Adhd

[grodan21]

Det är väldigt många människor som inte har ork kvar till att ha mat på bordet, träna då och då eller träffa sin familj när de jobbar heltid. Helgerna går åt till återhämtning, så inga sociala aktiviteter då heller.

Att komma hem, äta en portion färdigmat och kanske orka duscha innan man däckar är inte ett hållbart liv, men vanligt för många med npf. Konsekvenserna för både fysisk och psykisk hälsa är horribla.

Det senaste har jag haft svårt att ens ställa in en matlåda i micron, så jag har hellre hoppat över kvällsmaten. Inte alls bra när det gäller ork

 

[Hippocampus]

Finns det autister utan trauma? (i princip en filosofisk fråga, men kanske uppfostrar vi några av dom första otraumatiserade autisterna just nu)

Själv har jag träffat psykologer som säger att det finns inga människor utan trauma. (Utan att nedvärdera autister då).

 

[Grazing]

Mer att man ska förvänta sig att bara jobba, att inte ha en meningsfull fritid. Att fritiden bara ska att ladda upp för jobb. Hellre ha en välbalanserad arbets- och fritid. Fritidsintressen och hobbys för att ha ork att jobba, och tvärt om.

Jag tänker att det handlar mycket om i livet att hitta ett arbete som man klarar av samtidigt som man har ork att ha en värdefull fritid. Jag har en bekant som har ett jobb hon trivs med med en ruskigt bra lön. Hemma tar hästarna enormt med tid och energi och ger en hel del stress då en del av dom har besvär vilket gör att hennes arbete blir lidande och hon orkar inte med att jobba mer eller mindre. Hon blev utbränd tillslut men inte pga jobbet utan pga allt hon tagit på sig på fritiden med att ta hand om 10 hästar på stall med allt vad det innebär.

Det gäller att hitta en balans och acceptera vad det är man faktiskt klarar av här i livet, ibland kanske man måste arbeta på ett jobb som betalar mindre men ändå så att man kan tillbringa fritiden med det man älskar fast i mindre skala. Det måste finnas en balans. Min bekant tex vägrar att minska på något av det, arbetet är ett måste för att driva hästgården som tar så mycket energi så att hon inte orkar med arbetet. Jag tror tyvärr det finns en hel del sådana människor.

Sen är det självklart inte lätt att få det perfekt, men ibland måste man kanske se sina begränsningar litegrann, långt ifrån alla människor tex har ork att driva en hästgård och ett stuteri samtidigt som dom har ett heltidsjobb med mycket krav.

 

[skiesabove]

Jag är en av dem som inte har något trauma. Eller det kanske finns om de börjar grotta?

Hade du en enkel, problemfri uppväxt, noll mobbning? Har du sluppit stress och social ångest? Du blev inte konstant tillsagd när du försökte uttrycka dina behov? Tilllsagd att "bete dig"?

Jag menar inte Trauma som i "såg sin mamma bli mördad" utan alla de där små tillfällena som skapar starka känslor, starka negativa minnen, och stark rädsla inför att prova det igen.

Jag förklarar inte det här jättebra, men grundidén (inte min egen) är att det neurotypiska samhället är såpass hostilt mot autistiska behov att många, eventuellt alla, får cptsd av att försöka "göra rätt och vara rätt".

 

[grodan21]

Hade du en enkel, problemfri uppväxt, noll mobbning? Har du sluppit stress och social ångest? Du blev inte konstant tillsagd när du försökte uttrycka dina behov? Tilllsagd att "bete dig"?

Jag menar inte Trauma som i "såg sin mamma bli mördad" utan alla de där små tillfällena som skapar starka känslor, starka negativa minnen, och stark rädsla inför att prova det igen.

Jag förklarar inte det här jättebra, men grundidén (inte min egen) är att det neurotypiska samhället är såpass hostilt mot autistiska behov att många, eventuellt alla, får cptsd av att försöka "göra rätt och vara rätt".

Som barn har jag inte något minne av att blivit tillsagd att "bete mig". Men jag har ju aldrig riktigt passar in och något umgänge och vänner har jag aldrig direkt haft. Alltså jag utreddes som i tolvåråldern, för över tjugo år sedan. Så problemen syndens ju.

 

[the_connemara]

Det verkar vara väldigt stor skillnad mellan regionerna tyvärr.

Jag har ju iom hjärntröttheten tillgång till arbetsterapeut mm så jag behöver inte diagnos för det

Ja det är verkligen riktigt dåligt Då kanske hen redan har kunskap nog att hjälpa dig? Vore ju skönt!

 

[Sassy]

Jag tänker att det handlar mycket om i livet att hitta ett arbete som man klarar av samtidigt som man har ork att ha en värdefull fritid. Jag har en bekant som har ett jobb hon trivs med med en ruskigt bra lön. Hemma tar hästarna enormt med tid och energi och ger en hel del stress då en del av dom har besvär vilket gör att hennes arbete blir lidande och hon orkar inte med att jobba mer eller mindre. Hon blev utbränd tillslut men inte pga jobbet utan pga allt hon tagit på sig på fritiden med att ta hand om 10 hästar på stall med allt vad det innebär.

Det gäller att hitta en balans och acceptera vad det är man faktiskt klarar av här i livet, ibland kanske man måste arbeta på ett jobb som betalar mindre men ändå så att man kan tillbringa fritiden med det man älskar fast i mindre skala. Det måste finnas en balans. Min bekant tex vägrar att minska på något av det, arbetet är ett måste för att driva hästgården som tar så mycket energi så att hon inte orkar med arbetet. Jag tror tyvärr det finns en hel del sådana människor.

Sen är det självklart inte lätt att få det perfekt, men ibland måste man kanske se sina begränsningar litegrann, långt ifrån alla människor tex har ork att driva en hästgård och ett stuteri samtidigt som dom har ett heltidsjobb med mycket krav.

Det är fruktansvärt tondövt att prata om att man inte ska räkna med att kunna driva ett stuteri i ett sammanhang där folk ventilerar att inte ha ork att äta, duscha eller ringa en vän för att allt som ett heltidsjobb medför (inte bara jobbet, utan restid, fixa lunch, ha på sig "arbetsrimliga" kläder osv) tar precis all energi de har.

Jag försöker tänka att det positivt att folk inte har den erfarenheten av vad "ingen ork" faktiskt betyder att de inte kan relatera till vad "inget" innebär, men det här är så världsfrånvänt.

 

[Tantan]

Sen kan det ofta vara så att har man ADHD/ADD så kan rutiner och struktur funka ibland, ibland inte, och oftast bara om man sätter upp ramarna själv. Om nån gjorde ett hushållssyssleschema åt mig skulle jag aldrig kunna följa det, även om det är struktur och rutiner för den som gjort schemat (antagligen en neurotypisk person …)

Tanken är ju att det ska göras med personen utifrån dennes behov och önskemål, kan man göra det själv finns kanske inte behovet av en utomstående. Man benar ut vad som behövs, hur och när. Sen följs det sällan slaviskt, men det finns en struktur som säger att man lägger in tvätt måndag morgon och flyttar tvätten till torktumlaren vid lunch. Handla mat på lördagar. Borsta tänderna. Eller vad man har behov av. Sen fallerar det ibland och då kanske man behöver hjälp att komma på banan eller påminnas om vad man ska göra. Men det finns ju ingen magisk grej som händer med att få en diagnos på papper, jobbet är individens utifrån förmåga.

Sen finns det ju många som klarar en vardag men i kris/stress rasar det. Men det gäller alla.

 

[Badger]

En månne ”dum” fråga. Men jag har dels funderat på den för egen del många gånger, och dels funderade över den på den tiden jag satt och läste läkarutlåtanden på arbetstid.
Om en person har t ex uttalade exekutiva svårigheter, livslånga svårigheter med ordning och struktur osv men inte har någon npf-diagnos. Hjälper då ändå samma verktygslåda som om personen hade det?

Tar jag mig själv som exempel brukar jag bara halvt på skämt säga att jag har ingen NPF-diagnos enbart för att ingen har utrett mig. Jag känner dock igen mig i otroligt mycket av de svårigheter som är typiska. Jag har hittat vägar runt och verktyg att hantera det mesta men inte allt. Men ffa sen jag fick postcovid med tillhörande hjärntrötthet mm inser jag att mina gamla trogna knep inte funkar längre.

Tror inte ADHD medicin hjälper om man inte har det.

 

[Alexandra_W]

Ja, skulle jag säga. Mycket av strategierna funkar snarare ännu bättre på neurotypiska. Däremot behövs de ju oftast i lägre grad om livet funkar ändå. Då blir det ju lite onödigt att ta till sig nya sätt att funka.

Neurotypisk är jag dock inte, därom råder ingen tvekan

Men då var jag inte fel ute i mina funderingar att ta hjälp som om, trots att det inte är bekräftat!

 

[Alexandra_W]

Med softa menar jag inte sova, utan göra mer ickeplanerade och ickestressande göromål efter ork, - om man jobbar heltid och sen sover till nästa pass då får man nog söka för det.

Men du hade väl lediga dagar?

Det är ju just det som inte fungerar för så många. Mig själv inräknat. På heltid jobbar och sover jag. Orkar knappt äta mat som ställs framför näsan på mig. Kommer hem från jobbet och somnar och sover tills klockan ringer nästa morgon. På helgen sover jag ännu mer

Jag är sjukskriven halvtid och det fungerar inte hundra heller men med massa anpassningar och väldigt förstående och stöttande särbo så går det okej.

 

[Alexandra_W]

Tror inte ADHD medicin hjälper om man inte har det.

Tänkte inte på medicin utan hanteringsverktyg, strategier osv.

 

[grodan21]

Jag försökte förklara min trötthet för läkare en gång när jag hade problem att ens gå från toan till badrummet. Men fick svaret att det är helt normalt att vara trött efter jobbet.

 

[SiZo]

Det är väldigt många människor som inte har ork kvar till att ha mat på bordet, träna då och då eller träffa sin familj när de jobbar heltid. Helgerna går åt till återhämtning, så inga sociala aktiviteter då heller.

Att komma hem, äta en portion färdigmat och kanske orka duscha innan man däckar är inte ett hållbart liv, men vanligt för många med npf. Konsekvenserna för både fysisk och psykisk hälsa är horribla.

Ja stora delar av mitt liv ser ut precis så. Med skillnaden att jag är kräsen så istället för färdigmat så blir det ingen mat eller "girl dinner". Jag avundas folk som har energi till att verkligen göra saker. Jag förstår inte hur det går till, och hur de har tid?

När min man kommer hem från jobbet så är det 3 h tills vi ska gå o lägga oss. Man ska hinna äta/laga mat, promenera hundarna, ge dem mat och sen då? Ja ska man duscha så är det dags för sängen sedan. Annars kanske man har 20-30 min med "fri tid".

Visst händer det att vi är sociala på helger, men då är vi slitna under veckan sedan, riktigt slitna.

 

[nullo-modo]

Jag försökte förklara min trötthet för läkare en gång när jag hade problem att ens gå från toan till badrummet. Men fick svaret att det är helt normalt att vara trött efter jobbet.

Fick liknade svar när jag sa att jag dom flesta dagar var nära på att somna bakom ratten på väg hem från jobbet.

 

[Grazing]

Det är fruktansvärt tondövt att prata om att man inte ska räkna med att kunna driva ett stuteri i ett sammanhang där folk ventilerar att inte ha ork att äta, duscha eller ringa en vän för att allt som ett heltidsjobb medför (inte bara jobbet, utan restid, fixa lunch, ha på sig "arbetsrimliga" kläder osv) tar precis all energi de har.

Jag försöker tänka att det positivt att folk inte har den erfarenheten av vad "ingen ork" faktiskt betyder att de inte kan relatera till vad "inget" innebär, men det här är så världsfrånvänt.

Det var ett exempel, man kan ta vad som helst. Jag själv när jag lyckades jobba klarade av att köra budbil korta stunder per dag för att orka med en fritid och få pengarna att gå ihop. Jag menar att man måste anpassa och acceptera vad man klarar av både vad gäller jobb och fritid. Tyvärr så kan man inte alltid ha fritiden man önskar och samtidigt jobba såpass mycket så man får ihop pengarna för att kunna ha det. Ibland måste man dra ner på jobbet och anpassa fritiden efter pengarna man har möjlighet att tjäna.

Jag tror inte alls det är ovanligt att många lever över sin förmåga, oavsett nivå. Klarar man halvtid eller ännu mindre och få leva därefter och anpassa fritiden efter det så får man, orkar man dock inte jobba alls övht oavsett vad det är så behöver man ju mera hjälp i livet på ett eller annat sätt.

Livet är orättvist helt enkelt på väldigt många plan, vissa har möjlighet att jobba mer och ha en superhärlig fritid och uppnå drömmarna medans vissa får jobba litegrann och nöja sig med att kunna ha en hund och umgås med den tex.

Jag har fått acceptera att jag aldrig kommer kunna leva mitt drömliv, jag kommer aldrig kunna jobba i den mån det krävs oavsett vad jag vill. Jag får nöja mig och har nöjt mig och är glad över att kunna det lilla jag faktiskt kan nu. Även ifall det såklart är en stor sorg att inte få möjlighet att uppnå det jag faktiskt vill.

 

[Palermo]

Neurotypisk är jag dock inte, därom råder ingen tvekan

Men då var jag inte fel ute i mina funderingar att ta hjälp som om, trots att det inte är bekräftat!

När min unge var liten, hade våra vänner en jämnårigt pojke med downs syndrom. Det är förvisso inte alls samma sak som adhd, men kanske ändå ett belysande exempel. Föräldrarna tränade ju och hade strategier i långa rader för allt möjligt, för att främja pojkens utveckling. Då pratade vi mycket om att allt det som är bra för barn med downs, är YPPERLIGT för barn som inte har downs. Personalen runt pojken pratade om det, och vi märkte när vi testade saker att det funkade jättebra för min unge (som dock lärde sig mycket fortare och sen blev strategin helt överflödig). Så den stora skillnaden är nog mest att de där strategierna inte behövs, de flesta ungar med korrekt kromosomuppsättning klarar sig utan att man anpassar hela livet och hemmet för deras utveckling. (Och givetvis är downs oftast ett mycket större funktionshinder än adhd. Strategierna blir därför många fler och omfattar fler områden i livet.)

 

[Palermo]

Det var ett exempel, man kan ta vad som helst. Jag själv när jag lyckades jobba klarade av att köra budbil korta stunder per dag för att orka med en fritid och få pengarna att gå ihop. Jag menar att man måste anpassa och acceptera vad man klarar både vad gäller jobb och fritid. Tyvärr så kan man inte alltid ha fritiden man önskar och samtidigt jobba såpass mycket så man får inte pengarna för det. Ibland måste man dra ner på jobbet och anpassa fritiden efter pengarna man har möjlighet att tjäna.

Jag tror inte alls det är ovanligt att många lever över sin förmåga, oavsett nivå. Klarar man halvtid och få leva därefter och anpassa fritiden efter det så får man, orkar man dock inte jobba alls övht oavsett vad det är så behöver man ju mera hjälp i livet på ett eller annat sätt.

Du har säkert rätt. Och jag håller på sätt och vis med dig, många, inte minst här på buke, klämmer in extremt mycket i sin fritid med gård och hästar och hundar i långa rader. Och det håller långt ifrån alltid i längden. Men vi ser inte många just här, i den här tråden, som har bekymret att de inte orkar med sitt stuteri på fritiden.

När jag var utmattad tyckte jag att det var en av dagens aktiviteter att ta min vitamintablett. De som beskriver orkeslöshet just här, verkar vara mer åt det hållet. (Jag var så trött att jag knappt fattade att det var lite konstigt att uppfatta "ta vitamintablett" som en av dagens märkbara aktiviteter.)

 

[tuaphua]

Ja stora delar av mitt liv ser ut precis så. Med skillnaden att jag är kräsen så istället för färdigmat så blir det ingen mat eller "girl dinner". Jag avundas folk som har energi till att verkligen göra saker. Jag förstår inte hur det går till, och hur de har tid?

När min man kommer hem från jobbet så är det 3 h tills vi ska gå o lägga oss. Man ska hinna äta/laga mat, promenera hundarna, ge dem mat och sen då? Ja ska man duscha så är det dags för sängen sedan. Annars kanske man har 20-30 min med "fri tid".

Visst händer det att vi är sociala på helger, men då är vi slitna under veckan sedan, riktigt slitna.

Jag tänker att vad man jobbar med och hur man gör det påverkar hur mycket energi det kostar till viss del.

Om jag tex jobbar 5 hästar per dag är jag oerhört mindre psykiskt slut än om jag jobbar kontor 4 h.
Har jag lektioner för 5 pers så kostrar det mer energi än att jobba 5 hästar själv. Men inte lika mkt som det kontorsjobbet.

Precis som det för sambo kostar mkt mindre energi att kirobehandla hästar än vissa människor.

Sen är det så klart oerhört lyxigt att jobba med något man både brinner för och har lätt att utföra. Och att kunna styra arbetstider en hel del. Det kan ju inte alla.
Men jag känner ett gäng npf-are som justerat sina liv efter vad de brinner för/har lätt för och orkar då mkt mer.

Till viss del kanske man kan söka sig till visst arbete/utbildning som ens npf inte triggas så mkt av. Även om det kanske blir sämre betalt eller ngt så kanske det är värt att orka annat.

 

[Grazing]

Du har säkert rätt. Och jag håller på sätt och vis med dig, många, inte minst här på buke, klämmer in extremt mycket i sin fritid med gård och hästar och hundar i långa rader. Och det håller långt ifrån alltid i längden. Men vi ser inte många just här, i den här tråden, som har bekymret att de inte orkar med sitt stuteri på fritiden.

När jag var utmattad tyckte jag att det var en av dagens aktiviteter att ta min vitamintablett. De som beskriver orkeslöshet just här, verkar vara mer åt det hållet. (Jag var så trött att jag knappt fattade att det var lite konstigt att uppfatta "ta vitamintablett" som en av dagens märkbara aktiviteter.)

Som sagt, tog min bekant som ett exempel för hur det är när någon har en fritid som tar alleldes för mycket energi för att kunna orka med jobbet, som till och med höll på att bli av med jobbet pga fritiden då enligt dens chef sa att det fanns en skyldighet att ta hand om sig på sin fritid så att jobbet orkas med. Att det inte är en rättighet att köra slut på sig på fritiden hur som helst.

Det kan vara vilket jobb som helst och vilken fritid som helst. Alla har ju olika nivåer, för min bekant är det en enorm sorg att inte orka på den nivån medans för mig är det en enorm sorg att inte orka grejer på en basnivå nästan. Jag tar inte illa vid mig när min bekant klagar över sitt liv för att jag inte ens skulle kunna drömma om att klara hälften ens. Även på olika nivåer så kan man uppleva samma eller liknande problem. Känslorna kan vara liknande.

Man måste hitta och kunna acceptera sin nivå och sen givetvis måste man också ha turen att hitta ett jobb man klarar av och som kan försörja en såpass att man kan ha en meningsfull fritid även om det inte är på nivån man egentligen hade velat.