Fast NNR-23 i det här sammanhanget handlar ju inte om diet utan om mängd kalorier, protein, fett kolhydrater och spårämnen. Och det rör sig ju dessutom bara om det som går att producera i Sverige.
Nja.
Går att äta?
Försök nu inte att blanda bort korten. NNR-23 handlar om vilken kost som enligt den grupp (huvudsakligen brittiska forskare) är lämplig att äta. NNR-23 tar INTE hänsyn till vilken mat som med framgång går att ta fram i Sverige.
Detta är den huvudsakliga kritiken mot NNR-23.
Att man baserat sig på på NNR-23 i rapporten, betyder att ingen hänsyn tas till Svensk långsiktiga produktionsförmåga.
Nu har jag endast snabbt läst rapporten du länkade till, och kopplingen mellan faktiskt mat, och det som står i rapporten är svag.
För att verkligen förstå den där rapporten, så behöver man läsa mer än rapporten i sig, eftersom den mest framstår som lite statistik jonglerande, där man inte får reda på hur grunddata valts ut.
Vilka delmängder av statistik valde man egentligen ut? Vilka matematiska modeller har man använt? Hur har man anpassat NNR-23 till att enbart handla om sådan mat som går att ta fram i Sverige?
Metoderna är endast översiktligt beskrivna i det av dig länkade materialet.
Jag använder alltså Jordbruksverkets statistikdatabas ett antal gånger per år, för att ta fram relevant fakta, och det finns en väldigt stor mängd statistik att hitta rätt bland.
Det betyder också att om man vill driva en tes som man redan bestämt sig för, t.ex. att Svenskt jordbruk är ett särintresse, och/eller att jordbruk borde egentligen endast bedrivas på de mest högavkastande jordarna i Sverige av rejäla industrijordbruk, eftersom vi ändå producerar mer än vi kan äta upp, så har man gjort ett gott arbete när man skapat rapporten.
Dessutom:
Vi äter ju inte kalorier, fett, kolhydrater eller mineraler utan faktiskt mat.
Ett sådant tänkesätt närmar sig de idéer som fanns en bit in på 1960-talet, när man tänkte i termer utav att kunna ersätta mat med ett piller.
Det här är nog också kärnan i problemen med offentlig kost:
Jag har genom åren haft en hel del att göra med kommuners kostchefer, och vissa ser inte MATEN, måltiden, utan de ser huvudsakligen en korrekt sammansättning av kalorier, kolhydrater, fett etc, medan andra kostchefer ser måltiden: smak, konsistens, lukt, utseende, och måltidssituationen samt näringsvärdena som en helhet att försöka få ihop över tid.
De kostchefer som är genuint intresserade av skapa en god matupplevelse inom de tillgängliga resurserna, är också de som har elever och äldre som är mer nöjda med maten. Med spännande och intressanta maträtter, som serveras i en trevlig miljö så äter både elever och äldre ordentligt. Och kostcheferna prisas med med utmärkelser av typen "årets skolkök".
De kostchefer som ser mest ser maten som ett antal näringsvärden, med litet intresse för måltidsupplevlsen, kanske fixar budgeten, men går inte till historien för den mest aptitliga maten, utan klagomålen på trist, "icke god" mat brukar vara betydligt fler.
En fotnot:
Jag skulle med samma metoder som använts i rapporten kunna hävda att det ensilage jag använder till mina djur innehåller en massa kalorier, energi och protein, mineraler o.s.v., problemet är ju bara att en människa kan inte tillgodogöra sig ensilaget direkt, utan att det processas på något sätt.
Ett lämpligt sätt att processa ensilage så att det kan användas som mat till människor, är använda en biogasgenerator i form av en idisslare.
.
Jag vet vilken del som var det när jag styckade fågel sist, men jag tror inte den skulle hamna på tallriken i en restaurang. (Spoiler: nej, det är inte äckligt, det är alla osmälta frön och annat som ligger kvar i the crop.).
Äckligaste köttbullarna jag någonsin ätit, kokta i brun sås, kändes slemmiga och svampiga, enda smaken var avsmak. 
