Separation

[Zinfernia]

Jag fattar att det kan kännas bra i stunden att fräsa ifrån men i det långa loppet tjänar man själv på att lägga band på sig eftersom man då skapar bättre förutsättningar för både sig själv, och sina barn. Vad man än tycker om personen så är det någon som man behöver ha att göra med i många år framöver, om man har små barn.

Som ett par är man ofta van vid att det är ok att vara lite bitsk eftersom man vet med sig att man hör ihop och har en lojalitet mot varandra, den andra personen finns kvar. Har man separerat så är den samhörigheten borta och smågrejer leder lättare till splittring. Det är min erfarenhet i alla fall.

Särskilt om barnen råkar i någon form av svårigheter, såsom sjukdom, diagnoser eller mobbning så behöver man arbeta tillsammans för barnens bästa och då kan det kännas gott att känna att man har lagt en bra grund för det.

Jag är verkligen inte perfekt själv men min ledstjärna har alltid varit att när banen är vuxna så ska jag kunna känna att jag från min sida gjort mitt bästa för att ha en god relation med deras andra förälder.

Men jag fattar naturligtvis att du blir irriterad!

Vilket onödigt pekpinne-inlägg. @Kristall10 sköter sig fläckfritt i mina ögon och håller precis rätt nivå mot exet så hon behöver verkligen inte en lång radda text med hur hon borde bete sig nu när situationen är som den är.

 

[TinyWiny]

Jag fattar att det kan kännas bra i stunden att fräsa ifrån men i det långa loppet tjänar man själv på att lägga band på sig eftersom man då skapar bättre förutsättningar för både sig själv, och sina barn. Vad man än tycker om personen så är det någon som man behöver ha att göra med i många år framöver, om man har små barn.

Som ett par är man ofta van vid att det är ok att vara lite bitsk eftersom man vet med sig att man hör ihop och har en lojalitet mot varandra, den andra personen finns kvar. Har man separerat så är den samhörigheten borta och smågrejer leder lättare till splittring. Det är min erfarenhet i alla fall.

Särskilt om barnen råkar i någon form av svårigheter, såsom sjukdom, diagnoser eller mobbning så behöver man arbeta tillsammans för barnens bästa och då kan det kännas gott att känna att man har lagt en bra grund för det.

Jag är verkligen inte perfekt själv men min ledstjärna har alltid varit att när banen är vuxna så ska jag kunna känna att jag från min sida gjort mitt bästa för att ha en god relation med deras andra förälder.

Men jag fattar naturligtvis att du blir irriterad!

Ja tänk så många kvinnor som har tänkt som du och så många som kommer tänka som du. Helt i onödan. Ingen kan bära en relation åt någon annan och att försöka göra det skadar en mycket.

Om båda föräldrarna är föräldrar är det inga problem. Då gör båda det bästa för barnen. Någon relation behöver föräldrarna däremot inte alls ha. Tvärtom är det viktigt att inse att relationen är över. Normal artighet mot varandra och kärlek till barnen är nog.

Jag önskar att jag inte hade lagt någon energi överhuvudtaget på barnens pappa efter separationen. Jag önskar att jag hade lagt den energin på att må väl själv. Läka mig själv. Jag önskar att jag inte hade slätat över, försvarat och förklarat och inbillat mina barn att det inte var så som de upplevde det. Jag inser nu att det var så fel så fel men jag gjorde det för att jag önskade så högt att de skulle ha en bra relation med sin pappa och jag trodde att det jag gjorde skulle underlätta och möjliggöra det.

Nej. Fler kvinnor borde göra som @Kristall10 .Säga ifrån och inte fortsätta agera dörrmatta.

 

[Zinfernia]

Ja tänk så många kvinnor som har tänkt som du och så många som kommer tänka som du. Helt i onödan. Ingen kan bära en relation åt någon annan och att försöka göra det skadar en mycket.

Om båda föräldrarna är föräldrar är det inga problem. Då gör båda det bästa för barnen. Någon relation behöver föräldrarna däremot inte alls ha. Tvärtom är det viktigt att inse att relationen är över. Normal artighet mot varandra och kärlek till barnen är nog.

Jag önskar att jag inte hade lagt någon energi överhuvudtaget på barnens pappa efter separationen. Jag önskar att jag hade lagt den energin på att må väl själv. Läka mig själv. Jag önskar att jag inte hade slätat över, försvarat och förklarat och inbillat mina barn att det inte var så som de upplevde det. Jag inser nu att det var så fel så fel men jag gjorde det för att jag önskade så högt att de skulle ha en bra relation med sin pappa och jag trodde att det jag gjorde skulle underlätta och möjliggöra det.

Nej. Fler kvinnor borde göra som @Kristall10 .Säga ifrån och inte fortsätta agera dörrmatta.

Helt enig! Föräldrar får, med några undantag, den relation till sina barn de förtjänar. På gott och ont.

Och är vi inte riktigt dödströtta på att mammor alltid förväntas vara oljan som gör att familjerelationer flyter så smidigt som möjligt medan pappor ursäktas i absurdum?! Mammor får pekpinnar om de ryter ifrån, de ska vara behagliga och tillmötesgående även i separationer medan pappornas relation till barnen aaaabsolut inte får påverkas negativt. Suck.

 

[Bulldoozer]

Ja, ingen aning. Så här småsint har han då aldrig varit förut.
Eller så kom han bara på att han behövde klippa naglarna

Alltså min teori är att han faktiskt försöker trigga dig med flit på en reaktion, det låter helt löjligt att hålla på att tjafsa om småsaker med en ex partner man redan har betett sig som en rövhatt emot..

Kanske är hans manliga ego sårat av att du hittills visat att du klarar dig bra själv .

 

[monster1]

Ja, ingen aning. Så här småsint har han då aldrig varit förut.
Eller så kom han bara på att han behövde klippa naglarna

Jag gissar på det senare, antagligen tänkte han inte alls.

Några små hämnder kan man ju få kosta på sig tycker jag när man blir plötsligt lämnad. Själv tog jag den bästa osthyveln (vi var både överens om dess förträfflighet) och hans bästa kniv (en helt vanlig fiskarskökskniv). Det lever jag gott på än idag, varje gång jag använder dem tänker jag "he, he". Fastän jag idag är väldigt glad att det tog slut och det är över 20 år sedan. Lite småaktig kan man väll få vara?

 

[TinyWiny]

Alltså min teori är att han faktiskt försöker trigga dig med flit på en reaktion, det låter helt löjligt att hålla på att tjafsa om småsaker med en ex partner man redan har betett sig som en rövhatt emot..

Kanske är hans manliga ego sårat av att du hittills visat att du klarar dig bra själv .

Det tror inte jag. Jag tror att han inte tänker alls utan anser att han har rätt att göra som han gör.

 

[Zinfernia]

Alltså min teori är att han faktiskt försöker trigga dig med flit på en reaktion, det låter helt löjligt att hålla på att tjafsa om småsaker med en ex partner man redan har betett sig som en rövhatt emot..

Kanske är hans manliga ego sårat av att du hittills visat att du klarar dig bra själv .

Nästa gång han vill ha något i samma låga prisklass kan vi hjälpa @Kristall. Tänk vad förvånad han skulle bli om han fick 50 stycken stekspadar på posten, skickade från alla möjliga delar av Sverige

 

[FeatherCloud]

Jag fattar att det kan kännas bra i stunden att fräsa ifrån men i det långa loppet tjänar man själv på att lägga band på sig eftersom man då skapar bättre förutsättningar för både sig själv, och sina barn. Vad man än tycker om personen så är det någon som man behöver ha att göra med i många år framöver, om man har små barn.

Som ett par är man ofta van vid att det är ok att vara lite bitsk eftersom man vet med sig att man hör ihop och har en lojalitet mot varandra, den andra personen finns kvar. Har man separerat så är den samhörigheten borta och smågrejer leder lättare till splittring. Det är min erfarenhet i alla fall.

Särskilt om barnen råkar i någon form av svårigheter, såsom sjukdom, diagnoser eller mobbning så behöver man arbeta tillsammans för barnens bästa och då kan det kännas gott att känna att man har lagt en bra grund för det.

Jag är verkligen inte perfekt själv men min ledstjärna har alltid varit att när banen är vuxna så ska jag kunna känna att jag från min sida gjort mitt bästa för att ha en god relation med deras andra förälder.

Men jag fattar naturligtvis att du blir irriterad!

Man behöver kunna få sätta gränser utan att det för den sakens skull innebär att tex ens barn kommer i kläm. Låter som att @Kristall10 balanserar det utmärkt. Även exet behöver bidra till samarbete och det kan uppenbarligen behöva påminnas om det ibland.

 

[Kristall10]

Nästa gång han vill ha något i samma låga prisklass kan vi hjälpa @Kristall. Tänk vad förvånad han skulle bli om han fick 50 stycken stekspadar på posten, skickade från alla möjliga delar av Sverige

Alltså Buke är underbart! Jag är så oerhört tacksam för all eran pepp och ert stöd. Det betyder mer än ni tror

 

[FeatherCloud]

Ja, ingen aning. Så här småsint har han då aldrig varit förut.
Eller så kom han bara på att han behövde klippa naglarna

När mitt ex skulle flytta packade han NOLL i förväg. Jag tjatade och bad om han skulle börja för att vi skulle kunna diskutera och dela upp sånt som inte var uppenbart hans eller mitt. Han började tillslut packa litegrann från köket. Resten gjorde han under tre dagar när jag och barnen reste bort medan han flyttade ut. Han glömde enormt mycket som jag sen fick gå och packa ner åt honom. Nästan ett år efter flytten kom han och bad att få en jäkla marmorkavel som han hävdade var hans. Han fick den INTE, kan jag säga.

Jag hittar nu tre år senare fortfarande grejer efter honom, senast arvegods av förmodat stort sentimentalt värde som han alltså inte hade en aning om att det fanns kvar hos mig.

Tillägg: och vi har och har hela tiden sedan separationen haft ett bra samarbete kring barnen. Trots att jag tycker att han skötte flytten uselt och beter sig tanklöst kring en hel del. När det händer är jag tydlig med det + att jag har strategier för att hantera det (typ: alltid skriftlig kommunikation om viktiga saker). Och gentemot barnen samma sak, tydlig men inte elak eller skitsnackande.

 

[Kristall10]

Det tror inte jag. Jag tror att han inte tänker alls utan anser att han har rätt att göra som han gör.

Ja när jag ifrågasatte hans beteende så svarade han bara ”Ja men jag frågade ju bara”.

 

[Görel]

Jag fattar att det kan kännas bra i stunden att fräsa ifrån men i det långa loppet tjänar man själv på att lägga band på sig eftersom man då skapar bättre förutsättningar för både sig själv, och sina barn. Vad man än tycker om personen så är det någon som man behöver ha att göra med i många år framöver, om man har små barn.

Som ett par är man ofta van vid att det är ok att vara lite bitsk eftersom man vet med sig att man hör ihop och har en lojalitet mot varandra, den andra personen finns kvar. Har man separerat så är den samhörigheten borta och smågrejer leder lättare till splittring. Det är min erfarenhet i alla fall.

Särskilt om barnen råkar i någon form av svårigheter, såsom sjukdom, diagnoser eller mobbning så behöver man arbeta tillsammans för barnens bästa och då kan det kännas gott att känna att man har lagt en bra grund för det.

Jag är verkligen inte perfekt själv men min ledstjärna har alltid varit att när banen är vuxna så ska jag kunna känna att jag från min sida gjort mitt bästa för att ha en god relation med deras andra förälder.

Men jag fattar naturligtvis att du blir irriterad!

Jag har i mitt tidigare arbete på familjerätten träffat på många mödrar som försökt att agera så. Och när pappan fortsätter att pressa och trycka på så har de tänkt att de inte har varit tillräckligt följsamma och lagt sig ännu mer platta. Medan papporna utnyttjat situationen och gått på ännu mer. Det ligger inte på mammorna att jobba på att hålla en god relation med en pappa som inte vill göra det. Om den andra föräldern obstruerar och håller på så är det bästa att vara vänlig och fyrkantig. Vill denne inte mötas som en vuxen person är det dennes förlust. Har sett så många situationer där mamma och barn försöker anpassa sig till en pappa som ser sig själv i huvudrollen och inte insett att det är barnens bästa som är det viktigaste, inte en vuxen mans situation. Och jag skriver medvetet pappor då jag inte stött på fenomenet i familjer med två mammor.

Jag tycker att ts verkar ha ett sunt och vettigt förhållningssätt till mannen så som situationen ser ut just nu!

 

[monster1]

Ja när jag ifrågasatte hans beteende så svarade han bara ”Ja men jag frågade ju bara”.

en klassiker

 

[monster1]

När mitt ex skulle flytta packade han NOLL i förväg. Jag tjatade och bad om han skulle börja för att vi skulle kunna diskutera och dela upp sånt som inte var uppenbart hans eller mitt. Han började tillslut packa litegrann från köket. Resten gjorde han under tre dagar när jag och barnen reste bort medan han flyttade ut. Han glömde enormt mycket som jag sen fick gå och packa ner åt honom. Nästan ett år efter flytten kom han och bad att få en jäkla marmorkavel som han hävdade var hans. Han fick den INTE, kan jag säga.

Jag hittar nu tre år senare fortfarande grejer efter honom, senast arvegods av förmodat stort sentimentalt värde som han alltså inte hade en aning om att det fanns kvar hos mig.

Tillägg: och vi har och har hela tiden sedan separationen haft ett bra samarbete kring barnen. Trots att jag tycker att han skötte flytten uselt och beter sig tanklöst kring en hel del. När det händer är jag tydlig med det + att jag har strategier för att hantera det (typ: alltid skriftlig kommunikation om viktiga saker). Och gentemot barnen samma sak, tydlig men inte elak eller skitsnackande.

Alltså att han vågade fråga efter en MARMORkavel, jag menar den kan ju komma emot en i vilken hastighet som helst.

 

[Zinfernia]

Alltså Buke är underbart! Jag är så oerhört tacksam för all eran pepp och ert stöd. Det betyder mer än ni tror

Det är nog Buke som ska tacka dig, för att du är så öppen, modig och förnuftig! Jag har inte gått igenom det du genomlider nu men jag brukar ändå känna mig personligen stärkt när människor vågar berätta om sina värsta upplevelser där det samtidigt är så tydligt att det finns en väg framåt

Jag kan mycket väl tänka mig att andra som är eller inom en snar framtid kommer att vara i en situation likt din gärna skulle läsa den här tråden och dina ord flera gånger om för att själva känna att det kommer att bli bra i slutändan

 

[TinyWiny]

Jag har i mitt tidigare arbete på familjerätten träffat på många mödrar som försökt att agera så. Och när pappan fortsätter att pressa och trycka på så har de tänkt att de inte har varit tillräckligt följsamma och lagt sig ännu mer platta. Medan papporna utnyttjat situationen och gått på ännu mer. Det ligger inte på mammorna att jobba på att hålla en god relation med en pappa som inte vill göra det. Om den andra föräldern obstruerar och håller på så är det bästa att vara vänlig och fyrkantig. Vill denne inte mötas som en vuxen person är det dennes förlust. Har sett så många situationer där mamma och barn försöker anpassa sig till en pappa som ser sig själv i huvudrollen och inte insett att det är barnens bästa som är det viktigaste, inte en vuxen mans situation. Och jag skriver medvetet pappor då jag inte stött på fenomenet i familjer med två mammor.

Jag tycker att ts verkar ha ett sunt och vettigt förhållningssätt till mannen så som situationen ser ut just nu!

Det är så förbannat sorgligt. Jag vill inte att någon annan ska känna sig skyldig som jag gjorde och göra sig skyldig till det jag gjorde. Jag säger aldrig till någon kvinna att de ska försöka mer. Tvärtom och jag säger alltid till alla som går isär att de måste fatta att relationen är över. Nu är de två vuxna som ska se till sina barns bästa och det gör de bäst utan att tro att de ska kunna ha en relation.

Jag har faktiskt fått höra att jag och min sambo är förebilder för relationen med våra ex men det har missuppfattats. Vi har ingen relation med våra ex som endel har trott och själva strävat efter. Vi är bara normalt artiga och trevliga. Det har fallit en och annan sten från några axlar när det har stått klart för dem att ingen relation behövs. Tvärtom är det lättare att inte ha det.

 

[Hermelin]

Jag tänker absolut inte vara omöjligt. Självklart ska inte barnen komma i kläm på något sätt. Men någon måtta får det vara på dumheterna.
Jag har dessutom förklarat för barnen att just nu är jag ”lite” arg och besviken på pappa eftersom han bara flyttade sådär helt plötsligt och att jag därför inte vill ha mer kontakt än nödvändigt. Men att det kommer att kännas bättre så småningom.
Dom förstår det och jag har även sagt till dom att bara för att jag är besviken på pappa så behöver inte dom vara det. Att det inte är någon tävling mellan oss vem som är bäst och att pappa har gjort så gott han kunnat och det han trodde var rätt.
Jag pratar inte negativt om pappan när barnen är med och jag försöker uppmuntra dom att vara där och fråga om deras nya rum osv. Så jag tycker absolut att jag sköter min del så bra jag bara kan.

Fantastisk hantering! Skolboksexempel. Det här kommer du och barnen att lösa galant.

 

[Eurydome]

Jag har i mitt tidigare arbete på familjerätten träffat på många mödrar som försökt att agera så. Och när pappan fortsätter att pressa och trycka på så har de tänkt att de inte har varit tillräckligt följsamma och lagt sig ännu mer platta. Medan papporna utnyttjat situationen och gått på ännu mer. Det ligger inte på mammorna att jobba på att hålla en god relation med en pappa som inte vill göra det. Om den andra föräldern obstruerar och håller på så är det bästa att vara vänlig och fyrkantig. Vill denne inte mötas som en vuxen person är det dennes förlust. Har sett så många situationer där mamma och barn försöker anpassa sig till en pappa som ser sig själv i huvudrollen och inte insett att det är barnens bästa som är det viktigaste, inte en vuxen mans situation. Och jag skriver medvetet pappor då jag inte stött på fenomenet i familjer med två mammor.

Jag tycker att ts verkar ha ett sunt och vettigt förhållningssätt till mannen så som situationen ser ut just nu!

Jag tycker inte att någonting i ditt inlägg motsäger vad jag skriver. Jag vet att du har en lång erfarenhet inom familjerätten men jag tänker att de du träffar är där av en anledning, att de har problem som de inte kan lösa själva. Ganska många kommer inte till familjerätten för de har inte så stora problem att samarbeta som de du träffar har. Så de du träffar är kanske inte representativa för par generellt.

Jag förstår att detta kan var ett känsligt ämne allmänt, då många kanske sitter med egna såriga erfarenheter eller har behövt stå vid sidan av och se på, så jag förtydligar för säkerhets skull att jag alltså inte pratar om att lägga sig platt och anpassa sig intill omöjlighetens gräns inför ex som är obstruerar, förstör och är omöjliga, eller för den delen som utsätter sina familjemedlemmar för psykisk och fysisk misshandel (som någon hänvisade till).

Jag pratar inte heller om att gå med på att hamna i en dålig ekonomisk situation för att man inte vill bråka, t ex gå med på ofördelaktiga överenskommelser gällande bodelning, skulder eller vad det nu kan vara.

Jag pratar om att hitta sin värdering och sitt långsiktiga mål i relationen till en person som man på något sätt faktiskt måste förhålla sig till under ett antal år vare sig man vill eller ej. Att på sitt håll, inom rimlighetens gräns, göra vad man kan för att som sagt skapa goda förutsättningar för sig själv och för sina barn.

Gör man det så kanske man hamnar på så goda speaking terms så att man om några år kan samarbeta kring barnet som har det svårt i skolan. Eller kanske man ställde upp och hämtade på hockeyträningen när det körde ihop sig för den andra föräldern, så då kan man i sin tur fråga om det någon gång skulle krisa för en själv.

Man har som bekant ingen kontroll över andras beteende, bara sitt eget. Att separera är väl nästan alltid omvälvande på ett eller annat sätt och det kan ta ett tag att landa, för båda. Och efter något/några år landar väl en del bäst i förhållningssättet "vänlig och fyrkantig" och andra i "vänlig och lite mer flexibel".

Jag arbetar inte inom familjerätten men jag är en människa med egna erfarenheter och med vänner och bekanta och har sett en del ändå, även om jag då alltså inte har samma inifrånperspektiv som du har. Och jag ser en del tjuvnyp och tendenser att "ge igen" och det gynnar ju ingen, allra minst en själv.

TS - jag tycker precis som många andra att du verkar hantera detta jättebra. Mitt inlägg var en reflektion på ett inlägg där det helt förståeligt pyste ut irritation och att jag ville ge ett lite annat perspektiv än vad som kommer från en del andra inlägg.

 

[TinyWiny]

Jag tänker absolut inte vara omöjligt. Självklart ska inte barnen komma i kläm på något sätt. Men någon måtta får det vara på dumheterna.
Jag har dessutom förklarat för barnen att just nu är jag ”lite” arg och besviken på pappa eftersom han bara flyttade sådär helt plötsligt och att jag därför inte vill ha mer kontakt än nödvändigt. Men att det kommer att kännas bättre så småningom.
Dom förstår det och jag har även sagt till dom att bara för att jag är besviken på pappa så behöver inte dom vara det. Att det inte är någon tävling mellan oss vem som är bäst och att pappa har gjort så gott han kunnat och det han trodde var rätt.
Jag pratar inte negativt om pappan när barnen är med och jag försöker uppmuntra dom att vara där och fråga om deras nya rum osv. Så jag tycker absolut att jag sköter min del så bra jag bara kan.

Min fetning. Jag tror att det är viktigt. Det gör det legalt för barnen att känna. En separation är lite som ett dödsfall. Man "får" inte vara arg för separationen/på den som dött utan bara ledsen på sin höjd men det får man visst! Man ska känna det man känner och inte trycka bort känslorna eller försöka förvandla dem till "tillåtna" känslor. Även om män numera mer sällan skiljer sig även från barnen så är det stort för ett barn när en separation sker. Oavsett när hur och varför och oavsett vem som lämnar och oavsett om det blir bättre eller sämre efter så är det en förändring de måste hantera trots att de sällan eller aldrig får veta sanningen om varför det blev så eftersom de faktiskt inte har med orsaken att göra så påverkar det dem och att du då är ärlig med dina känslor är viktigt. Många många är de som försöker dölja att de är ledsna/arga/besvikna/annat för att vi har fått itutat oss att vi ska dölja det och framförallt för våra barn men är det så sunt? Jag tror inte det.
Självklart ställer man sig inte och öser galla över deras förälder men att få veta att mamma också känner tror jag är bra. Att få gråta tillsammans även om man på ett vis gråter för så väldigt olika saker kan vara befriande samtidigt som det stärker banden. Att som barn få säga att den andre föräldern är dum utan att den förälder hen pratar med försöker släta över som jag gjorde (som jag ångrar det ) eller förstärka som endel andra gör utan bara konstatera att hen känner som hen gör tror jag att jätteviktigt.

 

[Eurydome]

Det är så förbannat sorgligt. Jag vill inte att någon annan ska känna sig skyldig som jag gjorde och göra sig skyldig till det jag gjorde. Jag säger aldrig till någon kvinna att de ska försöka mer. Tvärtom och jag säger alltid till alla som går isär att de måste fatta att relationen är över. Nu är de två vuxna som ska se till sina barns bästa och det gör de bäst utan att tro att de ska kunna ha en relation.

Jag har faktiskt fått höra att jag och min sambo är förebilder för relationen med våra ex men det har missuppfattats. Vi har ingen relation med våra ex som endel har trott och själva strävat efter. Vi är bara normalt artiga och trevliga. Det har fallit en och annan sten från några axlar när det har stått klart för dem att ingen relation behövs. Tvärtom är det lättare att inte ha det.

Med relation menar jag när två personer på något sätt behöver förhålla sig till varandra eftersom de har gemensamt intresse (barnen). Inte att man är kompisar/vänner/partners, går ut och fikar, har gemensamma middagar eller åker på semester tillsammans.