Söka jobb utan "rätt" bakgrund, eller är man dömd att stå utanför?

[Nebraska]

Har du koll på vilka län och typer av yrken det gäller?

Skickar pm.

 

[Killaloe]

Det riktigt scary är de psykiska sjukdomar som är oförutsägbara och med extremt höga återfallsfrekvenser, utbrändhet, trötthet och olika former av depressioner som hindrat möjligheten att arbeta. Eller de som har neuropsykiatriska diagnoser som skapat långtidssjukskrivningar.

Då är man utesluten på förhand, big nono. De riskerna är inte företag beredda att ta om det finns alternativ.

Det riktigt scary är inte personer med psykiska diagnoser utan att en så nattsvart bild målas upp av hur det är att vara arbetssökande med olika typer av begränsningar. Den här typen av bild skapar bara en ännu större stigmatisering av psykisk ohälsa, vilket är så himla himla dumt.

Jag ska inte säga att det är enkelt att vara arbetssökande, men det är verkligen inte så jäkla omöjligt som du får det att låta. Ingen behöver ha en bild av att det är omöjligt, framförallt inte de som söker jobb för det är tillräckligt energikrävande som det är.

Givetvis är det olika inom olika branscher men det är det för alla, oavsett vilken nivå en fungerar på.

Så nej, det måste inte vara big nono som du uttrycker det. I vissa fall kan det till och med vara en fördel att en inte glidit genom livet på någon räkmacka.

 

[sjoberga]

Den här bilden har jag också fått. Och eftersom en del av (inte hela, men en större del) mina sjukdomar/hinder är just psykiska, känns det... Sådär. Beroende på om en utredning det pratas om kommer igång, och det visar sig att jag har något inom det området, så minskar nog mina möjligheter ytterligare. Å andra sidan tror jag att det finns någon typ av bidrag arbetsgivare kan få från AF/FK för att anställa "såna".

Men just det här att min historia som psykiskt sjuk ska stoppa mig från att komma ut i arbetslivet känns så orättvist. Om jag blir tillräckligt frisk, inte bara från det psykiska utan även det fysiska som är under utredning för att ta reda på vad det verkligen ÄR, så att jag kan och vill jobba. Då vill jag inte vara körd "bara för att" jag har en sjukdomshistoria med psykisk ohälsa och är för gammal för att vara billig ungdomsarbetskraft.

Det är därför vi måste åtgärda rehabansvaret för dem som redan är konstaterat behäftade med väldigt höga risker. Så att en arbetsgivare kan anställa dem utan att drabbas mer än nödvändigt om återfall inträffar.

 

[sjoberga]

Det riktigt scary är inte personer med psykiska diagnoser utan att en så nattsvart bild målas upp av hur det är att vara arbetssökande med olika typer av begränsningar. Den här typen av bild skapar bara en ännu större stigmatisering av psykisk ohälsa, vilket är så himla himla dumt.

Jag ska inte säga att det är enkelt att vara arbetssökande, men det är verkligen inte så jäkla omöjligt som du får det att låta. Ingen behöver ha en bild av att det är omöjligt, framförallt inte de som söker jobb för det är tillräckligt energikrävande som det är.

Givetvis är det olika inom olika branscher men det är det för alla, oavsett vilken nivå en fungerar på.

Så nej, det måste inte vara big nono som du uttrycker det. I vissa fall kan det till och med vara en fördel att en inte glidit genom livet på någon räkmacka.

Jag förmedlade mest bara hur många arbetsgivare resonerar med gällande system för rehabansvaret.

Dessutom är det frapperande hur hög nivå det är på återfall inom denna kategori sjukdomar.

Det är inte omöjligt och kan man förklara på ett trovärdigt sätt varför detta skulle bli annorlunda än tidigare, har man bättre chans.

 

[Lovisaleonora]

Det riktigt scary är inte personer med psykiska diagnoser utan att en så nattsvart bild målas upp av hur det är att vara arbetssökande med olika typer av begränsningar. Den här typen av bild skapar bara en ännu större stigmatisering av psykisk ohälsa, vilket är så himla himla dumt.

Det är sanningen. Så länge vi undviker att prata om hur det faktiskt ser ut kommer vi heller aldrig fram till en lösning. Ska vi låtsas att det inte är så här, kommer vi ju inte erkänna problemet och då finns det heller ingen lösning. Det spelar ingen roll att man bommar för brevinkastet om dörren är olåst.

Som det ser ut i dag är det ingen arbetsgivare som vill ta ansvar för personer med sjukdomsbakgrund. Som det är nu sitter man istället och tittar på ev. fritidsintressen som kan öka risken för benbrott eller andra skador. Hur ska arbetsgivaren kunna ta betalt av kunden för två personer - den sjukskrivne som kostar pengar och den som måste hoppa in och vikariera för den som är borta? Precis, det driver upp priserna, marknaden sviktar, företaget kommer på obestånd och alla blir arbetslösa.

Det är ingen nattsvart bild, det är verkligheten för många små företag. Och Sveriges arbetsmarknad är byggt på små företag. Som anställer och som har plats för även den som inte fungerar felfritt i alla nätverk, på LinkedIn, på kick-offer, marketingevent och så vidare.

 

[Girasol]

Absolut inte att hacka på dig. Men jag tycker att du själv sätter ribban ganska lågt och också kategoriserar dig. Jag vet att det inte sällan blir så, men jag tycker det är sjukt onödigt att du dömer dig själv och ökar på stigmatiseringen.
Personer med sjukdomshistoria i bagaget har ju enormt fina kunskaper i hur det är att vara drabbad. Kan du vända det till något positivt och försöka bygga på?

Själv har jag dels en kronisk bindvävssjukdom och en mindre trevlig ridolycka i bagaget, resulterade i ett år i rullstol och sju år med kryckor. Oavslutat gymnasium. Och därtill en rejäl traumatisk förlossning med sista barnet vilket medfört fysiska men som påverkar mig dagligen.

Jag har sicksackat mig fram i livet med olika okvalificerade jobb, timanställningar, studier osv.
Idag är jag socionom och arbetar som personlig handläggare med samordningsansvar på Försäkringskassan. Är undersköterska och skötare samt även läst sjuksköterska men tröttnade när jag läst två år och bytte till socionom.
Mitt glapp i cv var inget de brydde sig om eftersom jag lyckats peta bort det till för arton år sedan. Inte heller övriga arbetsgivare har brytt sig om glappet. Så sent som förre veckan var jag kallad på intervju för en chefstjänst på en myndighet så lägg inte så mycket fokus på vad du inte kan, välj att jobba med vad du kan. Bygg strategier!!!
Sen får man vara lite klurig, arbetar man som timanställd i exvis kommunen under flera år så är det fint att kunna varva med något vikariat och skriva i cv anger man ju i regel mellan vilka år och månader anställning pågått. Då skriver man att man varvat visstidsanställning med timanställning etc. Och ganska ingående vilka arbetsmoment man utfört.

Mina erfarenheter som sjuk och patient och försäkrad hos kassan är inte nackdelar, utan styrkor.

 

[Killaloe]

Jag förmedlade mest bara hur många arbetsgivare resonerar med gällande system för rehabansvaret.

Och det är inte så du formulerar ditt första inlägg, att det är många som resonerar så. För det jag vänder mig emot är att ditt inlägg säger att en är utesluten från arbetsmarknaden som person med långtidssjukskrivning och så är det inte. Många anställer personer med svårigheter och oklara prognoser också, helt uppenbart.

Det är sanningen. Så länge vi undviker att prata om hur det faktiskt ser ut kommer vi heller aldrig fram till en lösning. Ska vi låtsas att det inte är så här, kommer vi ju inte erkänna problemet och då finns det heller ingen lösning. Det spelar ingen roll att man bommar för brevinkastet om dörren är olåst.

Nej, det är inte hela sanningen och det är inte så det ser ut hela tiden. Det är inte nödvändigtvis nattsvart, helt uppenbart, så jag tycker inte att det finns någon poäng i att sätta personer med psykisk ohälsa i ett fack som är utesluten från arbetsmarknaden.

Jag säger inte att det är enkelt, men jag vänder mig mot att den bilden av att vara "scary och ett big nono" är den enda sanna bilden av hur arbetsmarknaden fungerar. Många med psykisk ohälsa har tillräckligt bra katastroftänk själva och behöver inte någon domedagsprofet som säger att en är körd för alltid pga att företag har rehabansvar. Ja, det finns ett problem. Ja, vi borde prata om det (förslagsvis i en annan tråd eftersom det knappast hjälper TS att diskutera rehabansvar och arbetsmarknadspolitik då det uppenbarligen tenderar att bli otroligt negativt och spär på bilden av att en inte kan få jobba med psykisk ohälsa). Men nej, den bilden som @sjoberga målar upp är inte hela sanningen.

 

[tara]

Det är sanningen. Så länge vi undviker att prata om hur det faktiskt ser ut kommer vi heller aldrig fram till en lösning. Ska vi låtsas att det inte är så här, kommer vi ju inte erkänna problemet och då finns det heller ingen lösning. Det spelar ingen roll att man bommar för brevinkastet om dörren är olåst.

Som det ser ut i dag är det ingen arbetsgivare som vill ta ansvar för personer med sjukdomsbakgrund. Som det är nu sitter man istället och tittar på ev. fritidsintressen som kan öka risken för benbrott eller andra skador. Hur ska arbetsgivaren kunna ta betalt av kunden för två personer - den sjukskrivne som kostar pengar och den som måste hoppa in och vikariera för den som är borta? Precis, det driver upp priserna, marknaden sviktar, företaget kommer på obestånd och alla blir arbetslösa.

Det är ingen nattsvart bild, det är verkligheten för många små företag. Och Sveriges arbetsmarknad är byggt på små företag. Som anställer och som har plats för även den som inte fungerar felfritt i alla nätverk, på LinkedIn, på kick-offer, marketingevent och så vidare.

Hur i hela friden ska Sverige hitta en lösning när låsningarna är så extrema? Ingen vill vara arbetsgivare för risken är för hög.

Ok såg nästa inlägg nu. Ursäkta , kanske ska diskuteras någon annanstans.

 

[Miljon]

Absolut inte att hacka på dig. Men jag tycker att du själv sätter ribban ganska lågt och också kategoriserar dig. Jag vet att det inte sällan blir så, men jag tycker det är sjukt onödigt att du dömer dig själv och ökar på stigmatiseringen.
Personer med sjukdomshistoria i bagaget har ju enormt fina kunskaper i hur det är att vara drabbad. Kan du vända det till något positivt och försöka bygga på?

Alltså, som sagt. Jag VET inte vad jag kan/är bra på/klarar av hyfsat. Det är inte så att jag dömer ner mig själv och mina erfarenheter, utan jag vet helt enkelt inte!
Jag har ingen aning om vad det finns för yrken jag kan passa för. Jag har för lite erfarenhet för att veta vad som är mina styrkor, det enda jag känner till är mina svagheter.

Till saken hör väl också att jag VILL utbilda mig till något, eller mot något, men jag har ingen aning om vad. Jag har länge tänkt att jag i framtiden skulle vilja ha nytta av min lite svajiga uppväxt, och hjälpa barn/ungdomar på något sätt. Jag vill GÖRA något, liksom, men VAD, har jag ingen aning om.

 

[sjoberga]

Och det är inte så du formulerar ditt första inlägg, att det är många som resonerar så. För det jag vänder mig emot är att ditt inlägg säger att en är utesluten från arbetsmarknaden som person med långtidssjukskrivning och så är det inte. Många anställer personer med svårigheter och oklara prognoser också, helt uppenbart.



Nej, det är inte hela sanningen och det är inte så det ser ut hela tiden. Det är inte nödvändigtvis nattsvart, helt uppenbart, så jag tycker inte att det finns någon poäng i att sätta personer med psykisk ohälsa i ett fack som är utesluten från arbetsmarknaden.

Jag säger inte att det är enkelt, men jag vänder mig mot att den bilden av att vara "scary och ett big nono" är den enda sanna bilden av hur arbetsmarknaden fungerar. Många med psykisk ohälsa har tillräckligt bra katastroftänk själva och behöver inte någon domedagsprofet som säger att en är körd för alltid pga att företag har rehabansvar. Ja, det finns ett problem. Ja, vi borde prata om det (förslagsvis i en annan tråd eftersom det knappast hjälper TS att diskutera rehabansvar och arbetsmarknadspolitik då det uppenbarligen tenderar att bli otroligt negativt och spär på bilden av att en inte kan få jobba med psykisk ohälsa). Men nej, den bilden som @sjoberga målar upp är inte hela sanningen.

Jag tycker att det är viktigt att alla inklusive de sjukskrivna är medvetna om varför många arbetsgivare är så mycket motståndare att ta sig an tidigare långtidssjukskrivna. Då kan vi få en förändring.

Det är inte rimligt att lägga allt ansvar på enskild eller arbetsgivare.

 

[Freddie]

Här kanske mina funderingar passar in. Jag har en mycket lång sjukskrivning bakom mig (tio år cirka) och dessutom _ingen_ arbetslivserfarenhet innan dess om man inte räknar med två praktikplatser i åttonde och nionde klass. Jag var alltså sjukskriven mellan 18 och 28 års ålder. Har inte gått färdigt gymnasiet (men har högskolebehörighet via reell kompetens). Nu utbildar jag mig till förskollärare och innan dess har jag hunnit med två års heltidsstudier på distans, bland annat 60 hp i psykologi. När jag förhoppningsvis är färdig förskollärare om några år, ännu mer förhoppningsvis med goda vitsord från VFU och, om jag orkar fortsätta plugga 150% vilket jag gör nu, med en kandidatexamen i psykologi vid sidan av - hur pass kört torde det vara att få ett jobb? Det råder ju brist på förskollärare, men jag inser att jag säkerligen står längst ner på listan över önskvärda kandidater, inte minst som jag varit sjukskriven för psykisk ohälsa. Det känns förstås inte så muntert att föreställa sig att plugga totalt fem och ett halvt år på högskola och ändå inte kunna få ett arbete i slutänden...

 

[my_mint]

Alltså, som sagt. Jag VET inte vad jag kan/är bra på/klarar av hyfsat. Det är inte så att jag dömer ner mig själv och mina erfarenheter, utan jag vet helt enkelt inte! .

Är det inte dags att ta reda på det då? Gå ut, prova på och bli besviken. Det är det vad livet handlar om.

Alla sortens sjukdomar, inte minst psykiskt ohälsa, har tendens att isolera. Träffa folk och skapa sociala nätverk IRL är alltid bra. Det är inte ovanligt att det resulterar någon sorts jobberbjudande från någon du känner eller du träffar människor som du tycker om och som kanske sysslar med något som du tycker är intressant.

 

[sjoberga]

Här kanske mina funderingar passar in. Jag har en mycket lång sjukskrivning bakom mig (tio år cirka) och dessutom _ingen_ arbetslivserfarenhet innan dess om man inte räknar med två praktikplatser i åttonde och nionde klass. Jag var alltså sjukskriven mellan 18 och 28 års ålder. Har inte gått färdigt gymnasiet (men har högskolebehörighet via reell kompetens). Nu utbildar jag mig till förskollärare och innan dess har jag hunnit med två års heltidsstudier på distans, bland annat 60 hp i psykologi. När jag förhoppningsvis är färdig förskollärare om några år, ännu mer förhoppningsvis med goda vitsord från VFU och, om jag orkar fortsätta plugga 150% vilket jag gör nu, med en kandidatexamen i psykologi vid sidan av - hur pass kört torde det vara att få ett jobb? Det råder ju brist på förskollärare, men jag inser att jag säkerligen står längst ner på listan över önskvärda kandidater, inte minst som jag varit sjukskriven för psykisk ohälsa. Det känns förstås inte så muntert att föreställa sig att plugga totalt fem och ett halvt år på högskola och ändå inte kunna få ett arbete i slutänden...

Jag skulle ändå ge dig ganska bra chanser! Du har helt förändrat förutsättningarna genom att utbilda dig.

Men fundera gärna igenom vad du vill svara på frågor om sjukskrivningen om de kommer upp, vilket de förmodligen gör i en intervju.

Så tar du examen på ungefär utsatt tid finns det goda möjligheter till jobb.

Då är det nästan viktigare att se till att inte bli sjukskriven på detta första jobb.

 

[Killaloe]

Då är det nästan viktigare att se till att inte bli sjukskriven på detta första jobb.

Ja för om en blir sjuk så är det ju såklart något som en själv väljer och planerar för? Och ett sådant tankesätt skapar inte alls en enorm press?

Alltså, jag kan förstå vad du är ute efter för poäng här men det är en helt orimlig sak du ändå skriver. Återigen reproducerar du en bild som säger att en kan välja att inte bli sjuk Och att en ska tänka på att inte bli det. Vad gör en om en blir sjuk? Har en inte planerat tillräckligt bra och vill en inte vara frisk tillräckligt mycket?

Jag skulle egentligen svara på en helt annan grej i den här tråden för jag är inte ute efter att tjafsa, men jag har flera gånger sett dig uttrycka saker som ger en rätt trist bild av sjukskrivna personer. Om du verkligen tycker och tror att personer väljer att vara sjuka så är det så, men om inte så kanske det är läge att fundera på hur du pratar om personer som är sjuka.

 

[Killaloe]

Så, det här var vad jag egentligen ville ha sagt i den här tråden. @Miljon Jag har funderat lite på det du skrivit här nedan om saker som du faktiskt hört att du är bra på och vad testerna visar.

Vad tror du om jobb inom kommunikation, hemsidebyggande, reklam/marknadsföring (som ex jobba på tryckeri som erbjuder tjänster omkring själva tryckandet), butikskommunikation och dylikt, skulle något sådant kunna fungera för dig? Skulle det vara något som du skulle vilja göra? Där finns det ju både längre och kortare utbildningar samt att, om jag förstått det rätt, så ser jobben väldigt olika ut. Så jag tänker att det skulle kunna vara enklare att hitta ett jobb med arbetsuppgifter som passar dig? Där finns det möjlighet att låta din kreativitet vara med på jobbet samtidigt som du kanske får nytta av ditt braiga skrivande

Jag har gjort massvis med tester på AF och andra ställen för att se var jag kan tänkas passa, men det ger ingenting. "Staplarna" är ungefär lika långa (korta) på alla yrkesområden, de som vanligen är något högre är de åt det kreativa/estetiska hållet, typ journalist, fotograf, scenograf, ljudtekniker, författare... Och även om vissa av de områdena är sådant jag drömde om som liten, känns det extremt riskabelt att gå från lång sjukskrivning till en bransch som är så osäker som den ofta är.

Jag vet inte ens vad jag är skaplig på! Jag fick höra under den tid jag studerade på högskola att jag skrev bra, både på svenska och engelska, men att "skriva skapligt" kan jag ju inte försörja mig på. Och annars...

Vet att t.ex @Blueberry jobbar inom kommunikation och säkert kan ha någon vettig input om hur det är?

 

[mandalaki]

Jag tycker att det är viktigt att alla inklusive de sjukskrivna är medvetna om varför många arbetsgivare är så mycket motståndare att ta sig an tidigare långtidssjukskrivna. Då kan vi få en förändring.

Det är inte rimligt att lägga allt ansvar på enskild eller arbetsgivare.

Fast tror du verkligen att långtidssjukskrivna är dumma i huvudet? Jag har svårt att tro att de inte är fullt medvetna om vilket handikapp deras sjukskrivning är.

Jag förstår inte vilken förändring den där förståelsen skulle medföra, de blir ju knappast friska för att de får klart för sig att de inte anses "anställningsbara".

 

[sjoberga]

Fast tror du verkligen att långtidssjukskrivna är dumma i huvudet? Jag har svårt att tro att de inte är fullt medvetna om vilket handikapp deras sjukskrivning är.

Jag förstår inte vilken förändring den där förståelsen skulle medföra, de blir ju knappast friska för att de får klart för sig att de inte anses "anställningsbara".

Jag tycker inte att det är ett handikapp som åligger den enskilde att hantera. Den att arbetsgivare är rädda för att anställa för att ansvaret är felfördelat.

Ju fler, oavsett status för sjukskrivningar, som förstår det ordentligt, desto fortare kan vi få till stånd en förändring som tar bort den delen av handikappet.

 

[Girasol]

Enklaste sättet att ta reda på vad du kan, är att ge sig ut i arbetslivet. Oftast kan man mycket mer än man tror. Oftast är det bara några saker man tycker man är riktigt bra på. Ofta inser man att ganska många arbetsuppgifter är skittråkiga osv. Att sitta som du gör nu, bygger bara på tiden utanför arbetsmarknaden och ökar också på känslan av utanförskap.
Good enough är ett bra tänk. Och med det i bakfickan ute i jobbvärlden så kommer du sicksacka dig framåt och snart kunna konstatera vad du verkligen inte vill göra. För (utan att hacka på dig, ta det konstruktivt nu) så läser jag mellan raderna att du lägger ett visst försvar för dig själv genom att du säger att du inte vet vad du kan och då kan jag inte ta något jobb alls.
Du vill använda din erfarenhet, jättebra, vården skriker efter usk och inom psykiatrin är det inte svårt att få jobb. Finns vuxenutbildning och vården är så mycket mer än ren och skär omvårdnad. LSS mot boendestödjare för neuropsyk, psyk, lindrigt funktionsnedsatta är sällan tungt och man har jättesnygga om man har något eget med sig i bagaget enligt min åsikt. Sommarjobb eller timvikarie kan man i regel få utan utbildning. Lika så inom tyngre psykiatri. Eller tekniska förvaltningen på kommunen som parkförvaltning och grönyteskötsel.
Du ska inte vara rädd att se möjligheterna i varje arbete. Möjligheterna behöver inte vara en fast tjänst.( man kan jobba heltid som vikarie i åratal och få ut en helt ok lön och på så vis också se mer än en arbetsplats, väldigt praktiskt faktiskt) Det kan vara att hitta något av det inre i dig, att komma vidare på din resa och kunna klargöra mer om dig, vad du kan, vad du vill. Samtidigt bygger du ditt cv. Flera flugor i en smäll.

 

[Blueberry]

Luddig rubrik, jag vet, och jag ber om ursäkt!

Jag läste en tråd (på ungdom tror jag) om första jobbet efter gymnasiet. Tips haglade in i massor, bland annat om butik, snabbmat, försäljare och liknande. Att allt som går att sätta på CVt är bra.
Likaså har det ju "alltid" (jag är förvisso inte speciellt gammal, men ändå) sagts att luckor i sitt CV är inte bra.

Min situation känns lite hopplös när jag läser och hör sånt. Jag har slutbetyg från gymnasiet, med helt okej resultat. Skrivit bra på högskoleprov och läst några kurser samt påbörjat ett program, dock hoppat av programmet och vissa av kurserna förblev oavslutade. Jag har haft några extrajobb, några timmar i veckan på något, heltid ett par veckor på nåt annat och lite sådär. Alltså inget långvarigt, regelbundet och som gett någon lön att prata om, utan bara riktigt "små" extrajobb. Däremot enorma luckor i mitt CV. Arbetslös, "mellan studier" och en lång tids sjukskrivning.

Nu undrar jag. Hur set framtiden ut i min situation? Förutsatt att jag blir "frisk nog" för att kunna jobba, vad är min bästa väg dit? Går det att få jobb som outbildad, oerfaren och för gammal för att vara billig ungdom att anställa? Var? När jag sökte jobb sist sökte jag nästan allt, även på typ donken, städning och liknande, utan att ens få komma på intervju. Trots att mitt CV och personliga brev såg "bra" ut enligt coacher på AF. Så även såna jobb som somliga menar är "skitjobb" som alla kan få, klarade jag inte av att komma på intervju för. Hur gör man för att bryta den spiralen?

Jag jobbar inte med rekrytering, men de vänner jag har som gör det säger att hål inte gör någonting och att det är onödigt att lista alla sina jobb. Det är bättre att ta med det som är relevant för tjänsten man söker.

Angående media- och kommunikationsbranschen ser det jävligt mörkt ut. Det är på tok för trångt på arbetsmarknaden Jag bor i Karlstad och här är det LÄTT över 100 sökanden per utannonserad kommunikatörstjänst. Journalisterna har det definitivt inte lätt heller, så försök att undvika den här branschen så mycket du kan. Det är krig om jobben.

Just nu känns det som att det enda "säkra" att utbilda sig till är till lärare eller inom vårdsektorn.

 

[Blueberry]

Här kanske mina funderingar passar in. Jag har en mycket lång sjukskrivning bakom mig (tio år cirka) och dessutom _ingen_ arbetslivserfarenhet innan dess om man inte räknar med två praktikplatser i åttonde och nionde klass. Jag var alltså sjukskriven mellan 18 och 28 års ålder. Har inte gått färdigt gymnasiet (men har högskolebehörighet via reell kompetens). Nu utbildar jag mig till förskollärare och innan dess har jag hunnit med två års heltidsstudier på distans, bland annat 60 hp i psykologi. När jag förhoppningsvis är färdig förskollärare om några år, ännu mer förhoppningsvis med goda vitsord från VFU och, om jag orkar fortsätta plugga 150% vilket jag gör nu, med en kandidatexamen i psykologi vid sidan av - hur pass kört torde det vara att få ett jobb? Det råder ju brist på förskollärare, men jag inser att jag säkerligen står längst ner på listan över önskvärda kandidater, inte minst som jag varit sjukskriven för psykisk ohälsa. Det känns förstås inte så muntert att föreställa sig att plugga totalt fem och ett halvt år på högskola och ändå inte kunna få ett arbete i slutänden...

Jag skulle tro att du är ett guldkorn på arbetsmarknaden, särskilt med tanke på alla barn som är här efter månader på flykt eller andra traumatiska upplevelser - du har en väldigt stark kombination att erbjuda.