Ja jag också, men att sedan ställa sig och fläta håret utan att fråga känns ju lite märkligtJag hade också kunnat säga något liknande utan att mena något illa![]()
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Ja jag också, men att sedan ställa sig och fläta håret utan att fråga känns ju lite märkligtJag hade också kunnat säga något liknande utan att mena något illa![]()
Det kallas väl inte lilla tonåren för intetAtt ha två (blivande) sexåringar hemma är en riktig upplevelse alltså… Allt vi som föräldrar gör är fel och bemöts med att vi inte fattar nånting eller ”alltid säger fel saker”. Om vi råkar ställa en fråga vid matbordet som tillexempel om en fröken låser upp matsalen inifrån när det är frukost börjar de skrika, välter stolarna och springer in i vardagsrummet och slänger sig på soffan.
Idag skulle H gå baklänges hela vägen till skolan. Känslorna är verkligen överallt.
Samtidigt så fina stunder där de börjar försöka läsa, vill sitta nära och kramas och har funderingar om allt möjligt (”när jag blir stor ska jag bygga världens längsta spårvagn och jag ska arbeta med den i två år innan den är klar, där ska man kunna sova i sängar och åka hela vägen till fjällen”).
Känner igen! Min son blir så irriterad vid minsta fråga, och ibland kanske han mumlar något svar som jag inte uppfattar. Frågar jag då Vad sa du? får jag ett gråtande ”Förstår du inte mitt språk? Jag orkar inte prata med dig mer!” tillbaka. Allmänt stora känslor varje dag och tårar för minsta motgång vad det än kan vara. Dramatiska slängningar på soffan varje dag.Att ha två (blivande) sexåringar hemma är en riktig upplevelse alltså… Allt vi som föräldrar gör är fel och bemöts med att vi inte fattar nånting eller ”alltid säger fel saker”. Om vi råkar ställa en fråga vid matbordet som tillexempel om en fröken låser upp matsalen inifrån när det är frukost börjar de skrika, välter stolarna och springer in i vardagsrummet och slänger sig på soffan.
Idag skulle H gå baklänges hela vägen till skolan. Känslorna är verkligen överallt.
Samtidigt så fina stunder där de börjar försöka läsa, vill sitta nära och kramas och har funderingar om allt möjligt (”när jag blir stor ska jag bygga världens längsta spårvagn och jag ska arbeta med den i två år innan den är klar, där ska man kunna sova i sängar och åka hela vägen till fjällen”).
Ja men exakt! ”Varför förstår du aldrig mig?” Kan de skrika och det gör ju ont i hjärtatKänner igen! Min son blir så irriterad vid minsta fråga, och ibland kanske han mumlar något svar som jag inte uppfattar. Frågar jag då Vad sa du? får jag ett gråtande ”Förstår du inte mitt språk? Jag orkar inte prata med dig mer!” tillbaka. Allmänt stora känslor varje dag och tårar för minsta motgång vad det än kan vara. Dramatiska slängningar på soffan varje dag.
I en skottkärra!Förskolan ringde och berättade att sonen var hängig och hade somnat i en skottkärra. Pappa var precis på väg för att hämta så jag mötte upp dem i parken efter jobbet. Då satt han och stirrade ut i ingenstans, hade ätit nästan ett helt paket majskakor och bad om att få bli hemskjutsad. Nu har vi stekt pannkakor och de kollar på Hot wheels.
Livet med småbarn är ändå väldigt, väldigt gulligt.
I en skottkärra!![]()