Ridskoleryttare

[Takire]

Red varken förra eller förrförra veckan. För två veckor sedan var det teori och förra veckan fanns ingen vikarie för vår instruktör som var sjuk. Vi skulle ha hoppat då. Kanske blir hästbyte på torsdag. Gissar att det är dressyr då även om vi missade hoppningen i torsdags.

 

[Fabian In Memoria]

Lektion i går. Temat var galopp och vi var i ridhuset. Hade samma fuxvalack som förra gången. Den här gången gick han inte lektionen innan så jag fick borsta och sadla. Konstigt nog var han svettig (eller var han bara blöt pga vädret) trots att han enligt schemat inte hade gått någonting innan.

Han verkade pigg på framskrittningen och jag gjorde ökningar och minskningar i skritt utan att ta tyglarna. Det var han med på riktigt bra. Lade sedan till lite bågar och serpentiner och vändningar innan ridläraren sa att vi skulle börja lägga volter. Gjorde några stora volter och var noga med böjning. Sedan började vi övningarna och först var det serpentiner i skritt med flytta för skänkeln inuti bågarna. Detta gjorde vi ju förra gången och den här gången fick jag till det från början (vet inte om det beror på att hästen var piggare eller om jag hade lärt mig hur han fungerade). Sedan blev det trav på fyrkantspåret och det var lite svårt att få till på min häst som gärna gick över i tölt. Han behövde vara väldigt lång i formen och med ganska lösa tyglar för att trava. Men efter en stund rullade han på i trav och jag kunde rida lätt. Efter några varv skulle vi fördela oss på volterna och fortsätta trava. Det var svårt att få till trav på volt med böjning så jag kämpade mest med traven och fick stå i lätt sits för det var omöjligt att rida lätt när det då och då kom lite tölt. Men sedan blev det galopp på volterna och då blev allt mycket lättare. Han hade mjuk och fin galopp och efter några varv kom han upp en hel del ed fronten också. Jag ville inte bryta av när vi skulle göra det. Efter lite vila skulle vi sedan trava på serpentinbågarna och även flytta lite. Det var i princip omöjligt att få till både trav och böjning på min häst, det blev antingen trav, men ingen böjning eller böjning och tölt. Efter några varv lade vi till galoppfattning efter sista serpentinen och galopp till mitten av långsidan, därefter övergång till trav och upprepa. Galoppen gick superbra, även övergångarna, men sedan kom ju serpentinerna och traven blev lite si och så. Det gick bättre i ena varvet, men fortfarande utan böjning. Jag hade velat galoppera lite mer och trava lite mindra på lektionen som hade galopp som tema. Vi pratade dessutom inget om galoppfattningar och övergångar och vad man skulle tänka på etc, utan det blev bara en instruktion om att det skulle göras.

 

[cowgirl81]

idag blir det ridlektion äntligen, igår var jag där på en liten minikurs, vi ska ha 5 tillfällen med olika teman. igår var de utrustning, passform och så fick vi prova ut sadel på ena hästen. samt att de skojja till det, med att ta in 2 hästar, där vi skulle se vad som var fel med utrustningen. så papper och penna och gå runt och inspektera. Var en mycket rolig kurs. ser framemot fortsättning.

 

[cowgirl81]

Idag skulle vi rida tölt-skritt-tölt övergångar. och känna av om hästen kom i pass eller travtakt beroende på häst. min var lite travtaktig, men lyckades räta upp de rätt bra. rolig lektion.

 

[Michellan95]

Jag missar min ridning idag. Så himla ledsen.
Först var det ett fordonsfel på det tåget jag skulle åka med så jag fick ta en senare avgång och sedan kommer vi en liten bit och då har något annat tåg kört mot rött så vi har varit stående jättelänge och får nu vända för att byta spår.
Jag skulle egentligen har varit hemma 18.08 men istället så har jag inte ens lämnat Stockholm på en resa som tar ca 1h.
Kommer väl förhoppningsvis hinna se dottern rida en liten stund iaf men just nu känns det tröstlöst
Gud jag är så dålig på att hantera besvikelse

 

[Fabian In Memoria]

Jag missar min ridning idag. Så himla ledsen.
Först var det ett fordonsfel på det tåget jag skulle åka med så jag fick ta en senare avgång och sedan kommer vi en liten bit och då har något annat tåg kört mot rött så vi har varit stående jättelänge och får nu vända för att byta spår.
Jag skulle egentligen har varit hemma 18.08 men istället så har jag inte ens lämnat Stockholm på en resa som tar ca 1h.
Kommer väl förhoppningsvis hinna se dottern rida en liten stund iaf men just nu känns det tröstlöst
Gud jag är så dålig på att hantera besvikelse

Och jag missade min igenridning i lördags pga ett 2-årskalas som blev flyttat från förra lördagen. Och en avbakad igenridning får man inte rida igen, så den fryser inne. Måste dessutom avboka min ordinarie lektion på torsdag pga att jag har insläpp och kvällsfodring. Får väl se om jag lyckas boka en igenridning för den som jag faktiskt kan gå på.

 

[Michellan95]

Och jag missade min igenridning i lördags pga ett 2-årskalas som blev flyttat från förra lördagen. Och en avbakad igenridning får man inte rida igen, så den fryser inne. Måste dessutom avboka min ordinarie lektion på torsdag pga att jag har insläpp och kvällsfodring. Får väl se om jag lyckas boka en igenridning för den som jag faktiskt kan gå på.

Vad tråkigt för dig
Jag kommer inte få rida igen min lektion alls. Avbokningsreglerna gäller bara om man avbokar innan kl. 12 samt att igenridningstiden är kl 15.30 på fredagar och då sitter jag antingen på tåget eller så jobbar jag fortfarande beroende på vilken vecka det är.

 

[Hoarfrost]

Lektion i går på fina Stampen igen.

Jag lyckades prata lite med honom om det där med att vara huvudskygg på höger sida och fick till slut klia honom i nacken i kanske 3 minuter. Framsteg! Han var även väldigt vispig med benen men han verkade vara liksom glad och taggad bara, det kanske är ok när man är 7 - han var väldigt försiktigt vispig och vispade ingenstans nära mig så jag lät honom hållas och berömde när han väl stod med alla fyra på marken.
Hans brösta/martingal låg inte på sadeln som den brukar så jag rotade fram den. Tänkte att antlingen behöver hand den och de har glömt lägga den där den ska vara, eller så behöver han inte den egentligen men spelar ju ingen roll att ha den om han inte behöver den. Gissade på det sista men ja... utifall att det är så att sadeln glider eller något.

Jag hoppade upp och herrn ville icke stå still. Det måste man dock göra när man har mig som pilot så jag ställde bara tillbaka honom om och om igen tills han fattade att stå still. Sen gick vi. Han var lite småtaggad och ville mest trippa på snabbt men jag satte stopp på det ganska först och sa att absolut får du skritta på ordenligt men då ska det vara att du sträcker ut dig och är avslappnad. Han kändes glad och positiv faktiskt. Kul!

Vi kortade tyglarna lite halvfort, jag hade ridit lite mjuka bågar osv innan och fick en rätt trevlig känsla även om högerböj var aningen trögt. Sen började vi övningen.

Övningen var en stor båge på ena långsidan som gärna kunde gå hela vägen till andra långsidan. In i bågen skulle vi rida en stor volt. Sen även volter på kortsidorna. Vi skulle själva anpassa övningen lite efter häst och dagsform på hästen, fokus skulle ligga på flow och reglerbarhet. Jag red upp på bågen och så skulle vi in i volten till höger och... Stampens rumpa försvann, fanns ingen styrning alls och ingen framåtbjudning Ridläraren typ "eh? okej han drog precis in rumpan så mycket att svansen är mellan benen och han kniper som bara den..." Min tanke var typ "Eh jaha? Varför blev det så" men spela roll.
Ja red på honom framåt så gott jag kunde och försökte verkligen hjälpa honom att slappna av en aning.
Han fortsatte vara så kanske två varv till men det blev bättre och bättre. Jag försökte bara forma honom, hjälpa honom både rakrikta och börja och se till att han längde travstegen lite för att hitta bättre avslappning i rumpan.

Efter det gjorde vi lite korta och långa tempoväxlingar. Från skritt skulle vi trava kort 4 steg, långt 8 steg, kort 4 steg, ner till skritt, och fortsätta så. Det gick helt okej, jag fick lite svårigheter med det här att både släppa fram honom ordentligt till traven och samtidigt hålla det kort. Det blev lite av en balansgång med det där som jag inte riktigt fick ihop.

Vi fortsatte sedan med lite galopparbete på volterna och fyrkanterna. Det var i vänster varv och det kändes helt okej ändå, han blev lite studsig kanske i fattningen men inte så slingrig. Det blev lite svårt när vi var på volten eftersom han är störst och behöver få galoppera på framåt litegrann. Funkade ändå helt okej och jag kände att vi fick flyt emellan.
Här skulle vi också tänka fyra korta åtta långa fyra korta.

Vi gjorde sedan bågen och volterna igen i andra varvet. Det gick mycket bättre iom mer avslappnad Stampen. Det var piloten som hade lite bekymmer. Det är det här med att Stampen gärna vill bli stampig med frambenen, och för att lösa det måste man släppa fram honom ordentligt. Samtidigt kan man inte släppa för mycket då blir han en vinglig slingrig och springig Stamp. Det är en ganska smal knivsudd där emellan så där upplevde jag att jag inte riktigt fick balansen på det i bland.

Sedan gick vi över och skulle galoppera i höger varv. Katastrof (inte riktigt) Han trängde hela tiden inåt i volten och spände sig. Tappade bort honom i formen hela tiden och han stretade emot bettet. Så fort jag tog tag i honom lite och försökte trycka ut honom i spåret bockade han. Kändes inte som "aj-protest", utan som "Jobbiiiiiigt - protest".
Nåja jag tyckte jag fick till det halvbra till slut men då blev han aningen flack i galoppen och tappade den någon gång.

Efter det travade vi av dem. Jag valde att göra det på långa stora böljande vägar och byta varv mycket. Nu lossnade det äntligen! inte helt på högersidan men mycket mycket bättre Skrittade sedan en stund tills det kändes bra i kontakt osv, och satt av.

Efteråt fick jag fin beröm från ridläraren som tyckte att jag hade löst problemet superfint och att hon såg jättestor skillnad på Stampen från början till slutet. Sånt blir jag alltid väldigt glad över - det värmer och gör att jag känner att jag liksom kan rida
Frågade även om bröstan och tydligen har han behövt den när han blev inriden, han var bra på att slänga upp huvudet och dra igång superbockar när han blev glad. Så funktionen de behövde av bröstan var bara martingalen, men inget att sadeln ska ligga på plats så den kan jag skippa nästa gång. (tycker den är så pillig att sätta på, så gärna för mig)
Det var inte min bästa lektion på Stampen, men jag kände att vi trots de små svårigheterna i spändhet osv ändå på något vis hade ett flow och var mindre tveksamma ihop. Jag gillar verkligen Stampen mycket, hittills har han alltid varit så himla glad och positiv, kommunikativ med vad han tycker om saker och ting och med lite egen humor. Mer Stampen till mig tack

 

[Emro]

Red igen i lördags efter några veckors ofrivilligt uppehåll.

Uppehållet kom sig av en avramling som inte gick superbra. Den lektionen reda jag en häst jag ridit allra mest. För det mesta går det bra, men ibland får hon lite feeling, skrämmer sig själv eller annat och tror att hon är rodeohäst. Jag brukar hinna få stopp på henne och sedan har vi lite diskussioner om hon har förtroende att galoppera eller inte.
Denna gången flög jag av rejält och landade tjusigt på rumpan. Eller tjusigt och tjusigt... det gjorde fan mer ont än att föda barn .
Lite diskussioner fram och tillbaka om ambulans skulle tillkallas, men jag kände inget konstigt mer än att jag fått en rejäl smäll och att det mest var mjukdelar som tagit rejält med stryk. Det blev ingen mer ridning den lektionen. Efter mycket om och men lyckades jag komma hem och sedan var jag sängliggande resten av helgen. Det gjorde ont som fan och jag drog till något i höftleden också. Nåja.. shit happends...
Tillbaka på jobbet på måndagen blev jag kraftigt ifrågasatt varför jag envisas med att rida. Jag lärde mig dock gå någorlunda under veckan så det var ju bra. Rumpan hade ett tjusigt blåsvart blåmärke över ena skinkan.

Haltande veckan var det sportlov där jag bor och på ridskolan var det teorivecka så det var ändå ingen ridning.
Veckan därefter avbokade jag lektionen för jag kände mig inte helt återställd och var orolig att inte har en bra balans om jag har för ont.

I lördags kunde jag inte hålla mig längre. Då fick det bära eller brista. Det går ju alltid att avbryta om det inte funkar. Jag fick absolut bästa häst, min älskade terapihäst. Han som jag egentligen inte ridit så mycket, men gosat med åren min dotter red honom.
Vi var bara två ekipage så det var lugnt och lyxigt. Vi började med att skritta fram ute runt hagar och lite andra väger. Herren är den bästa, men han är också väldigt tittig så han fick många anledningar att blåsa upp sig och fundera på saker och ting när det sprang ekorrat, flaxade upp fåglar, gömde sig en barnvagn i en kurva och värst av allt... en luftvärmepump på ett hus.
Vi överlevde och tillbaka i ridhuset jobbade vi på med formen, rakriktning och övergångar. Allt det där som låter lätt i teorin, men kan vara nog så krävande i verkligheten. Jag fick inte riktigt igång så fin energi som jag önskar i hästen, får man honom över energitröskeln är han magi. Nu var han "bara" fantastisk och höll en förhållandevis god form, även om han kom ur den lite i övergångarna.
Mot slutet gav min höft upp och jag kände att jag helt saknade kraft att hålla om yttersidan så då fick det bli lite skrittpaus och sen en fin avslutning.

Det var skönt att vara tillbaka i sadeln, och bästa gjorde ett fint jobb med att ta mig igenom det hela så jag kände mig trygg.
Om det egentligen var klokt att rida? Troligen inte, det känns fortfarande men mentalt var det definitivt värt det.

Nu tänker jag att det bör dröja ytterligare 35 år innan det blir en avsittning med skada

 

[Michellan95]

Red igen i lördags efter några veckors ofrivilligt uppehåll.

Uppehållet kom sig av en avramling som inte gick superbra. Den lektionen reda jag en häst jag ridit allra mest. För det mesta går det bra, men ibland får hon lite feeling, skrämmer sig själv eller annat och tror att hon är rodeohäst. Jag brukar hinna få stopp på henne och sedan har vi lite diskussioner om hon har förtroende att galoppera eller inte.
Denna gången flög jag av rejält och landade tjusigt på rumpan. Eller tjusigt och tjusigt... det gjorde fan mer ont än att föda barn .
Lite diskussioner fram och tillbaka om ambulans skulle tillkallas, men jag kände inget konstigt mer än att jag fått en rejäl smäll och att det mest var mjukdelar som tagit rejält med stryk. Det blev ingen mer ridning den lektionen. Efter mycket om och men lyckades jag komma hem och sedan var jag sängliggande resten av helgen. Det gjorde ont som fan och jag drog till något i höftleden också. Nåja.. shit happends...
Tillbaka på jobbet på måndagen blev jag kraftigt ifrågasatt varför jag envisas med att rida. Jag lärde mig dock gå någorlunda under veckan så det var ju bra. Rumpan hade ett tjusigt blåsvart blåmärke över ena skinkan.

Haltande veckan var det sportlov där jag bor och på ridskolan var det teorivecka så det var ändå ingen ridning.
Veckan därefter avbokade jag lektionen för jag kände mig inte helt återställd och var orolig att inte har en bra balans om jag har för ont.

I lördags kunde jag inte hålla mig längre. Då fick det bära eller brista. Det går ju alltid att avbryta om det inte funkar. Jag fick absolut bästa häst, min älskade terapihäst. Han som jag egentligen inte ridit så mycket, men gosat med åren min dotter red honom.
Vi var bara två ekipage så det var lugnt och lyxigt. Vi började med att skritta fram ute runt hagar och lite andra väger. Herren är den bästa, men han är också väldigt tittig så han fick många anledningar att blåsa upp sig och fundera på saker och ting när det sprang ekorrat, flaxade upp fåglar, gömde sig en barnvagn i en kurva och värst av allt... en luftvärmepump på ett hus.
Vi överlevde och tillbaka i ridhuset jobbade vi på med formen, rakriktning och övergångar. Allt det där som låter lätt i teorin, men kan vara nog så krävande i verkligheten. Jag fick inte riktigt igång så fin energi som jag önskar i hästen, får man honom över energitröskeln är han magi. Nu var han "bara" fantastisk och höll en förhållandevis god form, även om han kom ur den lite i övergångarna.
Mot slutet gav min höft upp och jag kände att jag helt saknade kraft att hålla om yttersidan så då fick det bli lite skrittpaus och sen en fin avslutning.

Det var skönt att vara tillbaka i sadeln, och bästa gjorde ett fint jobb med att ta mig igenom det hela så jag kände mig trygg.
Om det egentligen var klokt att rida? Troligen inte, det känns fortfarande men mentalt var det definitivt värt det.

Nu tänker jag att det bör dröja ytterligare 35 år innan det blir en avsittning med skada

Ajajaj vilken otur! Skönt ändå att du är tillbaka i sadeln

 

[Hoarfrost]

Red igen i lördags efter några veckors ofrivilligt uppehåll.

Uppehållet kom sig av en avramling som inte gick superbra. Den lektionen reda jag en häst jag ridit allra mest. För det mesta går det bra, men ibland får hon lite feeling, skrämmer sig själv eller annat och tror att hon är rodeohäst. Jag brukar hinna få stopp på henne och sedan har vi lite diskussioner om hon har förtroende att galoppera eller inte.
Denna gången flög jag av rejält och landade tjusigt på rumpan. Eller tjusigt och tjusigt... det gjorde fan mer ont än att föda barn .
Lite diskussioner fram och tillbaka om ambulans skulle tillkallas, men jag kände inget konstigt mer än att jag fått en rejäl smäll och att det mest var mjukdelar som tagit rejält med stryk. Det blev ingen mer ridning den lektionen. Efter mycket om och men lyckades jag komma hem och sedan var jag sängliggande resten av helgen. Det gjorde ont som fan och jag drog till något i höftleden också. Nåja.. shit happends...
Tillbaka på jobbet på måndagen blev jag kraftigt ifrågasatt varför jag envisas med att rida. Jag lärde mig dock gå någorlunda under veckan så det var ju bra. Rumpan hade ett tjusigt blåsvart blåmärke över ena skinkan.

Haltande veckan var det sportlov där jag bor och på ridskolan var det teorivecka så det var ändå ingen ridning.
Veckan därefter avbokade jag lektionen för jag kände mig inte helt återställd och var orolig att inte har en bra balans om jag har för ont.

I lördags kunde jag inte hålla mig längre. Då fick det bära eller brista. Det går ju alltid att avbryta om det inte funkar. Jag fick absolut bästa häst, min älskade terapihäst. Han som jag egentligen inte ridit så mycket, men gosat med åren min dotter red honom.
Vi var bara två ekipage så det var lugnt och lyxigt. Vi började med att skritta fram ute runt hagar och lite andra väger. Herren är den bästa, men han är också väldigt tittig så han fick många anledningar att blåsa upp sig och fundera på saker och ting när det sprang ekorrat, flaxade upp fåglar, gömde sig en barnvagn i en kurva och värst av allt... en luftvärmepump på ett hus.
Vi överlevde och tillbaka i ridhuset jobbade vi på med formen, rakriktning och övergångar. Allt det där som låter lätt i teorin, men kan vara nog så krävande i verkligheten. Jag fick inte riktigt igång så fin energi som jag önskar i hästen, får man honom över energitröskeln är han magi. Nu var han "bara" fantastisk och höll en förhållandevis god form, även om han kom ur den lite i övergångarna.
Mot slutet gav min höft upp och jag kände att jag helt saknade kraft att hålla om yttersidan så då fick det bli lite skrittpaus och sen en fin avslutning.

Det var skönt att vara tillbaka i sadeln, och bästa gjorde ett fint jobb med att ta mig igenom det hela så jag kände mig trygg.
Om det egentligen var klokt att rida? Troligen inte, det känns fortfarande men mentalt var det definitivt värt det.

Nu tänker jag att det bör dröja ytterligare 35 år innan det blir en avsittning med skada

Aj! Hoppas det läker på bra till på lördag i alla fall

 

[Hoarfrost]

Måste fråga för att jag funderat på det här rätt ofta.

Känner ni i bland att ni liksom gillar en häst extra mycket, och då skärper er supermycket när ni rider dels för att ni vill så mycket att hästen ni rider ska gilla er, och dels för att det ska gå så bra att ridläraren vill ge er den hästen igen?
Eller är det mer att ni rider så bra ni kan och om ni och hästen passar ihop så blir det bara så?

 

[Michellan95]

Måste fråga för att jag funderat på det här rätt ofta.

Känner ni i bland att ni liksom gillar en häst extra mycket, och då skärper er supermycket när ni rider dels för att ni vill så mycket att hästen ni rider ska gilla er, och dels för att det ska gå så bra att ridläraren vill ge er den hästen igen?
Eller är det mer att ni rider så bra ni kan och om ni och hästen passar ihop så blir det bara så?

Alltså jag älskar ju lilla C, jag är helt förälskad i honom måste jag erkänna blir alldeles varm i hjärtat av honom

Vi har systemet att vi får önska häst inför vår ”4-veckors period” där vi förhoppningsvis rider samma häst hela perioden. Så det blir aldrig den där prestigen att jag måste visa mig duktig på just den hästen för att få rida den igen.
Men så är det ju det där med konkurrens bland hästarna, en del är mer populära än andra så vissa kan man önska sig 100ggr men inte få för 15 andra har också önskat sig just den hästen. Så själva ridningen är nog inte helt avgörande vilken häst man får på min ridskola.

I måndags när jag missade min ridning hade jag fått en ny häst för mig. Jag är inte jättenöjd med det hästvalet (skulle vilja rida en mer samarbetsvillig häst som håller hovarna i backen) och hade inte valt henne själv men så har jag känt förut och det har blivit bra så vi får se på måndag om jag fortfarande ska rida henne då hur det känns. Hitintills har jag tyckt om alla hästar jag har suttit på på ridskolan så jag är försiktigt positiv ändå.

Men jag tror ridningen helt klart blir påverkad efter vad man tycker om hästen. Har man en positiv inställning redan från backen till hästen så brukar det synas i sadeln.

 

[Miao]

Måste fråga för att jag funderat på det här rätt ofta.

Känner ni i bland att ni liksom gillar en häst extra mycket, och då skärper er supermycket när ni rider dels för att ni vill så mycket att hästen ni rider ska gilla er, och dels för att det ska gå så bra att ridläraren vill ge er den hästen igen?
Eller är det mer att ni rider så bra ni kan och om ni och hästen passar ihop så blir det bara så?

Jag, som är en nyss återvändande ridskoleryttare efter ett uppehåll från ridning på 20 år, rider så som jag känner att jag behöver för att få den specifika hästen jag rider att gå så bra som möjligt.

Jag vill alltså inte fastna i att rida en häst så mycket som möjligt bara för att jag gillar den, utan jag vill ha utmaningen i att rida så många hästar som möjligt för att försöka lära mig att rida många olika sorters hästar så bra som möjligt. Det tycker jag är den stora fördelen med ridskola, att man får testa på så många olika .

Måste även säga att återvända till ridningen är det roligaste jag gjort på länge, och i söndags fick jag t.o.m. rida PONNY för första gången på typ 30 år (började rida storhäst när jag var ca 13). Så himla kul

 

[Fabian In Memoria]

Måste fråga för att jag funderat på det här rätt ofta.

Känner ni i bland att ni liksom gillar en häst extra mycket, och då skärper er supermycket när ni rider dels för att ni vill så mycket att hästen ni rider ska gilla er, och dels för att det ska gå så bra att ridläraren vill ge er den hästen igen?
Eller är det mer att ni rider så bra ni kan och om ni och hästen passar ihop så blir det bara så?

Jag har ju problemet att jag gillar nästan alla hästar. Och jag vill ju alltid att det ska bli så bra som möjligt under våra förutsättningar. Men jag har släppt en hel del på kraven när jag rider islandshästar jfrt med storhästarna.

 

[Hoarfrost]

Jag tror att ridningen är lite avgörande hos oss, men inte som att "den rider bra och får därför rida den hästen, den rider den hästen dåligt och får inte rida den hästen". Min ridlärare tittar nog mycket på hur man rider och matchar med hästar som tycker om den sortens ridning, och samtidigt med att ge eleverna utmaningar som är lagom för just den eleven - eller ser någon svaghet som hon förstår att en viss häst skulle kunna hjälpa eleven att lösa.
Sen får man rida den hästen och två-tre andra tills hon ser att man är redo för nästa utmaning. I bland får man testa en större utmaning och i bland mindre.

Jag tänker till exempel på Bullen, som jag ju faktiskt tyckte var läskig för att jag inte kände att jag hade kontroll. Blev besviken varje gång jag skulle ha honom för att jag visste att jag skulle känna så och ha ont i händerna för han var så stark. Där var det dock jag som till slut sa till ridläraren att jag kände så men att jag ville lära mig rida honom utan att känna så och lära mig rida en energisk, springig, och stark häst. Nu är jag kär i honom och får glada fjärilar i magen varenda gång jag hänger med honom.

Likadant tror jag hon tänkte när hon matchade mig med Krullen. Jag sög på allt galopp, fattning, hålla igång galopp, mm. Jag behövde lära mig att rida med sitsen mer, att balansera mig ordentligt osv. Krullen gav mig noll och inget gratis och är dessutom lite rädd av sig. Inget jag var särskilt bekväm med då. Nu är vi ändå ett härligt team ihop och jag är alldeles lycklig när jag får hänga med honom.

Nu tror jag att jag har fått utmaningen Stampen för att få lära mig lotsa en lite gängligare vingligare individ. Lite ung och airhead. Lite bockigare och svårare att hitta balansen hand-skänkel på. Jag är egenligen lite osäker när det gäller bockningar, men känner mig inte särskilt rädd på Stampen. Det första hon frågade mig efter första lektionen på honom var "en utmaning?" och jag erkände att ja, svårt! men rolig utmaning.

Känns lite som att man får rida sin utmaning tills man är helt klar med den liksom. Krullen tror jag att jag fortfarande får rida för att han helt enkelt har det lite kämpigt med sin egen kropp i bland och jag har lärt mig vad jag behöver göra för att lösa det tillsammans med honom.

Jag gillar egentligen också typ alla hästar, det finns alltid något hos alla hästar som är unikt och intressant. Vissa hästar är man mer kompatibel med än andra. Men man måste också rida lite av de där okompatibla hästarna för att utvecklas.
Som @Miao skrev, det är ju lite det som är fördelen med ridskola. Man lär sig olika hästar med olika problem och olika lösningar. Får liksom ett gigantiskt verktygsbälte att jobba med.

 

[Michellan95]

Ridningen ikväll och idag gick tåget som det skulle
Haft lite ångest idag vid lunch, lite mycket i livet just nu och sedan fick jag migrän men tog migränmedicin i väldigt tidigt skede eftersom jag har migrän med aura så blir jag förvarnad när den är på väg. Tog ännu mer smärtlindring innan stallet och jag fick inte stoet som jag var tilldelad förra veckan (en av sakerna som spädde på min ångest idag att jag trodde att jag skulle få henne) utan jag fick jätten S.
Hon som hade S förra veckan när jag inte red hade avbokat idag och det var nog därför jag hamnade på honom. Får se vad jag får för häst näst-nästa vecka, ingen ridning utan teorivecka nästa vecka.

I alla fulla fall, vi red fram och han kändes fin i skritten, lite motig i traven och full katastrof i galoppen när vi var på volterna. Fy tusan vad han stoppade och slog mot skänkeln. Så himla tråkigt. Men så skulle vi galoppera på fyrkanten och S blir überstark och typ okontrollerbar istället vi bryter alla av till skritt och sedan in på volterna igen i andra varvet och exakt samma visa igen. Tvärnit, slå mot skänkel och vägra gallopera ens ett språng. Ut på fyrkanten och han fattar galopp på första fattningen. Klappar och berömmer men i detta varv bestämmer jag mig för att sätta mig i sadeln och faktiskt jobba honom och han kändes väldigt fin!

Själva övning var raktriktning på medellinjen och sedan på ena långsidan en båge och på den andra var det skänkelvikning.
Jobbade på ganska bra tycker jag. Han slår gärna upp huvudet och riktigt biter i bettet för att komma undan jobbet men jag tycker vi fick till det. Kändes bra i slutet och han fick jobba sig svettig och jag också

 

[McFlurry]

Måste fråga för att jag funderat på det här rätt ofta.

Känner ni i bland att ni liksom gillar en häst extra mycket, och då skärper er supermycket när ni rider dels för att ni vill så mycket att hästen ni rider ska gilla er, och dels för att det ska gå så bra att ridläraren vill ge er den hästen igen?
Eller är det mer att ni rider så bra ni kan och om ni och hästen passar ihop så blir det bara så?

Nej riktigt så känner jag aldrig. Jag försöker rida varje häst så bra jag kan och vill att hästen ska känna att jag är en trevlig typ. Har tex alltid med mig godis till hästarna och försöker fjäska in mig lite Sen kan jag prata med ridläraren och be om en viss häst. Men hon vet vilken min favorit är, Glassarhästen, så hon försöker alltid ge mig henne när det går. Dock är Glassarhästen en av de allra snällaste så hon får ofta gå med de mindre rutinerade ryttarna.

Sen red jag ju älskade W varje lektion i nästan 7 års tid fram tills att han togs bort pga ålder förra våren, han var liksom min på tisdagar. Och det är jag väldigt tacksam för att min ridlärare ordnade

 

[Hoarfrost]

Lektion i går på Krullen

Han gick lektionen innan, såg urspänd ut. Hoppade till för läktaren typ tusen gånger.

Satt upp på en mycket riktigt urspänd Krull. Gjorde det gamla vanliga. Skrittade på, inget annat alternativ fanns än att skritta på framåt. Lite mjuka böjda spår. Det lossnade inte alls så jag tänkte direkt att okej det kommer vara lite kämpigt i dag.

Vi började övningen ganska direkt i skritten trots att vi inte tagit tygeln riktigt än med 4 korta 8 långa 4 korta. Krullen var lite seg i sina reaktioner, förmodligen pga spändheten. Jag lät honom vara lite grann men hade ändå kravet att han ska göra som jag säger, lite jag är din förälder och vet vad som är bäst för dig när barnen inte vill göra något de skulle gagnas av typ
Jag fattade inte riktigt vad det var som gjorde att han hade så svårt, men lite var det som att han letade efter att jag skulle hämta honom med tygeln och hålla hans hand, men det var inte riktigt vad övningen gick ut på.
Vi kortade till slut tygeln väldigt långsamt, i typ 6-7 steg, bara liite liite i taget medan vi självständigt jobbade med 4-8-4 och lite böjda spår. Målet var inte att vi skulle ha kortat tygeln som vi brukar ha den i slutet av skrittövningen utan snarare att experimentera lite med hästen hur lång tygeln kunde vara när hästen själv letade upp lite stöd, hålla händerna stilla och inbjudande till att ta stöd, och att när man hittat den längden kanske stanna där lite, testa att korta bara med handställning mm.

Det var lite klurigt med Krullen iom att han kändes väldigt sådär att han letade efter att jag skulle hålla honom i handen men liksom letade efter stödet på fel ställe. Jag vet ju att lösningen ofta då är att driva på framåt men då var han liksom lite spänd och seg och blev mer spänd och seg av att jag inte fanns där för att hålla honom i handen.

Vi kämpade vidare och utvecklade övningen till trav, så från skritt kom vi fram i trav, red fyra korta åtta långa fyra korta och sen ner i skritt igen. Tyckte det kändes aningen bättre där men fortfarande lyckades jag inte riktigt få honom att nyfiket komma fram där lite med nosen och ta stöd och känna att det var bra. Spänningen släppte dock en aning där och han började i alla fall slappna av lite smått i överlinjen och framme vid bogarna.
Han började även kännas aningen mindre seg i reaktionerna så jag tyckte vi fick till fina 4-8-4or! Kanske att man kunde önskat en bättre 8a med lite mer sträckning men men.

Efter ett tag skulle vi fatta galopp efter en 4-8-4a. Jag var avslappnad balanserad och framåt, Krullen var avslappnad ish, balanserad och framåt. Ändå blev det pannkaka. Hela hans kropp surnade ihop och han vinglade iväg med mig på sitt sedvanliga sätt. Balanserade upp honom och fattade igen, samma sak.
Vi var nära ridläraren så hon sa att hon såg att han surnade ihop och det bästa för honom vore att liksom bara komma fram i den där galoppen så han kunde få slappna av i kroppen någon gång. Så jag körde lite "spelar ingen roll hur du gör det men nu ska du galoppera" och han fattade en spänd lite markbunden galopp som verkligen inte var det vackraste men jag kände samtidigt att han släppte lite av spändheten efter bara något halvt varv. I galoppen skulle vi fortsätta tänka 4-8-4 men jag gjorde inte det med Krullen utan fokuserade mer på att störa så lite som möjligt och se till att han galopperade på och inte bröt.
Efter ett tag bröt vi av till trav och gjorde några 4-8-4or i traven igen innan vi fattade igen. Mycket bättre fattning, kändes redan i traven att nu har något lossnat bättre. Inte den vackraste fattningen alls men väldigt mycket bättre och mer positiv.

Vi gjorde samma i andra varvet och det gick ännu lite bättre. Iom att jag gett mig f-n på att han själv skulle leta efter stödet så hade jag fortfarande inte kortat tygeln till det normala men nu kände jag att han kom fram till mitt bett (förmodligen pga han var mindre spänd och mer framåt och därför kunde leta stödet där framme). När han gjorde det ett par gånger kortade jag en sista gång för lektionen. Bara några cm men fortfarande inte så som jag brukar ha. Då var det som att han typ "Aha, vänta nu fattar jag?" och tog stödet där lite längre fram. I bland orkade han inte riktigt och liksom krullade ihop sig i någon form av gå med näsan mellan benen form, då lyfte jag bara händerna lite snabbt och så fort han bröt sig ur sin krullning släppte jag och drev på mer framåt och mjuknade. Han kallas inte Krullen för intet även om det var väldigt länge sedan han krullade ihop sig så där med mig.
Vi galopperade även i det här varvet och då blev han tyvärr spänd igen och ville inte riktigt böja sig runt min skänkel osv. Men han kom tillbaka direkt till det lite mer avslappnade och stödet längre fram så fort vi travade. Är rätt övertygad om att om jag hade fått galoppera en gång till i båda varven hade vi lyckats få till det där lite bättre.
Tyvärr hanns det inte med för det var dags att trava och skritta av dem.

Helt ok lektion med Krullen, jag grunnar på vad jag kunde gjort lite bättre och mina tankar går till skänkelvikningar kanske. Ridläraren tyckte i alla fall att jag hade lyckats bra och att det var stor skillnad mellan början och slutet av lektionen, men hon höll med om att hade vi haft kanske 10-20 minuter till hade vi fått till det mycket bättre.
Krullen är som vanligt bästaste hästen oavsett så det gör inget. Han hade en lite kämpig dag, jag löste det rätt så bra men inte hela vägen och han gjorde sitt bästa. Fina Krullen!

 

[Hoarfrost]

Lektion i går på Skäcken.

Alltså maken till upprörd häst Jag tänkte så fort jag såg att jag skulle ha henne att "uh oh... och det är vår...." Hon har alltid blivit väldigt känslig och lite småilsken och trilskig när det är vår och pälsfällartider osv.
Hon gick innan så jag var och tittade en stund och hon var surig på andra hästar och surig på ryttarens skänkel och allmänt spänd och stel. Tror hon var inne i sin värsta tjura-på-våren-fas eller något.

När jag skulle sitta upp var lite småtrilskig. Jag vet inte hur jag lyckades men när jag skulle hoppa till för att svinga mig upp blev det inget bra hopp så fick hoppa till igen. Inte acceptabelt sa Skäcken och högg efter mig. Typ "ska du upp får du fan vara lite smidig din dumma pilot". Efter det steppade hon runt lite när jag skulle upp men sen stod hon still och jag var mer noggrann upp och då var allt frid och fröjd

Skrittade iväg och fick känslan att här är det stelt och här är handbromsen i. Hon var absolut lydig för skänkel osv men det var liksom alltid med handbromsen i. Medan jag funderade på om det kunde vara pga våren, eller att hon var stel eller var red jag lite mjuka bågar och bad henne marschera på ordentligt. Länge sedan jag red henne och jag kände direkt att jag visste ungefär vad jag borde göra men att min timing inte var optimal för henne.

Vi red samma som vi gjort de senaste två veckorna. 4 korta, 8 långa, 4 korta. På Skäcken var det väldigt enkelt att göra det rätt så exakt iom att hon var väldigt lydig framåt och bakåt men jag vet inte... den där handbromskänslan gjorde att det kändes rätt stelt och inte riktigt lika bra. Försökte mest bjuda henne att liksom ta för sig framåt, för något stöd på bettet var det inte tal om. Det var motvalls och lite "men åh kan du sluta hålla på där uppe?"
Tyckte ändå att hon i korta stunder där när vi körde trav 484orna att hon liksom småsläppte det spända och var på väg att nosa lite på att hämta upp lite stöd i bettet men så kom det aldrig.
Upplevde lite att hon liksom både undvek bettet och att hon tryckte sig mot skänkeln när jag bad henne att tex böja sig lätt runt skänkeln i en volt.

Vi red in på volterna och där blev det om något värre. När vi sedan fattade galopp fick jag sitta och driva och driva för handbromsen var hopplöst fast och hon gick bara mot skänklarna och undvek bettet. Men som alltid var hon lydig och fortsatte galoppera på, men i en urfånig galopp som jag inte fattade hur jag skulle sitta i. Kändes typ som att sitta på en mycket liten båt i en storm med vågor som kastade runt mig åt alla möjliga håll...
Vi skulle sedan byta om volt ett par gånger, och när vi var i mitten av bytandet sakta av till trav, köra 484an och sen fatta igen. det gick helt okej men så fort vi hamnade i galoppen igen blev det så där motigt igen. Jag försökte hjälpa henne så gott jag kunde med massor ledande mjuka tygeltag osv men nope.
Tror det var på 4e varvet som jag tröttnade lite på att hon var så motig för framförande skänkeln, på att jag fick driva varenda steg och att hon ändå var i sin handbromsgalopp trots att jag kände lite att hon skulle vilja komma loss ur den. Så då lade jag till spöt, försökte timea det med hennes bakben och lyckades väldigt bra, för jösses vad jag inte behövde driva lika mycket efter det. Hennes galopp blev dessutom vettigare att sitta i och då kunde jag också hjälpa henne mer med att böja sin kropp lite mjukt. Då löstes även problemet att hon undvek bettet och sprang som en stjärnkikare och hon började söka stödet där. Visserligen lite ojämnt - det blev lite att hon tog stöd på en sida i taget men jag blev ändå rätt nöjd där att hon i alla fall blev lite mer... medgörlig på mina förslag

Efter galoppen red vi tre serpentiner kontinuerligt och skulle rida i trav vår 484a, i bland sakta av till skritt efter andra 4an och i bland fatta galopp. Vi fick anpassa oss lite efter de andra och efter vår häst. Jag valde att fokusera mer på att hjälpa henne att mjuka upp sidorna i serpentinen så där red jag enbart trav och skritt. Sen kunde jag i bland när jag kände att jag hade lite stöd i tygeln och hon hade kroppen rätt, fatta ut ur sista bågen till kortsidan. Det visade sig vara toppen för Skäcken. Det lossnade bara mer och mer och till slut tyckte jag att jag hade ett jämnt stöd i tygeln och att hon gärna ville ha det stödet, att hon mjuknat i sidorna och samtidigt då lugnat sig i hela kroppen och slappnade av mer i sitt arbete. Fattningarna blev till 90% bra fattningar med bra och framåt galopp efteråt. De som inte var bra var hundra procent mitt fel.

Vi galopperade lite till på volterna den här gången utan att byta volt, hon kändes väldigt annorlunda i galoppen där men jag fick verkligen rida för att hon skulle kunna hålla sig fin.

Sedan travade vi av. Givetvis hade hon nu äntligen lossnat kändes supertrevlig med tryggt och jämnt stöd på bettet (kanske litelite att hon låg på och blev stark där), superframåt och jättefin att öka, minska, byta gångart på. Inga problem inga handbromskänslor. Dessutom såg jag och kände att hon trampade på fint med bakbenen och att halsen var så där mysigt mjukt välvd framåt.

En kämpig lektion med Skäcken. Den kändes lite "off" men det kändes å andra sidan precis allt i går, hade nog en sådan dag. I går var jag rätt besviken på hur jag ridit och i dag ligger lite besvikelse kvar, vissa saker hade jag definitivt kunnat skärpa mig med. Men samtidigt när jag skriver inser jag ju att jag i början satt på en häst som gick emot, hade handbromsen i, var motvalls, undvek bettet, var stel och allmänt all over the place - och i slutet satt jag på en häst som var helt annorlunda med trevligt stöd i bettet, framåt, glad, fint avslappnad i kroppen och hade börjat jobba ordentligt.
Egentligen inte så pjåkigt? Fast jag hade velat komma dit tidigare på lektionen.