sitter i en grop av självömkan...

[MCP]

...och kan inte ta mig upp, känns det som...


För ungefär ett år sedan började jag springa sådär smått. Jag, latmasken som aaaaldrig skulle börja med något sådant. Vartefter har ju konditionen blivit bättre, men även den ena "krämpan" efter den andra har dykt upp.. benhinneinflamation, skoskav, spänningar på div. olika ställen, kramper o.s.v. men eftersom jag kommit att tycka om springandet har jag arbetat mig igenom den ena efter den andra. Så nu efter sommaren då jag äntligen börjat känna att det börjat rulla på som det ska så dyker förståss nästa problem upp. Började få sjukt i benen, framsidan av låren. Ibland det ena, ibland det andra och ibland båda samtidigt. Tänkte att det troligtvis har något med springandet att göra, kanske någon överansträngning, eftersom det oftast varit värre dagen efter en löpdag. Så i måndags var jag äntligen och kollade upp det till en fysioterapeut, och det visar sig att det kommer från ryggen, en disk som flyttar på sig från sid till sid (därav den skiftande smärtan)... trots att hon sa att det inte är ett speciellt allvarligt tillstånd (kan ju förståss bli om man inte sköter det) så känner jag mig frustrerad och uppgiven. Hade äntligen fått en sportklocka och såg fram emot att börja träna lite intervaller så fort mina ben skulle bli bättre... hon sa att jag kan fortsätta att springa, men att jag ska tänka på att spänna de rätta magmusklerna. Provade vara en kort runda igår, och det var tungt och frustrerande, att tänka på hur jag sprang gjorde att jag spände andra delar av kroppen istället också... springadet har varit ett bra sätt för mig att få ut känslor som frustration och liknande, och nu känns det snarare som ännu en till källa för det. Har även ett rörligt arbete och att nu vara tvungen att tänka om helt i hur jag rör mig och använder ryggen är jobbigt, tar länge och är påfrestande på mina nerver. Alla dessa känslor av uppgivenhet förvånar dessutom mig, då jag vanligtvis brukar vara ganska optimistisk och kunna ta saker med en klackspark. Jag VET ju innerst inne att det inte är så eländigt som det känns, men mina vettiga "skärp dig"-tankar drunknar i sorlet av en sorts ond tankespiral som gör att jag gräver mig djupare ner i självömkan... jag vet inte ens om mitt svammel är förståeligt, men jag känner att jag skulle kunna behöva en motivationstege, eller t.o.m. en "skärp dig"-spark i ändan för att kunna ta mig upp ur gropen just nu

..och som "grädde på moset" verkar vågen ha fastnat på samma siffror trots att jag tycker att jag försöker vakta vad jag äter *suck*

 

[Mammas]

Fast du, det här är något bra! Du har fått veta hur du ska göra för att kunna fortsätta springa och jobba, utan att ha ont. Just nu i början blir det mycket att tänka på och att tjata på dig själv, men så snart det satt sig i muskelminnet kommer du att kunna göra det automatiskt. Du behöver dessutom inte hålla upp utan du kan fortsätta springa, det är ju jättebra! Och jag vet hur drygt det är att rehaba, men i längden är det så värt det. Kom igen, du har lyckats börja springa, att lägga om tekniken är inget för dig! Du fixar det lätt!

 

[Mammas]

Och vikten går i perioder, håll ut så börjar det röra sig igen ska du se.

 

[MCP]

Tack, det är något sånt där jag behöver, känns lite, lite bättre

Analyserar sönder allt i små delar just nu. Kan inte förstå hur detta kunde väcka så mycket känslor hos mig. Igår, när jag komlit hem från löprundan så började jag t.o.m. gråta (och det ska nog vanligen en hel del till för det) för att det gått så sakta och ja...
Tror att en del av mig är rädd för att mista den surt förvärvade kondisen, en del känner det som om jag hamnat tillbaka på ruta ett, när jag så gärna skulle vilja frammåt... och en del av mig är rädd för att det är springandet som har orsakat det. Skulle vara lättare om man skulle kunna peka ut någon händelse, t.ex: "då föll jag av hästen", "då halkade jag på trappan" att leda problemen tillbaka till, men det finns inget sådant, inget jag jan minnas iallafall, utan det har bara kommit smygande. Tror iofs inte att fys.terap. skulle rekomendera fortsatt springning om hon trodde att det kommer därifrån. Finns även ett visst jobbmoment som jag pekar ut som misstänkt, för när jag utfört det så är mina ben sjukare, och just detta moment har jag utfört oftare nu efter sommaren än förut. Det är även ett moment som jag har svårt att lista ut hur jag ska göra för att det ska vara mest ergonomiskt. Hmm..hmm..

Till på köpet så verkar det som om min vän, som vanligtvis är bra på att leverera både pepp och omruskningar när det behövs, har tagit time-out från det och tyckte bara synd om mig... det klarar jag så bra själv just nu, så det är inte riktigt det jag behöver
Mitt självömkande jag skulle likt ett barn vilja lägga sig ner, slå och sparka och skrika "jag vill ju bara springa, är det för mycket begärt..." ...har tappat mitt jävlaranamma

 

[Butros]

...och kan inte ta mig upp, känns det som...


För ungefär ett år sedan började jag springa sådär smått. Jag, latmasken som aaaaldrig skulle börja med något sådant. Vartefter har ju konditionen blivit bättre, men även den ena "krämpan" efter den andra har dykt upp.. benhinneinflamation, skoskav, spänningar på div. olika ställen, kramper o.s.v. men eftersom jag kommit att tycka om springandet har jag arbetat mig igenom den ena efter den andra. Så nu efter sommaren då jag äntligen börjat känna att det börjat rulla på som det ska så dyker förståss nästa problem upp. Började få sjukt i benen, framsidan av låren. Ibland det ena, ibland det andra och ibland båda samtidigt. Tänkte att det troligtvis har något med springandet att göra, kanske någon överansträngning, eftersom det oftast varit värre dagen efter en löpdag. Så i måndags var jag äntligen och kollade upp det till en fysioterapeut, och det visar sig att det kommer från ryggen, en disk som flyttar på sig från sid till sid (därav den skiftande smärtan)... trots att hon sa att det inte är ett speciellt allvarligt tillstånd (kan ju förståss bli om man inte sköter det) så känner jag mig frustrerad och uppgiven. Hade äntligen fått en sportklocka och såg fram emot att börja träna lite intervaller så fort mina ben skulle bli bättre... hon sa att jag kan fortsätta att springa, men att jag ska tänka på att spänna de rätta magmusklerna. Provade vara en kort runda igår, och det var tungt och frustrerande, att tänka på hur jag sprang gjorde att jag spände andra delar av kroppen istället också... springadet har varit ett bra sätt för mig att få ut känslor som frustration och liknande, och nu känns det snarare som ännu en till källa för det. Har även ett rörligt arbete och att nu vara tvungen att tänka om helt i hur jag rör mig och använder ryggen är jobbigt, tar länge och är påfrestande på mina nerver. Alla dessa känslor av uppgivenhet förvånar dessutom mig, då jag vanligtvis brukar vara ganska optimistisk och kunna ta saker med en klackspark. Jag VET ju innerst inne att det inte är så eländigt som det känns, men mina vettiga "skärp dig"-tankar drunknar i sorlet av en sorts ond tankespiral som gör att jag gräver mig djupare ner i självömkan... jag vet inte ens om mitt svammel är förståeligt, men jag känner att jag skulle kunna behöva en motivationstege, eller t.o.m. en "skärp dig"-spark i ändan för att kunna ta mig upp ur gropen just nu

..och som "grädde på moset" verkar vågen ha fastnat på samma siffror trots att jag tycker att jag försöker vakta vad jag äter *suck*

Det är inte alltid lätt, men det gäller att se det positiva i varje situation. Ändå måste jag medge, att jag emellanåt känner som du. I våras och i början av sommaren tog jag oändliga promenader. Så en dag bar inte ena knät längre och jag fick åka direkt till ortopedakuten. Därifrån gick jag på kryckor. Nu är det bättre, men jag ser emellanåt ut som en skadeskjuten anka, när jag vaggar fram. Jag som alltid har gått i trappor tar numera hissen.

Nu försöker jag återvända till det normala livet, men jag undviker långa promenader när jag har tungt att bära. Att springa är för närvarande uteslutet för mig, men jag försöker åter ta allt längre promenader. Jag vet, att känslan när man springer inte kan motsvaras av känslan när man tar en promenad, men kan du finna glädje i promenader, kanske i naturen och sedan finna någon träningsform som komplement? Det behöver inte vara allt eller inget i livet.

 

[Mammas]

@MCP

Försök se på det i olika delar. Kan du springa men inte lika fort, funkar det om du springer längre rundor just nu? I annat fall om du inte vill förlora konditionen, gör annat också? Stanna en gång i kilometern och gör tio burpees? Upphopp? Dvs eftersom du inte kan springa så fort du vill få upp pulsen på andra sätt.

Och sedan, om det är så att det är löpningen som gjort så du får ont, spela roll? Nu får du ju hjälp så att löpningen inte ska ge det problemet i framtiden, så då finns det ingen anledning till att älta det.

Om problemet kommer från jobbet, kan inte din arbetsgivare då ta ut en ergonom som kan hjälpa dig och ev kollegor med hur ni ska utföra momentet så skonsamt som möjligt för kroppen?

Försök att se det du gör nu som hjälpmedel för att du ska kunna fortsätta med det du gillar och mår bra av, och att kroppen ska klara av det för resten av livet. Och samma sak med vikten, det är ju inte för vikten i sig du tänker på hur du äter - det är ju för att du ska må bra, vilket gör att det i förlängningen även är vikten, men det är ju välmåendet som är det primära.

Och din kompis, ja ibland har alla sådana perioder, men då vet du det nu och kanske inte ska prata med henne om just detta just nu, om det inte hjälper?

 

[tigerflicka]

Du kanske kan boka in dig hos en löpcoach som kan hjälpa dig att springa "på rätt sätt" plus ge övningar som stärker de rätta musklerna?

 

[Waikiki]

Håller med @tigerflicka se till att du får hjälp med att lära dig springa rätt och se till att jobba upp coremuskelaturen så kommer det bli finfint.

 

[Snurrfian]

Förutom allt det bra som alla andra har skrivit, kanske även fundera på lite gym träning? Eller åtminstone få lite övningar som du kan göra hemma om gymmet känns som ett orimligt ställe att vara på. (personligen hatar jag gym, men jag har varit tvungen att vara där periodvis för att mina kropp ska fungera) En sjukgymnast borde kunna hjälpa dig med rätt övningar.

 

[starcraft]

Alltså att lära sig använda sina magmuskler är en bra grej! Jag håller på med en del löpning och när jag började få ordentliga magmuskler av annan träning, gick löpning mycket bättre, jag orkar längre, får lättare att andas och får inte ont efteråt. Om du dessutom har ett rörligt jobb och bygger upp denna muskelstyrka så kommer du kunna vara rörligare och mer aktiv längre än de som inte bryr sig om sånt. Dock skulle det nog vara bra att komplettera din löpning med någon form av coreträning som passar dig.

 

[MCP]

Tusen tack allihopa (svarar alla på en gång här)
Allt känns faktiskt lite bättre nu, känns som om jag faktiskt kan bryta det onda tankemönstret, och det tack vare era hjälpsamma ord
@Mammas tack för ditt sätt att vända på saken, just det där om att sluta fundera på om springande orsakat det eller ej var bra, du har ju så rätt. Angående en ergonom, så ja... hrm... vår chef är lite knepig (om man säger det snällt) så jag vet inte riktigt, men kan ju kolla upp det, har dock på så vis ett ganska självständigt och till viss del anpassningsbart jobb, så jag ska försöka ändra på problemmomentet.

@tigerflicka , @Waikiki , @Snurrfian ,@starcraft Fick av terapeuten en del övningar som jag kan göra hemma, men tanken på gym har även slagit mig. Är inte så att jag har nått emot gym, bara det att det aldrig riktigt lockat mig, och det är en "värld" som jag är ganska obekant med. Löpcoach låter som en riktigt bra idé, ska börja luska bland mina kontakter och se om de har något bra förslag.
@Butros Vet du vad som är fel i knät då? Är det något som går att göra något åt, eller? Ja visst känns det motigt ibland, lite som att här försöker man göra något bra för kroppen och så går den sönder istället. Men ge inte upp, det kommer att bli bättre på något vis iallafall

Som sagt så känner jag mig redan på bättre humör, däremot så kommer det ju säkert att komma fler dalar, eftersom detta är något som kan komma att ta tid, och även ge bakslag. Har aldrig tidigare haft någon sådan här "skada" heller, så jag måste även lära mig att ha tålamod

 

[Gabbi]

...och kan inte ta mig upp, känns det som...


För ungefär ett år sedan började jag springa sådär smått. Jag, latmasken som aaaaldrig skulle börja med något sådant. Vartefter har ju konditionen blivit bättre, men även den ena "krämpan" efter den andra har dykt upp.. benhinneinflamation, skoskav, spänningar på div. olika ställen, kramper o.s.v. men eftersom jag kommit att tycka om springandet har jag arbetat mig igenom den ena efter den andra. Så nu efter sommaren då jag äntligen börjat känna att det börjat rulla på som det ska så dyker förståss nästa problem upp. Började få sjukt i benen, framsidan av låren. Ibland det ena, ibland det andra och ibland båda samtidigt. Tänkte att det troligtvis har något med springandet att göra, kanske någon överansträngning, eftersom det oftast varit värre dagen efter en löpdag. Så i måndags var jag äntligen och kollade upp det till en fysioterapeut, och det visar sig att det kommer från ryggen, en disk som flyttar på sig från sid till sid (därav den skiftande smärtan)... trots att hon sa att det inte är ett speciellt allvarligt tillstånd (kan ju förståss bli om man inte sköter det) så känner jag mig frustrerad och uppgiven. Hade äntligen fått en sportklocka och såg fram emot att börja träna lite intervaller så fort mina ben skulle bli bättre... hon sa att jag kan fortsätta att springa, men att jag ska tänka på att spänna de rätta magmusklerna. Provade vara en kort runda igår, och det var tungt och frustrerande, att tänka på hur jag sprang gjorde att jag spände andra delar av kroppen istället också... springadet har varit ett bra sätt för mig att få ut känslor som frustration och liknande, och nu känns det snarare som ännu en till källa för det. Har även ett rörligt arbete och att nu vara tvungen att tänka om helt i hur jag rör mig och använder ryggen är jobbigt, tar länge och är påfrestande på mina nerver. Alla dessa känslor av uppgivenhet förvånar dessutom mig, då jag vanligtvis brukar vara ganska optimistisk och kunna ta saker med en klackspark. Jag VET ju innerst inne att det inte är så eländigt som det känns, men mina vettiga "skärp dig"-tankar drunknar i sorlet av en sorts ond tankespiral som gör att jag gräver mig djupare ner i självömkan... jag vet inte ens om mitt svammel är förståeligt, men jag känner att jag skulle kunna behöva en motivationstege, eller t.o.m. en "skärp dig"-spark i ändan för att kunna ta mig upp ur gropen just nu

..och som "grädde på moset" verkar vågen ha fastnat på samma siffror trots att jag tycker att jag försöker vakta vad jag äter *suck*

Överväg att cykla också. Väldigt snäll träning med kroppen samtidigt som du kommer ut och får fisk luft och motion.

 

[Butros]

Överväg att cykla också. Väldigt snäll träning med kroppen samtidigt som du kommer ut och får fisk luft och motion.

Är cykling så snällt mot kroppen? Jag inser, att benen inte utför något lyftarbete, när man sitter i sadeln, men å andra sidan är min rent subjektiva uppfattning, att man, även om man cyklar regelbundet till vardags, anstränger sig mer än om man går.

Återigen enbart en subjektiv erfarenhet, men av "uppvärmningsredskapen" på ett gym upplever jag crosstraining betydligt skonsammare mot kroppen. Då kan man lättare omfördela arbetet, om man har ont någonstans.

 

[Butros]

@Butros Vet du vad som är fel i knät då? Är det något som går att göra något åt, eller? Ja visst känns det motigt ibland, lite som att här försöker man göra något bra för kroppen och så går den sönder istället. Men ge inte upp, det kommer att bli bättre på något vis iallafall

Röntgen visar på artros, men jag är tveksam till om det förklarar allt. Sjukgymnasten konstaterar, att jag har full rörlighet i knät, men ändå haltar jag ofta och får ont i benet. Eftersom jag vet att jag väger åtminstone tio kg för mycket, vill jag först se vad jag själv kan göra, innan jag belastar sjukvården med mer omfattande undersökningar.

 

[Snurrfian]

Röntgen visar på artros, men jag är tveksam till om det förklarar allt. Sjukgymnasten konstaterar, att jag har full rörlighet i knät, men ändå haltar jag ofta och får ont i benet. Eftersom jag vet att jag väger åtminstone tio kg för mycket, vill jag först se vad jag själv kan göra, innan jag belastar sjukvården med mer omfattande undersökningar.

Jag skulle nog kolla upp det med en läkare också! Mamma gick runt med ont i knät i flera år, atros enligt VC läkaren hon träffade, hon fick mer och mer ont och sökte till slut hjälp igen. De trodde fortfarande på atros och skrev inne henne för operation för att kunna skrapa lite för att göra det lite bättre, det visade sig att det var någon mjukdel som hade vikt sig (?) som de istället fixade och hon kunde gå utan smärta direkt efter operation. Atrosen påverkade inte henne alls visade det sig...

 

[Butros]

Tack för tipset!

Jag samlar mod för att fråga @CillaW , men hon kanske är arg på mig fortfarande.

Om någon kan ge råd till en ryttare med knäproblem, är det nog hon.

 

[Gabbi]

Är cykling så snällt mot kroppen? Jag inser, att benen inte utför något lyftarbete, när man sitter i sadeln, men å andra sidan är min rent subjektiva uppfattning, att man, även om man cyklar regelbundet till vardags, anstränger sig mer än om man går.

Återigen enbart en subjektiv erfarenhet, men av "uppvärmningsredskapen" på ett gym upplever jag crosstraining betydligt skonsammare mot kroppen. Då kan man lättare omfördela arbetet, om man har ont någonstans.

Ja, men du kan samtidigt träna på maxpuls på en cykel, vilket är väldigt svårt när du går. Cykel är ett erkänt milt träningsredskap eftersom du inte tar emot din vikt på benen. Dock kan man såklart få ont även av cykel om man har otur eller om den är felinställd.

 

[Butros]

Ja, men du kan samtidigt träna på maxpuls på en cykel, vilket är väldigt svårt när du går. Cykel är ett erkänt milt träningsredskap eftersom du inte tar emot din vikt på benen. Dock kan man såklart få ont även av cykel om man har otur eller om den är felinställd.

Senast jag cyklade fick jag ont huvudet. Nästa gång ska jag ha hjälm.

 

[MCP]

*knapp*
Tänkte jag skulle avlägga en "raport" här nu. Nu är jag på betydligt bättre humör igen. Visst kan det fortfarande vara lite frustrerande att behöva tänka på hur man rör sig, men jag har börjat vänja mig (har t.o.m. fått lite träningsvärk i låren av allt "nigande och knäböjande) och det blir lättare iom att jag känner att jag inte är lika sjuk i bena mera
I går var jag på en ny länk, det blev inte speciellt långt, eller snabbt, men allt var betydligt bättre än gången före, var på bra humör efter, inte frustrerad. Visst är det även där jobbigt och tung att tänka på tekniken, så ibland var jag nog tvungen att släppa det och "bara springa", men jag antar att man inte får vara för hård mot sig själv såhäri början ...men bäst av allt är endå att jag inte har mera ont idag än före, vilket är ett stort Yeyy! Kanske det blir till något det här ännu, även om det kommer att ta tid, och troligtvis kommer det fler dalar än, men kanske ni på buke kan hjälpa mig fler gånger då om det behövs.
... ja, och vännen är även "back-on-track" igen