Valpvedermödor

[tanten]

Tycker du om Torsten? Förlåt om det är en ofin fråga. Jag ser ju bara det du skriver här på bulefalos och därför undrar jag lite .

Inte alls någon ofin fråga.

Svaret är ett njae.... Måste man det?
Han är min hund och jag skulel inte vilja vara utan honom. Men han frestar mitt tålamod, det gör han. Han är ung, hormonstinn och han är en skällare. Tre faktoer om inte bidrar till något postiivt.
Mycket av hans "fasoner" är jobbiga och han är väl lite mer än jag förväntade mig så att säga. Inser att jag har haft turen att ha väldigt okomplicerade hundar tidigare. Jag får mycket hjälp av min kompis och har metoder frö flera av problemen. Utom det plötsliga skällandet....

Men ja, det är trevlig hund. Med slyngelfasoner - som förhoppningsvis växer bort.

 

[athena_arabians]

Tack för tips! ska absolut testa.
Han kampar inte.-Har fått honom att göra det ett par gånger hittills bara. Verkar inte vara hans grej (trodde inte det fanns hundar som inte kampar ) Leksaker är inte heller så roliga. Jag får jobba upp intresset.

Skinkbitar är intressanta. Ska använda det i godisträningen. Nya saker att utforska.

Återigen - tack!

Köp en kattleksak, den kampade han ju lite med när jag skulle plocka av honom den

 

[Wingates]

Inte alls någon ofin fråga.

Svaret är ett njae.... Måste man det?
Han är min hund och jag skulel inte vilja vara utan honom. Men han frestar mitt tålamod, det gör han. Han är ung, hormonstinn och han är en skällare. Tre faktoer om inte bidrar till något postiivt.
Mycket av hans "fasoner" är jobbiga och han är väl lite mer än jag förväntade mig så att säga. Inser att jag har haft turen att ha väldigt okomplicerade hundar tidigare. Jag får mycket hjälp av min kompis och har metoder frö flera av problemen. Utom det plötsliga skällandet....

Men ja, det är trevlig hund. Med slyngelfasoner - som förhoppningsvis växer bort.

Ja, jag tycker nog man måste tycka om sin hund. Man måste inte älska den, eller tycka att den är ens "soulmate"/att det är den mest fantastiska individen på jorden - men att inte ens tycka om sitt djur verkar olidligt både för djur och människa faktiskt.

 

[tanten]

Ja, jag tycker nog man måste tycka om sin hund. Man måste inte älska den, eller tycka att den är ens "soulmate"/att det är den mest fantastiska individen på jorden - men att inte ens tycka om sitt djur verkar olidligt både för djur och människa faktiskt.

Fast det är en misvid skillnad mellan att tycka mycket om och att inte gilla!

Jag gillar min kille. Skulle inte vilja vara utan honom. Han är påfrestande - men det lär knappast vara unik; att ha en slyngel?

Trråden hetr valpvedermödor. alltså skriver jag om krånglet här. Med en underton av humor.
Om den inte framgått är jag ledsen för det.
De som känner mig och träffat oss vet att han är min partner och polare. Men en dryg sådan.


(kompisen försökte en gång sälja sina egna ungar i byns slalombacke. Det gick inget vidare. Det är en väldigt sammansvetsad familj, men inte i just den stunden Man får faktiskt gnälla ibland. )

 

[Wingates]

Fast det är en misvid skillnad mellan att tycka mycket om och att inte gilla!

Jag gillar min kille. Skulle inte vilja vara utan honom. Han är påfrestande - men det lär knappast vara unik; att ha en slyngel?

Trråden hetr valpvedermödor. alltså skriver jag om krånglet här. Med en underton av humor.
Om den inte framgått är jag ledsen för det.
De som känner mig och träffat oss vet att han är min partner och polare. Men en dryg sådan.

Fast frågan var ju "Tycker du om Torsten?" och du svarar "Njae, måste man det?" ? Graderna under tycka om är att vara likgiltig eller ogilla i min värld.

Jag vet att tråden heter valpvedermödor, men ska jag vara helt ärlig så tycker jag ganska sällan humorn går fram. Det känns mest som att du tycker han är skitjobbig nästan hela tiden?
Ja, slynglar kan vara skitjobbiga i perioder - men jag har aldrig hört någon tycka det är såhär jobbigt. Jag får liksom känslan av att ni är felmatchade, du ville ha en sorts hund och köpte något helt annat typ.

 

[Nota]

Tycker du jämför honom alldeles för mycket med dina förra hundar som du skriver var flattar och en flatte är en helt annan typ av hund. Jag har småhundar och dom har nära till skall och det är ok med mig dom har så mycket annat jag tycker är positivt. Hade jag bytt till flatte hade jag äcklat ihjäl mig över deras ständiga svansande slickande och osjälvständighet. Du kanske helt enkelt valt fel ras?

 

[russinbulle]

Tycker du jämför honom alldeles för mycket med dina förra hundar som du skriver var flattar och en flatte är en helt annan typ av hund. Jag har småhundar och dom har nära till skall och det är ok med mig dom har så mycket annat jag tycker är positivt. Hade jag bytt till flatte hade jag äcklat ihjäl mig över deras ständiga svansande slickande och osjälvständighet. Du kanske helt enkelt valt fel ras?

Jag som inte alls gillar skälliga hundar bytte ju från 12 år med oerhört tysta shar-pei till mycket verbala heeler för 9 år sedan Jag är fortfarande inte förtjust i att dom är rätt gapiga, men i övrigt en fantastisk och knäppt rolig ras att leva med - fast visst har jag blivit mer gråhårig sen jag började med heeler

 

[Nota]

Jag som inte alls gillar skälliga hundar bytte ju från 12 år med oerhört tysta shar-pei till mycket verbala heeler för 9 år sedan Jag är fortfarande inte förtjust i att dom är rätt gapiga, men i övrigt en fantastisk och knäppt rolig ras att leva med - fast visst har jag blivit mer gråhårig sen jag började med heeler

Haha
Ja själv bytte jag från schäfer så jag tycker inte mina pudlars gapande är så farligt. Men olika raser har olika negativa beteenden. Som jag nämnde innan hade jag stört ihjäl mig på en flatt jag vill ha hundar som har lite självständighet och space

 

[Takire]

@tanten

Det är nog olika om man uppfattar humorn. Jag har nog kanske inte riktigt gjort det utan uppfattat en del inlägg som om du tycker illa om din hund.

Om du gillar din hund och vill ha honom hos dig är det väl bra så . Då förstår jag varför du behåller honom.

 

[tuaphua]

Tycker du jämför honom alldeles för mycket med dina förra hundar som du skriver var flattar och en flatte är en helt annan typ av hund. Jag har småhundar och dom har nära till skall och det är ok med mig dom har så mycket annat jag tycker är positivt. Hade jag bytt till flatte hade jag äcklat ihjäl mig över deras ständiga svansande slickande och osjälvständighet. Du kanske helt enkelt valt fel ras?

Fast pappisar är normalt väldigt sociala och hårt bundna till sin familj/sin människa. Och de är väldigt lätta att få tysta.

Alla mina pappisar har stalkat mig och vill inte vara längre ifrån än någon meter. Gömmer jag mig letar de envetet och kvickt för att hitta mig, ute som inne. Man behöver liksom inte kolla att de är med när man har dem lösa och är ute och går. För de har alltid koll på var man är. De som inte helt haft det i början har jag gömt mig för ett par ggr och sen är det löst.
Så vet jag att min uppfödare också gör.

Ingen av dem har skällt annat än då det ringer på dörren eller om man ber om det. Någon gång kan de väl bli överraskade om någon främling ljudlöst dyker upp framför dem typ i huset/på lagret etc där normalt bara familj finns. Då kan de skälla typ 1-3 ggr så de ser att vi människor registrerat inkräktaren.

Dvs det här är inte en rasproblematik som är vanlig. Utan det är en individ som inte är helt rastypisk. Även hos duktiga uppfödare kan ju individer som behöver lite mer hjälp födas.

 

[Nota]

Fast pappisar är normalt väldigt sociala och hårt bundna till sin familj/sin människa. Och de är väldigt lätta att få tysta.

Alla mina pappisar har stalkat mig och vill inte vara längre ifrån än någon meter. Gömmer jag mig letar de envetet och kvickt för att hitta mig, ute som inne. Man behöver liksom inte kolla att de är med när man har dem lösa och är ute och går. För de har alltid koll på var man är. De som inte helt haft det i början har jag gömt mig för ett par ggr och sen är det löst.
Så vet jag att min uppfödare också gör.

Ingen av dem har skällt annat än då det ringer på dörren eller om man ber om det. Någon gång kan de väl bli överraskade om någon främling ljudlöst dyker upp framför dem typ i huset/på lagret etc där normalt bara familj finns. Då kan de skälla typ 1-3 ggr så de ser att vi människor registrerat inkräktaren.

Dvs det här är inte en rasproblematik som är vanlig. Utan det är en individ som inte är helt rastypisk. Även hos duktiga uppfödare kan ju individer som behöver lite mer hjälp födas.

Jag menar rent allmänt att är man van vi en hundtyp eller en viss personlighet på hund är det inte säkert man trivs med en annan, sen om det handlar om skall, vakt, jakt, översocial, reserverad osv kvittar. Men nog kan en del pappisar vara lite bjäbbiga tycker jag träffat båda sorter sen har jag inte träffat så många.

 

[tanten]

Dvs det här är inte en rasproblematik som är vanlig. Utan det är en individ som inte är helt rastypisk. Även hos duktiga uppfödare kan ju individer som behöver lite mer hjälp födas.

Nej, jag har ju misstänkt det hela tiden - att han är lite udda.

Det här vrålandet gör mig lite knäpp faktiskt. Men jag har hela tiden litat på att det skulle ge sig. Och det gjorde det ju - ett tag. Nu med alla hormoner som bubblar runt i skallen har det blivit värre. Jag börjar om helt enkelt.

Han är inte speciellt bunden till mig. Jag får kolla efter honom mest hela tiden. Ute i skog och mark, där vi är ensamma, går det strålande bra. Han håller koll på mig och kommer glatt rusande när jag kallar på honom. Men hemma och ute är det annorlunda. Det finns så mycket annat som är mycket mer intressant än matte. Dofter, insekter och katter.
Men jag jobbar ju med det.

(grannens taxmantra ringer i öronen för sådan är Torsten också -kommer kallad men ej strax )

 

[Marje]

Nej, jag har ju misstänkt det hela tiden - att han är lite udda.

Det här vrålandet gör mig lite knäpp faktiskt. Men jag har hela tiden litat på att det skulle ge sig. Och det gjorde det ju - ett tag. Nu med alla hormoner som bubblar runt i skallen har det blivit värre. Jag börjar om helt enkelt.

Han är inte speciellt bunden till mig. Jag får kolla efter honom mest hela tiden. Ute i skog och mark, där vi är ensamma, går det strålande bra. Han håller koll på mig och kommer glatt rusande när jag kallar på honom. Men hemma och ute är det annorlunda. Det finns så mycket annat som är mycket mer intressant än matte. Dofter, insekter och katter.
Men jag jobbar ju med det.

(grannens taxmantra ringer i öronen för sådan är Torsten också -kommer kallad men ej strax )

Något du skulle kunna testa för skällandet om du hittar ngt godis till honom är att varje gång han skäller (eller precis innan om du lyckas tajma) säga ”tack” och slänga till honom lite godis. Det blir som skvaller. Så när han hör något kommer han till slut hoppa över skällandet och istället för att skälla att söka kontakt för sitt godis.

 

[tanten]

Något du skulle kunna testa för skällandet om du hittar ngt godis till honom är att varje gång han skäller (eller precis innan om du lyckas tajma) säga ”tack” och slänga till honom lite godis. Det blir som skvaller. Så när han hör något kommer han till slut hoppa över skällandet och istället för att skälla att söka kontakt för sitt godis.

De gånger jag kan förutse detg så försöker jag göra så. Det är lite krångligare när han skäller på sådant jag inte ser eller hör. Plus att han rusar iväg. Jag hinner inte med.

Han uppfattar alltså något, och sticker som en avlöning vilt vrålande. Jag är ju inte en så snabb gammal tant så när jag hunnit fram till honom har han redan skällt en stund.
Det är en avvägning att inte belöna hans skällande eller att avleda.

När han är i koppel är det enklare. Vi kan numera gå längs vägen när det kommer cyklister och rullskidåkare. Han blir spänd men håller tyst. Eftersom jag klappar och ger godis.


..och som en illustration kom det en lastmaskin där ute på vägen nu medan jag skriver. Han for upp och rusade ut till farstun och skrek. Det tog ett tag att locka honom tillbaka.
Nu ligger han och gnager på ett ben igen.

 

[Alexandra_W]

Om du hemma på tomten går runt hörnet och inte hämtat honom när han sätter sig och skäller för du är borta. Vad händer då? Om han då söker upp dig till slut skulle jag köra så.

Nu behöver han ju inte hålla koll på dig för du håller koll på honom, vilket han säkerligen känner sig trygg med. Men om du istället är kvar bakom knuten med en bok och väldigt gott godis/rolig leksak. Då kanske han inser att du är tryggheten men det är hans jobb att inte tappa bort dig och inte tvärtom.

/Hon som satt och läste i 1.5 h under en gran i skogen en gång, tills hunden på riktigt började bli bekymrad över att han var själv och matte visst INTE kom och räddade honom. Han slutade göra långa avstickare sen.

 

[tanten]

Om du hemma på tomten går runt hörnet och inte hämtat honom när han sätter sig och skäller för du är borta. Vad händer då? Om han då söker upp dig till slut skulle jag köra så.

Nu behöver han ju inte hålla koll på dig för du håller koll på honom, vilket han säkerligen känner sig trygg med. Men om du istället är kvar bakom knuten med en bok och väldigt gott godis/rolig leksak. Då kanske han inser att du är tryggheten men det är hans jobb att inte tappa bort dig och inte tvärtom.

/Hon som satt och läste i 1.5 h under en gran i skogen en gång, tills hunden på riktigt började bli bekymrad över att han var själv och matte visst INTE kom och räddade honom. Han slutade göra långa avstickare sen.

Jag har inte testat.

Är för rädd att han ska virra ut på vägen i närheten. Det är 70-väg men många tror det är en fartsträcka......
Bäst vore om jag kunde observera honom utan att han såg mig. Ska nog börja sansa mig lite när han drar igång och vänta ut lite, med godis i handen.

 

[Alexandra_W]

Jag har inte testat.

Är för rädd att han ska virra ut på vägen i närheten. Det är 70-väg men många tror det är en fartsträcka......
Bäst vore om jag kunde observera honom utan att han såg mig. Ska nog börja sansa mig lite när han drar igång och vänta ut lite, med godis i handen.

Helst ska det ju vara någonstans där det är säkert. Dvs där du inte behöver agera om han börjar med något eller springer åt fel håll i sitt letande. Kanske någon vän har en inhägnad tomt?

Skogen jag befann mig i låg i en gigantisk fårhage. Så jag visste att oavsett skulle jag inte tappa bort hunden eller han skadas. Men det var större modell än Torsten. Men han var helt obrydd, helt säker att matte var kvar när han var klar med "kommer strax, ska bara...". Hade provat gömma mig innan men då lallade han bara glatt runt och roade sig själv eller försvann på nåt eget äventyr. Så fick tipset vänta ut tills han började bli orolig, och vänta vidare efter det. Blir de superorolig får man ju visa sig men helst ska de söka upp en.

Efter en timme kom han tillbaka till där han sist sett mig och började han kolla runt lite men ganska cool. Tuffade runt där och höll på med allt möjligt.typ väntade på att jag skulle komma. Sen sjönk svansföringen. Sen började han ganska planlöst leta med synen. Sen la han sig och pep ynkligt en stund, la ner huvudet och såg övergiven ut (där fick jag använda all min självbehärskning att inte rädda stackaren..) . Sen ansåg han antagligen att "shit han har tappat bort matte på riktigt", för sen började han spåra ordentligt. Han virrade mest då jag ju gått fram och tillbaka (vi plockade svamp) men då flyttade jag foten när han var i närheten av granen - så han fick "hitta mig". Överlycklig hund. Och han gjorde fortfarande stora lovar men var noga med att ha täta visuella kontroller jag var kvar och komma tillbaka och kolla. Dvs han höll koll på mig.

Han var stadigare virke än Torsten så han fick inget godis. Men i Torsten fall skulle jag även utdela jackpot.

Men under den timme han var helt obrydd så han var långt långt bort, ibland dundrade han förbi i full fart osv. Där var det skönt veta att jag behöver inte vara orolig att han försvinner, kommer ut på väg etc. Annars hade jag inte vågat sitta still utan att ha en aning på var någonstans hunden var.

Så någonstans där du kan slappna av i att inget händer, kan du hitta något sånt? Och se till han blir så trygg där så han blir lite nonchalant med kollen på dig.

 

[Lingon]

@tanten

Det är nog olika om man uppfattar humorn. Jag har nog kanske inte riktigt gjort det utan uppfattat en del inlägg som om du tycker illa om din hund.

Om du gillar din hund och vill ha honom hos dig är det väl bra så . Då förstår jag varför du behåller honom.

Jag har inte heller uppfattat att det var humoristiskt. Jag har uppfattat det som en mycket jobbig situation och som ett hundägande som inte riktigt blev som det var tänkt och en hund som inte motsvarar förväntningarna och som verkar ärligt talat rätt jobbig.

Men om alla inblandade trivs med situationen så är ju allt bra! det är ju så lätt att missuppfatta vad någon menar i en text.

 

[linnsan]

Men vad har du gjort för att bli av med skällande förut? Hur gammal är han nu? Sätt på honom en långlina när ni är ute så han inte lyckas självbelöna sig genom att springa iväg och skälla?

 

[tanten]

Men vad har du gjort för att bli av med skällande förut? Hur gammal är han nu? Sätt på honom en långlina när ni är ute så han inte lyckas självbelöna sig genom att springa iväg och skälla?

Han är drygt 7 månader.
Hittills har jag försökt bryta och avleda. Mängder med upppmuntran när han slutar. Testat att bli upprörd men det gör ingen som helst skilllnad och är inte speciellt pedagogiskt....

Blir bara lite desperat när vi sitter tillsammans i köket och jag läser. Och han far upp och skriker för att det åker förbi något som inte låter som en vanlig bil, eller för att huset knäpper, eller någon spelar klarinett på radion. Eller något jag inte kan identifiera eller höra.

Han är lite av en enstöring. Är helst för sig själv, på lite lagom avstånd från mig. Han följer mig i huset om jag byter rum men vill inte bli klappad. Är vi i trädgården gör han sina egna saker medan jag jobbar. Han var sådan redan hos uppfödaren. Flocken var runt uppfödarna och mig medan han strövade runt lite för sig själv. Så det är bara att förhålla sig till det.

Allt var väldigt mycket bättre innan hormonerna satte in. Så jag har väl antagit att det går över. Han är ju i tonåren. Jag jobbar ju med kontakt och litar på att det tar sig.

I mitt hästliv brukade vi säga att det tog ett år för en häst att bli riktigt hemma och acklimatiserad på gården. Innan den där nära kontakten blev etablerad.
Torsten kom till mig som 4-månaders och har inte varit här så himla länge. Han blir väl tillgiven han med. Med tiden.