40-årskris/nu är ju allt för sent

[TheRedLightning]

För mig har inte åldern som siffra nån betydelse heller. Men eftersom det finns ett fenomen som kallas 40-årskris så använde jag mig av det eftersom jag är strax över 40.

Jag har aldrig förstått grejen med alla dessa kriser, folk pratade om 30 års kris men de va ju ingenting, lär nog inte känna av 40 års krisen heller. Jag ser inte poängen me dom å kommer aldrig göra. Tar det som det kommer istället så blir det nog bättre.

 

[MissFideli]

Jag har aldrig förstått grejen med alla dessa kriser, folk pratade om 30 års kris men de va ju ingenting, lär nog inte känna av 40 års krisen heller. Jag ser inte poängen me dom å kommer aldrig göra. Tar det som det kommer istället så blir det nog bättre.

Då ser jag inte heller poängen med att svara i en tråd som efterfrågar sådana som går igenom just en kris?

 

[Tonto]

Jag har aldrig förstått grejen med alla dessa kriser, folk pratade om 30 års kris men de va ju ingenting, lär nog inte känna av 40 års krisen heller. Jag ser inte poängen me dom å kommer aldrig göra. Tar det som det kommer istället så blir det nog bättre.

Hur tycker du att du hjälper en person som genomgår en personlig kris med att skriva att du inte fattar varför den känner så? Väldigt respektlöst.

 

[TheRedLightning]

Hur tycker du att du hjälper en person som genomgår en personlig kris med att skriva att du inte fattar varför den känner så? Väldigt respektlöst.

Men nu läser ni in saker som inte står där. Jag blir så trött. Jag har enbart skrivit om mig själv och ingen annnan.
Jag ger upp, ingen idé att diskutera längre då allt bara missförstås hela tiden. Tack och hej för mig.

 

[Ramona]

Absolut! Men eftersom jag knappt träffar nån, inte är speciellt attraktiv och har problem med både självkänsla och tillit så är det svårt att vara annat än bitter.

Men kan man inte vända detta då? Hitta på någonting så att du träffar fler människor? Eller använda någon dejtingapp?

 

[Iamia]

Men @TheRedLightning , det handlar inte om just att man fyller 40, utan mer om någon ”mitt i livet-kris”.

Alla känner säkert inte av den - det beror nog på hur man är som person - men för mig känns det som att man plötsligt inser att halva livet försvunnit på nolltid och man kanske inte alls har hamnat där man trodde/ville/drömde om som yngre, samtidigt som man inser att man inte har samma möjligheter längre. När man var liten kunde man ju drömma om att bli veterinär, bo på en stor gård och tävla framgångsrikt i dressyr på alla sina fina hästar. Och det SKULLE faktiskt kunna bli så, rent teoretiskt. Man har fortfarande alla möjligheter. Men sedan sitter man (som exempel) där, 30-35 år senare, ensam i en lägenhet och är utbränd och fixar inte att ta sig ur situationen. Och även om det inte blir så extremt som i exemplet ovan så är det nog ändå lätt att det blir som en sorts sorg när man inser det här. Alltså både att det kanske inte blev som man tänkt och att man inser att ”tåget har gått”, åtminstone när det gäller vissa saker.
Dessutom känner jag att det är lätt att få lite allmän panik när man inser att ens föräldrar börjar bli äldre och kanske t o m börjar bli lite skruttiga. Man tänker på hur fort allt gått och fattar plötsligt hur kort livet egentligen är. Jag tänker också mycket mer än tidigare på saker som hände under min uppväxt som har påverkat mig väldigt negativt hela livet och blir arg och irriterad över detta. Tänker också på hur jag borde tagit tag i mitt dåliga psykiska mående i tid... Och... Och... Ja, lite så känns det för mig. Vet att det inte är särskilt produktivt att grubbla över sådant här, men tja, så funkar jag.

Tillägg: Allt detta i en ålder där man faktiskt börjar märka av lite ålderstecken i kroppen. Dålig syn när man läser, ont lite här och där, gråa hår och rynkor...

 

[Modest]

Jag har aldrig förstått grejen med alla dessa kriser, folk pratade om 30 års kris men de va ju ingenting, lär nog inte känna av 40 års krisen heller. Jag ser inte poängen me dom å kommer aldrig göra. Tar det som det kommer istället så blir det nog bättre.

Kriser betyder ju ofta att man utvecklas. När man blir tonåring, vuxen, föräldrar går bort, giftemål, att bli förälder själv, pension, etc så är. det vanligt att genomgå mindre eller större kriser. Att ifrågasätta sitt liv och de val man gjort.

 

[Modest]

Jag har tyvärr ytterst få i min närhet som inte har fullt upp med sina liv.

Men då är det ju en ensamhetsproblematik det handlar om? En enskild partner kan (och bör) inte fixa det.

 

[MissFideli]

Men då är det ju en ensamhetsproblematik det handlar om? En enskild partner kan (och bör) inte fixa det.

Nu har jag ju inte skrivit att ensamhetskänslan allena är anledning till att jag vill ha en partner.

 

[MissFideli]

Men kan man inte vända detta då? Hitta på någonting så att du träffar fler människor? Eller använda någon dejtingapp?

Jag har gett upp att försöka vända det. Har inte styrkan/modet att göra det har jag märkt.
Det ligger ju psykisk problematik bakom.

 

[Nepenthe]

Vad skönt att du mår bra! Gör man det, är nog risken för 40-årskris väldigt liten.

Och här är nog svaret, det är inte 40årskrisen utan ditt mående som gör att negativa saker blir mer framträdande än positiva.
Det är det man behöver jobba på att vända, se till det man har istället. Tag steget utanför sin komfortzone och då kommer du även träffa mer människor.
Den ena ger det andra

Jag säger inte att det är lätt, det lättaste är bara att fortsätta där du är men det verkar som du vill se en förändring?

 

[Zinfernia]

Men nu läser ni in saker som inte står där. Jag blir så trött. Jag har enbart skrivit om mig själv och ingen annnan.
Jag ger upp, ingen idé att diskutera längre då allt bara missförstås hela tiden. Tack och hej för mig.

Men sluta nu. Om flera personer tolkar ditt inlägg på ett annat sätt än det du egentligen menade är det faktiskt upp till dig att förklara bättre. Att skylla på att "allt bara missförstås hela tiden" är att göra det väldigt enkelt för sig själv.

 

[athena_arabians]

Men @TheRedLightning , det handlar inte om just att man fyller 40, utan mer om någon ”mitt i livet-kris”.

Alla känner säkert inte av den - det beror nog på hur man är som person - men för mig känns det som att man plötsligt inser att halva livet försvunnit på nolltid och man kanske inte alls har hamnat där man trodde/ville/drömde om som yngre, samtidigt som man inser att man inte har samma möjligheter längre. När man var liten kunde man ju drömma om att bli veterinär, bo på en stor gård och tävla framgångsrikt i dressyr på alla sina fina hästar. Och det SKULLE faktiskt kunna bli så, rent teoretiskt. Man har fortfarande alla möjligheter. Men sedan sitter man (som exempel) där, 30-35 år senare, ensam i en lägenhet och är utbränd och fixar inte att ta sig ur situationen. Och även om det inte blir så extremt som i exemplet ovan så är det nog ändå lätt att det blir som en sorts sorg när man inser det här. Alltså både att det kanske inte blev som man tänkt och att man inser att ”tåget har gått”, åtminstone när det gäller vissa saker.
Dessutom känner jag att det är lätt att få lite allmän panik när man inser att ens föräldrar börjar bli äldre och kanske t o m börjar bli lite skruttiga. Man tänker på hur fort allt gått och fattar plötsligt hur kort livet egentligen är. Jag tänker också mycket mer än tidigare på saker som hände under min uppväxt som har påverkat mig väldigt negativt hela livet och blir arg och irriterad över detta. Tänker också på hur jag borde tagit tag i mitt dåliga psykiska mående i tid... Och... Och... Ja, lite så känns det för mig. Vet att det inte är särskilt produktivt att grubbla över sådant här, men tja, så funkar jag.

Tillägg: Allt detta i en ålder där man faktiskt börjar märka av lite ålderstecken i kroppen. Dålig syn när man läser, ont lite här och där, gråa hår och rynkor...

Jag håller verkligen med dig om ovanstående.

Jag är så fåfäng att jag färgar mitt hår. Jag vill helt enkelt inte bli gråhårig ännu (fast jag tycker grått hår ofta är snyggt... men inte än för min egen del). Sedan var ju det där med övergångsåldern, det är ett ålderstecken som är svårt att avfärda

Samtidigt har man ju fått en helt annan stabilitet och tyngd än tidigare. Saker som kunde få mig halvt hysterisk tidigare tar jag med en axelryckning. Lite mer klackspark och att "det ordnar sig på något sätt". Jag vågar också mer än tidigare, saker jag aldrig skulle provat när jag var yngre. Åldrande är inte roligt i alla avseenden men det har sina fördelar också.

 

[MissFideli]

Och här är nog svaret, det är inte 40årskrisen utan ditt mående som gör att negativa saker blir mer framträdande än positiva.
Det är det man behöver jobba på att vända, se till det man har istället. Tag steget utanför sin komfortzone och då kommer du även träffa mer människor.
Den ena ger det andra

Jag säger inte att det är lätt, det lättaste är bara att fortsätta där du är men det verkar som du vill se en förändring?

Absolut är det så, det har du helt rätt i. Men jag har sällan problem med att umgås med folk, utöver att mina arbetstider gör det svårt. Det är efter som är det stora problemet. När jag får tid att reflektera över vad jag sagt, vad jag inte sagt. Vad jag gjort eller inte gjort. Så det handlar i mitt fall inte om nån komfortzone, det är inte modet att umgås jag saknar.

 

[MissFideli]

Men @TheRedLightning , det handlar inte om just att man fyller 40, utan mer om någon ”mitt i livet-kris”.

Alla känner säkert inte av den - det beror nog på hur man är som person - men för mig känns det som att man plötsligt inser att halva livet försvunnit på nolltid och man kanske inte alls har hamnat där man trodde/ville/drömde om som yngre, samtidigt som man inser att man inte har samma möjligheter längre. När man var liten kunde man ju drömma om att bli veterinär, bo på en stor gård och tävla framgångsrikt i dressyr på alla sina fina hästar. Och det SKULLE faktiskt kunna bli så, rent teoretiskt. Man har fortfarande alla möjligheter. Men sedan sitter man (som exempel) där, 30-35 år senare, ensam i en lägenhet och är utbränd och fixar inte att ta sig ur situationen. Och även om det inte blir så extremt som i exemplet ovan så är det nog ändå lätt att det blir som en sorts sorg när man inser det här. Alltså både att det kanske inte blev som man tänkt och att man inser att ”tåget har gått”, åtminstone när det gäller vissa saker.
Dessutom känner jag att det är lätt att få lite allmän panik när man inser att ens föräldrar börjar bli äldre och kanske t o m börjar bli lite skruttiga. Man tänker på hur fort allt gått och fattar plötsligt hur kort livet egentligen är. Jag tänker också mycket mer än tidigare på saker som hände under min uppväxt som har påverkat mig väldigt negativt hela livet och blir arg och irriterad över detta. Tänker också på hur jag borde tagit tag i mitt dåliga psykiska mående i tid... Och... Och... Ja, lite så känns det för mig. Vet att det inte är särskilt produktivt att grubbla över sådant här, men tja, så funkar jag.

Tillägg: Allt detta i en ålder där man faktiskt börjar märka av lite ålderstecken i kroppen. Dålig syn när man läser, ont lite här och där, gråa hår och rynkor...

Precis så är det ❤

 

[_Taggis_]

Jag är 36 och jag har alltid haft och har återkommande kriser. Jag skulle kunna heta Kris i mellannamn.

Jag tycker att @Iamia beskrev det precis som jag känner det... Just känslan att inte ha uppnått knappt hälften av vad en drömt som, men det är ju bara en bråkdel. Mål omvärderas och jag vet av erfarenhet att jag driver igenom alla projekt jag brinner tillräckligt för. Min grundkris är helt enkelt att jag aldrig är tillfreds i livet, här och nu. Jag har problem med kroppen och jag har problem i huvet. Hur mkt jag än projekterar så är den känslan med mig.

Att jämföra med andra vet jag ju är döfött, en kan aldrig ta andras lycka för given. För mig handlar det mer om att skillnaden blir väldigt påtagligt när jämnåriga har familj, hus, en stabil plattform i livet. Jag vill förvisso inte ha barn och familjeliv men en stabil plattform kunde jag ju ha dödat för. Typ. Jag är den som flyttar runt och letar mig själv fortfarande. Börjar kännas lite patetiskt

 

[Unafraid]

Håller med många som redan skrivit. Det är hopplöst att jämföra sig med andra. Det finns alltid någon som har det man verkligen vill ha! Det perfekta jobbet, boendet, partnern, hästen... osv. Du har nyligen flyttat till ett eget litet "hus", som jag förstår att du trivs bra i? Försök att fokusera på att njuta av det! Och du trivs bra med ditt jobb? Lyxigt! Man kan sällan ha "allt", utan man får kompromissa. Jag bor på mitt drömställe, men det gör att jag inte hinner/orkar/har råd med häst på den nivån jag vill just nu till exempel. Skulle vi bo i en mindre lägenhet så skulle jag däremot ha råd och tid att satsa vidare på häst. Jag är "bara" 31 och blir snart klar med min utbildning, men har redan lite ångest över vad tusan jag ska jobba med. Jag kommer bli "arbetslös" för första gången på många år om drygt en månad. Jag hoppas och tror att det kommer lösa sig, det mesta brukar göra det om man vill och kämpar mot målet.

 

[Nepenthe]

Men @TheRedLightning , det handlar inte om just att man fyller 40, utan mer om någon ”mitt i livet-kris”.

Alla känner säkert inte av den - det beror nog på hur man är som person - men för mig känns det som att man plötsligt inser att halva livet försvunnit på nolltid och man kanske inte alls har hamnat där man trodde/ville/drömde om som yngre, samtidigt som man inser att man inte har samma möjligheter längre. När man var liten kunde man ju drömma om att bli veterinär, bo på en stor gård och tävla framgångsrikt i dressyr på alla sina fina hästar. Och det SKULLE faktiskt kunna bli så, rent teoretiskt. Man har fortfarande alla möjligheter. Men sedan sitter man (som exempel) där, 30-35 år senare, ensam i en lägenhet och är utbränd och fixar inte att ta sig ur situationen. Och även om det inte blir så extremt som i exemplet ovan så är det nog ändå lätt att det blir som en sorts sorg när man inser det här. Alltså både att det kanske inte blev som man tänkt och att man inser att ”tåget har gått”, åtminstone när det gäller vissa saker.
Dessutom känner jag att det är lätt att få lite allmän panik när man inser att ens föräldrar börjar bli äldre och kanske t o m börjar bli lite skruttiga. Man tänker på hur fort allt gått och fattar plötsligt hur kort livet egentligen är. Jag tänker också mycket mer än tidigare på saker som hände under min uppväxt som har påverkat mig väldigt negativt hela livet och blir arg och irriterad över detta. Tänker också på hur jag borde tagit tag i mitt dåliga psykiska mående i tid... Och... Och... Ja, lite så känns det för mig. Vet att det inte är särskilt produktivt att grubbla över sådant här, men tja, så funkar jag.

Tillägg: Allt detta i en ålder där man faktiskt börjar märka av lite ålderstecken i kroppen. Dålig syn när man läser, ont lite här och där, gråa hår och rynkor...

Förstår, jag fyllde 35 år nyss och mina föräldrar är sjuka. Pappa höll på att dö i maj då han fick en stroke. Jag sitter i en 2:a jag hyr utan barn, villa, sommarstuga eller en partner. Har inget sparkapital.
Jag börjar bli stel i kroppen och träffar knappt någon då mina föräldrar är i riskgrupp och vi jobbar hemma pga corona.

Men vet ni, fuck it!
Jag har en kropp som bär mig, tak över huvudet, ett bra jobb och massor att se framemot i livet. Fördelarna är att jag landat i mig själv och känner mig trygg i att inte behöva uppfylla någon annan eller samhällets krav. Jag ser mer positivt runt mig med kvinnor som tar och får mer plats, vi klär oss som vi vill och slutar följa normen.
Jag får träna för att hålla kroppen fräschare men så är det!
Jag är så glad i djuren och de ger mig så mycket kärlek.
Jag har en skruttbil som jag kan åka i vart jag vill Ibland sticker jag iväg till ställen jag aldrig sett innan.
Jag är vuxen och kan göra vad jag vill

Det som varit kan jag inte ändra, ja jag kan vara besviken men sen behöver jag inte fastna där och älta.. jag kunde gjort klokare val men det går inte att ändra nu, något av det.
Att vara irriterad över att man varit/är sjuk är bara att vara elak mot sig själv. De kan man inte rå för och den irritationen tar bara onödig energi som jag kan lägga på att plantera blommor, beställa sticklingar, grotta ner mig i lampor som gör att växterna trivs nu på hösten mm

 

[SaraXX]

Förstår, jag fyllde 35 år nyss och mina föräldrar är sjuka. Pappa höll på att dö i maj då han fick en stroke. Jag sitter i en 2:a jag hyr utan barn, villa, sommarstuga eller en partner. Har inget sparkapital.
Jag börjar bli stel i kroppen och träffar knappt någon då mina föräldrar är i riskgrupp och vi jobbar hemma pga corona.

Men vet ni, fuck it!
Jag har en kropp som bär mig, tak över huvudet, ett bra jobb och massor att se framemot i livet. Fördelarna är att jag landat i mig själv och känner mig trygg i att inte behöva uppfylla någon annan eller samhällets krav. Jag ser mer positivt runt mig med kvinnor som tar och får mer plats, vi klär oss som vi vill och slutar följa normen.
Jag får träna för att hålla kroppen fräschare men så är det!
Jag är så glad i djuren och de ger mig så mycket kärlek.
Jag har en skruttbil som jag kan åka i vart jag vill Ibland sticker jag iväg till ställen jag aldrig sett innan.
Jag är vuxen och kan göra vad jag vill

Det som varit kan jag inte ändra, ja jag kan vara besviken men sen behöver jag inte fastna där och älta.. jag kunde gjort klokare val men det går inte att ändra nu, något av det.
Att vara irriterad över att man varit/är sjuk är bara att vara elak mot sig själv. De kan man inte rå för och den irritationen tar bara onödig energi som jag kan lägga på att plantera blommor, beställa sticklingar, grotta ner mig i lampor som gör att växterna trivs nu på hösten mm

Åh, det här behövde jag läsa idag! ❤

 

[Hermelin]

Var och en har säkert sin kris. Baserad på vad man tyckte var viktigt. Vad man tycker är viktigt nu. Själv kan jag t ex bli helt galen på att kroppen inte håller samma kvalitet som förr nu när man passerat 50. Det tar längre tid att bygga kondition och småskador tar ju en evighet att läka. Med det sagt så gillar jag att vara äldre. Jag gillar att ha erfarenheten jag har. Jag gillar att vara mer obrydd än förr.

Jag vet inte om jag kan ge dig råd. För jag antar att mina råd bygger bara på mina upplevelser. Men kanske är knepet att uppskatta det man har och hitta det som ger en energi i vardagen. Kanske är det som fler sagt. Jämför inte med vad du drömde om för 20 år sen. Det var en dröm som hängde ihop med den du var då. Nu 20 år senare, är du troligt en helt annan person. Jag förstår att ditt mående påverkar dig, allt annat vore orimligt. Så jag antar att det gäller att hitta dina nuvarande drömmar i den situationen som du ändå har.