Har upplevt en ny dimension av föräldraskapet. Barnen hängde på hamnkrog igår och skötte sig ypperligt, hälsade på servitören och skrattade sina härligaste barnskratt mellan tuggorna. När servitören kom tillbaks la sonen huvudet på sne och frågade; ”Vad heter du?” med sitt bristande, urgulliga 2-åring språk. I morse sov de till 7.30 och jag förstod ingenting när jag tittade på klockan. De sover sällan förbi kl. 6. Sonen vaknade och började snurra runt i sängen. ”Puss mamma!”, ”Du är så gullig mamma!”. Några minuter senare kom dottern farande. ”Min lillebror! Vad jag har saknat dig!” och så började de brottas och skratta. Vi hade ännu ett mysigt restaurangbesök idag och strosade inne i ”stan”. Alla dagar är olika, men låt oss stanna kvar här ett litet tag till, snälla?