Varför är tjock det värsta en kan vara?

[glömmerallt]

Men jag har inte hört eller varit med om i min närhet att rökare har fått människor att vända sig om och glo på dem eller har fått höra hemska glåpord eller blivit skrattade åt, så som många överviktiga människor vittnar om att de får utstå pga sin vikt. Det är så jag menar.

Jag ofta blängt på rökare för att de får mig att må dåligt, det är dock inget att skratta åt och att kasta glåpord åt någon skulle aldrig falla mig in.

Om jag blängt på någon överviktig(mycket troligt) så har det nog inte haft med övervikten att göra utan de har gjort något som stör mig, tex. rökt.

 

[glömmerallt]

Intressant och ovant med en berättelse om det negativa med viktnedgång @Tassetass!

Det är nog lätt att föreställa sig att allt kommer bli så bra och att man kommer vara nöjd med sin kropp när man kommit ner till normalvikt. Att man underskattar hur jobbigt det kan vara att ställa om sin självbild, oavsett om förändringen var positiv eller negativ.

Att gå från överviktig till normalviktig är också att gå från att sticka ut, att synas, till att bli ganska osynlig. Det är liksom ingen som applåderar för att du är normalviktig. Du blir bara en i mängden som inte sticker ut. Du blir normal.

Jag kan tänka mig att det riskerar att kännas som ett antiklimax om man har ansträngt sig som fan för att komma dit.

Instämmer.

Det är väl så med mycket att samhället nästan kräver att du ska passa in i normen, men om du gör det så varken syns eller märks du.

 

[Enya]

Jag ofta blängt på rökare för att de får mig att må dåligt, det är dock inget att skratta åt och att kasta glåpord åt någon skulle aldrig falla mig in.

Om jag blängt på någon överviktig(mycket troligt) så har det nog inte haft med övervikten att göra utan de har gjort något som stör mig, tex. rökt.

Hur får en rökare på avstånd dig att må dåligt?

Det är många som glor på och säger fula ord åt en överviktig person, men jag märker aldrig liknande med rökare. Visst, om de STÖR, men en som röker på håll och man bara ser stör ju inte.

 

[Tassetass]

@Trani Det där med självbild är ju en vetenskap i sig. Jag tror det är lättare för någon som varit normalviktig men sedan gått upp i vikt i vuxen ålder att känna den där rena glädjen över att gå ner i vikt, den personen blir ju "sig själv" igen. För mig som varit överviktig hela livet blev det så gud förbannat konstigt att t.ex. kunna se senorna på ovansidan av handen, känna ben jag aldrig känt förr, få helt andra ansiktsdrag, få en annan hållning osv.

För att inte tala om det mentalt jobbiga i att börja träna. Kroppen svarade snällt, men det tog mig flera år att få bukt med demonen som satt på min axel och skrek "Du kan inte göra det här för du är fet, klumpig, lat och långsam!!". När jag sprang som mest var jag uppe på halvmaradistanser men jag kunde bryta ihop i storgråt efteråt för att jag bråkat med den där demonen hela vägen. Numer är den nästan död och begraven, den sticker upp sitt fula tryne ibland, t.ex. när jag vill prova en ny aktivitet, men nu vet jag var jag ska slå för att den ska försvinna tämligen fort.

Tillägg: Överlag talas det knappt alls om det negativa med viktnedgång. Jag förstår varför, ingen som försöker göra pengar på metoder och hjälpmedel vill ju att det ska vara annat än rosenrött. Jag har tillfrågats flera gånger att ställa upp i ett reportage hos de som jag använde för att gå ner i vikt, men jag vägrar för jag vet att allt det negativa kommer att klippas bort...

 

[Monstermom]

Intressant och ovant med en berättelse om det negativa med viktnedgång @Tassetass!

Det är nog lätt att föreställa sig att allt kommer bli så bra och att man kommer vara nöjd med sin kropp när man kommit ner till normalvikt. Att man underskattar hur jobbigt det kan vara att ställa om sin självbild, oavsett om förändringen var positiv eller negativ.

Att gå från överviktig till normalviktig är också att gå från att sticka ut, att synas, till att bli ganska osynlig. Det är liksom ingen som applåderar för att du är normalviktig. Du blir bara en i mängden som inte sticker ut. Du blir normal.

Jag kan tänka mig att det riskerar att kännas som ett antiklimax om man har ansträngt sig som fan för att komma dit.

Det är också en fråga om vilken roll man har i sin sociala grupp... Har man varit "den feta" i en grupp ses det inte nödvändigtvis med goda ögon att man ändrar på sig (motståndet sker inte nödvändigtvis medvetet, men det kan nog sägas vara sak samma i sammanhanget), har man varit "en av tjockisarna" i en grupp är det inte bara problem att man bryter sig ur sin roll utan också att man gör något de andra inte gjort/klarat av, och det verkar inte särskilt sällsynt att partnerförhållanden spricker om någon går från fet till normal...

Att ändra något som är så inbakat i ens identitet som fetma ändå är, både hos en själv och hos omgivningen, det är ingen liten sak.

 

[honung]

Riktigt så illa är det inte. Har din övervikt orsakat slitage på t.ex. knän kommer det ju inte läka utan kan ge problem när det slitage som hög ålder ger adderas. Har du idag inte t.ex. diabetes eller problem med kärl och hjärta (t.ex. högt blodtryck) på grund av övervikt och går ner i vikt kommer det inte orsaka problem längre fram i ett normalviktigt liv.

Ja, förvärvade belastningsskador försvinner inte. Förvärvade sjukdomar som diabetes blir oftast bättre men inte alltid.

 

[glömmerallt]

Hur får en rökare på avstånd dig att må dåligt?

Det är många som glor på och säger fula ord åt en överviktig person, men jag märker aldrig liknande med rökare. Visst, om de STÖR, men en som röker på håll och man bara ser stör ju inte.

Dom får mig att må dåligt om de röker i min närhet(jag blir illamående av röklukt, dessutom är passiv rökning farligt)

Någon som nyligen rökt luktar rök och om jag då befinner mig i närheten av presonen(t.ex sitter på sätet bakom på bussen) mår jag dåligt av det.

Problem uppstår ofta vid t.ex bussåkandet då t.ex. en rökare först röker i väntan på bussen( många rökare försöker nog visa hänsyn genom att stå typ 10meter ifrån ev. busskur, jag känner dock oftast av lukten och mår dåligt ändå) och senare fortsätter att lukta rök inne på bussen(är det gott om tomma sätten på bussen kan jag ju flutta på mig så att jag sitter långt ifrån men ibland är det ju inte möjligt.)

Om någon röker på så långt håll att jag inte känner lukten tror jag inte att jag skulle reflektera så mycket över det om de inte röker på en plats som verkar väldigt olämlig av någon anledning.

 

[TinyWiny]

Men jag har inte hört eller varit med om i min närhet att rökare har fått människor att vända sig om och glo på dem eller har fått höra hemska glåpord eller blivit skrattade åt, så som många överviktiga människor vittnar om att de får utstå pga sin vikt. Det är så jag menar.

Jag är helt med på hur du menar. Faktum är att jag flertalet gånger har varit med om att privatpersoner har haft väldigt mycket tyckande om rökarens rökning. Självklart med all rätt om rökaren har stått och rökt så att ofrivilliga har fått röken på sig men även annars när folk bara har fått veta att någon röker så är det väldigt många som anser att de har rätt att lägga sig i rökarens förehavanden. Ofta med hänvisningen till att rökare inte borde få vård om/när de blir sjuka av rökningen men även av annan natur. Annars är det nog så att rökare blir mer förföljda utav själva samhället och tjocka människor blir mer utsatta för privatpersoners glåpord. Båda delarna är illa. Det är ju en form av missbruk båda delar och så länge det inte drabbar någon annan som t ex att rökaren står och blåser rök i ansiktet på folk eller så utan sköter det snyggt så tycker jag att båda delarna är fel. Att en tjock person köper chips har folk lika lite med att göra som att rökaren köper cigaretter. Tyvärr är det ju så att de som inte faller inom ramen för "den perfekte medborgaren" får höra det oavsett vad. Ofta anser de som säger något att de säger det i all välmening men det är ju rena fakta att alla rökare vet att det är farligt att röka och alla överviktiga vet att det är farligt att vara överviktig. Det är inget folk behöver påtala till höger och vänster.

 

[Trani]

Att ändra något som är så inbakat i ens identitet som fetma ändå är, både hos en själv och hos omgivningen, det är ingen liten sak.

Ja shit, där satte du fingret på det. Ens kroppsstorlek (fetma i synnerhet!) är inbakat i ens identitet vare sig man vill det eller inte. Att då medvetet och med stor ansträngning ändra sin identitet är liksom suspekt. För identitet ska komma "av sig självt". Vem man är ska vara summan av grejer som liksom växer fram utan för mycket styrning. Att medvetet skapa sig själv är ofint.

I alla fall att skapa sig själv utanför ramarna för vad som är "tillåtet". Att ta bort hår under armarna med laser är ok (och påverkar inte identiteten), att operera in silikonbröst är ofint (och påverkar identiteten). För att jämföra två ganska permanenta och medvetna kroppsförändringar.

 

[Sigrid]

@Jane_doe jag vet inte hur det går än, för jag har inte försökt så länge den här gången, det jag vet så här långt är att jag har förlorat 5 kg vatten på det första 2 veckorna, men det tror jag beror mer på att jag egentligen inte tål spannmål så bra.. utefter mina förutsättningar och min kropp och min problematik så hoppas jag att det blir bättre...
jag kan inte motionera än för knäna håller inte för det, så än så länge funkar tesen skit i kalorierna lägg om hur jag äter....

 

[Monstermom]

Ja shit, där satte du fingret på det. Ens kroppsstorlek (fetma i synnerhet!) är inbakat i ens identitet vare sig man vill det eller inte. Att då medvetet och med stor ansträngning ändra sin identitet är liksom suspekt. För identitet ska komma "av sig självt". Vem man är ska vara summan av grejer som liksom växer fram utan för mycket styrning. Att medvetet skapa sig själv är ofint.

I alla fall att skapa sig själv utanför ramarna för vad som är "tillåtet". Att ta bort hår under armarna med laser är ok (och påverkar inte identiteten), att operera in silikonbröst är ofint (och påverkar identiteten). För att jämföra två ganska permanenta och medvetna kroppsförändringar.

Ja, just silikonbröst tror(?) jag är en ganska passande liknelse vad gäller hur omgivningen reagerar och hur man själv känner inför det. En del är stöttande, en del är avståndstagande, alla reagerar. Omgivningen omvärderar personen, och en del klarar inte av det (blir arga/besvikna/säger upp bekantskapen) medan andra kanske "uppgraderar" en... Och själv måste man forma om sin självbild till sitt nya jag. Man ville ju ha större bröst/bli normalviktig, men det betyder inte att det är lätt att anpassa sig till förändringen.

Det handlar nog inte bara om att det är suspekt att avsiktligt förändra sin identitet, utan vissa identitetsattribut är "allmän egendom" på ett sätt - de påverkar värdering sinsemellan (vem är tjockare än vem/har större bröst än vem) och en förändring av sig själv blir då också något man i varierande utsträckning gör även mot andra...

 

[Inte_Ung]

För att det inte hjälper.

Så synd.
Det hade ju varit enklare.

 

[Trani]

en förändring av sig själv blir då också något man i varierande utsträckning gör även mot andra...

Ack så sant! Plötsligt är omgivningen kompis med en silikonbimbo eller inte längre smalast i kompiskretsen.

 

[lil-sis]

Ack så sant! Plötsligt är omgivningen kompis med en silikonbimbo eller inte längre smalast i kompiskretsen.

Det är nog hårt. Det är faktiskt ganska skönt att inte vara tjockast i en församling och min utredning (inför gastric bypass) har varit rena egoboosten då de påpekar att jag i sammanhanget är ganska liten (jag är ju kort också så det gör väl att jag tar mindre plats).

 

[No1]

Ingen skulle komma på tanken att säga till tjocka människor att de måste gå ner i vikt om de vill jobba kvar .)

Jodå, det sker och blir dessutom allt vanligare.
De arbetsgivare som inte törs ta i det här på egen hand brukar lämna över ansvaret till företagshälsovården.

Sund livsstil har hamnat i fokus då osund livsstil indirekt och/eller direkt blir arbetsgivarens kostsamma problem.

 

[TinyWiny]

Jodå, det sker och blir dessutom allt vanligare.
De arbetsgivare som inte törs ta i det här på egen hand brukar lämna över ansvaret till företagshälsovården.

Sund livsstil har hamnat i fokus då osund livsstil indirekt och/eller direkt blir arbetsgivarens kostsamma problem.

Men va? Det trodde jag faktiskt inte i min vildaste fantasi! Alltså, ibland undrar jag om arbetsgivaren tror att hen äger sina medarbetare Hur mycket ska en arbetsgivare få lägga sig egentligen? Visst, jag tycker inte att det lämpligt att man röker när man jobbar inom sjukvården för så kul är det inte att komma in med astmaanfall och personalen kommer in i rummet och stinker rök så att man får ännu svårare att andas men ibland går det faktiskt för långt.

 

[No1]

Men va? Det trodde jag faktiskt inte i min vildaste fantasi! Alltså, ibland undrar jag om arbetsgivaren tror att hen äger sina medarbetare Hur mycket ska en arbetsgivare få lägga sig egentligen? Visst, jag tycker inte att det lämpligt att man röker när man jobbar inom sjukvården för så kul är det inte att komma in med astmaanfall och personalen kommer in i rummet och stinker rök så att man får ännu svårare att andas men ibland går det faktiskt för långt.

Det handlar om effektivitet och kostnader.
När det kommer till rökare och överviktiga finns många gånger både högre sjuktal och lägre effektivitet som gemensamma nämnare
. Det i sig innebär både högre kostnader och även ojämn arbetsfördelning vilket inte är schysst mot övriga anställda.
Kraven ska vara desamma.

Jag anser att det är självklart att arbetsgivare ska ta tag i dessa frågor.

 

[TinyWiny]

Det handlar om effektivitet och kostnader.
När det kommer till rökare och överviktiga finns många gånger både högre sjuktal och lägre effektivitet som gemensamma nämnare
. Det i sig innebär både högre kostnader och även ojämn arbetsfördelning vilket inte är schysst mot övriga anställda.
Kraven ska vara desamma.

Jag anser att det är självklart att arbetsgivare ska ta tag i dessa frågor.

Jo visst är det så att högre sjuktal och lägre effektivitet kostar men någonstans måste människor få ha sin integritet och sitt fria val också. Arbetsgivaren äger ju inte medarbetaren. Även om arbetsgivaren har ett stort ansvar och betalar för korta (upprepade) sjukskrivningar så känns det ändå fel för mig att arbetsgivaren ska lägga sig i vad arbetstagaren väger. Var går gränsen? Vid ett bmi på 25? 30? 35? Alla överviktiga människor är ju inte sjukare än vad deras smalare kollegor är och inte alla rökare heller. Självklart ska kraven på de anställda vara samma men man kan ju vara smal ickerökare och ha problem med t ex migrän eller andra sjukdomar som genererar många korta sjukskrivningar också. Ska arbetsgivaren lägga sig i det med? På vilket sätt isåfall?
Sedan din mening om lägre effektivitet, på vilket sätt menar du att en överviktig eller rökare är mindre effektiv? Menar du att en överviktig eller rökare är sjuk oftare? För du menar väl inte att en rökare eller en överviktig inte gör ett lika bra jobb som en normalviktig/smal ickerökare? Varför skulle hen inte göra det isåfall?

 

[Petruska]

Sedan din mening om lägre effektivitet, på vilket sätt menar du att en överviktig eller rökare är mindre effektiv? Menar du att en överviktig eller rökare är sjuk oftare? För du menar väl inte att en rökare eller en överviktig inte gör ett lika bra jobb som en normalviktig/smal ickerökare? Varför skulle hen inte göra det isåfall?

Det är väl då möjligen just den högre sjukfrånvaron som så klart i förekommande fall inte gynnar effektiviteten. Men då talar vi ju på gruppnivå. Om man pga övervikt har ont i knäna, så är det väl inte osannolikt att man gör något sämre ifrån sig på arbeten som bygger på att man är hyfsat rörlig, tex många vårdyrken eller kanske brevbärare. Återigen, i så fall på gruppnivå, det säger absolut ingenting om den enskilda anställda.

Och jag håller med dig. Vi har ett system som lägger ansvar på arbetsgivaren när det gäller alkoholmissbruk. Att utvidga det till att omfatta tex rökare och överviktiga, framstår ju mest som galet kontrollnörderi från förespråkarnas sida (om det ens finns förespråkare). Din jämförelse med migrän är ju bra. Vi har ju ännu så länge ett samhälle där vi åtminstone i vissa fall skyddar de sjuka och svaga mer än friska och starka. Istället för att skydda de friska och starka från de sjuka och svaga (genom att gnälla om effektivitet osv).

Tyvärr verkar ju många människor i arbetsledande befattningar fortfarande tro att deras viktigaste uppgift är att disciplinera personalen, men vi får väl hoppas att den tron dör ut med nuvarande generation.

 

[No1]

1.
Var går gränsen? Vid ett bmi på 25? 30? 35? Alla överviktiga människor är ju inte sjukare än vad deras smalare kollegor är och inte alla rökare heller.

2.
Självklart ska kraven på de anställda vara samma men man kan ju vara smal ickerökare och ha problem med t ex migrän eller andra sjukdomar som genererar många korta sjukskrivningar också. Ska arbetsgivaren lägga sig i det med? På vilket sätt isåfall?


3.
Sedan din mening om lägre effektivitet, på vilket sätt menar du att en överviktig eller rökare är mindre effektiv? Menar du att en överviktig eller rökare är sjuk oftare? För du menar väl inte att en rökare eller en överviktig inte gör ett lika bra jobb som en normalviktig/smal ickerökare? Varför skulle hen inte göra det isåfall?

Inledningsvis påpekar jag att mina yttranden är generella. Till syvende och sist handlar det om vilka krav som ställs utifrån varje situation.

1.
Gränsen är givetvis individuell och man bedömer efter samma måttstock. Finns det inga problem så finns det inga problem. Att bara vara tjock och/eller rökare är inget problem.



2.
Migrän är ett exempel på en åkomma som är ett sattyg för både individen som lider av det men även för arbetsgivaren.
Resultatet av att arbetsgivaren blir ansvarig för diverse krämpor som inte har med arbetet att göra är att man ex inför hälsotest inkl arbetstest (kondition, syresättning etx) innan tillsvidareanställning.
Har man problem med sin hälsa, eller sannolikt kommer få, så blir man heller inte anställd.


3.
Mätningar på rökare har gjorts där man konstaterat att gruppen har mindre effektiv arbetstid. Undersökningarna har också legat till grund för både debatt och aktiviteter från arbetsgivare.

När det gäller överviktiga, har du sett en överviktig stafettlöpare någon gång?
Övervikt innebär en belastning som inte bara innebär ett tidigarelagt slitage utan även sämre kondition, långsammare takt och i vissa fall omöjlighet att utföra vissa arbetsuppgifter.

Nu kan man anse att det inte borde vara några problem att som överviktig arbeta administrativt men ett vanligt problem är att få arbetsplatsen/arbetsställningen ergonomisk. Alla har inte möjlighet att kunna röra sig fritt under en arbetsdag med höj/sänkbart/bananformat bord utan är tvingade att sitta i position vid vanligt rakt skrivbord.