Att ingen förväntar sig att något jag gör för första gången skall vara perfekt.
Jag backade för allt, allt, allt jag inte hade gjort förut när andra såg på. Jag var tvungen att träna på allt i förväg och spenderade dagis, grundskola, och delar av gymnasiet med att ständigt luska vad för situationer och lekar/ spel / frågor som skulle hända och spenderade sedan hela min fritid med att träna på att göra det innan det kunde "överrumpla" mig.
Bara några små exempel:
Jag tränade på att måla med glitter för att jag visste att vi skulle pyssla med glitter på dagis. Eftersom vi inte hade så mycket pengar kommer jag ihåg att jag tränade med grus och lim
I början av grundskolan var spelet Kalaha the shit. Jag köpte ett Kalaha för alla mina pengar och satt ensam hemma och tränade med mig själv varje kväll efter skolan jättelänge innan jag vågade spela mot någon.
I gymnasiet hade vi någon form av biologilektion om lungorna där man kunde få cykla på en träningscykel för att se hur bra lungkapacitet man hade. Jag vågade inte för tänk om jag skulle ha sämre lungkapacitet än någon annan i klassen?
Det är ledsamt när jag tänker tillbaka på alla tillfällen jag haft att hänga med på diverse roliga saker, som jag backat för bara för att jag inte trott att jag kan göra det perfekt.
Jag får fortfarande någon form av spärr när jag ska göra helt nya saker, men numera forcerar jag den spärren ganska lätt och jäklar vad mycket roliga saker som kan hända då
