Varför vill ingen ha något seriöst med mig?

Bukefalos 30 år!

Det jag känner är att jag är jätterädd för att dö ensam...sveper på Tinder, sen frågar de vad jag är ute efter och de flesta är bara ute efter något lättsamt och kul. Så vet inte vart jag ska träffa någon?
 
Det jag känner är att jag är jätterädd för att dö ensam...sveper på Tinder, sen frågar de vad jag är ute efter och de flesta är bara ute efter något lättsamt och kul. Så vet inte vart jag ska träffa någon?
Jag förstår och känner igen känslan, men det gör dig oerhört sårbar. Man går med på saker man egentligen inte vill och har inga egna önskemål i relationen bara för att man är livrädd att bli ensam.

Jag tror du måste jobba på dig själv och bli nöjd med ditt liv. Om du tycker att ditt liv suger kommer inte en partner fixa allt utan det ligger hos dig.
 
Jag förstår och känner igen känslan, men det gör dig oerhört sårbar. Man går med på saker man egentligen inte vill och har inga egna önskemål i relationen bara för att man är livrädd att bli ensam.

Jag tror du måste jobba på dig själv och bli nöjd med ditt liv. Om du tycker att ditt liv suger kommer inte en partner fixa allt utan det ligger hos dig.
Jag är nöjd med mitt liv, men man kan väl vara rädd för att dö ensam ändå eller?
 
Det jag känner är att jag är jätterädd för att dö ensam...sveper på Tinder, sen frågar de vad jag är ute efter och de flesta är bara ute efter något lättsamt och kul. Så vet inte vart jag ska träffa någon?
Men tills du hittar den rätta, kan du inte ha lättsamt och roligt om det är någon som du tycker verkar trevlig?
Och då menar jag inte sex, utan en kul dejt?
 
Det som skaver är att jag inte duger som partner
Men ur tänker du själv kring det vi många skrivit: Att det kanske är klokt att dels börja bygga vänskaper och iom det träna på hur relationer funkar? Och att kanske gå till psykolog för att få reda i saker lite?

Det är ju inte så att vi alla bara är på ett visst sätt och kommer vara likadana resten av livet. Det går ju att utvecklas enormt mentalt/psykiskt/i realtionsbitar om man nu känner att det haltar där på något vis.
 
Men ur tänker du själv kring det vi många skrivit: Att det kanske är klokt att dels börja bygga vänskaper och iom det träna på hur relationer funkar? Och att kanske gå till psykolog för att få reda i saker lite?

Det är ju inte så att vi alla bara är på ett visst sätt och kommer vara likadana resten av livet. Det går ju att utvecklas enormt mentalt/psykiskt/i realtionsbitar om man nu känner att det haltar där på något vis.
Så hur ska en psykolog göra så att jag duger som partner?
 
Så hur ska en psykolog göra så att jag duger som partner?

Hjälpa dig till bättre självkänsla och göra dig mer trygg och säker i dig själv 😊
Det är attraktiva egenskaper för de flesta människor och det kommer även göra att du mår bättre själv.

När jag har dejtat och män frågat vad jag söker har jag alltid svarat att jag är nöjd med mitt liv men skulle jag träffa någon jag gillar ser jag det som en bonus.
Jag har alltid dejtat helt förutsättningslöst, träffa nya människor helt kravlöst i lugn och ro.
 
Nej det låter jätteläskigt, tänk om jag får känslor för personen?
Då kommer du hantera det och förhoppningen är ju att de kanske känner likadant?

För många börjar det så, man umgås och ser om man har kul ihop och är hyfsat synkade, får nån av er känslor så tar man upp det och kollar av att den andra besvarar det.
Gör dem inte det så slutar man träffas, men förhoppningsvis har man trevliga minnen och haft kul under tiden.
 
Det låter verkligen som att du intervjuar nån för ett jobb. Du vill veta allt i förväg. Fakta, fakta, fakta och inga känslor innan alla fakta checkats av. Det låter som att du vill veta i förväg om det kan bli ett seriöst förhållande. Så fungerar det inte. För människor är komplexa och känslor också. Ibland är det love at first sight men oftast så träffar man en person som har något, som verkar intressant och som man är nyfiken på. Om det är ömsesidigt så börjar man umgås för att ha trevligt ihop. Ibland blir det nåt mer och ibland inte.

Men jag tror inte att man kan hitta kärleken om man går in med murarna uppbyggda till skyarna. Man måste väga vara sårbar. Man måste våga få känslor för en annan människa utan garantier för att känslorna är besvarade.
 
Då kommer du hantera det och förhoppningen är ju att de kanske känner likadant?

För många börjar det så, man umgås och ser om man har kul ihop och är hyfsat synkade, får nån av er känslor så tar man upp det och kollar av att den andra besvarar det.
Gör dem inte det så slutar man träffas, men förhoppningsvis har man trevliga minnen och haft kul under tiden.

Verkligen så. Jag tänker att mycket tvåsamhet uppstår utan direkta avsikter. Det skapar ju en himla press om man måste säga att man letar efter någonting seriöst, och är man sedan inte en match så måste man säga att det är du.. det är dig jag inte vill vara med. Jag tror att många undviker det genom att säga att de tar det lättsamt, eller inte letar. Sanningen är väl att de flesta som aktivt dejtar vill ha ett förhållande om de faller för någon, men fram tills dess så känns det tryggt att avsäga sig ansvar för andras eventuella vilja. Som @tanten skrev om sex, det är väl något man i så fall inte kan låta bli. Jag tänker samma om att bli ett par, det kan inte vara förutbestämt utan något som uppstår när två personer inte kan låta bli det till slut. Men inledningen måste väl tämligen få vara lättsam för att man inte ska kvävas av alla förväntningar.
 
När jag har dejtat och män frågat vad jag söker har jag alltid svarat att jag är nöjd med mitt liv men skulle jag träffa någon jag gillar ser jag det som en bonus.
Jag har alltid dejtat helt förutsättningslöst, träffa nya människor helt kravlöst i lugn och ro.
Det här 👆.

Det är lite därför jag känner att nätdejting inte fungerar för mig, för det blir (för mig!) lite anställningsintervju över hela situationen och det är så uppenbart att vi (han också, inte bara jag) är ute efter en relation egentligen. Jag har personligen svårt att lägga bort de glasögonen i den situationen, men om man exempelvis får känslor för en kollega så har man en helt annan relation till den personen från början och det växer fram, samt att man inte behöver sitta och fråga de där krystade "och vad jobbar du med då"-frågorna för man känner redan varandra. Åtminstone litegrann.

Jag har varit precis där TS är. Jag vet precis hur svårt det är och jag trodde också att en relation skulle lösa alla andra problem som att man viftar med ett trollspö. Jag var sjukt bitter för att en relation var uppenbart något "alla andra" ändå klarade av att skaffa, men inte jag. Men det enda man kan påverka är krasst sett faktiskt sig själv och sitt eget tänkande. Jag började försöka tänka "vad är det jag tror blir bättre om jag får en partner?" och om det till exempel var "med en partner får jag en bättre ekonomi och kan skaffa ett boende jag vill ha", så insåg jag att men det kan jag ju faktiskt göra ändå?

Jag kan ärligt säga att idag är jag faktiskt helt nöjd med mitt liv, jag letar inte ens efter en partner längre och skulle jag träffa någon så är det verkligen bara en bonus. Men jag är mer än nöjd som det är. Och det kan jag verkligen genuint säga från hjärtat nu, så var det inte ens för ett år sen.
 

Liknande trådar

  • Bröllopsgåva
  • Syster som "alltid" har problem
  • Drunknar i sambons känslor
  • Kollega som söker upp mig hela tiden

Hästnyheter

Bukefalos, Radannonser

Allmänt, Dagbok

Barn

Hund

Katt, Andra Djur

  • Kattsnack 12
  • Kattnamn från sagor?

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp