Läste en studie för ett tag sen om körsångens hälsofrämjande effekter för äldres rösthälsa och kommunikativa delaktighet. Att träna sångteknik är positivt även för talrösten men studien lyfte även hur oerhört viktig gemenskapen och det sociala sammanhanget var för individernas känsla av delaktighet och välbefinnande. Sången var mest grädden på moset.
Jag är övertygad om att detta gäller för alla fritidsintressen och för alla åldrar. Jag blir tokig på hur många patienter jag träffar som uttrycker sorg över att inte längre kunna utföra en älskad hobby och sen skamset tillägger "men det är ju bara ett intresse". Att ha ett sammanhang som är självvalt utifrån intresse och lust, som ger energi och som bäddar för sociala kontakter - hur kan det någonsin vara oviktigt?!
Jag är övertygad om att detta gäller för alla fritidsintressen och för alla åldrar. Jag blir tokig på hur många patienter jag träffar som uttrycker sorg över att inte längre kunna utföra en älskad hobby och sen skamset tillägger "men det är ju bara ett intresse". Att ha ett sammanhang som är självvalt utifrån intresse och lust, som ger energi och som bäddar för sociala kontakter - hur kan det någonsin vara oviktigt?!