Nu är jag inte i ett förhållande men jag vill inte bo ihop med någon. Jag vill helt enkelt inte ha någon i min bostad mer än på tillfälliga besök. Jag vill heller inte dela disk, tvätt, städning, måltider, sovrum, räkningar, fordon etc. Jag vill ha mitt eget liv.
Sådär är det för mig också, men jag kan ändå känna ett litet stick av sorg i det. Kanske att jag också missar något annat, i form av en djupare samhörighet, när jag väljer att ha det såhär.