades mat som anpassades utifrån "att barn är kräsnare" men jag tvingades äta den andra menyn. Men jag skulle lik förbannat sitta vid barnbordet. Jag hade inte tyckt mer om maten om jag hade fått sitta med de vuxna, men då hade jag i alla fall sluppit se alla andra så kallade "barn" (min brorsa var 14!) sitta och äta mat som var betydligt godare. Det enklaste hade väl då varit att alla "barn" hade ätit samma mat, eftersom de gjorde bedömningen att alla de andra inte "kunde" äta den vuxna maten.

Sen är det väl lite som @Lingon är inne på att det dessutom kändes jäkligt förnedrande att i princip bjudas på bröllopet för att vara barnvakt (främst åt mina två kusiner som var fem och nio vid det tillfället). Men de släktingarna är för övrigt likadana fortfarande.

 

[Lingon]

Fast det är ju inte barn? Det är ju ens 11 åriga kusin. De är knappt barn.

Iofs om man inte känner barnen i fråga så blir det ju helt knasigt och i sådana fall har jag aldrig hamnat vid ngt barnbord.
(Med det sagt skulle jag kanske blivit ledsen, men inte gått därifrån utan om det inte är sittning på restaurang eller bröllop försökt flytta mig.)

Jag ville alltid sitta med de vuxna. Det var mycket roligare!

 

[Kiwifrukt]

Fast det är ju inte barn? Det är ju ens 11 åriga kusin. De är knappt barn.

Iofs om man inte känner barnen i fråga så blir det ju helt knasigt och i sådana fall har jag aldrig hamnat vid ngt barnbord.
(Med det sagt skulle jag kanske blivit ledsen, men inte gått därifrån utan om det inte är sittning på restaurang eller bröllop försökt flytta mig.)

Fast jag tror @Lingon svarade utifrån det inlägget jag skrev, och jo, det var riktiga barn. Inte en elvaåring, utan en femåring och en treåring, plus ett par ungar till under tio.