Bukefalos 30 år!

Nu är jag inte i ett förhållande men jag vill inte bo ihop med någon. Jag vill helt enkelt inte ha någon i min bostad mer än på tillfälliga besök. Jag vill heller inte dela disk, tvätt, städning, måltider, sovrum, räkningar, fordon etc. Jag vill ha mitt eget liv.

Sådär är det för mig också, men jag kan ändå känna ett litet stick av sorg i det. Kanske att jag också missar något annat, i form av en djupare samhörighet, när jag väljer att ha det såhär.
 
Sådär är det för mig också, men jag kan ändå känna ett litet stick av sorg i det. Kanske att jag också missar något annat, i form av en djupare samhörighet, när jag väljer att ha det såhär.
Ja, visst så kanske det är. Jag har dock testat, jag har haft flera långvariga samboförhållanden varav ett med bonusbarn. När jag bor själv är det dock som att jag äntligen kan andas ordentligt och slappna av, leva i mitt eget tempo utan att hjärnan måste pejla av omgivningen hela tiden.
 
Man kan ju passa ihop på massor av andra sätt, utan att göra det just i fråga om faktorn "bo ihop".

Sen är det väl olika i vilken grad man anser att "bo ihop" ska vara en nödvändighet eller inte för att man ska betrakta relationen ska vara tillräckligt bra enligt ens egna målbild. En hel del människor har säkert "bo ihop" som en deal breaker, men det betyder ju inte att det har den digniteten för alla. Och då behöver det inte vara en sämre relation för dem.
Bo ihop känns var ju standard förr och säkert fortfarande i vissa kretsar men så vanligt det är med singelhushåll i Sverige så är ju den normen påväg bort tror jag.
 
Jag säger inte att det inte kan fungera för en del.

Men en del argument här i tråden känns som att partnern inte respekterar att man vill göra vissa saker (egentid, hobbys och liknande) för att partnern vill umgås hela tiden och därför bor man hellre själv. Om jag vill göra mer än min man vill, om jag vill umgås mer än han vill så tvingar jag ju mig inte på honom utan ringer en vän eller gör nåt på egen hand. Jag hade varit en rätt dålig partner om det enda sättet han kunde få vara sig själv (inkl ensamtid och tid för hobbys) var om vi inte bodde ihop.

Vi verkar ha läst helt olika trådar.
Det här handlar ju om att ts partner inte orkar åka till henne utan förväntar sig att hon ska spendera hela sina helger där 😅
 
Min man är alltid nöjd. Om jag är upptagen hela helgen så sitter han nöjd vid sin dator och går till gymmet. Om jag vill hitta på nåt så är han pigg på det med. Bara det inte blir för mycket. Men eftersom jag också vill ta det lugnt och vara ensam så blir det balanserat.
Då har du en trygg och självständig man och ska va glad över det om du visste hur många cry babies till män det finns där ute många på den nivån att dom blir avundsjuka på att deras egna barn får mer uppmärksamhet.
 
Sådär är det för mig också, men jag kan ändå känna ett litet stick av sorg i det. Kanske att jag också missar något annat, i form av en djupare samhörighet, när jag väljer att ha det såhär.

Jag känner ingen skillnad alls i samhörigheten som sambo eller särbo.
Däremot känner jag en enorm skillnad i friheten och mår så otroligt mycket bättre själv.
Detta trots att ingen av mina sambos har varit kvävande eller svåra att leva med. Jag vill helt enkelt bara ha mitt eget hem.
 
Jag säger inte att det inte kan fungera för en del.

Men en del argument här i tråden känns som att partnern inte respekterar att man vill göra vissa saker (egentid, hobbys och liknande) för att partnern vill umgås hela tiden och därför bor man hellre själv. Om jag vill göra mer än min man vill, om jag vill umgås mer än han vill så tvingar jag ju mig inte på honom utan ringer en vän eller gör nåt på egen hand. Jag hade varit en rätt dålig partner om det enda sättet han kunde få vara sig själv (inkl ensamtid och tid för hobbys) var om vi inte bodde ihop.

Åtminstone för mig så handlar det inte om att en partner skulle vilja umgås mer än jag vill och inte respekterar min egentid - givetvis ska man kunna ha den egentid man vill oavsett man är sambo eller särbo! Däremot så vill jag inte ha det som mer eller mindre automatiskt kommer med samboskap: Gemensam bostad, (delvis) gemensamma räkningar, gemensamma måltider, sova ihop alltid, hela tiden ha en annna människa inpå mig och ett uttalat eller outtalat krav på att tala om var jag är, vart jag ska och vad jag gör. Jag vill vara FRI, vill inte ha den sortens relation som låser in mig på det sättet. Däremot har jag gärna en relation för samvaro när båda vill, spontana och planerade aktiviteter, sex, semestrar etc. Ska jag någonsin ha en varaktig relation igen så tänker jag ABSOLUT plocka russinen ur kakan och vara särbo!
 
Då har du en trygg och självständig man och ska va glad över det om du visste hur många cry babies till män det finns där ute många på den nivån att dom blir avundsjuka på att deras egna barn får mer uppmärksamhet.

En sån hade jag aldrig stått ut med. Då hade jag hellre varit singel.
 
Vi verkar ha läst helt olika trådar.
Det här handlar ju om att ts partner inte orkar åka till henne utan förväntar sig att hon ska spendera hela sina helger där 😅

Det var väl så att ts partner har djur?

Oavsett så behöver ts fundera på hur hon vill leva sitt liv. Vill hon inte vara borta varje helg (låter förskräckligt tycker jag!) så är det ju något hon får bestämma sig för att sluta med det.
 
Det var väl så att ts partner har djur?

Oavsett så behöver ts fundera på hur hon vill leva sitt liv. Vill hon inte vara borta varje helg (låter förskräckligt tycker jag!) så är det ju något hon får bestämma sig för att sluta med det.

Ja men då får man ju lösa djurvakt eller ses kortare tid.
Jag har också djur, inget som stått ivägen för att åka ner till min partner tidigare.
 
Åtminstone för mig så handlar det inte om att en partner skulle vilja umgås mer än jag vill och inte respekterar min egentid - givetvis ska man kunna ha den egentid man vill oavsett man är sambo eller särbo! Däremot så vill jag inte ha det som mer eller mindre automatiskt kommer med samboskap: Gemensam bostad, (delvis) gemensamma räkningar, gemensamma måltider, sova ihop alltid, hela tiden ha en annna människa inpå mig och ett uttalat eller outtalat krav på att tala om var jag är, vart jag ska och vad jag gör. Jag vill vara FRI, vill inte ha den sortens relation som låser in mig på det sättet. Däremot har jag gärna en relation för samvaro när båda vill, spontana och planerade aktiviteter, sex, semestrar etc. Ska jag någonsin ha en varaktig relation igen så tänker jag ABSOLUT plocka russinen ur kakan och vara särbo!

Ja, det är verkligen guld!
Ingen vardag som handlar om vem som ska städa, diska, handla osv. Jag kan komma hem och vara pisstrött och tjurig utan att behöva reta mig på helt oväsentliga småsaker.

Gillar att sakna och längta lite, att det känns speciellt när man ses och har kvalitetstid ihop. Blir sjukt bra sex då också som en till bonus 😁
 
Jag hade aldrig ställt upp på det där. Själva vitsen med att vara särbo är ju just att man inte ska behöva sitta ihop 24/7? Jag har inget förhållande nu, men kan inte tänka mig något annat än att vara särbo i framtiden. Jag är lite i TS partners sits i och med att jag också har djur (hemma) som inte är superenkla att ordna djurvakt åt (häst, har inga hästintresserade/hästkunniga personer i min närhet). Men jag hade aldrig krävt att den andre skulle tillbringa all sin lediga tid med mig/hos mig. Då kan man ju lika gärna vara sambo då?

Jag skulle så klart kunna ses hos den andre lika ofta som han hade varit hos mig förutsatt att människan bor så nära att jag kan åka hem på kvällen, men övernattning hade fått ske hos mig, i alla fall när hästarna är inne om nätterna.

I ditt läge känns din särbo som en barnslig rövhatt som vill straffa dig för att du inte ville vara sambo med honom. Jag hade nog övervägt mer om jag verkligen skulle vara ihop med honom överhuvudtaget, än själva särborelationen faktiskt.
 

Liknande trådar

Hästnyheter

Bukefalos, Radannonser

Allmänt, Dagbok

Barn

Hund

Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp