Skaffa barn och vara särbo?

[Blomma27]

Hej! Jag hoppas kunna få svar från någon här, känner mig så ensam i min situation men kanske finns det någon som har/haft det liknande.
Jag och min pojkvän har varit tillsammans i snart 9 år och han har två barn på heltid, 13 och 10 år. Det är 13 år mellan oss och jag är nu 33 år. Ska även tillägga att vi är särbo och att jag trivs bra med det upplägget.
Han har inte varit sugen på fler barn då han varit själv med barnen sedan den yngste var nyfödd. Jag förstår honom helt och hållet. Jag själv har aldrig riktigt vetat vad jag vill, jag har nog stött bort det lite också med tanke på hans situation och tänkt att jag klarar mig utan. Men jag är nog ganska så säker på att jag haft ett barn ifall jag träffat en annan partner utan något bagage från första början.
Nu till problemet, jag har börjat tänka mer och mer på barn det senaste året då jag känner att åren går. Ena stunden kan jag inte tänka mig något annat utan vill verkligen ha ett barn med mannen jag älskar mest av allt sen andra stunden kan jag bli lite osäker. Sen detta med att vara särbo, jag tror det upplägget passar oss bäst men finns det någon här som skaffat barn tillsammans med någon och fortsatt varit särbo efter barn? Allt känns så komplicerat men det kanske det inte är? Jag kanske förstorar allt? Vi har börjat prata lite smått om barn men vet fortfarande inte om jag får med honom på tåget ifall jag verkligen vill skaffa, vilket också gör mig orolig. Ska jag ge upp det helt då? Och vara rädd att det kanske slutar med att jag blir bitter istället.

Men till den viktigaste frågan, ifall det nu blir aktuellt. Finns det någon här som varit särbo och skaffat barn? Och hur har det fungerat?

 

[cirkus]

Det funkar absolut att vara särbo och ha barn, frågan är väl mer om det är görbart iom att han inte vill ha flera barn om jag tolkar dig rätt.

 

[Blomma27]

Det funkar absolut att vara särbo och ha barn, frågan är väl mer om det är görbart iom att han inte vill ha flera barn om jag tolkar dig rätt.

Ja, hela situationen är svår men han är inte helt stängd. Han tänker nog också mycket på det praktiska, tex om det funkat att vara särbo. Jag tror ju det funkat bättre för oss i den situationen vi befinner oss i med bonusbarn, att det tärt mer på mig att bo tillsammans 24/7.
Sen hur man lägger upp det får man väl se sen, det som funkar bäst för oss båda och barnet. Men jag är ju beredd på att jag skulle behöva ta det lite tyngre lasset.

Har du erfarenhet av det själv?

 

[cirkus]

Ja, hela situationen är svår men han är inte helt stängd. Han tänker nog också mycket på det praktiska, tex om det funkat att vara särbo. Jag tror ju det funkat bättre för oss i den situationen vi befinner oss i med bonusbarn, att det tärt mer på mig att bo tillsammans 24/7.
Sen hur man lägger upp det får man väl se sen, det som funkar bäst för oss båda och barnet. Men jag är ju beredd på att jag skulle behöva ta det lite tyngre lasset.

Har du erfarenhet av det själv?

Ja jag har erfarenhet själv

Du måste räkna in bonusbarnen i ekvationen tycker jag. Det är inte bara han du och ert eventuella barn. Bonusbarnen finns på heltid. Du kommer definitivt få dra ett större lass och antagligen fungera mer som en ensamstående i allafall i början

 

[Blomma27]

Ja jag har erfarenhet själv

Du måste räkna in bonusbarnen i ekvationen tycker jag. Det är inte bara han du och ert eventuella barn. Bonusbarnen finns på heltid. Du kommer definitivt få dra ett större lass och antagligen fungera mer som en ensamstående i allafall i början

Självklart räknar jag med dom, inte så jag menar. Jag har vart med sedan den minsta var 1,5 år. Men jag tror ändå det bästa för oss är att ha varsitt ställe. Sen är jag ju ändå där väldigt mycket och sover ju där mestadels på veckorna när jag inte jobbar så lär ju vara där mest ändå.

Kan du inte berätta mer? Hade ni barn sedan innan? Var ni särbo från första början?

 

[Grazing]

Hej! Jag hoppas kunna få svar från någon här, känner mig så ensam i min situation men kanske finns det någon som har/haft det liknande.
Jag och min pojkvän har varit tillsammans i snart 9 år och han har två barn på heltid, 13 och 10 år. Det är 13 år mellan oss och jag är nu 33 år. Ska även tillägga att vi är särbo och att jag trivs bra med det upplägget.
Han har inte varit sugen på fler barn då han varit själv med barnen sedan den yngste var nyfödd. Jag förstår honom helt och hållet. Jag själv har aldrig riktigt vetat vad jag vill, jag har nog stött bort det lite också med tanke på hans situation och tänkt att jag klarar mig utan. Men jag är nog ganska så säker på att jag haft ett barn ifall jag träffat en annan partner utan något bagage från första början.
Nu till problemet, jag har börjat tänka mer och mer på barn det senaste året då jag känner att åren går. Ena stunden kan jag inte tänka mig något annat utan vill verkligen ha ett barn med mannen jag älskar mest av allt sen andra stunden kan jag bli lite osäker. Sen detta med att vara särbo, jag tror det upplägget passar oss bäst men finns det någon här som skaffat barn tillsammans med någon och fortsatt varit särbo efter barn? Allt känns så komplicerat men det kanske det inte är? Jag kanske förstorar allt? Vi har börjat prata lite smått om barn men vet fortfarande inte om jag får med honom på tåget ifall jag verkligen vill skaffa, vilket också gör mig orolig. Ska jag ge upp det helt då? Och vara rädd att det kanske slutar med att jag blir bitter istället.

Men till den viktigaste frågan, ifall det nu blir aktuellt. Finns det någon här som varit särbo och skaffat barn? Och hur har det fungerat?

Tänker att om man vill så hittar man en lösning, det är inte ett problem att vara särbo och ha barn. Att övertala någon att skaffa ett till barn är dock aldrig en bra förutsättning.

Tycker inte man ska ge upp barn om man vill ha barn, däremot så får man nog tyvärr ibland bryta med nuvarande partner och träffa en som vill detsamma som en själv.

 

[cambodia]

Det är väl inte så väldigt långt ifrån att vara separerade föräldrar, och det funkar ju för de flesta. Dock är väl barnet oftast lite större då, men ändå.

Håller med om att den stora frågan är om han verkligen vill ha barn. Och om du är beredd på att klara dig ensam med en liten bebis?

Alternativet att skaffa barn ensam finns ju också, apropå ovanstående.

 

[Dorinda]

Jag separerade från ett ex när jag var 33.
Började dejta en ny man, stämde av barnfrågan på 3’e dejten och när jag var 39 var vi gifta och hade två barn.

 

[Lingon]

Hej! Jag hoppas kunna få svar från någon här, känner mig så ensam i min situation men kanske finns det någon som har/haft det liknande.
Jag och min pojkvän har varit tillsammans i snart 9 år och han har två barn på heltid, 13 och 10 år. Det är 13 år mellan oss och jag är nu 33 år. Ska även tillägga att vi är särbo och att jag trivs bra med det upplägget.
Han har inte varit sugen på fler barn då han varit själv med barnen sedan den yngste var nyfödd. Jag förstår honom helt och hållet. Jag själv har aldrig riktigt vetat vad jag vill, jag har nog stött bort det lite också med tanke på hans situation och tänkt att jag klarar mig utan. Men jag är nog ganska så säker på att jag haft ett barn ifall jag träffat en annan partner utan något bagage från första början.
Nu till problemet, jag har börjat tänka mer och mer på barn det senaste året då jag känner att åren går. Ena stunden kan jag inte tänka mig något annat utan vill verkligen ha ett barn med mannen jag älskar mest av allt sen andra stunden kan jag bli lite osäker. Sen detta med att vara särbo, jag tror det upplägget passar oss bäst men finns det någon här som skaffat barn tillsammans med någon och fortsatt varit särbo efter barn? Allt känns så komplicerat men det kanske det inte är? Jag kanske förstorar allt? Vi har börjat prata lite smått om barn men vet fortfarande inte om jag får med honom på tåget ifall jag verkligen vill skaffa, vilket också gör mig orolig. Ska jag ge upp det helt då? Och vara rädd att det kanske slutar med att jag blir bitter istället.

Men till den viktigaste frågan, ifall det nu blir aktuellt. Finns det någon här som varit särbo och skaffat barn? Och hur har det fungerat?

För att vara helt ärlig, hur schysst är det mot ert eventuella barn att leva med vetskapen att pappa inte vill bo med hen men vill bo med halvsyskonen? Känns som en stor risk att barnet känner sig nerprioriterad eller mindre värd i pappas ögon. Att pappa ger mer tid och uppmärksamhet till halvsyskonen eftersom han bor med dem.

Då är jag inte sån som anser att alla måste leva i en kärnfamilj. Jag känner en helt fantastisk självstående mamma! Där finns ju ingen pappa alls och de barnen har det superbra!

Men att det finns en pappa som prioriterar olika barn olika skaver för mig. Liksom det faktum att han egentligen inte vill ha fler barn men kan tänka sig det om han slipper flytta ihop. Särbo och skaffa barn kan säkert funka utmärkt annars! Men att det redan finns barn inblandat gör det mer komplicerat tycker jag.

 

[Blomma27]

För att vara helt ärlig, hur schysst är det mot ert eventuella barn att leva med vetskapen att pappa inte vill bo med hen men vill bo med halvsyskonen? Känns som en stor risk att barnet känner sig nerprioriterad eller mindre värd i pappas ögon. Att pappa ger mer tid och uppmärksamhet till halvsyskonen eftersom han bor med dem.

Då är jag inte sån som anser att alla måste leva i en kärnfamilj. Jag känner en helt fantastisk självstående mamma! Där finns ju ingen pappa alls och de barnen har det superbra!

Men att det finns en pappa som prioriterar olika barn olika skaver för mig. Liksom det faktum att han egentligen inte vill ha fler barn men kan tänka sig det om han slipper flytta ihop. Särbo och skaffa barn kan säkert funka utmärkt annars! Men att det redan finns barn inblandat gör det mer komplicerat tycker jag.

Oj, du har missförstått nu. Det är inte han som vill vara särbo utan det är jag som står för den biten. Han hade absolut inte prioriterat olika.

 

[Blomma27]

Oj, du har missförstått nu. Det är inte han som vill vara särbo utan det är jag som står för den biten. Han hade absolut inte prioriterat olika.

Sen kanske vi flyttar ihop efter ett tag, ingen aning. Men jag var mest nyfiken på om det fanns någon här som varit särbo med en nyfödd

 

[Blomma27]

Det är väl inte så väldigt långt ifrån att vara separerade föräldrar, och det funkar ju för de flesta. Dock är väl barnet oftast lite större då, men ändå.

Håller med om att den stora frågan är om han verkligen vill ha barn. Och om du är beredd på att klara dig ensam med en liten bebis?

Alternativet att skaffa barn ensam finns

Tänker att om man vill så hittar man en lösning, det är inte ett problem att vara särbo och ha barn. Att övertala någon att skaffa ett till barn är dock aldrig en bra förutsättning.

Tycker inte man ska ge upp barn om man vill ha barn, däremot så får man nog tyvärr ibland bryta med nuvarande partner och träffa en som vill detsamma som en själv.

Jag skulle aldrig övertala honom. Bestämmer han sig för att det absolut inte funkar så måste jag ju kanske tänka om. Eller helt enkelt skippa barn. Jag tänker ju också att om vi bestämmer oss för att köra på så löser sig allt på vägen.

 

[Teilani]

Jag tror det blir rörigt att fortsätta som särbo. Medan baby är liten kan den säkert rätt lätt följa med dig hem när du väljer att inte sova över men sen?
Som det är nu kommer du och bor där då och då, ska barnet också bo på två ställen? Om hen inte vill åka med dig ”hem” sen ska hen bo hos pappa då, och du åker ”hem” själv? Då får ju pappan ett barn till på heltid, med avlastning när du känner för att sova över.

Låter som upplagt för att det ska bli bråk och missnöje för alla inblandade.

 

[Blomma27]

Jag tror det blir rörigt att fortsätta som särbo. Medan baby är liten kan den säkert rätt lätt följa med dig hem när du väljer att inte sova över men sen?
Som det är nu kommer du och bor där då och då, ska barnet också bo på två ställen? Om hen inte vill åka med dig ”hem” sen ska hen bo hos pappa då, och du åker ”hem” själv? Då får ju pappan ett barn till på heltid, med avlastning när du känner för att sova över.

Låter som upplagt för att det ska bli bråk och missnöje för alla inblandade.

 

[Blomma27]

Som sagt, vi kanske flyttar ihop efter ett tag. Och sen hur man lägger upp dagar och vart barnet ska bo osv det vet jag inte i nuläget men det löser väl sig. Verkar ju vara fler som är särbo med barn och det har fungerat så vill väl tro att det ska göra det för oss med. Men visst blir jag osäker, vill ju det bästa för barnet såklart. Och min pojkvän ska självklart inte ha barnet på heltid.

 

[vemsomhelst123]

Hej! Jag hoppas kunna få svar från någon här, känner mig så ensam i min situation men kanske finns det någon som har/haft det liknande.
Jag och min pojkvän har varit tillsammans i snart 9 år och han har två barn på heltid, 13 och 10 år. Det är 13 år mellan oss och jag är nu 33 år. Ska även tillägga att vi är särbo och att jag trivs bra med det upplägget.
Han har inte varit sugen på fler barn då han varit själv med barnen sedan den yngste var nyfödd. Jag förstår honom helt och hållet. Jag själv har aldrig riktigt vetat vad jag vill, jag har nog stött bort det lite också med tanke på hans situation och tänkt att jag klarar mig utan. Men jag är nog ganska så säker på att jag haft ett barn ifall jag träffat en annan partner utan något bagage från första början.
Nu till problemet, jag har börjat tänka mer och mer på barn det senaste året då jag känner att åren går. Ena stunden kan jag inte tänka mig något annat utan vill verkligen ha ett barn med mannen jag älskar mest av allt sen andra stunden kan jag bli lite osäker. Sen detta med att vara särbo, jag tror det upplägget passar oss bäst men finns det någon här som skaffat barn tillsammans med någon och fortsatt varit särbo efter barn? Allt känns så komplicerat men det kanske det inte är? Jag kanske förstorar allt? Vi har börjat prata lite smått om barn men vet fortfarande inte om jag får med honom på tåget ifall jag verkligen vill skaffa, vilket också gör mig orolig. Ska jag ge upp det helt då? Och vara rädd att det kanske slutar med att jag blir bitter istället.

Men till den viktigaste frågan, ifall det nu blir aktuellt. Finns det någon här som varit särbo och skaffat barn? Och hur har det fungerat?

Jag tror det hade varit bökigt när barnet är pyttelitet och risk för konflikter vid sömnbrist etc. Annars tror jag både jag och min sambo gärna hade varit särbos men nära varandra nu när barnet är större. Nu lever vi iofs åtskilda rätt mycket ändå pga våra jobb men vi har på riktigt ett sparmål att kunna köpa en mindre lägenhet i samma hus på sikt och ha två lägenheter. Känner till alla möjliga familjekonstellationer och allt verkar funka i ungefär lika stor utsträckning som de mer traditionella. Däremot tänker jag att skaffa barn själv är något helt annat än att vara två om det, ibland kanske t.o.m. lättare om man har god uppbackning på annat håll.

 

[Grazing]

Som sagt, vi kanske flyttar ihop efter ett tag. Och sen hur man lägger upp dagar och vart barnet ska bo osv det vet jag inte i nuläget men det löser väl sig. Verkar ju vara fler som är särbo med barn och det har fungerat så vill väl tro att det ska göra det för oss med. Men visst blir jag osäker, vill ju det bästa för barnet såklart. Och min pojkvän ska självklart inte ha barnet på heltid.

Frågan är väl mer då om du vill flytta ihop eller om det är för barnets skull, för den känslan om att vilja vara särbo kommer nog inte försvinna.

Sen det där "självklart inte ha barnet på heltid", är det så han känner för det utgångsläget känns osäkert tycker jag isåfall. Jag tänker att man inte bör skaffa barn om inte viljan att ha dom på heltid finns från början.

 

[Hajfisk]

Jag har ingen egen erfarenhet så, har inga barn. Men träffar många par och familjer i mitt jobb och tänker att särbo generellt är en väldigt underskattad relationsform.

Men också att det såklart beror på hur relationen och övriga omständigheter ser ut. Bor ni nära eller långt ifrån? Har ni övrig familj eller stöd runtomkring? Vem kan du ringa mitt i natten om både du och bebisen får feber och magsjuka? Skillnaden där mot att skaffa barn på egen hand tänker jag är att det skulle kunna skapa en slags ledsenhet eller bitterhet mot en partner som skulle kunna vara där men inte är det. Eller tvärtom för din partner (eller hans barn!), jobbiga känslor att inte vara lika involverad i bebisens liv och anknytning som du.

Men om det mer handlar om att man har tillgång till två bostäder men båda är lika engagerade och närvarande ser jag verkligen inget problem! Tvärtom tänker jag att det kan vara en tillgång för alla inblandade att kunna dra sig undan och få egentid under intensiva småbarnsår som kan ställa vilken relation som helst på prov.

 

[Hajfisk]

Vi har börjat prata lite smått om barn men vet fortfarande inte om jag får med honom på tåget ifall jag verkligen vill skaffa, vilket också gör mig orolig. Ska jag ge upp det helt då? Och vara rädd att det kanske slutar med att jag blir bitter istället.

Missade detta och det är såklart bara du som kan bestämma vad som är rätt för dig. Men ja, jag tror att det är stor risk att bli bitter om du avstår från något du vill för hans skull, famförallt om relationen av någon anledning tar slut tror jag att du kommer gräma dig enormt.

Sen är alternativen såklart inte enkla, du kan ju inte (eller det blir iaf verkligen inte bra) att tvinga honom att skaffa fler barn om han inte vill. Då återstår att skaffa barn på egen hand fast du är i en relation eller avsluta relationen för att skaffa barn, inget av det är självklart eller enkelt. Just de frågorna har jag själv tampats med för många år sen och även om jag har facit i mitt fall kan jag inte säga att det finns några rätta svar. Förstår att du känner dig ensam i det hela.

 

[Blomma27]

Frågan är väl mer då om du vill flytta ihop eller om det är för barnets skull, för den känslan om att vilja vara särbo kommer nog inte försvinna.

Sen det där "självklart inte ha barnet på heltid", är det så han känner för det utgångsläget känns osäkert tycker jag isåfall. Jag tänker att man inte bör skaffa barn om inte viljan att ha dom på heltid finns från början.

Att han skulle ha barnet på heltid själv eller hur menar du? Han har haft två barn på heltid själv sen den minsta var nyfödd (plus min hjälp då) så kanske inget att han skulle klara av nä. Men om du tänker i heltid i att både han och jag tar ansvar så är det ju en annan sak.