40-årskris/nu är ju allt för sent

[Sigvard]

Efter att min pappa i mars dog knall fall 64 år gammal så har jag också hamnat i någon slags ”kris”. För mig är inte kris något negativt i detta fallet, jag har sållat REJÄLT vad jag väljer att lägga min tid på. Jag har gått ner i tjänstgöring från 75% till 55%, tittar betydligt mindre på TV och läser istället böcker. Tackar ja till alla tillfällen att få träffa familj och vänner, något som jag förr ofta tackade nej till.
Blir 35 år i år och följande i min släkt har haft minst en hjärtinfarkt innan 65 års ålder: pappa, farfar, pappas farbröder, faster, min mormor och min mamma. Så har definitivt något anlag.

 

[athena_arabians]

Det sista man vill ha då är någon som bah: "Men tänk positivt, vi får jobba utomhus i friska luften och vi har en lön och vi har VARANDRA!" Nej, men måste få tycka att saker och ting känns skit ibland. Kikade precis in hos en kollega som ska på läkarbesök och köra ner en kamera i magen p.g.a långvariga smärtor. Hon sa: "Men jag ska inte klaga, jag har en vän med två sorters cancer så jag försöker ha perspektiv på mina problem" och jag svarade "Jo, men kan man ändå få tycka att det är piss att ha ont och behöva köra ner en kamera i magen.."

Man måste få vara arg, ledsen och bitter över saker och ting i livet. När det går över styr kan det ju däremot vara bra om någon påpekar det.

Jag tål inte min moster av många skäl... men gnälla har hon aldrig gjort. Hon har haft svår reumatism sedan 30-årsåldern, blev ensamstående med tre småbarn och medföljande kass ekonomi, har bytt båda höftkulorna och har numera hjärtproblem. Hon är en av de jag känner som gnäller minst och kör ofta med "det finns alltid någon som har det värre".

 

[Sigvard]

Tillägg:
Jag får också ofta känslan av att tiden går för fort och rinner ifrån mig. Har haft den till och från i många år Vet samtidigt inte heller vad jag skulle vilja göra mer av, har inga direkta drömmar heller. Det kommer kanske. I nuläget försöker jag bara njuta av något varje dag, även om det bara är en liten sak.

 

[_Taggis_]

Galghumor kör jag med också. Jag har inga problem att vara ironisk och skratta åt mig själv

Men jag tänker inte lägga upp en bild av mig själv helt plufsig i ansiktet av att inte ha sovit efter en ångestnatt heller. Jag föredrar att hantera sådant privat.

Nejfan, jag lägger inte upp sådana bilder. Vad jag menar är att när jag kommit över värsta eländet och fått lite perspektiv då lägger jag upp en galgpost för att kunna skratta lite. Eller så skriver jag om pågående elände på ett sätt som gör det lättare för mig. Jag delar bara med vänner och har aldrig fått negativ respons, snarare tvärtom att folk garvar och lite tycker att jag måste ju skojja för SÅDÄR eländigt kan det ändå inte vara. Whatever.

Jag har ffa en kontakt på fb som lägger upp sina suicidala tankar och nej, det är väl lite väl magstarkt för min smak kanske. Men det är inte min sak att döma hen heller. Det kanske lindrar hens ångest för stunden att få skriva av sig, men hen gör det i en annan ton än mig. Jag tänker ofta att det jag lägger ut ska inte kunna användas emot mig om det kommer på vift, det som är av sådan karaktär sparar jag i min egen byrålåda helt enkelt. Alla gör olika men att skriva har för mig alltid varit en ventil jag behövt ha.

 

[Diabetikern]

Har inte läst hela tråden men min mamma träffade sin nuvartande man när hon var straxs över 40.

Jag har ingen livskris. Tack vare min diabetes har jag liksom bara antagit att jag skulle vara död vid 30 sen blev jag 30 och nu 40. Hade inga planer för hur mitt liv skulle se ut eller vad jag ville göra. Kan ångra vissa val ibland och känna att shit! snart är det försent för att göra vissa grejer.

Jag är dock nöjd med mitt liv trots att det bara rullar på. Ibland vill jag bara skrika STOPP!

Nu sätter jag mindre mål. Realistiska mål. Vissa som jag kanske inte kommer hinna med men ändå är genomförbara.


Stor styrkekram till dig

 

[Voeux]

Jag har ffa en kontakt på fb som lägger upp sina suicidala tankar och nej, det är väl lite väl magstarkt för min smak kanske. Men det är inte min sak att döma hen heller. Det kanske lindrar hens ångest för stunden att få skriva av sig, men hen gör det i en annan ton än mig.

Min erfarenhet av suicidala inlägg är att det inte funnits något alternativ riktigt. Personen har i desperation behövt en ventil, väl vald eller inte, där de andra alternativen varit självskada eller att helt enkelt skrida till verket med sina suicidala tankar. Jobbigt och svårhanterligt för de som läser, ännu mer jobbigt och svårhanterligt för den som mår så dåligt att den inte riktigt vet vart den ska ta vägen. Jag skickar hjärtan, och skriver att jag tänker på dig. Gång efter gång, år efter år. Det må vara tjatigt, men det hjälper för stunden och psykisk sjukdom är hemskt tjatigt.

Sorry TS för OT

 

[Sonic76]

Angående partner.
Jag vill nog inte ha nån..
Har servat andra genom hela mitt liv och hjälper fortfarande andra som har det jobbigt trots mitt eget mående.
Jag skulle få tokspel på en partner som krävde service.
Jag orkar inte med sånt mer.
Jag är för det mesta positiv och försöker alltid vara glad.
Men det skiner nog igenom ibland.

 

[voltis]

Näää... Bara tatuerat mig o börjat m thaiboxning...

Det jag kan känna är väl att jag önskar att jag börjat m vissa saker tidigare... Samtidigt som att jag har ju i bästa fall halva livet framför mig kvar... Så absolut ingen panik!

Men tänk vad många grekiska öar och hur många europeiska städer jag hunnit besöka om jag inte börjat resa så sent i livet...

 

[MissFideli]

Angående partner.
Jag vill nog inte ha nån..
Har servat andra genom hela mitt liv och hjälper fortfarande andra som har det jobbigt trots mitt eget mående.
Jag skulle få tokspel på en partner som krävde service.
Jag orkar inte med sånt mer.
Jag är för det mesta positiv och försöker alltid vara glad.
Men det skiner nog igenom ibland.

Nä, är det en ensidig relation där bara en ska serva den andra, så skulle det inte bli långvarigt hos mig heller.

 

[Tajger]

Angående partner.
Jag vill nog inte ha nån..
Har servat andra genom hela mitt liv och hjälper fortfarande andra som har det jobbigt trots mitt eget mående.
Jag skulle få tokspel på en partner som krävde service.
Jag orkar inte med sånt mer.
Jag är för det mesta positiv och försöker alltid vara glad.
Men det skiner nog igenom ibland.

Men det är väl inte vitsen med en partner?! Jag har varit gift i 32 år och aldrig känt att jag servar min man. Vi gör olika saker i hemmet, men jag känner inte att det tippar över på mig. Det finns bra män också

Svarar allmänt - tidsångest kan jag känna av, att inte tiden räcker till det jag vill göra. Tog två semesterdagar nu när det var så underbart väder, för att jobba i trädgården. Idag gick jag upp åtta och var inte ute i trädgården förrän kl tre!!! Hästen, frukost och en timme med hundarna...börjar känna igen mig om det man skämtade om pensionärer förr, ska man till Posten så hinner man inte mer den dan

 

[MissFideli]

Jag tycker det här är intressant, så jag hoppas att du inte misstycker att jag spinner vidare på det. Jag tror att det är naturligt att vi, i viss mån, jämför oss med andra. Det är ju lite så vi hittar vår plats i samhället och vår identitet. Med det sagt så verkar det som att vår jämförelse med andra går till lite olika och har olika effekt på oss. Jag har en vän just nu som har verkat hamna i en väldigt negativ spiral av att just jämföra sig med andra, samt irritera sig på vad andra lägger upp på sociala medier. Personen börjar bli bitter och ondgör sig över andra. Jag tror att vi måste vara lite vaksamma på hur mycket vi låter andras liv påverka vårt. Det kommer alltid att finnas personer som har mer framgångsrika liv, oavsett vart på skalan man själv anser sig befinna sig. En gör nog gott i att försöka ta ett steg tillbaks, försöka se de vackra sakerna i sitt eget liv och försöka minska påverkan från andra. Även om det ibland är svårt, och de flesta har nog svackor gällande detta.

Allt är inte heller hur det ser ut. En relation som ser lycklig ut behöver inte vara det, och det säger jag inte för att det är "kul" att det går dåligt för andra utan för att det kan vara bra att ha en medvetenhet om att alla har sina kamper i livet. Oavsett hur de ter sig, man ser dem bara sällan.

Jag tycker själv att inlägget som sådant är mer destruktivt än konstruktivt om man mår dåligt. Just för att de flesta faktiskt jämför sig med andra, och kanske mest vi som redan har problem, så kan inlägget få en att må ännu sämre. För mig ger inlägget ungefär samma konstruktivitet som att be en deprimerad människa att ta sig i kragen.
Jag är troligen långt ifrån den enda med väldigt god självkännedom (självmedvetenhet?) och därmed vet att det är dumt att jämföra sig med andra. Betyder det att jag då bara kan sluta? Antagligen inte, då hade jag ju inte haft dom problemen jag har. Så vad ger då ett sånt klämkäckt inlägg mig? Jo, ännu fler tankar om hur usel jag är som inte klarar av nått som enligt andra är så enkelt.

 

[Voeux]

Jag tycker själv att inlägget som sådant är mer destruktivt än konstruktivt om man mår dåligt. Just för att de flesta faktiskt jämför sig med andra, och kanske mest vi som redan har problem, så kan inlägget få en att må ännu sämre. För mig ger inlägget ungefär samma konstruktivitet som att be en deprimerad människa att ta sig i kragen.
Jag är troligen långt ifrån den enda med väldigt god självkännedom (självmedvetenhet?) och därmed vet att det är dumt att jämföra sig med andra. Betyder det att jag då bara kan sluta? Antagligen inte, då hade jag ju inte haft dom problemen jag har. Så vad ger då ett sånt klämkäckt inlägg mig? Jo, ännu fler tankar om hur usel jag är som inte klarar av nått som enligt andra är så enkelt.

Du kan kritisera med du kan faktiskt inte kalla mig klämkäck, där går gränsen. Om du bara vill ha medhåll i tråden är jag fel person att stötta dig dock, så jag checkar ut.

 

[MissFideli]

Du kan kritisera med du kan faktiskt inte kalla mig klämkäck, där går gränsen. Om du bara vill ha medhåll i tråden är jag fel person att stötta dig dock, så jag checkar ut.

Det var inte ditt inlägg jag syftade på. Utan Sonnenscheins. Eftersom du citerade mitt svar på h*ns inlägg, så trodde jag att det var det vi diskuterade?

 

[Voeux]

Det var inte ditt inlägg jag syftade på. Utan Sonnenscheins.

Fattar.

 

[Brassneck]

Jag menar det jag ville ha då och fortfarande vill ha, men inte lyckas få. Det andra är inga problem. Det "största" molnet i mitt liv nu är bristen på livspartner. Ensamheten har blivit väldigt påtaglig sista tiden.

Det kan jag verkligen förstå! Lider med dig. Har inga konkreta råd men vill ändå berätta följande;

Jag blev tillsammans med min partner när hen var 42, vi gifte oss när hen var 43. Nu, fem år senare har hen sitt drömjobb (det där hen drömde om som barn, som alla sa skulle vara omöjligt), en underbar stressfri tillvaro som ”kryssar i alla rutor”. Jag vet att hen har haft en hel del olika jobb, partners och boendesituationer som alla känts fel innan det blev rätt. Så det är absolut inte för sent. För nåt.

 

[MissFideli]

Det kan jag verkligen förstå! Lider med dig. Har inga konkreta råd men vill ändå berätta följande;

Jag blev tillsammans med min partner när hen var 42, vi gifte oss när hen var 43. Nu, fem år senare har hen sitt drömjobb (det där hen drömde om som barn, som alla sa skulle vara omöjligt), en underbar stressfri tillvaro som ”kryssar i alla rutor”. Jag vet att hen har haft en hel del olika jobb, partners och boendesituationer som alla känts fel innan det blev rätt. Så det är absolut inte för sent. För nåt.

Tack ❤ Nej, för sent vet jag att det inte är. Det är väl snarare min livssituation som stoppar. Och tidigare erfarenheter som gör att jag inte riktigt litar på nån. Jag hoppas att om rätt person dyker upp, så kommer tilliten med tiden.

 

[sjoberga]

Tack ❤ Nej, för sent vet jag att det inte är. Det är väl snarare min livssituation som stoppar. Och tidigare erfarenheter som gör att jag inte riktigt litar på nån. Jag hoppas att om rätt person dyker upp, så kommer tilliten med tiden.

Med tanke på hur mycket skit destruktiva relationer medför verkar det halvvägs till himlen att slippa dem.

 

[Brassneck]

Och nu har jag läst hela tråden och inser att jag har haft kris typ hela tiden i mitt liv fram till bara för nåt år sedan. Känner igen mig så sjuuuukt mycket i allt det ni skriver!
Har också psykisk ohälsa i grunden och det har verkligen satt käppar i hjulet för mig och min tillvaro. Många försök, många misslyckanden... Jag vet inte hur många gånger jag har sagt ”jag är x år gammal, ska man inte ha fucking UPPNÅTT något vid det här laget?!?”. Speciellt när alla gamla vänner har antingen familj, hus, barn eller typ doktorerar i nåt superavancerat. Medan jag själv inte hade klarat en enda utbildning och knappt fixade att ha en skogsmulleponny och en halvtidstjänst på en superanpassat lönebidragsjobb.

Men den känslan har faktiskt gått tillbaka under det senaste året och nu känner jag inte alls så längre. Har inte tänkt på det förrän nu. Vet inte om ni vill veta hur jag gjorde, för det är nästan äckligt klämkäckt.

 

[MissFideli]

Och nu har jag läst hela tråden och inser att jag har haft kris typ hela tiden i mitt liv fram till bara för nåt år sedan. Känner igen mig så sjuuuukt mycket i allt det ni skriver!
Har också psykisk ohälsa i grunden och det har verkligen satt käppar i hjulet för mig och min tillvaro. Många försök, många misslyckanden... Jag vet inte hur många gånger jag har sagt ”jag är x år gammal, ska man inte ha fucking UPPNÅTT något vid det här laget?!?”. Speciellt när alla gamla vänner har antingen familj, hus, barn eller typ doktorerar i nåt superavancerat. Medan jag själv inte hade klarat en enda utbildning och knappt fixade att ha en skogsmulleponny och en halvtidstjänst på en superanpassat lönebidragsjobb.

Men den känslan har faktiskt gått tillbaka under det senaste året och nu känner jag inte alls så längre. Har inte tänkt på det förrän nu. Vet inte om ni vill veta hur jag gjorde, för det är nästan äckligt klämkäckt.

Shoot!

 

[Modest]

Nu har jag ju inte skrivit att ensamhetskänslan allena är anledning till att jag vill ha en partner.

Nej men om du hade fler meningsfulla relationer i ditt liv så kanske inte partnerbristen skulle kännas fullt så stark/ledsam/akut/vad-du-nu-känner?