Vad läser du just nu? Del 8

[Exile]

Har börjat med Ett litet snedsprång av Denise Rudberg. Lite för tidigt att säga något om den än men jag har hört bra om den.

Läste en annan bok innan som jag fick ta en paus i. Jag vet inte varför men det är som att min hjärna inte orkar läsa engelska böcker längre? Jag använder fortfarande engelskan dagligen nästan lika mycket som svenskan så det bör knappast vara att jag börjar tappa språket.

Tror jag kanske överlag behöver väldigt lättlästa böcker. Typ med relativt få personer och namn att minnas, inte allt för mycket tidshopp och grejer. Senaste svängen ner i depressionshålet gjorde min hjärna så mycket tröttare, även om det är bättre nu. Väldigt trist

 

[Mineur]

Har börjat med Ett litet snedsprång av Denise Rudberg. Lite för tidigt att säga något om den än men jag har hört bra om den.

Läste en annan bok innan som jag fick ta en paus i. Jag vet inte varför men det är som att min hjärna inte orkar läsa engelska böcker längre? Jag använder fortfarande engelskan dagligen nästan lika mycket som svenskan så det bör knappast vara att jag börjar tappa språket.

Tror jag kanske överlag behöver väldigt lättlästa böcker. Typ med relativt få personer och namn att minnas, inte allt för mycket tidshopp och grejer. Senaste svängen ner i depressionshålet gjorde min hjärna så mycket tröttare, även om det är bättre nu. Väldigt trist

Jag tycker också att det är jobbigt (eller åtminstone jobbigare) att läsa på engelska emellanåt, trots att jag lever mitt liv på engelska i ett engelskspråkigt land sedan flera år tillbaka. Ibland underskattar jag nog hur pass mycket extra ansträngning det trots allt krävs för hjärnan att översätta i huvudet medan jag läser, oavsett hur pass flytande jag är på språket. Och är man då redan lite körd i botten av olika anledningar kan den lilla skillnaden bli övermäktig. Jag tänker att att läsa på svenska är (oftast) 100% avslappning, men att läsa på engelska är kanske bara 95%. Typ.

 

[Exile]

Jag tycker också att det är jobbigt (eller åtminstone jobbigare) att läsa på engelska emellanåt, trots att jag lever mitt liv på engelska i ett engelskspråkigt land sedan flera år tillbaka. Ibland underskattar jag nog hur pass mycket extra ansträngning det trots allt krävs för hjärnan att översätta i huvudet medan jag läser, oavsett hur pass flytande jag är på språket. Och är man då redan lite körd i botten av olika anledningar kan den lilla skillnaden bli övermäktig. Jag tänker att att läsa på svenska är (oftast) 100% avslappning, men att läsa på engelska är kanske bara 95%. Typ.

Ja jag tror att det kanske är så. Men jag upplever också att jag läser "lättare" böcker på svenska av någon anledning? Eller så är det bara inbillning. Den senaste boken jag började med på engelska började inte i början av berättelsen utan mitt i för att man sedan kastas tillbaka (eller framåt) i tiden, mycket namn och grejer att hålla reda på och inget riktigt sammanhang än sådär ~60 sidor in så jag liksom tappade sugen då det blev för jobbigt.

Jag brukar föredra att läsa på originalspråk om det går för det känns som att man lätt förlorar så mycket i översättningen. Jag läste förra året en bok som jag tyvärr inte minns vad den heter men den handlade i alla fall om att huvudpersonen var tvungen att spendera typ en vecka med familjen då en släkting dött och de skulle typ vaka över denne enligt deras religion.

Väldigt lättläst bok och jag vet att jag tyckte den var okej men jag störde mig så fruktansvärt på översättningen! Det blev liksom att jag översatte allt till engelska i huvudet då boken till stor del bestod av konversationer och med märkliga översättningar kunde man liksom verkligen se vad det egentligen skulle stå och hur mycket mer logiskt det blev. Det ökade tyvärr på mina aversioner mot att läsa översättningar ännu mer.

 

[Mineur]

Ja jag tror att det kanske är så. Men jag upplever också att jag läser "lättare" böcker på svenska av någon anledning? Eller så är det bara inbillning. Den senaste boken jag började med på engelska började inte i början av berättelsen utan mitt i för att man sedan kastas tillbaka (eller framåt) i tiden, mycket namn och grejer att hålla reda på och inget riktigt sammanhang än sådär ~60 sidor in så jag liksom tappade sugen då det blev för jobbigt.

Jag brukar föredra att läsa på originalspråk om det går för det känns som att man lätt förlorar så mycket i översättningen. Jag läste förra året en bok som jag tyvärr inte minns vad den heter men den handlade i alla fall om att huvudpersonen var tvungen att spendera typ en vecka med familjen då en släkting dött och de skulle typ vaka över denne enligt deras religion.

Väldigt lättläst bok och jag vet att jag tyckte den var okej men jag störde mig så fruktansvärt på översättningen! Det blev liksom att jag översatte allt till engelska i huvudet då boken till stor del bestod av konversationer och med märkliga översättningar kunde man liksom verkligen se vad det egentligen skulle stå och hur mycket mer logiskt det blev. Det ökade tyvärr på mina aversioner mot att läsa översättningar ännu mer.

Jo, vissa översättningar är bedrövligt dåliga verkligen. Jag läser mest böcker av svenska författare när jag läser på svenska så jag besväras inte av det särskilt ofta, men det är några böcker jag läst översatta till svenska som jag tänkt att jag nog borde testa att läsa på engelska också (t.ex. Chimamanda Ngozis böcker).

 

[Anna]

Har nu läst tegelstenen Samlade verk av Lydia Sandgren. Jag gillade den, men känner nästan att jag borde läsa om den, det känns som om jag missat något eller inte fattat något. Många referenser till filosofer. Handlingen är dock ganska enkel: Förläggaren Martin (som egentligen ville bli författare) genomgår en livskris. Via hopp fram och tillbaka längs tidslinjen får man följa hans liv. I gymnasiet möter han Gustav som så småningom blir berömd konstnär, och lite senare kommer Cecilia in i hans liv. Hela handlingen kretsar kring dessa tre även om det förekommer ett myller av vänner, bekanta och släktingar. I nutiden är det också fokus på Martins barn, framförallt dottern Rakel. Man får tidigt veta att Cecilia har försvunnit. Nu ska Gustav ha en stor utställning med bl a äldre verk, och Cecilia var hans favoritmodell - Rakel ser hennes ansikte på affischer runt hela staden. Samtidigt får hon en tysk bok i handen, som Martin ber henne läsa och bedöma om den är värd att ge ut. Innehållet upprör henne.... jag ska inte avslöja mer. Jag gillade den, som sagt och ett plus är att den utspelar sig i Göteborg.

Sedan läste jag Ormarna av Sadie Jones. Ett familjedrama som utvecklar sig till en thriller. Det gifta paret Bea och Dan tar tjänstledigt för att tillbringa några månader i södra Europa. På vägen hälsar de på Beas bror Alex som driver ett hotell. När de kommer dit är det mycket som inte stämmer. Hotellet är förfallet, och några gäster syns inte till. Sedan anländer Alex och Beas föräldrar. Dan vet att de har gott om pengar, men eftersom Bea inte vill ha med dem att göra känner han dem inte. Nu inser Dan att de helt enkelt är stormrika.... plötsligt försvinner Alex och familjerelationerna läggs i dagen. Jag tyckte boken var bra, men var inte så förtjust i slutet, det blev lite för abrupt.

Jag älskade skildringarna av Göteborg i Samlade verk. Allt STÄMMER och det gillar jag Min partner kan intyga att till och med de små detaljskildringarna av psykologiska institutionen på GU är på pricken. (Författaren pluggar väl på psykologprogrammet så det är inte så konstigt, men jag gillar sånt.)

Läste också Ormarna i förra veckan eller vad det kan vara. Jag gillade den men förstår vad du menar med slutet!

 

[Karfitsa]

Jag älskade skildringarna av Göteborg i Samlade verk. Allt STÄMMER och det gillar jag

Göteborgsbeskrivningarna från Martins ungdom stämde med mina minnen från den tiden! Hängde i gamla Haga, var på Draupner (någon gång) och Sprängkullen (mer frekvent) t ex.

 

[Mineur]

Jag har huggit tag i ännu en Corban Addison-bok och läser just nu A Walk Across the Sun. Den handlar om två systrar i Indien som förlorar sitt hem och sin familj i en tsunami och därefter dras in i trafficking. Samtidigt i USA tar en jurist ett sabbatsår för att åka till Indien och jobba för en anti-traffickingorganisation i Bombay, och jag får väl anta att deras vägar på ett eller annat sätt kommer att korsas... Boken är dock över 500 sidor lång och jag har inte läst mer än 50, så än så länge vet jag inte så mycket

 

[Karfitsa]

My Bloody Valentine av Christine Détrez. Titeln till trots en fransk bok, om en semester på Korsika som blir en mardröm. Boken inleds med en tonårspojke är försvunnen. Sedan hoppar berättelsen tillbaka i tiden.

Paul lämnar sin fru för Délphine, som han träffat genom skolan - hon är hans dotters lärare. Skilsmässan är uppslitande. Trots det bestämmer sig Paul för att hyra samma hus som tidigare år, och med samma vänner, och tar med sig dottern, Délphine och hennes två tonårssöner. Délphine är inte bekväm med situationen; umgänget är stelt och onaturligt, och det blir inte bättre av den andra familjen har låtit sin ena sons flickvän följa med - den vackra och provocerande Valentine. Hon har alla tonårspojkarna i sitt ledband, och hormonerna sprakar. Pauls dotter är dessutom synnerligen fientligt inställd mot Délphine.

Boken är lättläst och välskriven; undan för undan byggs en allt otäckare stämning upp. Valentine har en viktig roll i händelseförloppet men det finns flera brickor i spelet. Jag tycker att författaren är skicklig på att skildra Délphines (det är hon som är huvudperson) känslor och tankar, hon får fram den otrevliga stämningen i huset och slutet är riktigt obehagligt.

 

[Hedblomster]

Jag har börjat läsa I sommar blir det nog bättre av Sisko Savonlahti, inte kommit så långt än men kan hittills varmt rekommendera den. Så rolig!

 

[Raderad medlem 19815]

Jag har precis läst ut Girl, Woman, Other av Bernadine Evaristo. Jag läser inte så mycket alls längre tyvärr och hade inte förstått att den var en snackis. Den var helt fantastisk! Den skildrar ett antal svarta kvinnors liv och utspelar sig främst i Storbritannien och främst från 60-talet och fram till idag och vars liv ofta har en eller flera beröringspunkter med varandra. och gaytemat är ständigt närvarande.

Det som var speciellt med boken var att den skildrar personernas innersta tankar och hemligheter. Inte sällan blev jag överraskad.

 

[Raderad medlem 19815]

Jag läste också Björnstad för ett tag sedan. Den var helt okej men inte riktigt min typ av bok. För stela och liksom typecastade personligheter. Jag hade nog tyckt bättre om den om jag läst den när jag var runt 20. Nån mer här som läst den? Vad tyckte ni? Jag har för mig att @Anna har läst den?

 

[Raderad medlem 19815]

Vigdis Hjort Lärarinnans sång.

Lotte är 50+, lever ett gott liv och undervisar blivande skådespelare i teaterhistoria. Hon är "duktig med ord". Hon tackar ja till att medverka i en dokumentärfilm som en sistaårselev ska göra som examensarbete; filmen ska handla om några lärare och deras liv och hur de undervisar. Projektet tvingar henne att omvärdera hela sitt liv.

Jag hade lite svårt att komma igång, men jag gillade hennes förra bok (Arv och miljö) så jag gav inte upp snart var jag fast och rekommenderar den verkligen. Hon är verkligen duktig på att beskriva känslolivet hos sina huvudpersoner!

Den har fått väldigt delade recensioner, roligt att höra vad du tyckte.

Arv och miljö har jag läst två gånger så ja, jag gillade den också.

 

[Valerianovna]

Nyligen läste jag en bok som verkligen kröp in under skinnet på mig. You Were Made for This av Michelle Sacks.

Boken tar oss ut i Sveriges norra skogar, till en stuga där ett Amerikanskt par slagit rötter för att leva ett perfekt, idylliskt liv. Merry, mamma till spädbarnet Conor, bakar, syltar och påtar i trädgården där de skall odla sin egen mat. Maken Sam håller på att starta upp vad som ser ut att bli en framgångsrik karriär som producent av dokumentärfilmer. Deras liv är en saga om kärnfamiljen och att hitta tillbaka till traditionella, sunda värden. Sen kommer Merrys väninna Frank på besök. De två växte praktiskt taget upp ihop och är på det stora hela väldigt lika varandra... Förutom att Frank är lite bättre än Merry på det mesta. Från första stund passar Frank in likt en saknad pusselbit, grannarna älskar henne, Conor är stormförtjust och stämningen i hemmet livas upp ett snäpp.
Men, varför tog Frank egentligen upp kontakten igen efter flera års tystnad? Vad gör Sam egentligen när han åker ned till samhället för att närvara på möten? Hur kommer det sig att Conor knyter an till Frank från första stund?

Den här boken börjar som ett familjedrama som kretsar runt en komplicerad vänskap, men rätt omedelbart står det klart att något rör sig under ytan. Vi ser Merry tyst stå och betrakta Conor som gråter. Skriken blir mer och mer förtvivlade men Merry gör ingen ansats att plocka upp honom - och på något vis känns det som en lättnad.

Jag säger inte så mycket mer än att jag tyckte boken var väldigt välskriven. Karaktärerna är dynamiska, komplicerade och känns väldigt levande; så levande att det blir riktigt obehagligt och rent av upprörande att läsa om dem till och från. Jag är lockad att läsa om den rätt omgående.

 

[Ceta]

Jag läste också Björnstad för ett tag sedan. Den var helt okej men inte riktigt min typ av bok. För stela och liksom typecastade personligheter. Jag hade nog tyckt bättre om den om jag läst den när jag var runt 20. Nån mer här som läst den? Vad tyckte ni? Jag har för mig att @Anna har läst den?

Jag har läst hela serien, och tyckte jättemycket om den!

 

[Karfitsa]

Jag har nu läst
1. Jag vill sätta världen i rörelse - biografi över Selma Lagerlöf av Anna-Karin Palm
2. Jackie av Anne Swärd
3. Ödemark av Stina Jackson

1. En riktig tegelsten, men intressant och ganska lättsmält . Jag får erkänna att jag skumläste när det blev för litteraturvetenskapligt, men i stort sett var det en god läsupplevelse.
2. Oj, oj. Första jag läser av henne. Otroligt bra tycker jag, skriven på ett sätt som borrar sig in. Borde läsa om den för att få syn på de subtila detaljerna.
Han och hon möts på ett tåg till Stockholm. Det är inledningen till en passionerad relation. Men ingen av dem talar om sanningen om sig själv.
3. Mycket bra spänningsroman. Liv bor med sin pappa och sin son i den lilla byn som är i långsamt förfall. Alla pratar om dem, i synnerhet som pappan lär ska vara mycket förmögen. En dag kommer det ryktet till fel öron.
Författaren skildrar platsen och människorna på ett bra sätt, och hur svårt det kan vara att bryta mönster. Handlingen känns realistisk och upplösningen trovärdig. Dock ingen traditionell polisroman, fokus är på Liv.

 

[Karfitsa]

Oj, autocorrect döpte om boken. Ödesmark heter den och inget annat.

 

[Mineur]

Jag läste också Björnstad för ett tag sedan. Den var helt okej men inte riktigt min typ av bok. För stela och liksom typecastade personligheter. Jag hade nog tyckt bättre om den om jag läst den när jag var runt 20. Nån mer här som läst den? Vad tyckte ni? Jag har för mig att @Anna har läst den?

Jag läste den för ett par år sedan och tyckte den var fantastisk. Jag älskar sättet historien är uppbyggd på, kände väldigt starkt för flera av karaktärerna och är svag för Backans humor (kommentaren om att någons tatuering såg ut som att tatueraren suttit på en torktumlare medan han gjorde den, till exempel, är precis den sortens kommentarer som får mig att fnissa). Men så är jag fortfarande 20-nånting år gammal också

Nyligen läste jag en bok som verkligen kröp in under skinnet på mig. You Were Made for This av Michelle Sacks.

Boken tar oss ut i Sveriges norra skogar, till en stuga där ett Amerikanskt par slagit rötter för att leva ett perfekt, idylliskt liv. Merry, mamma till spädbarnet Conor, bakar, syltar och påtar i trädgården där de skall odla sin egen mat. Maken Sam håller på att starta upp vad som ser ut att bli en framgångsrik karriär som producent av dokumentärfilmer. Deras liv är en saga om kärnfamiljen och att hitta tillbaka till traditionella, sunda värden. Sen kommer Merrys väninna Frank på besök. De två växte praktiskt taget upp ihop och är på det stora hela väldigt lika varandra... Förutom att Frank är lite bättre än Merry på det mesta. Från första stund passar Frank in likt en saknad pusselbit, grannarna älskar henne, Conor är stormförtjust och stämningen i hemmet livas upp ett snäpp.
Men, varför tog Frank egentligen upp kontakten igen efter flera års tystnad? Vad gör Sam egentligen när han åker ned till samhället för att närvara på möten? Hur kommer det sig att Conor knyter an till Frank från första stund?

Den här boken börjar som ett familjedrama som kretsar runt en komplicerad vänskap, men rätt omedelbart står det klart att något rör sig under ytan. Vi ser Merry tyst stå och betrakta Conor som gråter. Skriken blir mer och mer förtvivlade men Merry gör ingen ansats att plocka upp honom - och på något vis känns det som en lättnad.

Jag säger inte så mycket mer än att jag tyckte boken var väldigt välskriven. Karaktärerna är dynamiska, komplicerade och känns väldigt levande; så levande att det blir riktigt obehagligt och rent av upprörande att läsa om dem till och från. Jag är lockad att läsa om den rätt omgående.

Tack, den åkte in på att läsa-listan med en gång!

 

[Raderad medlem 19815]

Jag läste den för ett par år sedan och tyckte den var fantastisk. Jag älskar sättet historien är uppbyggd på, kände väldigt starkt för flera av karaktärerna och är svag för Backans humor (kommentaren om att någons tatuering såg ut som att tatueraren suttit på en torktumlare medan han gjorde den, till exempel, är precis den sortens kommentarer som får mig att fnissa). Men så är jag fortfarande 20-nånting år gammal också

Tack, den åkte in på att läsa-listan med en gång!

Haha! Jag kan på riktigt tycka att det är synd att jag inte läste vissa böcker när jag var yngre. Jag har blivit mer kräsen, kräver mer, är mer benägen att hitta brister. Har faktiskt precis börjat lyssna på uppföljaren.

 

[Mineur]

Haha! Jag kan på riktigt tycka att det är synd att jag inte läste vissa böcker när jag var yngre. Jag har blivit mer kräsen, kräver mer, är mer benägen att hitta brister. Har faktiskt precis börjat lyssna på uppföljaren.

Jomen det där känner jag också igen och det är väl rätt naturligt att det blir så tänker jag, man blir ju (förhoppningsvis) klokare och mer analytisk ju äldre man blir och ju fler erfarenheter och perspektiv man får ta del av. Jag har också en rad författare som jag tror att jag hade uppskattat mycket för typ 8-10 år sedan men som inte alls passar mig idag, idag tycker jag att deras böcker är alldeles för platta, fåniga och hopplöst dåligt skrivna.

 

[Karfitsa]

Nu har jag läst Where the Crawdads Sing av Delia Owens, efter rekommendationerna här i tråden. Kan bara instämma i berömmet; en mycket bra bok! Både rörande och spännande!

Boken följer två tidstrådar som så småningom går ihop. 1952 -1969 skildrar hur Kya överges av hela sin familj och tvingas klara sig helt själv, sex år gammal. Familjen lever isolerad från samhället, ute i våtmarkerna och boken skildrar hur hon växer upp och lär sig allt om naturen hon lever i. Den andra tråden börjar 1969 med att en ung man hittas död och misstankarna faller på Kya, som kallas Marsh Girl, Träskflickan. och ses som en riktig särling av befolkningen i den närliggande staden. Men Kya är inte den okunniga vilden som folk tror.