Vikt, kropp, hälsa och barn

[MiniLi]

Jag vet inte vart du fått att BMI upp till 30 inte är farligt. Det är inte allmän fakta. Första länken som kommer upp när man söker på BMI är 1177 och där står det tydligt att BMI över 25 innebär en hälsorisk och att över 27 börjar bli rejält ohälsosamt. Dock beaktar de fysisk aktivitet.

https://www.1177.se/Stockholm/liv--halsa/sunda-vanor/sa-bedomer-du-din-vikt/

Rent generellt är många överviktiga. Rent generellt har många svårt att inse, ta till sig eller acceptera att det är övervikt. Det är ett problem.

Om vi på det inte är ärliga med barnen så vaggar vi in dem i falska bilder om att övervikt är den nya normen. Det kan bli farligt. Som @LiZH skrev ovan, någon annan har redan berättat för barnen att de är tjocka. Lämna dem inte själva i sina tankar utan hjälp dem till sunda relationer till mat och en sund bild av kroppen.

Mvh Miks

Alla läkare jag har jobbat med resonerar så. Det är ett högaktuellt ämne i mitt jobb.

 

[Voeux]

Första länken som kommer upp när man söker på BMI är 1177 och där står det tydligt att BMI över 25 innebär en hälsorisk och att över 27 börjar bli rejält ohälsosamt. Dock beaktar de fysisk aktivitet.

Nje? Det står väl ändå ordagrant såhär: "Övervikt mellan BMI 25 och 27 kan innebära en måttlig ökning av risken för ohälsa." Alltså kan innebära, men behöver inte innebära. Ändå tänker vi ofta att det per definition innebär.

Äsch, nu är vi ju här igen på Buke? Är övervikt farligt eller inte osv osv osv i all oändlighet. Vi kanske ska lämna det utanför denna tråd kom jag på och fokusera på frågeställningen i trådstarten. Denna diskussion kan ju hålla på flera sidor annars.

 

[Fruentimber]

Håller helt med om att fokus inte ska ligga på utseende osv utan på hälsa.

Men även barn kan ha sådan övervikt att det är,eller kan bli, hälsofarligt. Där behöver barnet hjälp.

Den psykiska ohälsan kan mycket väl gå hand i hand med kroppsform. Varför överäter ett barn? För att det är gott(mycket möjligt) ?För att det inte vet att det ska få mat nästa gång(inte särskilt vanligt i vår del av världen)? För att fylla en känsla av tomhet och otrygghet? Inte alls osannolikt- och där möts den psykiska ohälsan och kroppsformen.
Precis som att anorexia sällan enbart handlar om att bli smal,handlar överätande hos barn i skolålder sällan enbart om att det tycker om mat. Överätande kan vara ett symptom på mycket annat än hunger.

Då ska ju inte fokuset ligga på maten. Då ska fokuset ligga på att hitta grundproblemet som orsakar symtomet överätning.

Det är inte på något sätt en nyhet att många av oss med övervikt och fetma också lider av olika former av psykisk ohälsa. Men att då försöka sätta ett plåster på det brutna benet är ju som upplagt för misslyckande och bidrar bara till ökad psykisk ohälsa.

 

[Fruentimber]

Om man själv sätter en direkt korrelation mellan övervikt och "farligt" så kanske man ska checka av sig själv innan man överhuvudtaget överväger att prata vikt, mat och kroppsform med ett barn.

 

[LiZH]

Då ska ju inte fokuset ligga på maten. Då ska fokuset ligga på att hitta grundproblemet som orsakar symtomet överätning.

Det är inte på något sätt en nyhet att många av oss med övervikt och fetma också lider av olika former av psykisk ohälsa. Men att då försöka sätta ett plåster på det brutna benet är ju som upplagt för misslyckande och bidrar bara till ökad psykisk ohälsa.

Naturligtvis ska fokus ligga på grundproblemet. Det är det allra viktigaste. Men att hjälpa barnet med grundproblemet betyder ju inte att man inte samtidigt kan hjälpa barnet med hur problemet kommer till uttryck.

 

[Fruentimber]

Naturligtvis ska fokus ligga på grundproblemet. Det är det allra viktigaste. Men att hjälpa barnet med grundproblemet betyder ju inte att man inte samtidigt kan hjälpa barnet med hur problemet kommer till uttryck.

Varför måste man göra det samtidigt? Risken finns att du drar igång en väldigt ond spiral där ökad psykisk ohälsa är en stor risk när/om barnet "misslyckas" med maten, vikten, inte äta socker eller whatever mål man sätter upp. Det kan ge rejäla bakslag i ens kamp om att må bättre även psykiskt.

För mig tog det ett halvår av professionell terapi, en gång i veckan, för att överhuvudtaget nå gränsen där jag blev så pass okej psykiskt att jag även kunde "ta tag" i vikten.

Att tro att man ska kunna fixa allt samtidigt, dessutom kanske utan att ta professionell hjälp vad gäller det psykiska, är en farlig väg att gå som förälder. Man kan lika gärna "råka" skapa en grogrund för ätstörningar, när man tror att man hjälper barnet i någon form av välvilja.

 

[Daff]

Den här tråden gör mig så ledsen, det är så tydligt att flera av er är rädda för att era barn ska vara tjocka och att det till stor del verkar ha att göra mer med utseendet än faktisk hälsa.

Vad är det ni är så rädda ska hända era barn om dom är tjocka? Är det att dom ska utveckla fetma i högre ålder och få följdsjukdomar av det? Många tjocka personer är precis lika hälsosamma som smala personer trots att fördomar gör att många tror att övervikt = ohälsa.

Jag hamnade häromdagen på Erik Hemmingssons instagramkonto. Han beskrivs som Sveriges främsta forskare på övervikt (@MiniLi kanske vet om det är en rimlig benämning?) och skriver väldigt klokt. Han tipsar bla om en föreläsning som jag tänker att många av er kan vara intresserade av. Jag klistrar in en bild av hans Instagram inlägg så ser ni hur ni kan hitta föreläsningen.

 

[LiZH]

Varför måste man göra det samtidigt? Risken finns att du drar igång en väldigt ond spiral där ökad psykisk ohälsa är en stor risk när/om barnet "misslyckas" med maten, vikten, inte äta socker eller whatever mål man sätter upp. Det kan ge rejäla bakslag i ens kamp om att må bättre även psykiskt.

För mig tog det ett halvår av professionell terapi, en gång i veckan, för att överhuvudtaget nå gränsen där jag blev så pass okej psykiskt att jag även kunde "ta tag" i vikten.

Att tro att man ska kunna fixa allt samtidigt, dessutom kanske utan att ta professionell hjälp vad gäller det psykiska, är en farlig väg att gå som förälder. Man kan lika gärna "råka" skapa en grogrund för ätstörningar, när man tror att man hjälper barnet i någon form av välvilja.

Nej, man kan inte ta allt på en gång.
Men det finns ju också barn där det inte är mer komplext än att de blivit uppmärksammade på sin vikt och mår dåligt över att inte veta vad de ska göra eller om de behöver göra något alls.
Kanske behöver de inte mer än att få prata med en närstående vuxen om situationen och få hjälp och stöd på ett vettigt sätt- precis som med så mycket annat.

 

[Fruentimber]

Nej, man kan inte ta allt på en gång.
Men det finns ju också barn där det inte är mer komplext än att de blivit uppmärksammade på sin vikt och mår dåligt över att inte veta vad de ska göra eller om de behöver göra något alls.
Kanske behöver de inte mer än att få prata med en närstående vuxen om situationen och få hjälp och stöd på ett vettigt sätt- precis som med så mycket annat.

Problemet uppstår ju när dessa "närstående vuxna" också är färgade av de myter och halvsanningar som finns kring övervikt och dessutom uttrycker sig, ursäkta språket, förjävla klumpigt, utan att inse att man gör det. Det ser man ju prov på i varenda vikt-tråd som görs bara på detta forum.

Ett barn behöver inte göra något alls annat än att lära sig att tycka om sig själv oavsett hur man ser ut. Jag upprepar att det är (i princip) det enda man som vuxen behöver lära sitt barn, att ens värde inte sitter i sin kroppsform. Att som vuxen sitta och mana en icke färdigväxt unge att kanske ta "lite mer sallad" till maten, nej fyfan. Spelar ingen roll hur mycket välvilja det ligger bakom.

 

[Voeux]

Vad är det ni är så rädda ska hända era barn om dom är tjocka?

Jag tänker högt nu, men jag skulle kunna tänka mig att en del är rädda för att deras barn ska bli utsatta av samhället (medvetet eller omedvetet). Alltså inte att övervikten gör dem något som föräldrar, men att man är orolig för att barnet ska bli utsatt av andra (fatshaming, mobbing mm). Jag hörde någon som sa någon gång att hen skulle bli ledsen om hen fick veta att hens barn var homosexuell, och jag höll på att sätta kaffet i halsen, men sen förklarade personen att hen såklart inte lägger någon värdering i en persons sexualitet men att allt kommer att bli svårare för barnet som homosexuell. Att skaffa barn om barnet vill, stöta på homofobi och fördomar. Den tanken smärtade föräldern. Det tog ett tag innan jag smälte det perspektivet och kunde bilda mig en åsikt om det. Jag tror att man som förälder måste inse att vara normbrytande inte enbart kommer med uppförsbackar, det kommer även med nya upplevelser, nya perspektiv, nya bekantskaper och framför allt tillfredsställelsen i att få vara hundra procent den man är. Att vara fri nog att inte be om ursäkt för den man är. Att bryta normer kan vara tufft, visst, men inget är värre än att försöka passa in i alldeles för liten kostym. Jag tror många föräldrar genom åren har trott att de hjälpt sina barn genom att styra dem mot den enkla vägen i livet, men att resultatet har blivit det motsatta.

 

[LiZH]

Den här tråden gör mig så ledsen, det är så tydligt att flera av er är rädda för att era barn ska vara tjocka och att det till stor del verkar ha att göra mer med utseendet än faktisk hälsa.

Vad är det ni är så rädda ska hända era barn om dom är tjocka? Är det att dom ska utveckla fetma i högre ålder och få följdsjukdomar av det? Många tjocka personer är precis lika hälsosamma som smala personer trots att fördomar gör att många tror att övervikt = ohälsa.

Jag hamnade häromdagen på Erik Hemmingssons instagramkonto. Han beskrivs som Sveriges främsta forskare på övervikt (@MiniLi kanske vet om det är en rimlig benämning?) och skriver väldigt klokt. Han tipsar bla om en föreläsning som jag tänker att många av er kan vara intresserade av. Jag klistrar in en bild av hans Instagram inlägg så ser ni hur ni kan hitta föreläsningen.


Visa bifogad fil 64193

Om du s

Problemet uppstår ju när dessa "närstående vuxna" också är färgade av de myter och halvsanningar som finns kring övervikt och dessutom uttrycker sig, ursäkta språket, förjävla klumpigt, utan att inse att man gör det. Det ser man ju prov på i varenda vikt-tråd som görs bara på detta forum.

Ett barn behöver inte göra något alls annat än att lära sig att tycka om sig själv oavsett hur man ser ut. Jag upprepar att det är (i princip) det enda man som vuxen behöver lära sitt barn, att ens värde inte sitter i sin kroppsform. Att som vuxen sitta och mana en icke färdigväxt unge att kanske ta "lite mer sallad" till maten, nej fyfan. Spelar ingen roll hur mycket välvilja det ligger bakom.

Om du syftar på mig så manade vi inte sonen “att ta mer sallad till maten”.
Och jag är helt övertygad om att han mår betydligt bättre och trivs bättre med sig själv nu än hur det var för några år sedan- och hur det kunde ha fortsatt.

 

[LiZH]

Ursäkta dubbelciteringen ovan.

 

[Fruentimber]

Om du s

Om du syftar på mig så manade vi inte sonen “att ta mer sallad till maten”.
Och jag är helt övertygad om att han mår betydligt bättre och trivs bättre med sig själv nu än hur det var för några år sedan- och hur det kunde ha fortsatt.

Nej, jag syftar inte på dig? Jag svarar ur ett generellt perspektiv.

 

[miumiu]

Jag tänker högt nu, men jag skulle kunna tänka mig att en del är rädda för att deras barn ska bli utsatta av samhället (medvetet eller omedvetet). Alltså inte att övervikten gör dem något som föräldrar, men att man är orolig för att barnet ska bli utsatt av andra (fatshaming, mobbing mm). Jag hörde någon som sa någon gång att hen skulle bli ledsen om hen fick veta att hens barn var homosexuell, och jag höll på att sätta kaffet i halsen, men sen förklarade personen att hen såklart inte lägger någon värdering i en persons sexualitet men att allt kommer att bli svårare för barnet som homosexuell. Att skaffa barn om barnet vill, stöta på homofobi och fördomar. Den tanken smärtade föräldern. Det tog ett tag innan jag smälte det perspektivet och kunde bilda mig en åsikt om det. Jag tror att man som förälder måste inse att vara normbrytande inte enbart kommer med uppförsbackar, det kommer även med nya upplevelser, nya perspektiv, nya bekantskaper och framför allt tillfredsställelsen i att få vara hundra procent den man är. Att vara fri nog att inte be om ursäkt för den man är. Att bryta normer kan vara tufft, visst, men inget är värre än att försöka passa in i alldeles för liten kostym. Jag tror många föräldrar genom åren har trott att de hjälpt sina barn genom att styra dem mot den enkla vägen i livet, men att resultatet har blivit det motsatta.

Jag tror det ligger mycket i det du säger här!

Jag tror också att det finns många föräldrar som känner att det reflekterar illa på dom själva om deras barn är överviktiga. Typ att dom inte tagit sitt föräldraansvar när det kommer till kost och motion. Samhället är hårt idag, och jag känner ofta att jag behöver ursäkta eller förklara de val jag gör som förälder. Ibland kanske folk bara säger saker utan att mena nånting särskilt, men som förälder kan man läsa in underliggande kritik som kanske inte ens finns där.

Har faktiskt ett jättebra exempel från vår vardag som hände alldeles nyss. Sonen är hos sin medryttarponny på fredagar efter förskolan och brukar få ta med sig en påse linschips (hans favorit) ut dit pga att vi blir så sena hem på kvällen att vi inte hinner med något direkt "fredagsmys" innan det är dags för honom att lägga sig. Stallägaren frågade i förbifarten om vi skulle hem och ha fredagsmys efter stallet och en annan stallkamrat flikade då in att "Nä men det brukar han ha här i stallet, han går alltid runt med en påse chips i handen". Hon sa det på skoj, med glimten i ögat och inte alls som någon kritik mot sonens kostvanor men jag kände ändå ett behov av att liksom förklara mig.

 

[Badger]

Fast vad menar vi med sakliga, raka diskussioner? Jag tycker att föräldrars uppgift är att förmedla en bild av att kroppar är olika och att alla kroppar är lika bra, mycket mer än att diskutera kurvor och lagom och längd-vikt-förhållanden (förstår att du inte menar så @Miks men det där med att "en ska vara längre än en är tung" och att det är bra och som det ska vara, var en sån sak som satte sig i huvet på mig som 10-12-åring och som blev en fix idé för mig under många år).

Varför är vi så rädda för kroppar som inte är smala? Varför kallar vi alla kroppar som är lite rundare för "osunda"? Det har ju inte med hälsans skull, det är betydligt farligare att vara underviktig än lite överviktig (åtminstone som vuxen). Det är såna här tankar jag menar att vi borde sluta förmedla till våra barn, så att inte de blir en till generation som bantar, oroar sig för sin vikt och kämpar för att pressa in sina kroppar i nån mall där de kanske bara helt enkelt inte passar.

Jo men om skolsköterskans uhm uppgift inte helt klaffar med föräldrarnas så måste ju föräldrarna eller någon annan snäll gå in och modifiera och förklara det som skolsköterskan la upp för? som @Miks gjorde.

Skolsköterskans uppgift är ju (verkar det som) att säga just att den kroppen är sund och den är tjock rätt och slätt och de är tydligen inte alltid är så diskreta eller praktiska i den uppgiften som en förälder kunde önska.

På något vis har man ju en omgivning att relatera och interagera med som just skolsköterska med kurvor som säger vad som är sunt och inte och kompisar som pratar om tjock och smal. Sedan runt 11 kommer väl tidningen Frida och dess gelikar och ger en massa oönskade värderingar också.

 

[inverterad]

Jo men om skolsköterskans uhm uppgift inte helt klaffar med föräldrarnas så måste ju föräldrarna eller någon annan snäll gå in och modifiera och förklara det som skolsköterskan la upp för? som @Miks gjorde

På något vis har man ju en omgivning att relatera och interagera med som just skolsköterska med kurvor som säger vad som är sunt och inte och kompisar som pratar om tjock och smal. Sedan runt 11 kommer väl tidningen Frida och dess gelikar och ger en massa oönskade värderingar också.

Jag vet inte riktigt hur detta relaterar till vad jag skrev. Jag är fullt medveten om att det vikthetsas både av skolsköterskor och av kompisar - desto större anledning då att föräldrar står för motvikten, och fokuserar på att en ska älska sig själv och sin kropp och inte ständigt känna att kroppen är nåt slags projekt som ska förbättras och förändras.

 

[Voeux]

Jag tror det ligger mycket i det du säger här!

Jag tror också att det finns många föräldrar som känner att det reflekterar illa på dom själva om deras barn är överviktiga. Typ att dom inte tagit sitt föräldraansvar när det kommer till kost och motion. Samhället är hårt idag, och jag känner ofta att jag behöver ursäkta eller förklara de val jag gör som förälder. Ibland kanske folk bara säger saker utan att mena nånting särskilt, men som förälder kan man läsa in underliggande kritik som kanske inte ens finns där.

Har faktiskt ett jättebra exempel från vår vardag som hände alldeles nyss. Sonen är hos sin medryttarponny på fredagar efter förskolan och brukar få ta med sig en påse linschips (hans favorit) ut dit pga att vi blir så sena hem på kvällen att vi inte hinner med något direkt "fredagsmys" innan det är dags för honom att lägga sig. Stallägaren frågade i förbifarten om vi skulle hem och ha fredagsmys efter stallet och en annan stallkamrat flikade då in att "Nä men det brukar han ha här i stallet, han går alltid runt med en påse chips i handen". Hon sa det på skoj, med glimten i ögat och inte alls som någon kritik mot sonens kostvanor men jag kände ändå ett behov av att liksom förklara mig.

Håller med. Jag tror överlag att man mår bra av att träna på att inte behöva förklara sig alltid, även om viljan drar i en. Jag vill kunna äta en godispåse på jobbet utan att ursäkta mig likväl som att jag vill kunna tacka nej till en fikabulle dagen därpå utan att ursäkta mig. Jag vill kunna skippa alkoholen en fest utan att ursäkta mig och öppna en flaska på en tisdag om jag känner för det utan att ursäkta mig. Min fästman är mer aktiv än jag, han vill sporta och hitta på saker på helgerna och jag vill ofta få lite tid för mig själv och vila. När han sticker iväg med sina kompisar och frågar vad jag ska hitta på så svarar jag ofta något i stil med att jag är så himla trött efter den här arbetsveckan och skulle verkligen behöva vila lite. Jag tränar på att svara att jag ska göra absolut ingenting för att jag helt enkelt inte känner för det.

Det kommer alltid finnas personer som är mer aktiva, äter nyttigare, tycker saker, tror sig veta osv. och jag tycker att det är rätt hardcore att svara "Japp, gott!" om någon kommenterar att man äter godis en vardag. Folk som bara "Man borde ju inte men det är ju så gott..." när de sträcker sig efter en bulle ger mig allergiska utslag. "Man borde inte ursäkta sig som ett jävla mähä nej" känner jag för att fylla i deras mening med.

Ja, nu rantar jag vidare om nåt helt annat och allt det här vet du såklart redan. Det var mest ett pepp-talk (och apropå barn så hör ju de ursäkterna också, och tolkar dem)

 

[inverterad]

Håller med. Jag tror överlag att man mår bra av att träna på att inte behöva förklara sig alltid, även om viljan drar i en. Jag vill kunna äta en godispåse på jobbet utan att ursäkta mig likväl som att jag vill kunna tacka nej till en fikabulle dagen därpå utan att ursäkta mig. Jag vill kunna skippa alkoholen en fest utan att ursäkta mig och öppna en flaska på en tisdag om jag känner för det utan att ursäkta mig. Min fästman är mer aktiv än jag, han vill sporta och hitta på saker på helgerna och jag vill ofta få lite tid för mig själv och vila. När han sticker iväg med sina kompisar och frågar vad jag ska hitta på så svarar jag ofta något i stil med att jag är så himla trött efter den här arbetsveckan och skulle verkligen behöva vila lite. Jag tränar på att svara att jag ska göra absolut ingenting för att jag helt enkelt inte känner för det.

Det kommer alltid finnas personer som är mer aktiva, äter nyttigare, tycker saker, tror sig veta osv. och jag tycker att det är rätt hardcore att svara "Japp, gott!" om någon kommenterar att man äter godis en vardag. Folk som bara "Man borde ju inte men det är ju så gott..." när de sträcker sig efter en bulle ger mig allergiska utslag. "Man borde inte ursäkta sig som ett jävla mähä nej" känner jag för att fylla i deras mening med.

Ja, nu rantar jag vidare om nåt helt annat och allt det här vet du såklart redan. Det var mest ett pepp-talk (och apropå barn så hör ju de ursäkterna också, och tolkar dem)

Håller med! De där ursäkterna är helt vansinniga. Liksom "men vad duktig du är som låter bli fikabröd/godis/snacks/whatever". Det är varken duktigt att låta bli eller syndigt att inte låta bli. Det bara är.

 

[Voeux]

Håller med! De där ursäkterna är helt vansinniga. Liksom "men vad duktig du är som låter bli fikabröd/godis/snacks/whatever". Det är varken duktigt att låta bli eller syndigt att inte låta bli. Det bara är.

Uuuggghhh ja.. don´t get me started om fika på jobbet. Det är förbaskat tur att barnens öron inte är med där åtminstone. Men mina är och de trillar snart av.

 

[Badger]

Men det finns ju generellt inga direkta risker med att vara ”lite rund”. Framförallt inte om man är ”lite rund” för att ens kropp genetiskt att byggd så. Det har ju skett någon förskjutning i samhället kring vilken kroppsform som anses hälsosam vs ohälsosam, då ställer det ju till med stora problem.

På vuxna kallas ju bmi upp till 30 för kosmetisk övervikt = inget farligt. Ändå är det standard idag att bmi över 25 eller ens i närheten av 25 anses ohälsosamt.

Jag tror faktiskt inte att föräldrar generellt har koll på detta. De är ju som folk är mest dvs har väldigt dålig koll på egentliga fakta. När dessa föräldrar ska prata med sina barn ”sakligt” om hälsa/ohälsa så finns det en överhängande risk att de lär barnen osunda saker. Självklart menar de väl men det blir fel.

Finns säkert en del föräldrar med bra koll och som fixar att prata balanserat (och med korrekta fakta) om detta med sina barn, men jag skulle tro att de är i minoritet.

äh nu blir jag tråkig igen, men det verkar som att internationellt sett är föräldrar dåliga på att bedöma vikt på sina barn Can You Tell If Your Child Is Overweight? Most Parents Can't, Study Finds (forbes.com)

It turned out that parents were extraordinarily poor at determining whether their children were overweight or obese. Of the 369 kids who were very overweight, only four parents thought they were. When the researchers analyzed the numbers further, they saw that for a given child with a BMI in the 98th percentile, a whopping 80% of parents would say that the child was normal weight. It would take a child being in the 99.7th percentile for the parents to even say the child was overweight, let alone very overweight.

Vilket å andra sidan kanske är lika bra för tydligen tenderar barn tydligen gå upp i vikt om föräldrarna tror att de är överviktiga.
If parents see kids as overweight, they're more likely to be - CNN

The study monitored more than 3,500 Australian children and found that those who were overweight when they were 4 or 5 years old, and whose parents viewed them as overweight, gained significantly more weight by their 13th birthday. This added gain is in comparison to children who were overweight, but whose parents thought they were actually normal weight or underweight.
"In this case, misperception may be protective," said Angelina R. Sutin, who led the research published Thursday in the journal Pediatrics.

Det hela är så totalt snurrigt och knasigt.