Varför vill ingen ha något seriöst med mig?

[tanten]

Ok! Så vad ska jag göra då? Hur ska jag bete mig? Inte sex eller sex?

Det är väl inte svartvitt?
Sex har man väl för att man inte kan låta bli...

Du söker trevliga män. Är du trevlig och livsbejakande?
Vänner får man genom att vara en fin vän själv. Samma med relationer. Självförakt är inte speciellt tilldragande. Du behöver jobba med dig själv.
Jag tror du är en fin person bara du tillåter dig sjäv att vara det.Du behöver prata med t.ex. en kurator, gå i terapi.

 

[Bumbibjörn]

Att svara på vad folk skriver kan vara en bra start.

Vad har jag missat svara på?

 

[Irrbloss]

Ok! Så vad ska jag göra då? Hur ska jag bete mig? Inte sex eller sex?

Det bestämmer du väl ändå helt själv? Tycker du att det är gött att ligga så gör för all del det. Men du verkar ju inte må så bra av att det blir bara sex och inget mer? Då är det absolut bättre att avstå och jobba på dig själv, som vi redan är flera som skrivit. Jag vet inte vad du förväntade dig för andra svar? Nu börjar tråden mer likna nåt rop på uppmärksamhet istället för en önskan om genuin hjälp...

 

[Araminta]

Jag har inga relationer idag då jag valt bort det. Har bara haft dysfunktionella relationer. Där folk tryckt ner mig osv. Sen är jag ful så kanske därför de sagt att jag är ful och så.

Där har du svaret på varför du inte hittar någon partner. Du kan inte välja bort relationer och sen vara besviken för att du inte får några.

Ja, du har trista erfarenheter och jag vet hur djupt dom såren sitter. Men den enda som kan läka de såren och gå vidare är du själv. Det är inte kul att höra men du är ansvarig för ditt eget liv. Det finns hjälp att få (riktig hjälp, ej forum/sociala medier) men du behöver själv söka den och själv lägga ner det arbete som den hjälpen kräver. För ja: även kärleksrelationer kräver arbete, anpassning och känslohantering. De där fluffiga molnen folk pratar om är ytterst kortlivade.

Och för att vara jättetydlig: jag har full förståelse för att du mår skit och har det obeskrivligt tufft. Det spår du är inne på just nu (negativt självprat, social isolering, svåra erfarenheter) är uppenbarligen inte bra för dig. Så, snälla, be ge dig själv en ärlig chans och be om professionell hjälp!

 

[Nenii]

Vad har jag missat svara på?

Du är inte skyldig att svara på något som skrivs här men jag hoppas att du tar dig tid att läsa igenom och reflektera över de svar som skrivits. Kanske är alla svaren som rasslat in inte helt i linje med vad du önskade eller först trodde, så låt det ta tid och fundera på hur det landar i dig. Även detta handlar om att sätta gränser och navigera sig själv, precis som i alla relationer.

Ett medskick är att jag, och förmodligen fler här, förstår att det här kan vara sårigt och skavigt för dig Det finns många möjligheter till förändring, och jag tror som många andra att om du har möjlighet att söka professionellt stöd så ta chansen!

 

[anonymys22]

Jag har läst alla inlägg och jag tror du inte tycker om dig själv eller ditt liv och de män som du möter känner av det och utnyttjar det. Som en relationscoach sa i en podd, de med trygg anknytning drar sig till andra med trygg anknytning. De med trygg anknytning känner ofta av när det är någonting avvikande med en dejt därför ville inte gå vidare. Därför är de med ängslig, dysfunktionell och undvikande anknytning kvar med de andra med otrygga anknytningar, vilket gör att vi sårar varandra mer och mer. Som flera andra skriver här, prata med någon och arbeta på din självkänsla, det finns många sätt att göra det på inte bara att gå till psykolog. Se till att skaffa ett liv du tycker se till att ditt liv är värt att leva utan en man i det, män drar sig till kvinnor med egna liv.

Sedan skulle jag vilja tipsa om andra dejtingsätt än dejtingapparna, för folk med otrygga anknytningar drar sig väldigt ofta dit.

 

[Midsommarblomster]

Sedan skulle jag vilja tipsa om andra dejtingsätt än dejtingapparna, för folk med otrygga anknytningar drar sig väldigt ofta dit.

Jag håller med. Jag tror dejtingappar kan ställa till det för många. Sen förstår jag att man vill ha dem, jag träffade själv min man på Tinder och känner många som träffats genom appar. Men jag känner också flera som tillslut tröttnat på det här eviga dejtandet som aldrig leder någonvart.

TS, kärlek kan ju uppstå utan att det var avsikten från början. Jag hade släppt utseende-fokuset, tagit lite avstånd från appar en stund och försökt komma ut och träffa människor på andra sätt.

 

[Midsommarblomster]

Jag kanske låter lite hård nu men en man kommer inte att göra någon skillnad i det fallet. En annan människa kan inte "fixa" det som inte känns bra inom en själv.

De kan däremot ställa till med en jävla massa, grabbarna.

 

[anonymys22]

Det låter som ett av de sämsta sättet att skaffa ett stabilt förhållande

Skulle snarare se till att hitta ett intresse eller hobby som man genuint gillar där det på något sätt finns föreningsliv eller andra gemensamma aktiviteter och hyfsat många aktiva av det kön man är intresserad av är ett rätt enkelt sätt att träffa intressanta människor. Jag har tex relativt många intressen där det är många manliga aktiva och det är väldigt många som inte skulle vilja någonting hellre än att träffa en kvinna som har liknande intressen att dela livet med.

Är nyfiken på vad det är för intressen som du har där det är många manliga aktiva? Skulle behöva ett nytt intresse. Bor en en stad med mycket kvinnor och så jag tycker mest att det är kvinnor på alla aktiviteter.

 

[giovanna]

De kan däremot ställa till med en jävla massa, grabbarna.

Ja precis, sannolikheten är till och med stor att de gör det

 

[pepp]

Jag gillar inte mitt liv,

Men kommer du gilla ditt liv mer med en partner i det?

 

[Angel]

Är nyfiken på vad det är för intressen som du har där det är många manliga aktiva? Skulle behöva ett nytt intresse. Bor en en stad med mycket kvinnor och så jag tycker mest att det är kvinnor på alla aktiviteter.

De senaste är kampsport, motorsport, jakt och skytte. Skytte är väl det som är lättast att vara social med då det är rätt mycket kringaktiviteter i föreningen.

 

[giovanna]

Jag gillar mitt liv, men när jag går in i en relation så mår jag sämre, för måste anpassa mig hela tiden till hans behov osv

Jag har själv nyss skilt mig och är väldigt osäker på om jag nånsin vill ha en relation igen just på grund av att det lätt blir som du skriver.
För mig är det viktigare att ha andra relationer och jag sätter otroligt stort värde på mina vänner.

Om jag var du skulle jag lägga mer fokus på att försöka hitta bra vänner.
Även om du haft dåliga erfarenheter av svinga vänner innan så tror jag ändå att risken för att råka ut för att bli nertryckt och manipulerad av en partner är mycket större än av en vän.

Speciellt om man har lite dålig självkänsla är man ett lätt offer för vidriga män som vill kontrollera en...

 

[athena_arabians]

Inte svar på något specifikt inlägg men jag fick kämpa länge med att ett förhållande innebär givetvis anpassningar, men det betyder från båda hållen. Inte att en part mer eller mindre ska utplåna sig själv för att vara till lags (något kvinnor ofta gör, speciellt om en har dålig självkänsla).

Sedan ska en partner tillföra något positivt till ens liv men ens livskvalitet ska inte hänga på partnern. Dvs en ska ha ett fullgott liv utan partnern men att livet med partner blir ännu bättre än vad det redan är. Tillför en partner inte det så är det faktiskt meningslöst med ett förhållande.

 

[Fd Diabetikern]

Jag frågar direkt vad personen är ute efter, är det ”tar det som det kommer” tar jag bort personen direkt, så då försvinner typ 99 %

tar det som det kommer,. Antingen faller man för varandra, Upptäcker att det inte finns några direkta känslor och går vidare eller kanske bara blir vänner. tar det som de kommer. Jaghar fått flera nya bekanta när det inte fungerade

Alltså alla män dumpar om det inte ligga inom typ 10 dejter. Jag har testat

Tja min sambo som dog väntade mer än så och sambon jag har nu sov över flera nätter innan vi hade sex. Mer än 10 ggr

Visst några av mina vänner hade sex första gången och klickade för ett förhållande flera väntade.

Jag var singel i flera år innan första sambon. Dejtade via några appar. Många ggr blev det bara en första dejt en fika, promenad eller liknande vilket ofta inte ledde nånstans pga av ointresse från antingen hans sida eller min. Några blev skrivarvänner som höll kontakten i flera år andra rann ut i sanden.
jag är inte snygg ser väldigt normal ut. har fler ärr än jag kan räkna på kroppen (flera i ansiktet bland annat ett öga som ändrat form efter fallolycka) men det är så jag ser ut. Bara gilla läget jag är inte ful men heller inte i den övre toppen på snygghetskala Jag trivs med mig själv.

Jobba med dig själv. Trivs med den du är och ställ krav på de som du vill träffa. Kasta dig inte på första man och lägg över. Du ska känna om detta verkligen är en man du blir intresserad av och kan tänka dig en framtid med inte bara att det är någon som fyller en plats.

Trivs med dig själv först. Jag hade killar när jag var rejält mycket yngre som bland annat sa att Du skulle vara jättesnygg om du bara gick ned i vikt t.ex men man ska ALDRIG göra något för att se snyggare ut för att andra vill det.

Du ska trivas i ditt beslut om vad DU vill göra med din kropp.

 

[Midsommarblomster]

En till tanke som trillade ner. Just nu pratas det ju mycket om den så kallade "manosphere" där det bland annat delas, oftast väldigt snedvridna, dejtingråd som utger sig för att bygga på vad "kvinnor vill ha". Men att utgå ifrån vad "kvinnor vill ha" är en felaktig premiss från början och bygger på en objektifiering av kvinnor och utgångspunkt att vi alla är likadana, och att det finns tricks och knep för att attrahera oss.

Jag kan inte låta bli att få lite samma känsla av den här tråden. "Män" är inte en homogen grupp som attraheras av, och söker, samma saker hos en partner. Det finns inga tricks och knep för att attrahera dem. Det går inte att optimera sig själv eller sitt sätt att dejta. Det som attraherar en, kommer skapa distans från en annan. Så min varma rekommendation är att sluta tänka på vad "män" vill ha, och börja tänka på vad du vill ha. Först då kan man börja hålla ögonen öppna för en match.

Det mest generella rådet som jag ändå vill skicka med är att det här anpassandet är, för de allra flesta människor, oattraktivt. Jag har dejtat män som på ett ganska uppenbart sätt försökt anpassa sig till vad jag vill ha i en man och låt mig säga att det finns inget mer oattraktivt. Jag gillar en variation av män, och kvinnor. Jag har dejtat korta, långa, tjocka, smala, äldre, yngre, roliga, tystlåtna, konstnärer, säljare, hantverkare och akademiker. Jag har ingen "typ", även om en före detta användare här på forumet envist försökte hävda att "vi kvinnor" har det (nu har jag inte sett honom på länge, han är nog djupt försjunken i manosphere). Det gemensamt attraktiva draget har varit en grundtrygghet i sig själva och en ovilja att försöka vara någon annan. Om du upplever att du stöter bort män så skulle jag inte gå in för mer anpassning, utan svaret kanske är raka motsatsen. Och som några redan skrivit, de som faktiskt tycker att den typen av underkastelse är något som de vill ha är män jag hade aktat mig noga för.

 

[parellikusken]

En till tanke som trillade ner. Just nu pratas det ju mycket om den så kallade "manosphere" där det bland annat delas, oftast väldigt snedvridna, dejtingråd som utger sig för att bygga på vad "kvinnor vill ha". Men att utgå ifrån vad "kvinnor vill ha" är en felaktig premiss från början och bygger på en objektifiering av kvinnor och utgångspunkt att vi alla är likadana, och att det finns tricks och knep för att attrahera oss.

Jag kan inte låta bli att få lite samma känsla av den här tråden. "Män" är inte en homogen grupp som attraheras av, och söker, samma saker hos en partner. Det finns inga tricks och knep för att attrahera dem. Det går inte att optimera sig själv eller sitt sätt att dejta. Det som attraherar en, kommer skapa distans från en annan. Så min varma rekommendation är att sluta tänka på vad "män" vill ha, och börja tänka på vad du vill ha. Först då kan man börja hålla ögonen öppna för en match.

Det mest generella rådet som jag ändå vill skicka med är att det här anpassandet är, för de allra flesta människor, oattraktivt. Jag har dejtat män som på ett ganska uppenbart sätt försökt anpassa sig till vad jag vill ha i en man och låt mig säga att det finns inget mer oattraktivt. Jag gillar en variation av män, och kvinnor. Jag har dejtat korta, långa, tjocka, smala, äldre, yngre, roliga, tystlåtna, konstnärer, säljare, hantverkare och akademiker. Jag har ingen "typ", även om en före detta användare här på forumet envist försökte hävda att "vi kvinnor" har det (nu har jag inte sett honom på länge, han är nog djupt försjunken i manosphere). Det gemensamt attraktiva draget har varit en grundtrygghet i sig själva och en ovilja att försöka vara någon annan. Om du upplever att du stöter bort män så skulle jag inte gå in för mer anpassning, utan svaret kanske är raka motsatsen. Och som några redan skrivit, de som faktiskt tycker att den typen av underkastelse är något som de vill ha är män jag hade aktat mig noga för.

Klokt inlägg!

 

[Zinfernia]

En till tanke som trillade ner. Just nu pratas det ju mycket om den så kallade "manosphere" där det bland annat delas, oftast väldigt snedvridna, dejtingråd som utger sig för att bygga på vad "kvinnor vill ha". Men att utgå ifrån vad "kvinnor vill ha" är en felaktig premiss från början och bygger på en objektifiering av kvinnor och utgångspunkt att vi alla är likadana, och att det finns tricks och knep för att attrahera oss.

Jag kan inte låta bli att få lite samma känsla av den här tråden. "Män" är inte en homogen grupp som attraheras av, och söker, samma saker hos en partner. Det finns inga tricks och knep för att attrahera dem. Det går inte att optimera sig själv eller sitt sätt att dejta. Det som attraherar en, kommer skapa distans från en annan. Så min varma rekommendation är att sluta tänka på vad "män" vill ha, och börja tänka på vad du vill ha. Först då kan man börja hålla ögonen öppna för en match.

Det mest generella rådet som jag ändå vill skicka med är att det här anpassandet är, för de allra flesta människor, oattraktivt. Jag har dejtat män som på ett ganska uppenbart sätt försökt anpassa sig till vad jag vill ha i en man och låt mig säga att det finns inget mer oattraktivt. Jag gillar en variation av män, och kvinnor. Jag har dejtat korta, långa, tjocka, smala, äldre, yngre, roliga, tystlåtna, konstnärer, säljare, hantverkare och akademiker. Jag har ingen "typ", även om en före detta användare här på forumet envist försökte hävda att "vi kvinnor" har det (nu har jag inte sett honom på länge, han är nog djupt försjunken i manosphere). Det gemensamt attraktiva draget har varit en grundtrygghet i sig själva och en ovilja att försöka vara någon annan. Om du upplever att du stöter bort män så skulle jag inte gå in för mer anpassning, utan svaret kanske är raka motsatsen. Och som några redan skrivit, de som faktiskt tycker att den typen av underkastelse är något som de vill ha är män jag hade aktat mig noga för.

Han var väl lite kort i rocken så han hade ändå inte nått upp till din nivå

 

[Midsommarblomster]

Han var väl lite kort i rocken så han hade ändå inte nått upp till din nivå

Bildigt talat då kanske. Att bokstavligen vara kort var ju ett väldigt ensidigt problem, minst sagt!

 

[Skojamindoja]

Jag tycker, lite beroende på hur gammal man är, att man mest hör om folk som träffar någon antingen via krogen eller Tinder. Men dels tror jag faktiskt inte den inställningen speglar verkligheten speciellt bra, och dels så passar inte det alla.

Alla dejter jag har haft har jag antingen träffat via jobb, utbildning eller gemensamma känningar. Gemensamma bekanta behöver inte betyda nära vänner, det kan vara via en (inte särskilt närstående) kollega eller en granne, liksom. För mig passar inte nätdejting alls, och det har jag helt accepterat. Nätdejting blir lite utseendefixerat i och med att bilden är det första man ser och informationen kanske också är ganska knapphändig, medan om man träffar en person IRL så handlar det om så väldigt mycket mer än bara hur den personen ser ut. Ingen av mina dejter är direkt håll-käften-snygga och ingen av dem hade nog fått en swipe av mig på en dejtingsajt, det har liksom växt fram.

Hur ser ditt liv ut för övrigt? Jobbar du? Har du kollegor? Umgås du med familj/släkt? Även om man inte har några direkta vänskapsrelationer finns det andra relationer i livet som också spelar roll. Jag är ganska introvert, jag har inte heller så många vänner, men jag har ändå ganska mycket personer jag pratar med varje dag i form av kollegor eller familjemedlemmar.

Försök ha ett öppet sinne är mitt bästa råd, oavsett om det handlar om en potentiell kärleksrelation eller vänskap. Vissa som blivit bra vänner har jag på ett tidigt skede dömt ut tidigare men fått omvärdera när jag lärt känna personen eller bara blivit mognare i mitt sätt att tänka.