Du framför här väldigt många kloka synpunkter!
Jag tycker att det finns skäl att inte låta barn vara ute i trafiken till häst, i all synnerhet inte utan vuxens sällskap. Som alltid en svår gränsdragning om när det är OK.
När jag växte upp på landet på 70- och 80-talet fanns det tre ponnyer längs vår grusväg. Det är en liten grusväg som då var mycket sparsamt trafikerad, och i stort sett enbart av människor som bodde längs vägen. Dessa människor kände till att det fanns barn som red längs vägen, och dessa människor var vana vid djur.
Därför var det inga problem. Min syster och jag fick rida längs grusvägen i fråga redan när vi var 8-10 år.
Så som trafiksituationen såg ut då, var det nog rimligt av våra föräldrar.
Idag ser situationen helt annorlunda ut. Det är mer trafik på vägarna, det är fler djurovana människor som bor och kör på landet och därmed blir det betydligt osäkrare trafiksituationer.
Idag är det dessutom mycket fler människor som har råd att ha hobby-häst än på den tiden så hästekipage är ett mer vanligt förekommande fordon på mer trafikerade vägar.
Ställer större krav på trafikanterna.
Jag har turen att i stort sett alla hemma tar stor hänsyn till häst. Ett par gånger har bilförare kört förbi för fort och dessutom avstått från att stanna när hästen uppenbarligen blivit skrämd.
en gång har det gått dåligt så att min häst blev skrämd, skenade och lade mig i ett dike. Själva händelsen var en ren olycka som man inte kan lasta chauffören för: det var mörkt, jag hade massor av reflexer men vägen kröker så han hade inte möjligheter att se mig förrän vi var ganska nära. Han bromsade men en bromsande lastbil (timmer-) är inte tyst och diskret och hästen blev ännu räddare.
Det går staket på båda sidor vägen där jag kom, varför jag inte hade möjlighet att rida av vägen för att lämna plats.
Själva olyckan var en ren olyckshändelse. Jag ringde dock polisen, eftersom chauffören, som uppenbarligen sett att hästen skenat rakt mot släpet (vi möttes alltså och hästen skenade mot bakänden på timmerlastbilen - gick inte att missa) körde från platsen utan att stanna.
Polisen tog de uppgifter jag kunde lämna och sade sig kunna identifiera chauffören och tog det hela på stort allvar trots att varken hästen eller jag skadat oss (hittade hästen några få meter från mig när jag kravlade mig upp ur diket). Smitningsolycka, nämligen.
Tio minuter senare kom timmerlastbilen inklusive chaufför tillbaka för att se hur det hade gått. Han var helt chockad och hade kört för att vända. Ganska dumt eftersom det kunnat hända mycket på de tio minuterna.
Jag informerade honom om att jag polisanmält, vilket han inte förstod eftersom det var en olycka.
Jag höll med och förklarade att skälet till polisanmälan var att han åkt från platsen. Sedan ringde jag till polisen igen och avanmälde och berättade att chauffören hade kommit tillbaka.
Den chauffören kommer säkerligen inte att åka från olycksplats igen, och jag är verkligen övertygad om att han var så rädd att han inte agerade rationellt alls.
Den hästen red jag inte på vägen på mer än ett år efter olyckan. Hästen blev för spänd och rädd i ridning efter olyckan så jag fick ägna flera månader åt att få henne att kunna skritta avslappnat under ryttare. Och det var inte chaufförens fel, utan det var verkligen en ren olyckshändelse där han vid körningen gjorde så gott han kunde.
Jag har flera gånger haft förmånen att kunna trafikträna mina hästar på skogsskördare och liknande fordon som står längs grusvägarna - för att chaufförerna är hänsynsfulla och vänliga och erbjuder sig att stänga av motor men lika gärna låter motorn stå på så jag kan miljöträna hästarna en liten stund.
