Singoalla
Trådstartare
Hej vänner. Tänkte precis i morse vad tacksam jag är över att jag har er. Jag skriver mest på Buke när någonting är tufft och jobbigt, och då är det helt ovärderligt för mig att få era ögon på saken.
Jag är sjukskriven idag. Var uppe och kräktes inatt. Varför vet jag inte, jag kan kan lika gärna ha fått i mig något dåligt, men att kroppen inte är helt frisk vet vi ju redan så jag tar inga onödiga risker just nu.
Mötet igår var med min chef och min arbetsledare. Det är lite tufft att sitta i ett sådan möte eftersom jag redan vet att arbetsledaren har ifrågasatt personalens stress inför ledningen. Det har varit svårt att få respons av chefen också tidigare, så jag var lite nervös. Trots att jag vet att fler projektledare har haft symptom på stress och att en utav oss var sjukskriven under 3 månader i våras, så kände jag mig just där och då som den allra sämsta projektledaren på hela företaget. Den svagaste. Men sen tänkte jag på min situation och vilka möjligheter jag har, och insåg att jag redan är trängd in i ett hörn. Det här mötet måste ske. Min mamma har ett himla bra uttryck som hon lärt mig: "Ibland är det skit men man måste bara tugga i sig det. En tugga i taget". Lite så kändes det. Så jag berättade hur jag mått, vilka reaktioner på stressen jag har haft och när det började, vad som hände förra veckan när det bara smällde till och hur jag mått sedan dess. Jag förklarade att jag mår bättre och att arbetsbelastningen sedan förra veckan har varit rimlig, men att min kropp fortfarande reagerar. Att jag mentalt känner mig redo att gå vidare från vad som har hänt och komma igång med mina projekt igen, men att kroppen är kvar någonstans förra veckan. Att jag ska träffa läkare på tisdag och att jag inte vet vad man gör i en sån här situation. Jag vet inte vilka åtgärder som är rimliga. Jag vet inte hur lång tid det tar att återhämta sig.
Min chef sa att det är bra att jag går till läkaren, och att hen får reda ut min situation och hjälpa oss till vilka åtgärder som måste tas för min del. Min arbetsledare sa att vi får diskutera igenom hur hon kan hjälpa mig på bästa sätt och att jag ska fundera på vad jag behöver för stöd av henne. Så jag tror att vi hittade en bra lösning för den akuta situationen som har dykt upp just nu. Men, sen pratade vi också om att det är ett stressigt jobb och det gäller att kunna prioritera (deras favvo-fejk-ord) och lära sig släppa jobbet när man går hem. Även om de på mötet var mjuka och bemötte mig, så fanns det ingen diskussion om att arbetsplatsen har ansvar i vad som skett. Att arbetsbelastningen är för hög, att de pressat mig för hårt, att vi har arbetsmiljöproblem eller liknande. Utan bara att det är ett stressigt jobb och man måste lära sig vilka verktyg som krävs för att klara det. Jag hade köpt det, om jag var den enda på en arbetsplats som drabbats. Men nu är vi många, så det är för mig oförståeligt att de håller fast vid det.
Så, summa summarum, vi har lyckats mötas för att få mig på banan igen nu. Men arbetsbelastningen och arbetsmiljöproblemen kommer att kvarstå och det är bara en tidsfråga innan det som hände nu är glömt, och de förväntar sig att jag växlar upp på högsta växeln igen. Med andra ord - jag börjar söka andra jobb. Det känns också jobbigt för jag hade så mycket förhoppningar om det här jobbet och kunde se mig på det här företaget väldigt länge. Äntligen få landa efter flyttar och uppbrott och allt som varit senaste åren. Men som sagt - Ibland är det skit, man får bara tugga i sig det en tugga i taget. Det kommer bli bra sen.
Jag är sjukskriven idag. Var uppe och kräktes inatt. Varför vet jag inte, jag kan kan lika gärna ha fått i mig något dåligt, men att kroppen inte är helt frisk vet vi ju redan så jag tar inga onödiga risker just nu.
Mötet igår var med min chef och min arbetsledare. Det är lite tufft att sitta i ett sådan möte eftersom jag redan vet att arbetsledaren har ifrågasatt personalens stress inför ledningen. Det har varit svårt att få respons av chefen också tidigare, så jag var lite nervös. Trots att jag vet att fler projektledare har haft symptom på stress och att en utav oss var sjukskriven under 3 månader i våras, så kände jag mig just där och då som den allra sämsta projektledaren på hela företaget. Den svagaste. Men sen tänkte jag på min situation och vilka möjligheter jag har, och insåg att jag redan är trängd in i ett hörn. Det här mötet måste ske. Min mamma har ett himla bra uttryck som hon lärt mig: "Ibland är det skit men man måste bara tugga i sig det. En tugga i taget". Lite så kändes det. Så jag berättade hur jag mått, vilka reaktioner på stressen jag har haft och när det började, vad som hände förra veckan när det bara smällde till och hur jag mått sedan dess. Jag förklarade att jag mår bättre och att arbetsbelastningen sedan förra veckan har varit rimlig, men att min kropp fortfarande reagerar. Att jag mentalt känner mig redo att gå vidare från vad som har hänt och komma igång med mina projekt igen, men att kroppen är kvar någonstans förra veckan. Att jag ska träffa läkare på tisdag och att jag inte vet vad man gör i en sån här situation. Jag vet inte vilka åtgärder som är rimliga. Jag vet inte hur lång tid det tar att återhämta sig.
Min chef sa att det är bra att jag går till läkaren, och att hen får reda ut min situation och hjälpa oss till vilka åtgärder som måste tas för min del. Min arbetsledare sa att vi får diskutera igenom hur hon kan hjälpa mig på bästa sätt och att jag ska fundera på vad jag behöver för stöd av henne. Så jag tror att vi hittade en bra lösning för den akuta situationen som har dykt upp just nu. Men, sen pratade vi också om att det är ett stressigt jobb och det gäller att kunna prioritera (deras favvo-fejk-ord) och lära sig släppa jobbet när man går hem. Även om de på mötet var mjuka och bemötte mig, så fanns det ingen diskussion om att arbetsplatsen har ansvar i vad som skett. Att arbetsbelastningen är för hög, att de pressat mig för hårt, att vi har arbetsmiljöproblem eller liknande. Utan bara att det är ett stressigt jobb och man måste lära sig vilka verktyg som krävs för att klara det. Jag hade köpt det, om jag var den enda på en arbetsplats som drabbats. Men nu är vi många, så det är för mig oförståeligt att de håller fast vid det.
Så, summa summarum, vi har lyckats mötas för att få mig på banan igen nu. Men arbetsbelastningen och arbetsmiljöproblemen kommer att kvarstå och det är bara en tidsfråga innan det som hände nu är glömt, och de förväntar sig att jag växlar upp på högsta växeln igen. Med andra ord - jag börjar söka andra jobb. Det känns också jobbigt för jag hade så mycket förhoppningar om det här jobbet och kunde se mig på det här företaget väldigt länge. Äntligen få landa efter flyttar och uppbrott och allt som varit senaste åren. Men som sagt - Ibland är det skit, man får bara tugga i sig det en tugga i taget. Det kommer bli bra sen.
