Relation med psykisk ohälsa

[emma-vsm]

Ja, jag har känt mig låst och tom. Vad jag än gör är allt fel och jag som ser mig själv som en stark och modig person har verkligen börjat undra om han kanske bara mår dåligt pga mig. Han har sagt flera gånger att om jag klagar på saker han har svårt för så misshandlar jag honom psykiskt. Alltså om han har lovat att börja städa och laga mat och sen inte gör det får jag inte påpeka det för han vet redan att han inte gjort sin del och det är för att han inte kan och därför får jag inte säga något? Och jag har köpt det.
.

Så är det givetvis inte, lägg det inte på dig själv. Däremot kände jag att relationen främjade ett beteende hos mig själv som inte var sunt, och det påverkade såklart även min partner. Min toleransnivå blev lägre och lägre. Men det fanns ju fullt rimliga förklaringar till det.

 

[Görel]

Ja, jag har känt mig låst och tom. Vad jag än gör är allt fel och jag som ser mig själv som en stark och modig person har verkligen börjat undra om han kanske bara mår dåligt pga mig. Han har sagt flera gånger att om jag klagar på saker han har svårt för så misshandlar jag honom psykiskt. Alltså om han har lovat att börja städa och laga mat och sen inte gör det får jag inte påpeka det för han vet redan att han inte gjort sin del och det är för att han inte kan och därför får jag inte säga något? Och jag har köpt det

Fy så fult och manipulativt!

Finns det något i relationen som får dig att må bra?
På dina beskrivningar här låter han som en börda, ett gigantiskt bortskämt och gnälligt barn med ett antal offerkoftor som förutsätter att alla ska prioritera bort sina egna behov framför hans.

 

[Petruska]

En av dina avslutande frågor i din trådstart: Bör jag kämpa lite till? Den frågan samtidigt hugger mig i magen och är helt obegriplig för mig.

Omformulerad till: Vill jag kämpa lite till? så har vi en fråga som bara du kan besvara, men som du så klart ändå kan behöva bolla för att få klarhet i.

Vad du bör - som jag ser det finns det inget sådant när det gäller att hålla ihop förhållanden. Om det finns, så är det något man inte bör göra.

Hur skulle du kunna ha någon sorts plikt att "kämpa"? Jag fattar verkligen inte? Förhållanden har man väl för att göra livet bättre? Det är inte någon sorts plågsam långdistanstävling.

 

[Singoalla]

Oj vad sund han verkar vara ändå.

Det svängde kraftigt Men ja, i grund och botten var han en väldigt klok man. Han tyckte att det räckte med att hans sjukdomar drabbade honom själv, dom ska inte få greppet om någon annan också. Sedan uppskattade han att folk hade förståelse och respekt för hans sjukdomar, men var väldigt tydlig med att det inte ska innebära att folk ska trampa på äggskal runt honom som regel. Det tyckte han bara var förnedrande.

När jag själv var tillfälligt sjuk i depression hade jag blivit helt knäckt om jag fått reda på att min sjukdom skadat någon annan, eller att jag betett mig illa. Psykisk ohälsa kräver ju såklart hänsyn, kunskap och respekt och i många fall måste man ta ett steg tillbaka och bara ge personen lite space. Men jag tycker snarare att det låter som att din man har satt det i system. Att skylla på sin ohälsa för att få som han vill. Jag har förstått att det är väldigt vanligt och jag förstår att det är lätt som sjuk att "trilla dit" för det går inte riktigt att argumentera emot en persons dåliga mående. Men du är också en individ med ett eget liv och egna känslor och ett förhållande ska aldrig bli en tävling i vem-som-mår-sämst-och-därför-får-sin-vilja-igenom. Din man bör vara intresserad av hur du mår i relationen, hur hans agerande påverkar dig och hur han kan få dig att må bättre. Har han inte det intresset så - tack och hej. Det gäller alla relationer, psykisk ohälsa inblandad eller inte.

 

[Passion]

När jag tänker tillbaka tog jag nog beslutet om separation när mitt ex var på väg uppåt. Jag hade ingen ork kvar alls då, samtidigt som jag innan inte hade kunnat förmå mig att lämna när han var i princip sängliggandes. Nu i efterhand vet jag dock att den uppgången var tillfällig, så i mitt fall hade det förmodligen bara blivit samma visa igen om jag hade stannat.

Ja sambon är arg nu för att nu har han ju sagt förlåt och ska ändra sig så varför är jag inte nöjd och bara kör vidare men det är just detta jag har i tanken, att det är en tillfällig bättring som snart kommer dala och då kommer jag känna mig ännu mer lurad och sviken.

 

[mandalaki]

Ja sambon är arg nu för att nu har han ju sagt förlåt och ska ändra sig så varför är jag inte nöjd och bara kör vidare men det är just detta jag har i tanken, att det är en tillfällig bättring som snart kommer dala och då kommer jag känna mig ännu mer lurad och sviken.

Jag tycker att du har helt rätt att känna att kärleken och viljan faktiskt tog slut under tiden han var sjuk. Som andra har sagt, man kan vara sjuk utan att ta ut det så till den milda grad på andra som han gjort på dig. Jag tror att du får det klart lättare utan honom.

 

[monster1]

Ja sambon är arg nu för att nu har han ju sagt förlåt och ska ändra sig så varför är jag inte nöjd och bara kör vidare men det är just detta jag har i tanken, att det är en tillfällig bättring som snart kommer dala och då kommer jag känna mig ännu mer lurad och sviken.

Arg? Han känner sig alltså kränkt över att du inte litar på honom. Är det en rimlig reaktion tycker du? Det måste ju vara hopplöst att ha en vettig dialog med en person som reagerar så?

 

[MiniLi]

Det sliter på en relation när man får kämpa så mycket som du har gjort, och hur mycket man än tycker om någon så sliter det på en känslomässigt när man blir illa behandlad (oavsett om personen man blir illa behandlad av är sjuk eller ej).

Jag tycker du ska fundera över dina egna känslor och vad du vill. Det vore väldigt normalt om kärleken tagit stryk och du inte längre litar på honom tillräckligt för att ens vilja försöka mer.

Hans känslor behöver du inte ta hänsyn till alls. Fokusera på dig själv i det här läget!

 

[Passion]

Arg? Han känner sig alltså kränkt över att du inte litar på honom. Är det en rimlig reaktion tycker du? Det måste ju vara hopplöst att ha en vettig dialog med en person som reagerar så?

Ja det är ganska omöjligt faktiskt, ilska är ofta den första och enda reaktionen.

 

[Passion]

Idag tog jag faktiskt steget, inte pga denna tråd men den hjälpte mig att undanröja det sista tvivlet. Tack för era ord, för era bra tankar och hjälp! Nu gäller det bara att få allt praktiskt att fungera, bråkade vi i relationen lär det bli svårt att sköta allt snyggt nu är jag rädd men hållet ändå tummarna för allas skull. Hur man gör nu vet jag ej, jag är så ledsen över att det inte har fungerat men också lite lättad och tror verkligen detta är det bästa för oss alla, det tror ju dock inte han så där kan en del bråk starta misstänker jag.
Hemskt och jobbigt men nödvändigt.

 

[athena_arabians]

Idag tog jag faktiskt steget, inte pga denna tråd men den hjälpte mig att undanröja det sista tvivlet. Tack för era ord, för era bra tankar och hjälp! Nu gäller det bara att få allt praktiskt att fungera, bråkade vi i relationen lär det bli svårt att sköta allt snyggt nu är jag rädd men hållet ändå tummarna för allas skull. Hur man gör nu vet jag ej, jag är så ledsen över att det inte har fungerat men också lite lättad och tror verkligen detta är det bästa för oss alla, det tror ju dock inte han så där kan en del bråk starta misstänker jag.
Hemskt och jobbigt men nödvändigt.

Håll dig kall och saklig när det kommer till praktiska saker. Samma om det blir krångel med vårdnaden, tänk bara "kall och saklig". Dokumentera allt som sägs och skulle det gå till rena hot så anmäl också. Ge dig inte in i diskussioner utan kör ditt race bara.

Det kommer att bli bra

 

[Passion]

Håll dig kall och saklig när det kommer till praktiska saker. Samma om det blir krångel med vårdnaden, tänk bara "kall och saklig". Dokumentera allt som sägs och skulle det gå till rena hot så anmäl också. Ge dig inte in i diskussioner utan kör ditt race bara.

Det kommer att bli bra

Ska tänka på det Vi har redan försökt göra ett eget dokument över vad vi båda kommit överens om hittills, inget som säkert håller i rätten men så vi båda kan kolla på vad vi kommit överens om.

 

[Kattennizze]

En av dina avslutande frågor i din trådstart: Bör jag kämpa lite till? Den frågan samtidigt hugger mig i magen och är helt obegriplig för mig.

Omformulerad till: Vill jag kämpa lite till? så har vi en fråga som bara du kan besvara, men som du så klart ändå kan behöva bolla för att få klarhet i.

Vad du bör - som jag ser det finns det inget sådant när det gäller att hålla ihop förhållanden. Om det finns, så är det något man inte bör göra.

Hur skulle du kunna ha någon sorts plikt att "kämpa"? Jag fattar verkligen inte? Förhållanden har man väl för att göra livet bättre? Det är inte någon sorts plågsam långdistanstävling.

Också står det på gravstenen sen; hon kämpade ialla fall och höll ihop relationen, amen.
TS: självklart ska du separera. Om inte för din egen skull, för ditt barns skull. Hen behöver se en glad och lycklig mamma som har ork till roliga saker och för sina intressen. Gå.

 

[Passion]

Också står det på gravstenen sen; hon kämpade ialla fall och höll ihop relationen, amen.
TS: självklart ska du separera. Om inte för din egen skull, för ditt barns skull. Hen behöver se en glad och lycklig mamma som har ork till roliga saker och för sina intressen. Gå.

Haha ja eller hur Sant.

 

[Ramona]

Hur man gör nu vet jag ej, jag är så ledsen över att det inte har fungerat men också lite lättad och tror verkligen detta är det bästa för oss alla, det tror ju dock inte han så där kan en del bråk starta misstänker jag.

Fast vad han tycker är ju lite irrelevant, du kan inte leva efter hans vilja. Du måste leva ditt liv och se till så att ditt liv fungerar. Skaffa egen bostad, eller se till så att han flyttar ut ur den ni bor i nu. Se till så att du har inkomst så du klarar dig och sen får ni väl komma överens om barnet så bra det går.

Just nu ska du fokusera på att själv komma i ordning och få leva det livet du vill leva. Ingen kompromiss med honom!

 

[Passion]

Idag känns allt så ledsamt och overkligt. Han har redan kollat en ny lägenhet och vi har berättat för sonen som blev ledsen över att vi inte ska bo tillsammans alla tre. Jag får ont i magen när han åker iväg och tanken på att han hittar en ny snart får mig illamående.
Han verkar gladare än mig? Borde det inte vara tvärtom? Jag kan inte ens äta. Är tom bara.

 

[Silkisif]

Idag känns allt så ledsamt och overkligt. Han har redan kollat en ny lägenhet och vi har berättat för sonen som blev ledsen över att vi inte ska bo tillsammans alla tre. Jag får ont i magen när han åker iväg och tanken på att han hittar en ny snart får mig illamående.
Han verkar gladare än mig? Borde det inte vara tvärtom? Jag kan inte ens äta. Är tom bara.

heart
Det gör ont. Han var ju den där som var värd att satsa på, en gång i tiden.

Han kanske hittar någon ny kvinna att parasitera på väldigt snart, men det kanske är bra för dig? Då har han något annat att fokusera på och du kan fokusera på dig själv och ditt barn.

Jag är övertygad om att din son växer upp till en lyckligare och sundare människa som det är nu. Det är jobbigt (och kommer kanske alltid att vara), men annat väger upp. Han behöver inte se sin pappa bete sig illa mot mamma, till exempel.

Du är fantastiskt stark, många kramar till dig!!

 

[monster1]

Idag känns allt så ledsamt och overkligt. Han har redan kollat en ny lägenhet och vi har berättat för sonen som blev ledsen över att vi inte ska bo tillsammans alla tre. Jag får ont i magen när han åker iväg och tanken på att han hittar en ny snart får mig illamående.
Han verkar gladare än mig? Borde det inte vara tvärtom? Jag kan inte ens äta. Är tom bara.

Bry dig inte om hur han verkar, han verkar ju ha noll koll på sitt eget känsloliv. Du kommer gå starkare ur det här utan honom att släpa runt på. När mitt ex bröt med mig var jag förtvivlad och han var som vanligt, men när tiden gått så var det jag som var nöjdast med uppbrottet. Han verkade liksom inte förstå innebörden av vad det betyder att gå i sär förrän långt senare och då kom hans kris. Så det tänker jag att din sambo gör nu, han skjuter upp sin sorg.

 

[fejko]

Intressant, min sambo tycker ju att jag borde förstå varför han är arg och fräser åt mig när han mår dåligt, han verkar tycka att jag saknar empati eftersom jag sätter en gräns. Man får inte skrika till åt folk bara för att man har diagnoser?
Ibland skojar han nästan om det att oj vad sur och grinig jag blir, haha så tokigt att jag skrek till åt er i bilen... Jag har ju också det men inte ser jag det som en ursäkt att få bete mig mot andra. Du har ju helt rätt, jag borde satt stopp direkt när det började ske.

Din sambo låter som ett stort barn tycker jag.

Jag tycker det viktigaste i en relation är att man försöker och att viljan finns till förbättring. Finns inte det är det nog få som orkar dra hela lasset själv.

 

[escodobe]

Idag känns allt så ledsamt och overkligt. Han har redan kollat en ny lägenhet och vi har berättat för sonen som blev ledsen över att vi inte ska bo tillsammans alla tre. Jag får ont i magen när han åker iväg och tanken på att han hittar en ny snart får mig illamående.
Han verkar gladare än mig? Borde det inte vara tvärtom? Jag kan inte ens äta. Är tom bara.

Låt dig vara ledsen ett tag.
Det kommer att bli bättre även om det är jobbigt nu.