Vilka brister är ok att avla på?

[BornAgain]

Jag tror att de två viktigaste aspekterna är 1) avkommans chans att få ett bra liv (vilket utesluter t.ex klåda) 2) att hunden funkar i sitt (rasens) jobb

Vad gäller punkt två är jag en av dem som anser att en jakthund som inte jagar, en vallhund utan djurkänsla, en vinthund som inte springer, en skygg sällskapshund etc inte har i aveln att göra.

 

[animalasia]

Det är väldigt beroende på ras som det blir uppenbart i en sån här tråd, för min ras wachtel finns inte en chans att det hade varit okej med c-höfter men mentalt tittar man i stort sett bara på att den kan uppföra sig bland folk och att den inte är skotträdd.
Där är jakten mer avgörande och det syns även på utseendet. Pälskvalitet och färg kan variera från lockig som en långhårig pudel till slät päls och många olika färgkombinationer. Det finns lätta linjer och det finns mer kompakta linjer.

Jag har samma hundras som du och jag tycker ändå att hundarnas mentalitet prioriteras mer idag, än för 20 år sedan. Jag tycker också att wachtelhundar generellt är bättre mentalt idag, än förr.

Vidare ser jag stor skillnad på en bra hund och en bra avelshund. En bra avelshund skall vara en bra hund och komma från en bra kull, då menar jag en kull där mer än hälften presterar klart över genomsnitt. Jag är jättehård när jag avgör om en hund skall användas i avel. Jag tror att rasen hade gynnats om fler var mer kritiska och avstod att para men tyvärr är efterfrågan stor.

 

[BornAgain]

Ni får ursäkta att jag har fler åsikter än kunskaper.

Jag skulle också säga att kombinationen kanske är viktigare än individen. En hund med tillräckliga andra kvaliteer kan gå i avel för defekter som diskvalificerar en "sämre" hund, om det går att få till en kombination där man bygger vidare på styrkorna och minimerar riskerna. Men det är ju ett arbete som måste pågå fler generationer, och hur får man till det om varje generation kan bestå av tiotals fertila individer med olika ägare?

 

[Snurrfian]

Jag har samma hundras som du och jag tycker ändå att hundarnas mentalitet prioriteras mer idag, än för 20 år sedan. Jag tycker också att wachtelhundar generellt är bättre mentalt idag, än förr.

Vidare ser jag stor skillnad på en bra hund och en bra avelshund. En bra avelshund skall vara en bra hund och komma från en bra kull, då menar jag en kull där mer än hälften presterar klart över genomsnitt. Jag är jättehård när jag avgör om en hund skall användas i avel. Jag tror att rasen hade gynnats om fler var mer kritiska och avstod att para men tyvärr är efterfrågan stor.

Fast mentaliteten testas inte mer än vid jaktprov och möjligtvis utställning och det hänger det på vad den aktuella domaren anser är rimligt. Jag försökte lyfta frågan på BPH men det var helt ointressant. Att mentaliteten är bättre hänger nog snarast på att synen på jakthund har förändrats, idag är lever jakthundar som en del av familjen, för 20 år sedan var det inte lika vanligt. När vi letade valp för 20 år sedan ställde jag frågan om hur tiken och hanen var i familjen och blev idiotförklarade, för det var helt oväsentligt, idag är det en helt rimlig fråga.

Jag har varit på jaktprov med lite olika domare och exempelvis följsamheten till föraren bedöms otroligt olika, en del släpper i stort sett vad som helst. Andra domare slår ner på följsamheten för att hunden drar i kopplet stundtals.

 

[LaMagia]

Den perfekta hunden finns inte. Alla hundar kommer att ha brister och förtjänster. Vilka brister man kan stå ut med handlar ju om vad man är ute efter i sin avel. Samma sak gäller ju när man köper valp. Man får ju anpassa sina krav efter vilken ras man ska köpa. Om man kräver HD/ED-röntgen och MH när man letar chihuahua så kan man få leta länge och kanske ändå inse att man nog får revidera sina krav lite, eftersom man annars aldrig kommer att hitta en valp. Rimliga krav baserat på ras gäller ju både för uppfödare och köpare.

Som uppfödare har man förhoppningsvis ett högre mål med sin avel än att bara producera valpar. I min avel med chow chow så kräver jag HD-fritt, helst ED-fritt (jag accepterar ED 1 i en kombination med ED 0), kliniskt friska och sunda hundar med en rastypisk mentalitet och bra konstruktion. Jag kräver inga utställningsmeriter, men då jag är mycket road av utställning så kommer mina egna hundar alltid vara meriterade. Jag kan själv avgöra om en tilltänkt avelshund duger rent exteriört även om han aldrig är utställd.

Kullen jag fick nu i december (en valp) är efter två av mina egna hundar och där är båda HD/ED-fria, patella 0, fria från entropion (tiken är officiellt ögonlyst ua och hanen är bara kollad för entropion av ögonspecialist och har papper på att han är fri). Hanen har cert och cacib på utställning och tiken Excellent (hann ju inte ställa henne mer än några gånger i juniorklass under 2019). Tiken har genomfört BPH med skott. Både hane och tik har rastypiska temperament där hanen är åt det mer sociala hållet även mot främmande människor, medan tiken är positiv mot främmande, men inte är lika öppet social som hanen.
Mycket få hundar inom rasen genomför BPH, så letar man chowvalp efter föräldrar som gjort BPH så lär man inte hitta någon kull alls.

 

[Miao]

I min avel med chow chow så kräver jag HD-fritt, helst ED-fritt (jag accepterar ED 1 i en kombination med ED 0)

Hur går din tankegång gällande detta, att det är totalt nej på HD men ok med ED?

I min värld skulle jag 100 gånger av 100 hellre avla på C-höft än ED 1, om det bara fanns de två valen. Just för att så mycket mer tyngd/förslitning läggs på fronten på hunden i rörelse/arbete. Så jag är mest nyfiken på hur du tänker där .

 

[animalasia]

Fast mentaliteten testas inte mer än vid jaktprov och möjligtvis utställning och det hänger det på vad den aktuella domaren anser är rimligt. Jag försökte lyfta frågan på BPH men det var helt ointressant. Att mentaliteten är bättre hänger nog snarast på att synen på jakthund har förändrats, idag är lever jakthundar som en del av familjen, för 20 år sedan var det inte lika vanligt. När vi letade valp för 20 år sedan ställde jag frågan om hur tiken och hanen var i familjen och blev idiotförklarade, för det var helt oväsentligt, idag är det en helt rimlig fråga.

Jag har varit på jaktprov med lite olika domare och exempelvis följsamheten till föraren bedöms otroligt olika, en del släpper i stort sett vad som helst. Andra domare slår ner på följsamheten för att hunden drar i kopplet stundtals.

Jag håller med dig på flera områden. Jag vidhåller att mentaliteten har blivit bättre men sättet som hundar hålls på idag har säkert bidragit till en viss selektering i positiv riktning. Sen finns det även flertalet uppfödare som mentaltestar sina hundar på andra sätt än vad du efterfrågar vilket jag menar ändå tyder på en större medvetenhet. När hundars egenskaper diskuteras hör jag också att mentalitet är en aspekt som anses viktig, iallafall de diskussioner som jag deltar i.

Varför det finns ett stort motstånd vet jag inte, kan det bero på att det blir ytterligare en administrativ uppgift som någon måste göra och det är redan svårt att värva folk till att delta i klubbverksamhet. Fick du någon förklaring?

 

[LaMagia]

Hur går din tankegång gällande detta, att det är totalt nej på HD men ok med ED?

I min värld skulle jag 100 gånger av 100 hellre avla på C-höft än ED 1, om det bara fanns de två valen. Just för att så mycket mer tyngd/förslitning läggs på fronten på hunden i rörelse/arbete. Så jag är mest nyfiken på hur du tänker där .

Rasen har inte ens krav på ED-röntgen, trots att ED är mer utbrett än HD. Om alla hundar med någon form av anmärkning på armbågarna skulle gallras bort så skulle det inte finnas så himla många hundar kvar att avla på. Tyvärr har HD ökar rejält under de senaste åren. Tidigare avlades det i stort sett aldrig på HD inom rasen, men sedan ca tio år tillbaka så används HD C frekvent (anses lika bra som A och B av många) och i en del fall t o m HD D. Samtidigt så har en del uppfödare slutat röntga armbågar helt, eftersom de inte vill riskera att få avelsförbud på en hund med ED 3. Tyvärr gör SKKs regler om att förbjuda avel på ED 3 samtidigt som man inte kräver ED-röntgen alls att uppfödare slutar röntga helt...

Jag hade en egenuppfödd tik som hade ED 01. Hennes föräldrar var båda ED-fria. Hon lämnade två kullar med ED-fria hanar, totalt sju valpar. Sex av dessa röntgades ED 0 och den sjunde fick ED 1. I en ras med runt 70% ED, så är jag mycket nöjd med ett sådant resultat.
Samtliga mina tidigare uppfödda kullar är röntgade (endast hund röntgades aldrig) och jag har 60% ED-fritt och 90% HD-fritt. Alltså betydligt bättre än rasens genomsnitt. Här finns alla resultat.
Alla mina fyra vuxna chow chow här hemma är HD/ED-fria. De är födda i fyra olika länder (Sverige, Finland, Nederländerna och England) och avelstiken jag har nu kommer ur en kull där 4/5 är HD-fria, 4/5 är ED-fria (den sista röntgades aldrig). Jag vill ju helst para henne med en ED-fri hane, men om det finns en perfekt hane i övrigt så kan jag acceptera ED 1 (förutsatt att hans syskon, föräldrar och eventuella avkommor har bra ED-resultat).

Här finns röntgenstatistik för rasen ända tillbaka till 2008, där man kan se hur både HD och ED förändrats genom åren.

Jag tycker inte generellt att det är ok att avla på ledfel alls, men man får titta lite på hur det ser ut inom sin ras. Ingen ras gynnas av att man tar bort så mycket avelsdjur från avel att endast ett fåtal finns kvar. Man kan inte bekämpa ett problem på bekostnad av ett annat. Jag vet hur jag tänker kring lederna inom min ras och målet är att en dag slippa använda hundar med anmärkning, men där är vi inte. Istället väljer jag att faktiskt fortsätta röntga och gallra bort de sämsta. Att göra som en del andra gör, sluta röntga så att det inte syns vad man avlar på, är inget alternativ för min del.

 

[Bapelsin]

C höft på din ras är vanligt att man avlar på.Så jag skulle inte utesluta henne pga det.
Hd röntgen är inte ens ett krav för att regga dom.

Det vet jag. Och C-höft i kombination med A-höft är inget någon höjer ögonen över. Men det är ju ändå viktigt att ta hänsyn till tycker jag

C-höft ser jag inte som ett problem, men ser däremot ingen mentalbeskrivning som ett större frågetecken.

Det är alltså säkert inget fel på din hund, men hade jag varit valpköpare hade jag nog inte varit intresserad av en sådan kombo - om du förstår hur jag menar?

Jag förstår precis vad du menar och jag håller med. Jag ser det som det största problemet inför ev parning.
Min uppfödare mentaltestar alltid sina hundar men det har varit svårt att få till nu med Corona, det är därför Nora bara varit på en utställning också.

Det sägs att höfterna ser annorlunda ut på t.ex. staffar och att även en hyfsad höft ska kunna bedömas som ett C - de ska dessutom sällan få problem pga höftlederna. De har däremot problem med inavel/snäv genbas. Så en staffe med ovanligare linjer, bra mentalitet utan allergier kan ha i aveln att göra även med C-höfter.

Det är så jag ser Nora. Hon har allt det där, men skulle som sagt behöva ett BPH för att ha sin fina mentalitet ”på pappret”.

Jag hade varit mer bekymrad för icke MH/BPH än höfterna, särskilt på en import tycker jag det är extra viktigt med mentalitetsutvärdering då man inte känner till syskon och föräldrar.

Hon är importerad från en kennel där min ”uppfödare” känner kennelägaren sedan många år tillbaka och har full koll på både föräldrar och syskon och syskon till föräldrarna. Men ändå borde hon såklart mentaltestas, det är jag den första att skriva under på.

 

[inverterad]

Jag utgår från att hunden är fysiskt frisk och har fria armbågar och fria höftleder (det finns som jag ser det ganska lite anledning att avla på C-höfter i min ras, om inte hunden med C-höft har ett fantastiskt bra index trots detta).

Fokus efter det måste vara på mentaliteten, framför allt att hunden inte ska ha några rädslor för miljö, ljud eller underlag eller folk. Fina MH:n med höga MI för nyfikenhet/orädsla, socialitet, lek, jakt och skott samt gärna fina MT ska finnas både för hunden det gäller och för hundens släktingar. Ju mer utvärderat desto bättre, och en hund som gjort ett härligt MH men hade mycket lite utvärderat skulle jag vara tveksam till att använda i avel. Där har ju min ras MI som är ett fint hjälpmedel för att se hela släkten.

Nästa steg är att hunden har arbetsegenskaper. Här är det ju lite olika om hunden ska vara till mig eller annan tävlingsintresserad, eller om den ska vara till en aktiv person som inte är direkt inriktad på tävling. Min ras är oerhört uppdelad, inte i linjer men i kombinationer, och jag tycker att det kan få vara så, men då faller också fokuset på arbetsegenskaper lite olika. För mig personligen vill jag ha arbetsmeriter på så många som möjligt i släkten, åtminstone någon av föräldrarna ska gärna tävla bruks (högre än appellen då). Men det är svårt att vara kräsen här i min ras, så fina MT där just uthållighet och socialitet är höga kan i viss mån väga upp.

Fysiska attribut som inte påverkar hundens funktion spelar noll roll, så som öron eller färg. Om hunden är byggd heltokigt så lär den inte hålla för arbete så det är en viktig fråga, men såna ser jag sällan i min ras.

Jag tycker verkligen inte att en ska gentesta för allt som kan testas - det är oerhört viktigt med genetisk variation, och superviktigt att vi inte utesluter bra hundar därför att de är bärare av nån suspekt sjukdom. När det gäller sjukdomar som rasen inte har i sina hälsoprogram, exempelvis epilepsi eller renal dysplasi, så är det knepigt, och där gäller det ju att känna linjerna och att uppfödare förhoppningsvis är öppna med vad som uppkommit i deras linjer. Men en hund med epilepsi längre bak i stamtavlan skulle inte för min del utesluta en hund från avel så länge inte tilltänkt partner har samma problematik i sina linjer.

Till slut tycker jag det var en bra devis som @Migo hade, att både hanens och tikens svagheter ska vara sådana som en kan leva med (och som valpköpare kan leva med).

 

[Snurrfian]

Jag håller med dig på flera områden. Jag vidhåller att mentaliteten har blivit bättre men sättet som hundar hålls på idag har säkert bidragit till en viss selektering i positiv riktning. Sen finns det även flertalet uppfödare som mentaltestar sina hundar på andra sätt än vad du efterfrågar vilket jag menar ändå tyder på en större medvetenhet. När hundars egenskaper diskuteras hör jag också att mentalitet är en aspekt som anses viktig, iallafall de diskussioner som jag deltar i.

Varför det finns ett stort motstånd vet jag inte, kan det bero på att det blir ytterligare en administrativ uppgift som någon måste göra och det är redan svårt att värva folk till att delta i klubbverksamhet. Fick du någon förklaring?

Jag fick till svar att man utvärderade sin hundar mentalt men ville inte ha det tillgängligt för alla utan man såg den typen av mentaltest som ett hjälpmedel för individen istället för att titta på hela rasen. Jag skulle tro att BPH kommer att komma in som ytterligare en bedömning framöver när en del av det gamla gardet tappar en del av sin pondus och det blir en yngre uppfödarkår och ägaren som kan se för delarna och ha överseende med att det utvecklades med sällskapshundar i tanken.

Jag håller helt och hållet med om att mentaliteten diskuteras men vad man menar med bra mentalitet skiftar. Jag är heller inte helt förtjust i att det fortfarande hänger krav en hel del hårda metoder i träningen och att man hänvisar behovet av det till mentaliteten. Jag är för lågt ner på hierarkin för att ifrågasätta allt för öppet men jag har helt klart sorterat in uppfödare och tränare i olika grupper i mitt huvud, vilka jag kan tänka mig att köpa av/träna hos och vilka jag aldrig skulle sätta min fot hos. Jag lobbar gärna för mjuka metoder och pekar på fördelarna, men får oftast höra att jag har haft tur med en sån mjuk hund. Ja det finns absolut en will to please som är större än hos många av wachtlar men jag har även jobbat hårt för att det ska vara lönsamt att vara tillmötesgående till matte. Det hade varit lätt att förstöra den goda viljan med hjälp av hårda metoder. Rent jaktmässigt hade han nog varit lika bra, kanske ännu större sök, men allt roligt vi har i vardagen hade nog varit betydligt svårare att få uppleva.

 

[Migo]

Har lite mer tid nu, så broderar ut lite. Då jag avlar på extremt specialiserade hundar som bara säljs till väldigt specifika hem, är min prioritetslista lite annorlunda än många andras.

1: Har hunden de egenskaper jag ser som nödvändiga för arbete? (Djurkänsla, mod, samarbetsvilja, arbetsvilja osv osv). Om ja, gå vidare. Om nej, så ska den inte avlas på.

2: Har den en mentalitet som gör att den har hög livskvalitet, både i arbete och i vardagen? Dvs avreagerar om den blir skrämd, avspänd med folk och hundar osv. Om ja, så går den vidare

3: Har den en fysik som tillåter ett långt arbetsliv utan smärtor, och går igenom rasens hälsoundersökningar utan problem? En C-höft är inte nödvändigtvis ett problem beroende på index (min tänkta fodertik har index över 90 trots grund höft som gav C. Det i sig såg jag inte som ett problem). Om ja, går den vidare.

4. Vilka svagheter och sjukdomar ligger nära i släkten, kompenseras dessa risker av kvaliteten i de övriga punkterna? Om ja, går den vidare.

5. Kan jag hitta en avelspartner som kompletterar, inte kompenserar, för min hund på ett lämpligt vis? Om ja, gå vidare...

De allra allra flesta hundar faller på punkt ett och två...

 

[animalasia]

Jag fick till svar att man utvärderade sin hundar mentalt men ville inte ha det tillgängligt för alla utan man såg den typen av mentaltest som ett hjälpmedel för individen istället för att titta på hela rasen. Jag skulle tro att BPH kommer att komma in som ytterligare en bedömning framöver när en del av det gamla gardet tappar en del av sin pondus och det blir en yngre uppfödarkår och ägaren som kan se för delarna och ha överseende med att det utvecklades med sällskapshundar i tanken.

Jag håller helt och hållet med om att mentaliteten diskuteras men vad man menar med bra mentalitet skiftar. Jag är heller inte helt förtjust i att det fortfarande hänger krav en hel del hårda metoder i träningen och att man hänvisar behovet av det till mentaliteten. Jag är för lågt ner på hierarkin för att ifrågasätta allt för öppet men jag har helt klart sorterat in uppfödare och tränare i olika grupper i mitt huvud, vilka jag kan tänka mig att köpa av/träna hos och vilka jag aldrig skulle sätta min fot hos. Jag lobbar gärna för mjuka metoder och pekar på fördelarna, men får oftast höra att jag har haft tur med en sån mjuk hund. Ja det finns absolut en will to please som är större än hos många av wachtlar men jag har även jobbat hårt för att det ska vara lönsamt att vara tillmötesgående till matte. Det hade varit lätt att förstöra den goda viljan med hjälp av hårda metoder. Rent jaktmässigt hade han nog varit lika bra, kanske ännu större sök, men allt roligt vi har i vardagen hade nog varit betydligt svårare att få uppleva.

Bra då har du och jag samma mål jag är också helt emot hårda metoder och jag tror verkligen inte att det är ngt som behövs.

Just nu är min känsla att vi inte behöver bättre hundar utan bättre och kunnigare hundägare. Hade varit guld med ett sådant test

 

[Fruentimber]

Att leta bra avelskombinationer inom min ras är lite som att navigera ett minfält, ärligt talat.

Majoriteten av de cardigans som HD-röntgas (OM de ens röntgas) får C eller D-höft. Armbågarna får vi inte ens avlästa från SKK då de stoppat den avläsningen av kortväxta raser. Detta trots att rasen har short ulna-problematik som i sig ger armbågsledsdysplasi.

Mycket få gör BPH/MH även om det ökat något nu. Det finns hundar med bedrövlig mentalitet och diverse rädslor, så det finns enligt mig ett stort behov av att fler testas.

Som ras har vi en del utmaningar framöver.

 

[Tiger tok]

Den perfekta hunden finns inte. Alla hundar kommer att ha brister och förtjänster. Vilka brister man kan stå ut med handlar ju om vad man är ute efter i sin avel. Samma sak gäller ju när man köper valp. Man får ju anpassa sina krav efter vilken ras man ska köpa. Om man kräver HD/ED-röntgen och MH när man letar chihuahua så kan man få leta länge och kanske ändå inse att man nog får revidera sina krav lite, eftersom man annars aldrig kommer att hitta en valp. Rimliga krav baserat på ras gäller ju både för uppfödare och köpare.

Som uppfödare har man förhoppningsvis ett högre mål med sin avel än att bara producera valpar. I min avel med chow chow så kräver jag HD-fritt, helst ED-fritt (jag accepterar ED 1 i en kombination med ED 0), kliniskt friska och sunda hundar med en rastypisk mentalitet och bra konstruktion. Jag kräver inga utställningsmeriter, men då jag är mycket road av utställning så kommer mina egna hundar alltid vara meriterade. Jag kan själv avgöra om en tilltänkt avelshund duger rent exteriört även om han aldrig är utställd.

Kullen jag fick nu i december (en valp) är efter två av mina egna hundar och där är båda HD/ED-fria, patella 0, fria från entropion (tiken är officiellt ögonlyst ua och hanen är bara kollad för entropion av ögonspecialist och har papper på att han är fri). Hanen har cert och cacib på utställning och tiken Excellent (hann ju inte ställa henne mer än några gånger i juniorklass under 2019). Tiken har genomfört BPH med skott. Både hane och tik har rastypiska temperament där hanen är åt det mer sociala hållet även mot främmande människor, medan tiken är positiv mot främmande, men inte är lika öppet social som hanen.
Mycket få hundar inom rasen genomför BPH, så letar man chowvalp efter föräldrar som gjort BPH så lär man inte hitta någon kull alls.

Vad menas med kliniskt frisk och sund?

 

[Gnist]

Korrekt och hållbar exteriör tillsammans med korrekta egenskaper för rasens "jobb", ändamålsenlig päls och stabil mentalitet delar alla på prio 1-platsen i min avel.
Fallerar en hund på något av det, så har den inte i min avel att göra.

Mindre viktiga saker är färgfel/öron och svansansättning osv. Dvs allt som inte påverkar hållbarhet och egenskaper kan jag ha överseende med om än det inte är önskvärt och om något sådant finns, så ska de 4 priosakerna vara optimala.

Varje parning jag gör, görs ju med målsättningen att avelsresultatet ska bli bättre än sina föräldrar på något vis. Jag siktar alltså inte bara på att helheten ska bli lika bra som föregående generation, utan att den ska förbättras lite hela tiden.

 

[Dentaku]

Angående ledfel tycker jag att det för HD beror lite på ras. I min ras finns ingen anledning att avla på C-höfter och detsamma gäller många andra raser där HD är ovanligt. I raser där lederna är ett problem tycker jag däremot att det C-höfter inte nödvändigtvis behöver diskvalificera en hund från avel. Det är ju just därför man introducerat index som verktyg. Om en hund med C-höfter i övrigt har många goda egenskaper kan det vara värt att ta en kull med en hund med bra höfter och sedan utvärdera noggrant.

ED är jag däremot väldigt skeptisk till att avla på.

Rädslor - t ex sociala, underlag och ljud - tycker jag ska diskvalificera helt från avel oavsett ras och hänsyn bör tas till hela familjebilden. Det finns inga positiva sidor som uppväger att en hund är rädd eller osäker.

I övrigt skiljer sig rätt mentalitet för en avelshund mellan raserna. En malamute ska inte gå i avel om den är en soffpotatis, en jämthund ska vara en bra jakthund och på samma sätt ska inte t ex bichonraserna avlas för att bli arbetsnarkomaner.

Jag är generellt rätt skeptisk till gentester, om det inte gäller att testa för mycket specifika åkommor där man också har en avelsplan för resultaten. Annars är risken mycket stor att man utesluter individer ur avel som aldrig skulle utvecklat sjukdomen, kanske rentav förlorar gener som skyddar mot sjukdomen. Man kan också förlora andra viktiga anlag. Kort sagt; upprepa hela den process som gjort att man har rasbundna sjukdomar från första början. I stället bör man fokusera på att kartlägga sjukdomen, inte avla på för unga hundar och naturligtvis enbart avla på kliniskt friska individer.

Sedan måste man vara medveten om att det finns sjukdomar som finns i alla hundpopulationer med en viss frekvens. Ep är förstås något som man absolut inte ska avla på, och vissa raser har problem med ärftlig ep. Men en viss förekomst av ep är ofrånkomlig och kommer garanterat att finnas i en stamtavla om man letar tillräckligt noga bland syskon/halvsyskon bakåt i leden(under förutsättning att folk varit ärliga). Alltså ser jag inte något enstaka fall av ep någonstans bak i leden som skäl att utesluta en hund ur avel, då skulle det inte finnas hundar att avla på och det behöver inte handla om något ärftligt. Däremot om det finns flera fall, om det handlar om svårbehandlad ep osv är det en annan femma. Viktigast för mig när det gäller att minimera risken för ep är utöver det att man inte avlar på för unga hundar.

Jag misstänker att lite samma sak kan gälla allergi. Vissa raser har rasbundna problem där man måste efterforska noga. Hos övriga är det naturligtvis självklart att man inte avlar på hundar som har besvär med allergi, men det kan finnas något enstaka fall av klåda/känslig mage i linjerna utan att det utesluter en hund från avel om det ser bra ut i övrigt eftersom det helt enkelt är tillstånd som finns hos tamhundar.

Utöver det är det kanske så att man måste prioritera i olika raser(så länge inte inkorsningsprojekt blir godkända). Om en ras har problem med en åkomma kan det kanske vara rimligt att tolerera något som inte vore ok i en annan ras. Som redan upprepats - det finns inga perfekta individer. Och i sitt letande efter lämpliga avelsdjur får man ju inte heller glömma att en enskild individ inte bör få för många avkommor, oavsett hur bra den är.

 

[Sol]

Angående ledfel tycker jag att det för HD beror lite på ras. I min ras finns ingen anledning att avla på C-höfter och detsamma gäller många andra raser där HD är ovanligt. I raser där lederna är ett problem tycker jag däremot att det C-höfter inte nödvändigtvis behöver diskvalificera en hund från avel. Det är ju just därför man introducerat index som verktyg. Om en hund med C-höfter i övrigt har många goda egenskaper kan det vara värt att ta en kull med en hund med bra höfter och sedan utvärdera noggrant.

ED är jag däremot väldigt skeptisk till att avla på.

Rädslor - t ex sociala, underlag och ljud - tycker jag ska diskvalificera helt från avel oavsett ras och hänsyn bör tas till hela familjebilden. Det finns inga positiva sidor som uppväger att en hund är rädd eller osäker.

I övrigt skiljer sig rätt mentalitet för en avelshund mellan raserna. En malamute ska inte gå i avel om den är en soffpotatis, en jämthund ska vara en bra jakthund och på samma sätt ska inte t ex bichonraserna avlas för att bli arbetsnarkomaner.

Jag är generellt rätt skeptisk till gentester, om det inte gäller att testa för mycket specifika åkommor där man också har en avelsplan för resultaten. Annars är risken mycket stor att man utesluter individer ur avel som aldrig skulle utvecklat sjukdomen, kanske rentav förlorar gener som skyddar mot sjukdomen. Man kan också förlora andra viktiga anlag. Kort sagt; upprepa hela den process som gjort att man har rasbundna sjukdomar från första början. I stället bör man fokusera på att kartlägga sjukdomen, inte avla på för unga hundar och naturligtvis enbart avla på kliniskt friska individer.

Sedan måste man vara medveten om att det finns sjukdomar som finns i alla hundpopulationer med en viss frekvens. Ep är förstås något som man absolut inte ska avla på, och vissa raser har problem med ärftlig ep. Men en viss förekomst av ep är ofrånkomlig och kommer garanterat att finnas i en stamtavla om man letar tillräckligt noga bland syskon/halvsyskon bakåt i leden(under förutsättning att folk varit ärliga). Alltså ser jag inte något enstaka fall av ep någonstans bak i leden som skäl att utesluta en hund ur avel, då skulle det inte finnas hundar att avla på och det behöver inte handla om något ärftligt. Däremot om det finns flera fall, om det handlar om svårbehandlad ep osv är det en annan femma. Viktigast för mig när det gäller att minimera risken för ep är utöver det att man inte avlar på för unga hundar.

Jag misstänker att lite samma sak kan gälla allergi. Vissa raser har rasbundna problem där man måste efterforska noga. Hos övriga är det naturligtvis självklart att man inte avlar på hundar som har besvär med allergi, men det kan finnas något enstaka fall av klåda/känslig mage i linjerna utan att det utesluter en hund från avel om det ser bra ut i övrigt eftersom det helt enkelt är tillstånd som finns hos tamhundar.

Utöver det är det kanske så att man måste prioritera i olika raser(så länge inte inkorsningsprojekt blir godkända). Om en ras har problem med en åkomma kan det kanske vara rimligt att tolerera något som inte vore ok i en annan ras. Som redan upprepats - det finns inga perfekta individer. Och i sitt letande efter lämpliga avelsdjur får man ju inte heller glömma att en enskild individ inte bör få för många avkommor, oavsett hur bra den är.

Varför mer skeptisk mot gentester än mot andra tester? Oavsett vilket måste man väl veta vad man ska göra med resultatet. I min ras (katt) finns det vissa saker vi bör gentesta för tex. blodgrupp och ett par ärftliga sjukdomar. Men det kostar mig lika mycket att testa för blodgrupp och två ärftliga sjukdomar som att köra en panel för rubbet dvs i princip alla DNA-tester för ärftliga sjukdomar hos katt och som kul grej får jag veta vilka färg- och pälsanlag katterna bär på. Skulle mina katter testa positivt för en recessivt ärftlig sjukdom betyder ju inte det att de diskvalificeras ur avel, jag parar dem bara inte med andra anlagsbärare.

 

[dobbis]

Varför mer skeptisk mot gentester än mot andra tester? Oavsett vilket måste man väl veta vad man ska göra med resultatet. I min ras (katt) finns det vissa saker vi bör gentesta för tex. blodgrupp och ett par ärftliga sjukdomar. Men det kostar mig lika mycket att testa för blodgrupp och två ärftliga sjukdomar som att köra en panel för rubbet dvs i princip alla DNA-tester för ärftliga sjukdomar hos katt och som kul grej får jag veta vilka färg- och pälsanlag katterna bär på. Skulle mina katter testa positivt för en recessivt ärftlig sjukdom betyder ju inte det att de diskvalificeras ur avel, jag parar dem bara inte med andra anlagsbärare.

På hund får man betal /test så det kan bli dyrt, bara att dna testa för Pra ,färggen och EIC ligger på runt 2500-3000

 

[Dentaku]

Varför mer skeptisk mot gentester än mot andra tester? Oavsett vilket måste man väl veta vad man ska göra med resultatet. I min ras (katt) finns det vissa saker vi bör gentesta för tex. blodgrupp och ett par ärftliga sjukdomar. Men det kostar mig lika mycket att testa för blodgrupp och två ärftliga sjukdomar som att köra en panel för rubbet dvs i princip alla DNA-tester för ärftliga sjukdomar hos katt och som kul grej får jag veta vilka färg- och pälsanlag katterna bär på. Skulle mina katter testa positivt för en recessivt ärftlig sjukdom betyder ju inte det att de diskvalificeras ur avel, jag parar dem bara inte med andra anlagsbärare.

Därför att anlag för sjukdom bara är relevant om det faktiskt påverkar negativt - och det är inte alls så säkert att det gör det som man kan tro. Det är rätt få sjukdomar som nedärvs så enkelt som att de styrs av en enda gen och fri eller bärare = kliniskt friskt, dubbla anlag = kliniskt sjuk.

Många av sjukdomarna som man testar för i panelerna som erbjuds styrs inte av bara en enda gen på det viset, utan det kan vara flera gener som orsakar en viss sjukdom(vissa kanske oupptäckta) men även finnas gener som skyddar från att sjukdom bryter ut trots att en individ har en genetisk belastning. Det kan också vara så att de gener man testar för bara har en penetrans på ett par procent.

Genetikern Per-Erik Sundgren skrev mycket klokt om DNA-tester för avel. Jag tycker också att SKK:s policy gällande detta är bra, jag rekommenderar att läsa den(problemet med testpaneler tas upp i PDF:filen). Generell policy | Svenska Kennelklubben (skk.se)