Vad gör ni på sommarloven?

[SaraXX]

Vi gillar att vara hemma och göra dagsutflykter. Någon längre tur inom Sverige ibland och då hyr vi oftast Airbnb.

Jag är uppvuxen på landet och där är det ju inte lika vanligt med sommarställe. Man bor ofta på det som andra gärna åker på semester till så att säga.

Jag hade nog blivit stressad över att ha två hus på olika platser att sköta, och två trädgårdar. Generellt tycker jag att det är skönt att inte äga en massa utan hyra stuga/husvagn eller vad det nu kan vara just när man behöver det. Samtidigt förstår jag det nostalgiska, min pappa har sålt sin del i föräldragården. Men den är kvar i släkten ändå.

 

[Midsommarblomster]

För mig låter det som att det är mer ekonomi än arbete som går dit att tveka?

Ja, så är det absolut. Sen går det lite hand i hand. Jag skulle föredra att kunna köpa in arbete vid en del av renoveringarna, och har man då inte pengar till det så kan det ju bli mycket mer arbete än vad man själv egentligen mäktar med. Tomten i sig är en skogstomt, med en gräsmatta som behöver klippas men inte mer än så egentligen. Pappa har precis renoverat badrummet och skaffat vattentoalett. Men det klart att det ”alltid” är något som behöver göras på en huvudbyggnad och två friggebodar. Vårt hus i stan har förhållandevis lite underhåll för att vara ett hus. Men så är ju hus ändå hus i slutändan, och saker kan hända.

Mycket arbete gillar jag ju också. Att påta på tomten, måla eller bygga något. Men det är ju en balansgång när man också är heltidsarbetande förälder och kan lätt tippa över. Sen är det ju en del saker som underlättar livet också med landställe. Att ha yta, variation, kanske en del traditioner och vanor som tar bort mycket planering och logistik från semester, lov och långhelger.

 

[FengurLaugar]

Vi vill vara hemma när vi är lediga. Bor på liten gård på landet med hästar, hundar och marsvin och både djuren och gården kräver daglig omvårdnad. Vi har allt vi vill ha och behöver här, det är vår livsstil. Gör utflykter om lusten finns annars finns det alltid saker hemma att göra. Vi reser bort 2-3 nätter varje sommar, det räcker för oss.

 

[Snubbelfot]

Jag förstår ert dilemma, för jag har ett liknande.

Ett sommarställe på Österlen, som mina föräldrar köpte för 50 år sedan för att ge luftombyte och frid och omväxling till vardagslivet (och barnens uppväxt) i stadsmiljö. Jag tillbringade alla somrar och lov där under uppväxten och älskar stället.
Idag är pappa borta, bara mamma kvar och hon har inte möjligheter att underhålla i den takt underhållsbehovet ackumuleras. Och jag och min familj bor på landet nu, i just en sådan slags miljö som sommarstället erbjuder, med eget hus att underhålla. Vi håller på att etablera våra egna traditioner och rutiner med barnen.

Jag vet inte riktigt hur jag vill göra i framtiden. Ett alternativ skulle kunna vara att använda ett framtida arv för att renovera, och sedan airbnb:a för att täcka kostnaderna. Då fick man ha löpande hjälp av någon lokal kontakt som "platschef" men jag är ganska säker på att det går att räkna hem ändå, området är attraktivt. Att sälja... jo. Men känslomässigt är jag inte färdig med stället, allt hade varit så mycket enklare då.

 

[Human]

Mina morföräldrar köpte ett sommarhus på västkusten för länge sen, som mina föräldrar äger nu. Det ligger i en riktig sommarort, väldigt idylliskt, och jag har tillbringat tid där varenda sommar i mitt liv. Man åker båt, badar, fiskar krabbor, leker på klippor, äter glass.

För en tid sen frågade min mamma mig hur jag ser på framtiden och huset, då hon vill att testamentet ska överensstämma med barnens egen vilja. Mina två syskon hade då redan sagt att de var intresserade av att ta över huset. Jag gick och grubblade en längre tid över hur jag skulle svara. Jag bor numer fem timmars bilresa bort, mina syskon bor på ungefär liknande avstånd. Jag bor med min familj på en gård med mina hästar, vilket begränsar hur mycket vi kan vara borta. Min man trivs inte så bra där. Det är ett hus och en sjöbod och ett par båtar, så kräver en del skötsel.

Jag fick till slut landa i att min livsstil inte passar ihop med ett sommarhus, hur mycket jag än skulle vilja. Men det svider. Husen där idag har gått upp så mycket att det idag skulle värderas långt, långt över min gårds värde. Jag kommer alltså aldrig kunna ångra mig och köpa ett nytt ställe där. Men det skulle bli ett dåligt samvete för mig att ha kvar det, att jag skulle känna att jag borde vara i huset mer än vad jag skulle. Jag kan inte deläga ett hus för att vara där tre dagar om året. Våra närmsta grannar på gården är en sommarstuga, jag ser så tydligt hur mycket tid på året som den står tom... Men jag hoppas verkligen att vårt sommarhus stannar i släkten och att jag kan komma och hälsa på någon gång.

För att svara på själv grundfrågan så är vi hemma på semestern. Vår gård och djur kräver omsorg och arbete och vi är hemkära. Vi gör dagsutflykter, och hittar på egna projekt. Sen brukar vi ju då åka och hälsa på mormor och morfar i sommarhuset några dagar. Men vi får se när barnen blir större, då kanske vi behöver vidga vyerna lite och lär då satsa på kortare utflykter inom Sverige.

 

[VLMF]

Vi har en familjesommarstuga, i ett fritidshusområde i norra Bohuslän, som varit i skäkten sedan den byggdes tidigt 70-tal av min biologiska morfar. Jag var första gången i den som bebis, och familjen har spenderat flera veckor varje sommar där. Min mamma och moster ärvde den och så småningom ville min moster bli utköpt så nu äger bara min mamma den. Från att ha varit en liten enkel stuga med bara utedass och utedusch har mina föräldrar nu byggt ett till större hus på tomten, i vår kopplas hela området på kommunalt VA och det nya huset går att bo i året om. Det finns numer tvättmaskin så man kan vara där i längre perioder och slipper släpa med lakan och handdukar. Diskmaskin och dusch inomhus osv. Mina föräldrar är pensionärer (nåja) och spenderar nu mycket tid året om i stugan. Jag och min familj är där ett par veckor om året, liksom mina två systrar. Ibland någon påsk, och numer kan jag också se framför mig något höstlov för svampplockning, elda i kaminen och bastu och havsdopp. För mig är stugan lika med lugnet, jag slappnar verkligen av där, vi har alltid varit ute mycket (ffa för att lillstugan är så otroligt liten med pyttekök och helt utan bekvämligheter), badar, lagar mat ute osv. Hoppar på klipporna, fiskar krabbor, går på upptäcksfärd i skogen. På gångavstånd finns simskola och seglarskola för mina barn när de blir äldre, flera badplatser, skog osv. Blåbär, lingon, svamp, vi har gula kantareller på egna tomten till och med. Det finns en sommaröppen fisk/skaldjursrestaurang på fem minuter promenad, annars behöver man vara bilburen för att handla mat och ta sig till stugan. Många utflyktsmål i närheten med bil. Jag vill verkligen ge mina barn rutinen att vi är i stugan varje sommar, och att där samlas mina föräldrar och systrar ofta samtidigt, vilket var mina föräldrars intention när de byggde ett till hus med fler bekvämligheter, ytor och sovplatser.

När mina föräldrar går bort hoppas jag verkligen att jag och mina systrar vill fortsätta ha stugan ihop vi tre. Problemet är att den är långt bort för oss alla, jag har 42 mil dit och mina systrar har 40 resp 100 mil dit. Mina föräldrar bor 37 mil ifrån men funderar på att flytta antingen närmre mig eller närmre stugan Jag ser kanske att vi systrar i framtiden turas om att ha huvudansvar för stängning och öppning, då blir det bara vart tredje år man tar det. Och att vi antingen delar upp sommarveckorna eller är där ihop, nu när det finns utrymme och sovplatser till alla.

Vi är i Sverige på somrarna, hälsar på släkt och vänner runt om i landet, sköter om vårt egna hus och trädgård hemma och är i stugan då.

 

[Midsommarblomster]

Vi har en familjesommarstuga, i ett fritidshusområde i norra Bohuslän, som varit i skäkten sedan den byggdes tidigt 70-tal av min biologiska morfar. Jag var första gången i den som bebis, och familjen har spenderat flera veckor varje sommar där. Min mamma och moster ärvde den och så småningom ville min moster bli utköpt så nu äger bara min mamma den. Från att ha varit en liten enkel stuga med bara utedass och utedusch har mina föräldrar nu byggt ett till större hus på tomten, i vår kopplas hela området på kommunalt VA och det nya huset går att bo i året om. Det finns numer tvättmaskin så man kan vara där i längre perioder och slipper släpa med lakan och handdukar. Diskmaskin och dusch inomhus osv. Mina föräldrar är pensionärer (nåja) och spenderar nu mycket tid året om i stugan. Jag och min familj är där ett par veckor om året, liksom mina två systrar. Ibland någon påsk, och numer kan jag också se framför mig något höstlov för svampplockning, elda i kaminen och bastu och havsdopp. För mig är stugan lika med lugnet, jag slappnar verkligen av där, vi har alltid varit ute mycket (ffa för att lillstugan är så otroligt liten med pyttekök och helt utan bekvämligheter), badar, lagar mat ute osv. Hoppar på klipporna, fiskar krabbor, går på upptäcksfärd i skogen. På gångavstånd finns simskola och seglarskola för mina barn när de blir äldre, flera badplatser, skog osv. Blåbär, lingon, svamp, vi har gula kantareller på egna tomten till och med. Det finns en sommaröppen fisk/skaldjursrestaurang på fem minuter promenad, annars behöver man vara bilburen för att handla mat och ta sig till stugan. Många utflyktsmål i närheten med bil. Jag vill verkligen ge mina barn rutinen att vi är i stugan varje sommar, och att där samlas mina föräldrar och systrar ofta samtidigt, vilket var mina föräldrars intention när de byggde ett till hus med fler bekvämligheter, ytor och sovplatser.

När mina föräldrar går bort hoppas jag verkligen att jag och mina systrar vill fortsätta ha stugan ihop vi tre. Problemet är att den är långt bort för oss alla, jag har 42 mil dit och mina systrar har 40 resp 100 mil dit. Mina föräldrar bor 37 mil ifrån men funderar på att flytta antingen närmre mig eller närmre stugan Jag ser kanske att vi systrar i framtiden turas om att ha huvudansvar för stängning och öppning, då blir det bara vart tredje år man tar det. Och att vi antingen delar upp sommarveckorna eller är där ihop, nu när det finns utrymme och sovplatser till alla.

Vi är i Sverige på somrarna, hälsar på släkt och vänner runt om i landet, sköter om vårt egna hus och trädgård hemma och är i stugan då.

Jag känner igen din beskrivning, huset är absolut lugnet för mig. Jag är nog den enda i vår familj som varit uppe mycket även på vinterhalvåret. Det är en tystnad där uppe som inte finns hemma. Jag eldar i brasan, grillar korv och marshmallows och läser böcker. Jag och min man förlovade oss framför den öppna spisen en höstdag i oktober. Jag har också tänkt att någon dag kanske skaffa en badtunna, det skulle ju vara helt magiskt på hösten.

Går man in i skogen bakom huset tar det 7 minuter på en skogsstig att komma ner till en sandstrand där vi också förfogar över ett gammalt båthus. Där kan man bada eller fånga spigg på klipporna. Vi har en flakmoppe på tomten som tar oss runt i området. Vi har våra ställen för kantareller och blåbär. Dottern älskar att trä smultron på strån. När jag var barn var det mest så, men nu för tiden har fler verksamheter etablerat sig i kommunen. Det finns en vacker handelsträdgård med café och lunch, och framför allt har den närmsta bondgården blivit en samlingsplats med äggjakt vid påsk, kosläpp i maj, caféer och restauranger och till och med lite Halloween-jippon när det är höstlov för skolorna.

I ärlighetens namn så skulle jag kunna släppa stället om det enbart handlade om nostalgi. Vi har fått det vi har fått av platsen, och det kommer inte att försvinna om huset säljs. Det klart att det skulle sticka till i hjärtat men sånt är livet, det utvecklas och behov ändras. Men den jag framför allt tampas med är.. vad ska vi göra om det här inte fanns längre? Livet känns lite som ett blankt papper och det kanske finns någonting annat här, men huset har gett oss så mycket "gratis". Att de här miljöerna bara finns, att huset bara står där, en liten bilresa bort. Att behöva planera ledigheten på ett annat sätt känns lite främmande, och eftersom jag själv alltid älskat att ha "vårt ställe" som en självklar del av livet så är det också lätt att vilja ge barnen det också. Jag förstår att barnen sannolikt kommer få en lika bra barndom oavsett, många olika sätt är ju bra sätt, men min upplevelse som förälder kanske påverkas av att få ge någonting som är känslostrakt för mig.

Ja, vem vet? Jag bearbetar.

 

[Imogen]

Vi har också sommarstuga i familjen. Eller ja det är inte sommarstugor utan fritidshus som används året runt. Sjötomt, stooor trädgård finns skidåkningsmöjligheter i närheten på vintrarna. Jag har spenderat varje sommar hela livet där (plus andra lov) och för mina barn är det också självklart att det är dit man åker. ÄLSKAR att även de är så inställda på att det är en lugnare tillvaro, inte så mycket måsten och att det finns mycket för dem att göra tillgängligt bara på tomten, även för 11-åringen.

Vi som i jag och min man äger inte något utan det är mina föräldrar på lite olika sätt (det är flera bostadshus på samma ställe som ägs lite olika för att komplicera det ännu mer). Så ja nästa generationsskifte kommer bli spännande Men det är ändå självklart att fortsätta äga, så får vi se i vilken konstellation det blir.

Det vi gör på sommarlovet är framför allt att vara på sommarstället, och hälsa på släkt och vänner runt om i landet. Vi är mycket för friluftsliv (cykling, vandring osv) så något sådant brukar det bli på sommaren. Antingen med sommarstugan som utgångspunkt eller på annat ställen i Sverige eller Norge.

Andra lov (höst, jul, påsk osv) är i vi också ofta i fritidshuset. Undantaget är sportlovet då vi brukar åka slalom tillsammans med en annan familj i annan del av Sverige.

 

[Badger]

Det kommer en konkret frågeställning, låt mig bara ventilera först.

Vi har ett landställe i Norra Roslagen. Det var min farfar som köpte en skogstomt 1969 och byggde sedan tre hus på den. Pappa var med och spikade på huset som 6-åring och har sedan dess spenderat sina somrar där, och det har jag och mina syskon också gjort. Vi har fiskat, åkt båt, täljt barkbåtar, åkt flakmoppe, plockat blåbär och fångat spigg vid klipporna. Nu är vi där med våra barn, och någonstans har jag nog antagit att det är såhär livet ska fortsätta. Somrarna i skärgården.

Men, nu har det börjat smyga sig på att pappa funderar på att sälja. Hans föräldrar gick tyvärr bort alldeles för unga och sedan dess har han tagit över det själv. Alla hans barn är nu vuxna, han närmar sig pensionsåldern och känner att kroppen inte orkar längre. Han har inte råd att ta in hantverkare, så han gör allting själv och orken tryter. Stället har blivit ett måste och en ständig boja. Han drömmer om ett friare liv, kanske köpa en husbil, ta med sig hunden och se Europa. Jag vill ge honom en kram och säga ”släpp taget”, även om hela min själ fullkomligt går i bitar.

Nu måste vi fundera på om det är vi som ska befria honom från huset, eller om vi också ska släppa taget. Det är inte aktuellt för mina syskon. Vi kan och har råd, men marginalerna blir små. Huset är värderat till 40% av vad vi köpte vårt eget hus för, så det är inte fickpengar för oss. Samtidigt är huset en mötesplats och en tillflykt från stan. Pappa, mamma och svärfar bor i lägenheter här i Stockholm. Bortsett från svärmor som flyttat hem till Dalarna så har vi ingen släkt utanför storstan som vi kan hälsa på. Jag inser att jag är så präglad av livet med landställe att jag inte ens vet vad vi skulle göra med vår lediga tid utan det. Samtidigt så måste jag ju också försöka visualisera det, för köper vi huset och väljer att lägga alla våra pengar där så måste det ju vara för att det är det vi verkligen vill med vårt liv. Inte bara av nostalgi och för att jag inte förstår vad som annars skulle kunna vara.

Jag ser framför mig hur det ställe som jag älskat så högt hela mitt liv skulle kunna bli vårt eget. Hur det skulle kunna stanna en generation till. Hur pappa skulle kunna få ha kvar det, som han ändå också så gärna vill, fast befriad från allt arbete. Hur våra barn, precis som vi, fick växa upp där. Att ge dem det som jag fick. Jag ser också en ekonomi med betydligt mindre marginal, skakigt världsläge och räntor som kryper uppåt igen. Jag ser underhåll av hus hemma och stort landställe. Oförutsedda kostnader som trillar in och minskad frihet.

Och samtidigt.. vad är jag här för?

Ja, som ni hör så är det stora känslor och tankar som virvlar runt, såklart. Jag ber er inte om råd, för hur ska man ens kunna ge det i sådana här lägen. Vi är ju alla så olika. Men, vad jag skulle behöva er hjälp med är inspiration kring vad andra barnfamiljer gör med sin lediga tid. Kanske är huset viktigt för oss, eller så kanske väntar oss något annat, som vi vill mer. Jag vet inte. Så.. hur ser er lediga tid ut? Vad gör ni på jullov, höstlov, sportlov och sommarlov med barnen?

Mina somrar har alltid varit på lantställe, med kusiner, så som du beskriver. Så hade nog haft svårt att släppa det.

Jag har också svårt att föreställa mig att jag skulle semestra där jag bor vanligen eller resa på solresor eller någonting på sommaren. Älskar ju Sverige. Så utan sommarhus skulle vi nog få försöka hyra sommarhus.

Antar att om ni behåller att pappa/mamma osv kommer ut dit också ibland och umgås?

 

[Johanna1988]

Jag hade absolut köpt. Men jag spenderar gärna hela somrar och lov i en stuga. Men kan ni inte köpa det nu och blir det för mycket så säljer ni? tänker att man inte behöver ta stora föralltid beslut på stört?

 

[Badger]

Lite samma här faktiskt. Jag vill gärna visa barnen andra delar av världen, vid tillfällen, men bortsett från det så har jag insett att utlandssemester inte riktigt är min grej faktiskt. Jag gillar att se andra kulturer, höra andra språk och testa ny mat. Men ärligt talat blir jag ganska rastlös av att såsa runt, ligga vid en pool och äta på restaurang. Jag gillar att vara ledig men jag är en rastlös själ som gärna vill ha projekt att pyssla med. Jag vill rycka ogräs, skrapa gammal färg eller kratta löv. Jag gillar att göra, inte bara vara. Klimatkrisen bidrar givetvis också till visionen om ett semesterliv i Sverige.

När det gäller utlandssemestrar har jag alltid föredragit storstäder i Europa så det har vi varit i några med barnet som äldre (små barn har jag uppfattat uppskattar det inte lika mycket). Då kan man ju även åka tåg och åka kortare tid än en vecka.

 

[Badger]

Ja, så är det absolut. Sen går det lite hand i hand. Jag skulle föredra att kunna köpa in arbete vid en del av renoveringarna, och har man då inte pengar till det så kan det ju bli mycket mer arbete än vad man själv egentligen mäktar med. Tomten i sig är en skogstomt, med en gräsmatta som behöver klippas men inte mer än så egentligen. Pappa har precis renoverat badrummet och skaffat vattentoalett. Men det klart att det ”alltid” är något som behöver göras på en huvudbyggnad och två friggebodar. Vårt hus i stan har förhållandevis lite underhåll för att vara ett hus. Men så är ju hus ändå hus i slutändan, och saker kan hända.

Mycket arbete gillar jag ju också. Att påta på tomten, måla eller bygga något. Men det är ju en balansgång när man också är heltidsarbetande förälder och kan lätt tippa över. Sen är det ju en del saker som underlättar livet också med landställe. Att ha yta, variation, kanske en del traditioner och vanor som tar bort mycket planering och logistik från semester, lov och långhelger.

(man kanske kan göra gräsmattan till en äng så man inte känner att man måste vara där varje vecka. Typ en äng med en stig i till huset som man kan köra med röjsåg eller ngt liknande/gräsklippare som kan ga högt gräs.)

 

[Imogen]

Lite samma här faktiskt. Jag vill gärna visa barnen andra delar av världen, vid tillfällen, men bortsett från det så har jag insett att utlandssemester inte riktigt är min grej faktiskt. Jag gillar att se andra kulturer, höra andra språk och testa ny mat. Men ärligt talat blir jag ganska rastlös av att såsa runt, ligga vid en pool och äta på restaurang. Jag gillar att vara ledig men jag är en rastlös själ som gärna vill ha projekt att pyssla med. Jag vill rycka ogräs, skrapa gammal färg eller kratta löv. Jag gillar att göra, inte bara vara. Klimatkrisen bidrar givetvis också till visionen om ett semesterliv i Sverige.

Det är lite samma här också. Jag känner inte att jag har rest klart eller att det finns platser jag inte vill besöka. Det finns det verkligen! Men utlandssemester i bemärkelsen åka iväg en vecka för bo på hotell, sola och bada i syfte att slappna av har jag inget intresse av.

Våra barn barn är inte särskilt beresta. De har varit i grannländerna och på Island vilket också är deras enda flygresa i livet. Nu planerar vi för att tågluffa med barnen men vill att yngsta ska bli något år äldre så det blir inte i år.

 

[Midsommarblomster]

Jag hade absolut köpt. Men jag spenderar gärna hela somrar och lov i en stuga. Men kan ni inte köpa det nu och blir det för mycket så säljer ni? tänker att man inte behöver ta stora föralltid beslut på stört?

Så är det absolut, det har vi också pratat om. Sen är det ju inte helt okomplicerat, trycks räntorna upp över 5% igen så kommer inte folk att köpa, och då hamnar man i ett läge där man är låst med två belånade hus med hög ränta. Då får man hyra ut, och hoppas på att det finns intresse. Eller om någon utav oss förlorar jobbet, ska man ha is i magen då? Om räntorna går upp och någon av oss förlorar jobbet? Dessvärre är vi ju i ett omvärldsläge där dessa scenarion tyvärr inte är direkt osannolika. Så det är nog mest där skon klämmer, tror jag. Hade vi haft de löner vi har, och räntan väntades vara stabil så hade jag nog faktiskt inte tvekat att lägga alla våra pengar här. Vi behöver inga stora marginaler eller kunna göra andra utsvävningar. Men jag har tyvärr en ganska pessimistisk syn på den ekonomiska utvecklingen just nu och det är väl det som gör mig nervös.

 

[monster1]

Det kommer en konkret frågeställning, låt mig bara ventilera först.

Vi har ett landställe i Norra Roslagen. Det var min farfar som köpte en skogstomt 1969 och byggde sedan tre hus på den. Pappa var med och spikade på huset som 6-åring och har sedan dess spenderat sina somrar där, och det har jag och mina syskon också gjort. Vi har fiskat, åkt båt, täljt barkbåtar, åkt flakmoppe, plockat blåbär och fångat spigg vid klipporna. Nu är vi där med våra barn, och någonstans har jag nog antagit att det är såhär livet ska fortsätta. Somrarna i skärgården.

Men, nu har det börjat smyga sig på att pappa funderar på att sälja. Hans föräldrar gick tyvärr bort alldeles för unga och sedan dess har han tagit över det själv. Alla hans barn är nu vuxna, han närmar sig pensionsåldern och känner att kroppen inte orkar längre. Han har inte råd att ta in hantverkare, så han gör allting själv och orken tryter. Stället har blivit ett måste och en ständig boja. Han drömmer om ett friare liv, kanske köpa en husbil, ta med sig hunden och se Europa. Jag vill ge honom en kram och säga ”släpp taget”, även om hela min själ fullkomligt går i bitar.

Nu måste vi fundera på om det är vi som ska befria honom från huset, eller om vi också ska släppa taget. Det är inte aktuellt för mina syskon. Vi kan och har råd, men marginalerna blir små. Huset är värderat till 40% av vad vi köpte vårt eget hus för, så det är inte fickpengar för oss. Samtidigt är huset en mötesplats och en tillflykt från stan. Pappa, mamma och svärfar bor i lägenheter här i Stockholm. Bortsett från svärmor som flyttat hem till Dalarna så har vi ingen släkt utanför storstan som vi kan hälsa på. Jag inser att jag är så präglad av livet med landställe att jag inte ens vet vad vi skulle göra med vår lediga tid utan det. Samtidigt så måste jag ju också försöka visualisera det, för köper vi huset och väljer att lägga alla våra pengar där så måste det ju vara för att det är det vi verkligen vill med vårt liv. Inte bara av nostalgi och för att jag inte förstår vad som annars skulle kunna vara.

Jag ser framför mig hur det ställe som jag älskat så högt hela mitt liv skulle kunna bli vårt eget. Hur det skulle kunna stanna en generation till. Hur pappa skulle kunna få ha kvar det, som han ändå också så gärna vill, fast befriad från allt arbete. Hur våra barn, precis som vi, fick växa upp där. Att ge dem det som jag fick. Jag ser också en ekonomi med betydligt mindre marginal, skakigt världsläge och räntor som kryper uppåt igen. Jag ser underhåll av hus hemma och stort landställe. Oförutsedda kostnader som trillar in och minskad frihet.

Och samtidigt.. vad är jag här för?

Ja, som ni hör så är det stora känslor och tankar som virvlar runt, såklart. Jag ber er inte om råd, för hur ska man ens kunna ge det i sådana här lägen. Vi är ju alla så olika. Men, vad jag skulle behöva er hjälp med är inspiration kring vad andra barnfamiljer gör med sin lediga tid. Kanske är huset viktigt för oss, eller så kanske väntar oss något annat, som vi vill mer. Jag vet inte. Så.. hur ser er lediga tid ut? Vad gör ni på jullov, höstlov, sportlov och sommarlov med barnen?

Är det inte aktuellt med förskott på arv eller liknande om din pappa är till åren eller vill dina syskon inte vara med och dela, det är bara du som är intresserad av att ta över?

 

[Midsommarblomster]

Är det inte aktuellt med förskott på arv eller liknande om din pappa är till åren eller vill dina syskon inte vara med och dela, det är bara du som är intresserad av att ta över?

Jag skrev lite om det tidigare i tråden. Men dels tror jag att pappa och hans fru vill göra någonting annat för pengarna. Det är inte säkert, och sannolikt inte skrivet i sten ifall något eller fler av oss barn visar ett starkt intresse. Men samtidigt så vill jag unna dem det. Jag vet inte om det skulle kännas helt bra att de skulle hålla tillbaks på vad de vill göra under sin pension, eller hur de vill bosätta sig under sin pension, för min eller vår skull.

Det andra är att jag nog inte vill samäga, i varje fall inte med flera. Mina tre småsyskon är sladdisar och i unga 20-års åldern. Jag tror att det kommer dröja innan de har kapital nog att fundera på landställe. De behöver få permanentboende först, och trygga jobb. Skulle vi samäga genom förskott på arv skulle vi sannolikt ha väldigt olika syn på underhåll och renoveringar. Dessutom vet jag inte hur fem syskon, kanske alla med egna familjer med tiden, skulle samsas om veckor. Vi tycker mycket om varandra och har en enkel relation idag, och det vill jag inte äventyra. Skulle pappa behålla huset tills han går bort och sladdisarna är vuxna med god marginal skulle jag hellre se att något av syskonen köpte ut oss andra än att vi alla tog över tillsammans. Det vore fint om huset får stanna inom familjen, men inte på vilken bekostnad som helst. Då skulle jag hellre bli utköpt och köpa ett annat hus på ön, eller köpa ut syskonen. Jag och storebror kanske skulle funka ihop, men just han tror jag inte har intresset.

 

[vemsomhelst123]

Det går absolut. Vi funderar såklart mycket kring varför vi vill ha huset, och en starkt bidragande faktor för mig är vad vi skulle kunna ge andra genom att äga det. Inom familjen bor som sagt de flesta i lägenhet i Stockholm, och att kunna erbjuda fri tillgång till den där platsen skulle vara fint. När barnen har långa sommarlov och våra föräldrar är pensionerade skulle de kunna vara uppe med mor- och farföräldrar när vi måste jobba. Mamma skulle kunna åka upp spontant en solig helg i april om hon vill. Vi skulle kunna ge något till andra, och göra det enklare för storfamiljen att ses och skapa minnen tillsammans. Så som det alltid varit inom pappas familj, men nu även fler. Jag ser också framför mig att vi skulle vilja vara där mycket på sommarhalvåret men även kanske höst- och sportlov ibland. Så att hyra ut det skulle sätta lite käppar i hjulet för den visionen. Men, det är ju också en trygghet att alternativet skulle finnas om räntorna skulle dra iväg igen eller någon utav oss skulle bli av med jobbet.

Jag förstår din tanke. Men ska ni äga behöver ni verkligen fundera på hur mycket ni vill att andra ska ”slita” på fastigheten. Vi hade ett liknande scenario i vår släkt men en generation upp där det var en hel del konflikter innan allt satt sig (det syskonet som varit där och fixat mest och hade mest intresse fick det som förskott på arv) syskonet som tog över var alldeles för generös med sitt torp och andra syskon alldeles för pushiga med att hävda sin rätt att vara där. Jag är inte barn till syskonet som äger huset men fick till slut säga till dem att ni måste börja ta ut en avgift eller arbetstimmar om folk bara kommer och går utan att se hur mycket jobb och pengar ni lägger ner för att kunna njuta av det själva. Numera är det bara jag och min mamma utöver ”grundfamiljen” som vet var nyckeln är och som efter överenskommelse får nyttja torpet på egen hand. Men det slet mycket på relationerna.
Edit: såg att du precis skrivit typ det.
Men vad vi gör på sommarlovet? Seglar, badar, åker och hälsar på folk som har landställen , hänger i stan någon folktom vecka. Hyr en stuga i fjällen. Jag hade hellre investerat i en båt än i en fastighet, tror jag hade känt mig låst av att ha en fastighet att sköta om. Och fast på samma ställe.

 

[Imogen]

Jag förstår din tanke. Men ska ni äga behöver ni verkligen fundera på hur mycket ni vill att andra ska ”slita” på fastigheten. Vi hade ett liknande scenario i vår släkt men en generation upp där det var en hel del konflikter innan allt satt sig (det syskonet som varit där och fixat mest och hade mest intresse fick det som förskott på arv) syskonet som tog över var alldeles för generös med sitt torp och andra syskon alldeles för pushiga med att hävda sin rätt att vara där. Jag är inte barn till syskonet som äger huset men fick till slut säga till dem att ni måste börja ta ut en avgift eller arbetstimmar om folk bara kommer och går utan att se hur mycket jobb och pengar ni lägger ner för att kunna njuta av det själva. Numera är det bara jag och min mamma utöver ”grundfamiljen” som vet var nyckeln är och som efter överenskommelse får nyttja torpet på egen hand. Men det slet mycket på relationerna.
Edit: såg att du precis skrivit typ det.
Men vad vi gör på sommarlovet? Seglar, badar, åker och hälsar på folk som har landställen , hänger i stan någon folktom vecka. Hyr en stuga i fjällen. Jag hade hellre investerat i en båt än i en fastighet, tror jag hade känt mig låst av att ha en fastighet att sköta om. Och fast på samma ställe.

Vi har ett liknande koncept med avgift, och det funkar bra!

Morfar ägde.
Tre av sex syskon ärvde. Dessa tre syskon har alla barn och barnbarn.
De tre andra syskonen kommer ibland på besök.

Vi har en hyrestaxa per hus så de som nyttjar ett hus betalar hyra per dygn. Hyran täcker ju inte alla kostnader men gör att kostnaderna i större grad betalas av de som nyttjar stället

 

[Skrottiskrott]

Är mycket hemma. Bor på landet, har hus och trädgård. Gångavstånd till min pappa och bror med gård där vi har hästar. Dit går vi varje dag och grejar. Tar bilen till badsjön eller havet. I början och slutet av sommaren passar vi på att åka till kustorterna som vi bor 15-20 min ifrån, men mitt i sommaren är det bara jobbigt i och med att det är så galet mycket folk. Vi brukar också ta en minisemester med två nätter på hotell i början eller slutet av sommaren, till någon svensk stad som vi inte varit i tidigare. Mest för att komma iväg och inte hela tiden städa/greja med något projekt som vi gör när vi är hemma. Barnen kommer i sommar att vara 7, 3 och 1 år gamla. De äldsta vill gärna att det ska hända saker, de älskar att åka ut på utflykter men det räcker verkligen med att åka och bada, cykla till gården, åka till en lekplats osv. Min man åker och fiskar med äldsta barnet ibland, det är väldigt uppskattat. I sommar blir det också simskola i tre veckor.

 

[vemsomhelst123]

Är mycket hemma. Bor på landet, har hus och trädgård. Gångavstånd till min pappa och bror med gård där vi har hästar. Dit går vi varje dag och grejar. Tar bilen till badsjön eller havet. I början och slutet av sommaren passar vi på att åka till kustorterna som vi bor 15-20 min ifrån, men mitt i sommaren är det bara jobbigt i och med att det är så galet mycket folk. Vi brukar också ta en minisemester med två nätter på hotell i början eller slutet av sommaren, till någon svensk stad som vi inte varit i tidigare. Mest för att komma iväg och inte hela tiden städa/greja med något projekt som vi gör när vi är hemma. Barnen kommer i sommar att vara 7, 3 och 1 år gamla. De äldsta vill gärna att det ska hända saker, de älskar att åka ut på utflykter men det räcker verkligen med att åka och bada, cykla till gården, åka till en lekplats osv. Min man åker och fiskar med äldsta barnet ibland, det är väldigt uppskattat. I sommar blir det också simskola i tre veckor.

Ja sånt kommer ju också ju äldre barnen blir. I år är det två veckor med fotbollsskola som barnet inte vill missa, sen kommer andra saker som barnen vill göra. Jag tänker att det finns en anledning till att mina föräldrar inte köpte båt förrän deras yngsta var 15 och kunde vara hemma själv med storasyskon någon vecka. Nånstans i början av tonåren vill många barn inte vara på landet hela sommaren är min känsla. Sett det hos kompisar också att det blir mindre tid på landstället, ffa de åren när barnen inte kan vara själva hemma men heller inte vill följa med. Är det så stort så kompisar kan hänga med blir det nog annorlunda. Annars är det rent krasst billigare att hyra ett hus en vecka eller två på sommaren.