Det jag inte förstår är varför man automatiskt tror att någon inte har problem med ätproblematik, hormoner, mediciner, störd ämnesomsättning, sjukdomar osv för att man ännu inte nått den magiska gränsen för att kunna klassa det som stor övervikt (som i denna tråd är satt till 15 kg). Jag tycker att det blir förminskande på samma sätt som när det tolkas att man säger att "det bara är att sluta äta chips" osv. Det är ju i grunden samma budskap, du som bara har 14 kg att gå ner har det enkelt du.
Självklart förstår jag (och troligtvis även andra) att det är en jätteutmaning att gå ner väldigt mycket i vikt, när man har olika bakomliggande faktorer som komplicerar, men jag förstår det av anledningen att jag också har erfarenheten att det "inte är så bara..." när man skulle behöva begränsa sig på ett sätt man inte klarar av att leva på. Man måste inte ha nått 30 kg övervikt för att ha den erfarenheten, och det behöver inte handla om trivselkilon eller "finputsning" för att det är färre kilon än så.