Utnyttjad av sambo, vakuumet efteråt, hur gör man nu?

Oj. Jag har inte läst hela tråden nu, jag tror inte det behövs.

Din partner har betett sig fruktansvärt illa och det spelar ingen roll hur mycket han ångrar sig eller vill fixa saker nu. Er relation är körd.
Jag har jättesvårt att tro att ni kommer kunna reparera det här på ett sätt som blir bra för dig.

Jag tycker hela din text signalerar att det är dags att lämna. Din sambo är inte värd en andra chans (vilket han redan verkar ha fått) efter detta beteende.

Förutom då hans upprepade övergrepp mot dig så känner jag också igen mig i mycket av hur du beskriver er relation och ert samliv. Jag har också varit i en relation som liksom långsamt dog död på mig känslomässigt och där jag tappade all lust till närhet. Det går inte att reparera. Du är värd bättre. Det är bättre att vara ensam än i en kass relation. Om du vill finns det andra potentiella partners där ute som kommer behandla dig bättre.

Det tog mig flera år att ta tag i min separation men jag är så himla glad över att jag gjorde det till slut, även fast att det är jobbigt.
Jag har sen träffat en ny man som är helt underbar, har all min närhetslust och sexlust tillbaka med råge och mår BRA.
Du är också värd det!
 
Jag måste gå tillbaka hit eftersom jag inte fattar. Menar du alltså att TS lärt sambon att förgripa sig på henne i sömnen? Eller att han gjorde det för att hon inte lärt honom att inte göra det?

Precis! Även den mest välvilliga tolkningen av "you teach people how to treat you" - att det är upp till varje individ att sätta upp gränser för hur man vill bli behandlad - blir osmaklig. En sådan tolkning antyder att folk inte har vett nog att begripa vad som är ett oacceptabelt beteende innan någon har sagt ifrån. De flesta människor är bättre än så och de som inte är det behöver finns det inget skäl att umgås med - än mindre leva tillsammans med.
 
Tack för att ni backar mig hörrni.
Även om jag förstår vad du rör efter Korven så tycker jag du är lite taskig som trycker upp det i ansiktet på mig.
Jag har redan ältat det där tusen gånger. Är han sån här mot mig för att jag är för snäll? För tråkig? För dålig? För mammig? Kan han inte ta ansvar för något pga att jag curlar? Har jag lärt honom att vara sån här? Kan jag ändra på mig själv för att få honom att vakna? Osv in i oändlighet.
Jag har testat ALLT! Det funkar inte. Jag har curlat, listat, krävt, skällt, gråtit, gått sönder, pratat, pratat, pratat, listat mer, skrämt, gråtit och gått sönder. Och det var innan detta ens kom upp.

Allmänt;
Jag ska till min psykolog imorgon. Jag bröt ihop på vc sist hos min allmänläkare och berättade allt. Så hon satte upp mig på akutlistan för krisreaktion och jag fick tid snabbt. Har träffat denna psykologen innan också och hon verkar bra så jag ser fram emot det.

Sambon har tagit tag i att byta psykolog och ska till en annan med fina referenser i veckan också. En man. Kan bli jättebra.

Jag har haft en hel vecka ensam här i huset då sambon åkt iväg med sitt band på miniturné. Massor med tid att tänka. Och så har jag typ knappt tänkt känns det som. Så skönt att bara rå om sig själv. Haft massa energi över till att fixa sånt som aldrig blir fixat och kunnat ta det lugnt med hundarna, inte känt mig ett dugg ensam. Inte varit på dåligt humör alls. Märker hur mycket energi det faktiskt tar av mig när han är hemma.
Kan dock inte fatta att han åkte, hade aldrig åkt iväg så när allt är så skört.
Men men, det var nog bra för min del.
Jag vet fortfarande inte vad jag vill riktigt. Jag vet verkligen inte. Jag saknar honom när han är borta faktiskt, men samtidigt blir en del av mig irriterad för att han är duktig på att höra av sig denna gången (eller ja, duktig och duktig men jämfört med hur han inte kunnat höra av sig på flera dagar på turné innan så är det duktigt).
Det är superbisarrt, jag saknar honom lite men samtidigt är jag jätteirriterad på honom när han hör av sig. En del av mig är arg på mig själv för att jag saknar honom och en annan del av mig är arg på mig själv för att jag sviker mig själv genom att stanna. En del av mig skriker bara bestääääm diiiig! Suck vilken röra, vill mest vara ifred. :cautious:

Men känner ett annat lugn nu, det kommer i takt med att jag inser att murarna jag smackat upp runt omkring mig är okej. De är hafsigt gjorda men jag jobbar pö om pö med att fylla i bruk där det fattas på något vis. Jag märker hur jag börjar bli mig själv, ser små saker jag inte haft ork att se på ett tag. Kan njuta av naturen runt omkring mig igen till exempel, titta på stjärnorna, fåglarna, känna regnet mot ansiktet. Det gör mycket för mig.

Mycket känner jag mig lugn för att jag pratat med hela familjen och vet att jag sitter säkert i huset även om jag blir ensam :heart

Metoo-grejen har varit så jävla smärtsam för övrigt. Blev så extra jobbigt när alla gamla minnen om skit kom fram och man var mitt upp i en ny vända. Så jävla illa att det ska behöva vara såhär, för så många. Så förbannat illa. :cry:
 
Tack för att ni backar mig hörrni.
Även om jag förstår vad du rör efter Korven så tycker jag du är lite taskig som trycker upp det i ansiktet på mig.
Jag har redan ältat det där tusen gånger. Är han sån här mot mig för att jag är för snäll? För tråkig? För dålig? För mammig? Kan han inte ta ansvar för något pga att jag curlar? Har jag lärt honom att vara sån här? Kan jag ändra på mig själv för att få honom att vakna? Osv in i oändlighet.
Jag har testat ALLT! Det funkar inte. Jag har curlat, listat, krävt, skällt, gråtit, gått sönder, pratat, pratat, pratat, listat mer, skrämt, gråtit och gått sönder. Och det var innan detta ens kom upp.

Allmänt;
Jag ska till min psykolog imorgon. Jag bröt ihop på vc sist hos min allmänläkare och berättade allt. Så hon satte upp mig på akutlistan för krisreaktion och jag fick tid snabbt. Har träffat denna psykologen innan också och hon verkar bra så jag ser fram emot det.

Sambon har tagit tag i att byta psykolog och ska till en annan med fina referenser i veckan också. En man. Kan bli jättebra.

Jag har haft en hel vecka ensam här i huset då sambon åkt iväg med sitt band på miniturné. Massor med tid att tänka. Och så har jag typ knappt tänkt känns det som. Så skönt att bara rå om sig själv. Haft massa energi över till att fixa sånt som aldrig blir fixat och kunnat ta det lugnt med hundarna, inte känt mig ett dugg ensam. Inte varit på dåligt humör alls. Märker hur mycket energi det faktiskt tar av mig när han är hemma.
Kan dock inte fatta att han åkte, hade aldrig åkt iväg så när allt är så skört.
Men men, det var nog bra för min del.
Jag vet fortfarande inte vad jag vill riktigt. Jag vet verkligen inte. Jag saknar honom när han är borta faktiskt, men samtidigt blir en del av mig irriterad för att han är duktig på att höra av sig denna gången (eller ja, duktig och duktig men jämfört med hur han inte kunnat höra av sig på flera dagar på turné innan så är det duktigt).
Det är superbisarrt, jag saknar honom lite men samtidigt är jag jätteirriterad på honom när han hör av sig. En del av mig är arg på mig själv för att jag saknar honom och en annan del av mig är arg på mig själv för att jag sviker mig själv genom att stanna. En del av mig skriker bara bestääääm diiiig! Suck vilken röra, vill mest vara ifred. :cautious:

Men känner ett annat lugn nu, det kommer i takt med att jag inser att murarna jag smackat upp runt omkring mig är okej. De är hafsigt gjorda men jag jobbar pö om pö med att fylla i bruk där det fattas på något vis. Jag märker hur jag börjar bli mig själv, ser små saker jag inte haft ork att se på ett tag. Kan njuta av naturen runt omkring mig igen till exempel, titta på stjärnorna, fåglarna, känna regnet mot ansiktet. Det gör mycket för mig.

Mycket känner jag mig lugn för att jag pratat med hela familjen och vet att jag sitter säkert i huset även om jag blir ensam :heart

Metoo-grejen har varit så jävla smärtsam för övrigt. Blev så extra jobbigt när alla gamla minnen om skit kom fram och man var mitt upp i en ny vända. Så jävla illa att det ska behöva vara såhär, för så många. Så förbannat illa. :cry:
Min förra sambo hörde av sig så sällan att han till och med missade min födelsedag. Han kunde vara borta totalt 5 månader per år.

Men sommaren jag bestämt mig för att göra slut ringde han oavbrutet :meh:
 

Liknande trådar

  • Artikel
Dagbok Solen lyste säkert på dig Soljävel Och jag skakar sönder Allt jag rör vid Du rör och går Rörochgårutanattfällaentår När du...
Svar
2
· Visningar
1 611
Senast: Tofs
·
Relationer Hej! Jag är mitt i att gå igenom ett breakup, har precis nått cirka fem veckor. Det går väldigt upp och ner, ibland känner jag mig glad...
2 3
Svar
41
· Visningar
8 583
Senast: Ramona
·
Relationer Skriver under anonymt nick nu. Det är väldigt långt och jag vet inte om jag kommer få några svar, men känner att jag behöver stöd och är...
2
Svar
27
· Visningar
9 530
Senast: Imna
·
Relationer Gammal användare med nytt nick på grund av känsligt ämne och jag MÅSTE få ventilera och höra utomståendes perspektiv. Jag insåg tidigt...
2 3 4
Svar
75
· Visningar
17 572
Senast: TinyWiny
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Vildkattungar
  • Senast tagna bilden XV
  • Diarré

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp