Språk på arbetsplats

[Red_Chili]

Vi har inte det problemet på jobbet men jag tycker att det hör till allmänt hyffs att man, så långt som möjligt, pratar ett gemensamt språk när man sitter i grupp med andra. Sitter vi fyra personer vid ett bord och engelska är enda gemensamma språk så pratar jag engelska med samtliga, även om så flertalet skulle förstå svenska.

Så tänker jag också.

På mitt jobb har vi en kollega som förstår svenska ganska bra och pratar liiite svenska själv. Det blir att vi andra mixar svenska och engelska när vi pratar med den kollegan. Vi känner av situationen lite och försäkrar oss om att alla förstår det som sägs.

 

[cirkus]

Mm, och det är ju inte något som en språkpolicy löser. Inte heller genom att "be dem byta språk".

Varje samtal som sker vid ett fikabord måste ju inte nödvändigtvis inkludera alla alltid.

Jag håller med om att en språkpolicy inte löser det - inte löses det heller genom att be någon byta språk. Däremot så tycker jag att är man visar hyfs och inte just exkluderar. Är det många så är det en sak - är det få - jo då får folk kamma till sig tycker jag.

 

[Sleepy]

Fast folk kanske vill ha möjligheten att själv välja om de ska inkluderas. Om de som för samtalet väljer vilka som får vara med är ju det uteslutning.

Ja? De har ju inte någon skyldighet att inkludera alla omkring sig i sitt samtal.

"Min man var otrogen i natt. Vi hade ett jättegräl innan jobbet. På väg till niofikat berättade jag för kollegan, jag var så upprörd och denne stöttade mig. Vi slog oss ner vid ett bord och fortsatte prata.

- Kan ni prata svenska?"

 

[Görel]

Ja? De har ju inte någon skyldighet att inkludera alla omkring sig i sitt samtal.

"Min man var otrogen i natt. Vi hade ett jättegräl innan jobbet. På väg till niofikat berättade jag för kollegan, jag var så upprörd och denne stöttade mig. Vi slog oss ner vid ett bord och fortsatte prata.

- Kan ni prata svenska?"

Sånt talar man väl ändå om privat och inte i fikarummet på jobbet?

 

[Lager]

Alltså jag förstår värdet av att välja ett gemensamt språk, men hade jag varit i den situationen och känt mig exkluderad pga språkval så hade jag engagerat dem i ett samtal på svenska? Alltså börjat en social interaktion på vårt gemensamma språk. Inte - som jag tolkar det - bett dem prata svenska med varandra så jag kan passivt lyssna. Det tycker jag nog låter mer oförskämt än att inte växla språk så alla kan vara med...

Håller med. En trevlig ingång och inbjudan till gemensamt samtal.

@movi - vi har ingen bestämd policy kring språk på mitt jobb, du får prata vilket du vill så länge det är funktionellt i situationen.

Men jag håller med om att det är trevligt om ni är tre personer som sitter nära ihop att tala ett språk som alla förstår. Ett sätt att bjuda in till det är ju att då inkludera sig själv i samtalet som Monstermom skriver om ovan.

Jag ser ingen poäng i en regel som typ förbjuder alla språk utom ett i fikarummet eller liknande. Vem skulle det gynna?

 

[Sel]

Jag håller som sagt inte med. I min värld är det oerhört fult att avbryta någon pga dennes språkbruk, språkmissar, "fel" språk, etc. Betydligt fulare än att ett par som råkar sitta vid mitt bord använder ett språk jag inte behärskar. Skulle någon byta språk för att jag satte mig vid bordet skulle jag känna mig tvungen att delta aktivt i samtalet. Skulle jag vara intresserad av ett samtal med de som sitter där, skulle jag initiera det själv.

Fast nu var det ju inte TS som satte sig ned vid de andra personernas bord mitt i en konversation, utan de satte sig ned bredvid TS.
jag hade själv inte avbrutit eller kommenterat men hade blivit duktigt obekväm och förmodligen lämnat bordet. Sedan kan man tycka vad man vill om att TS bad dem byta språk, men dels vet vi inte hur hen uttryckte sig och att de sedan valde att fortsätta på sitt eget språk med en irriterad suck känns inte särskilt vuxet eller professionellt.
Tycker jag.

 

[nullo-modo]

Inser mer och mer att jag älskar mitt jobb.
Lätt att komma in den gruppen du jobbar i, ingen utfrysning genom språk eller annat utan kan vara 10 till 20 pers som man diskuterar med, är aldrig bara några som kommer överens om att beställa mat till jobbet utan alla blir frågade i gruppen, kan sätta dej vid vilket bord som helst och vara med och prata, nya blir alltid inbjudna om dom sätter sig själva mm.

Ska inte sticka under stolen med att jobbet och kamratstödet som finns på jobbet genom facket har jobbar hårt för att få det så.

 

[Fruentimber]

Fast nu var det ju inte TS som satte sig ned vid de andra personernas bord mitt i en konversation, utan de satte sig ned bredvid TS.
jag hade själv inte avbrutit eller kommenterat men hade blivit duktigt obekväm och förmodligen lämnat bordet. Sedan kan man tycka vad man vill om att TS bad dem byta språk, men dels vet vi inte hur hen uttryckte sig och att de sedan valde att fortsätta på sitt eget språk med en irriterad suck känns inte särskilt vuxet eller professionellt.
Tycker jag.

Alltså, jag förstår vad du menar. Men det känns varken vuxet eller professionellt att avbryta någon för att be den byta språk heller, liksom? Jag står fast vid att önskar man så gärna få ta del av andras samtal, då kan man ha en annan approach.

 

[Fruentimber]

Fast folk kanske vill ha möjligheten att själv välja om de ska inkluderas.

Men det valet har man väl alltid ändå? Vill man så gärna inkluderas går det att göra det på betydligare trevligare sätt än att börja med att säga åt någon att byta språk. Kul konversationsstart? Det ger knappast någon hållbar grogrund för genuin gemenskap och sammanhållning.

 

[Tilly_85]

Jag tänker att vanligen byter man till ett ämne som kan intressera alla om man sätter sig vid samma bord vid fikat helt enkelt.

Medan såklart om två sitter vid ett bord och pratar eller man vet att Pyttan är på väg till fikat också så kan man ju sätta sig vid ett annat bord och fortsätta prata om det exkluderande ämnet eller på det exkluderande språket.

Men om man kommer in på ett fullt café så kan man ju såklart fråga om det är ledigt och slå sig ned vid bordet och fortsätta prata bara med sin vän.

Det håller jag delvis med om, men det är ju ingen i denna tråden som vet om, efter att dessa kollegor satt sig ned och avslutat sitt samtal, hade gått över till svenska. För man behöver ju inte byta ämne tvärt utan kan prata färdigt sinsemellan först tänker jag

Kan ju också hända att dessa två satte sig vid samma bord för att det bara finns ett bord för ett kontor på 3 personer.

Det med kafé, helt klart, känns ganska naturligt att det blir så.

Tycker att det är känsligt med språk för det att man har olika nivåer på hur komfortabel man är med att hålla konversationer på ett språk. När jag bodde och jobbade i England var jag lite blyg på fikapauserna och lunchen i början men det lossnade snabbt då jag behärskar det språket. När jag bodde i Spanien kände jag mig korkad och det var svårt att förstå, hänga med och uttrycka mig så som jag ville då min kunskap i språket var väldigt låg och jag gärna har fel uttal, böjning av verb etc. Det ändrade sig snabbt, för att jag försökte så mycket jag kunde. Men jag kunde tyvärr tycka det var jobbigt ibland och var väldigt glad för att få prata svenska när jag hade ett tillfälle för det så jag har förståelse för att man gärna vill prata sitt eget språk och att man kanske glömmer sig ibland.

 

[MiaMia]

Men det valet har man väl alltid ändå? Vill man så gärna inkluderas går det att göra det på betydligare trevligare sätt än att börja med att säga åt någon att byta språk. Kul konversationsstart? Det ger knappast någon hållbar grogrund för genuin gemenskap och sammanhållning.

Kommer inte det från att det är chefen/AG som har valt det angreppssättet på problemställningen? Om någon exkluderas så ska det hanteras med den centralt formulerade språkregeln.

Man ska inte behöva göra speciellt mycket själv för att slippa exkludering, det ska andra ansvara för att det inte sker. Sen leder det inte automatiskt till inkludering, men det ger en situation där förutsättningarna finns att jag själv kan agera för att inkluderas. Att möjligheten är tillgänglig.

 

[Sel]

Alltså, jag förstår vad du menar. Men det känns varken vuxet eller professionellt att avbryta någon för att be den byta språk heller, liksom? Jag står fast vid att önskar man så gärna få ta del av andras samtal, då kan man ha en annan approach.

Jag håller med om att hela situationen borde sett annorlunda ut och tycker själv att hela idén med "språkpolicy" på ett företag känns krystad, men skulle personligen aldrig valt att göra som de två kollegorna gjorde mot TS. Den tredje parten skulle helt enkelt aldrig behövt "säga till" utan jag hade självmant bytt språk när jag slog mig ned.

 

[Lingon]

Ja? De har ju inte någon skyldighet att inkludera alla omkring sig i sitt samtal.

"Min man var otrogen i natt. Vi hade ett jättegräl innan jobbet. På väg till niofikat berättade jag för kollegan, jag var så upprörd och denne stöttade mig. Vi slog oss ner vid ett bord och fortsatte prata.

- Kan ni prata svenska?"

Då får byta samtalsämne och prata privata saker när det inte sker på bekostnad av att en kollega känner sig exkluderad.

 

[Andromedae]

Jobbar på ett globalt företag, koncernspråket är engelska. Vi har dock extremt många nationaliteter, och beroende på vilka som är närvarande anpassas språket efter det. Är det bara svenskar i mötet pratar vi svenska, de som kan franska kan prata franska etcetera, men engelskan är lingua franca.

 

[the_connemara]

På sin rast så tycker jag väl att folk ska få prata vilket språk dom nu än vill. På arbetstid så pratar man språket som används på arbetsplatsen.

Instämmer.






Vi har klart övervägande svensktalande och de få som talar andra språk är mycket hövliga och pratar alltid svenska.

Däremot har vi helt olika "rastkultur" på våra olika avdelningar och även till viss del inom min avdelning. Vi är ett rätt stort gäng introverta som bara vill vara i fred på våra raster men det är helt omöjligt i våra lokaler att gå undan och ffa om man ska äta/dricka något då det är extremt strikt reglerat. Många av oss försöker välja tider (vilket oftast redan är väldigt svårt att påverka) och sällskap för att komma så lindrigt undan som möjligt på rasterna utan att trampa folk på tårna.

För mig finns det verkligen inget otrevligare än när folk ska hålla på att försöka tvinga in en i samtal, påpekar att man är otrevlig som sitter o läser något på mobilen eller rent av vill provocera fram en reaktion med skämt/diskussioner/åsikter. Det händer typ dagligen.

Garanterat tycker dessa människor precis samma om mig/oss (eller ja, de säger det ju rakt ut) och det svenska sättet verkar ju vara att rasten ska man ägna åt sociala interaktioner med personer man inte nödvändigtvis väljer att umgås med under sådana former annars. För mig är man tillräckligt inkluderande om man är trevlig och säger hej, att ignorera är inte okej. Men sedan tycker jag det måste få lov att vara just ett samtal mellan två delaktiga parter, inte en som ska bestämma att ett samtal ska äga rum och den andra måste ställa upp. Jag tycker inte det är någon som helst skillnad oavsett hur få en är på en arbetsplats. Varför är det den andra partens rätt till socialt kallprat som väger tyngst på en rast om detta inte ingår i arbetet? Varför är det alltid jag som är otrevlig, inte de som tvingar på mig sitt sällskap undrar jag ofta?

Bra kontakt med mina arbetskamrater får jag ändå genom jobbet och där uppskattar jag dem och de mig ganska mycket upplever jag. Där ingår självklart kontakt och inkludering och mycket informationsflöden.

 

[Fruentimber]

Kommer inte det från att det är chefen/AG som har valt det angreppssättet på problemställningen? Om någon exkluderas så ska det hanteras med den centralt formulerade språkregeln.

Man ska inte behöva göra speciellt mycket själv för att slippa exkludering, det ska andra ansvara för att det inte sker. Sen leder det inte automatiskt till inkludering, men det ger en situation där förutsättningarna finns att jag själv kan agera för att inkluderas. Att möjligheten är tillgänglig.

Enligt infon finns "önskemål" om att svenska pratas i fikarummen. Det gör det ju inte mer lämpligt att avbryta någon bara för att de ska byta språk. Jag kommer tyvärr inte ifrån känslan av att det helt enkelt är väldigt otrevligt och inte särskilt inbjudande till fortsatt konversation med den personen heller. Hade något liknande hänt på min arbetsplats, och någon dessutom tar upp det som punkt på möten, då hade jag nog själv fjärmat mig från den personen. Tyvärr.

 

[Fruentimber]

För mig finns det verkligen inget otrevligare än när folk ska hålla på att försöka tvinga in en i samtal, påpekar att man är otrevlig som sitter o läser något på mobilen eller rent av vill provocera fram en reaktion med skämt/diskussioner/åsikter. Det händer typ dagligen.

Cringe på allt ovan nämnda.

 

[the_connemara]

Cringe på allt ovan nämnda.

Nu är du för ungdomlig för att jag ska förstå

 

[Sel]

Instämmer.






Vi har klart övervägande svensktalande och de få som talar andra språk är mycket hövliga och pratar alltid svenska.

Däremot har vi helt olika "rastkultur" på våra olika avdelningar och även till viss del inom min avdelning. Vi är ett rätt stort gäng introverta som bara vill vara i fred på våra raster men det är helt omöjligt i våra lokaler att gå undan och ffa om man ska äta/dricka något då det är extremt strikt reglerat. Många av oss försöker välja tider (vilket oftast redan är väldigt svårt att påverka) och sällskap för att komma så lindrigt undan som möjligt på rasterna utan att trampa folk på tårna.

För mig finns det verkligen inget otrevligare än när folk ska hålla på att försöka tvinga in en i samtal, påpekar att man är otrevlig som sitter o läser något på mobilen eller rent av vill provocera fram en reaktion med skämt/diskussioner/åsikter. Det händer typ dagligen.

Garanterat tycker dessa människor precis samma om mig/oss (eller ja, de säger det ju rakt ut) och det svenska sättet verkar ju vara att rasten ska man ägna åt sociala interaktioner med personer man inte nödvändigtvis väljer att umgås med under sådana former annars. För mig är man tillräckligt inkluderande om man är trevlig och säger hej, att ignorera är inte okej. Men sedan tycker jag det måste få lov att vara just ett samtal mellan två delaktiga parter, inte en som ska bestämma att ett samtal ska äga rum och den andra måste ställa upp. Jag tycker inte det är någon som helst skillnad oavsett hur få en är på en arbetsplats. Varför är det den andra partens rätt till socialt kallprat som väger tyngst på en rast om detta inte ingår i arbetet? Varför är det alltid jag som är otrevlig, inte de som tvingar på mig sitt sällskap undrar jag ofta?

Bra kontakt med mina arbetskamrater får jag ändå genom jobbet och där uppskattar jag dem och de mig ganska mycket upplever jag. Där ingår självklart kontakt och inkludering och mycket informationsflöden.

Jag håller helt och hållet med men tycker att det du beskriver är någonting helt annorlunda än TS situation.
Självklart ska var och en ha utrymme att nyttja sin fritid som den vill.

 

[Fruentimber]

Nu är du för ungdomlig för att jag ska förstå

32-åringen jublar!
Cringe = när pinsamheten inte räcker till.