Är dagens ungdomar verkligen svaga?

[Mabuse]

Föreläsaren gör så stor skillnad så det inte är klokt.
Jag hade en föreläsare förra terminen som så uppenbart inte ville stå där. 50% kuggade på tentan. I alla andra ämnen så var det bara någon enstaka som kuggade.

Det var det ämnet som jag helt klart la ner mest tid på i slutändan, och egentligen fick mest rätt på, på sista tentan. Kommer jag ihåg något av den kursen? Nej, verkligen inte. Mitt starkaste minne är den gången jag frågade en fråga och jag formulerade om den 3 ggr utan att hen förstod vad jag undrade och ingen annan i klassen visste svaret heller. De andra förstod dock frågan
Men själva ämnet har jag väldigt lite kvar av. Jag hoppas verkligen att jag inte behöver ha henom på någon kurs i framtiden.

Föreläsningar gör absolut skillnad - under förutsättning att studenterna går dit. Det gör de flesta inte, för de gör annat och deltar bara på obligatoriska moment. De som är där brukar dock tycka om dem, och det är ju helt klart lättare att förstå litteraturen om man deltar i undervisningen. Men det vet man ju inte om man inte är där.

 

[Mabuse]

Nja, det gör jag egentligen inte. Bara använder dina formuleringar för att tydliggöra min poäng, både vad gäller ”sluta” och ”upplever”. Och poängen är alltså att man tycker sig jobba i ständig motvind mot dem man jobbar för så är det antagligen en signal om att det är dags för jobbyte, eftersom man kanske överskattar deras ansvar för motvinden.

Problemet är snarare att de flesta studenter vill ha en enkel kurs som de kan skriva B på utan att behöva delta i undervisningen eller läsa svåra texter.

Och vi envisas med att ge dem en akademisk utbildning. För vi tänker att kunskap är en bra sak att ha, att vi har ett ansvar mot studenterna att ge dem en utbildning och kunskap, inte bara ett examensbevis som kan ge dem ett jobb.

Studenter är ju liksom inte kunder, en del av tjusningen med en universitetsutbildning är att man får lära sig kunskap man inte visste fanns. Nya sätt att tänka och se på världen, fast man kanske inte ens visste att det finns sådana sätt.

 

[SiZo]

Föreläsningar gör absolut skillnad - under förutsättning att studenterna går dit. Det gör de flesta inte, för de gör annat och deltar bara på obligatoriska moment. De som är där brukar dock tycka om dem, och det är ju helt klart lättare att förstå litteraturen om man deltar i undervisningen. Men det vet man ju inte om man inte är där.

Aldrig varit med om. Vi har föreläsningar från 9-16, ibland 17 och de flesta går på alla föreläsningar. I slutet så började folk utebli just från hens föreläsningar. Men det gick inte bättre för det, eftersom man aldrig fick reda på vad vi skulle kunna då.

 

[Petruska]

Problemet är snarare att de flesta studenter vill ha en enkel kurs som de kan skriva B på utan att behöva delta i undervisningen eller läsa svåra texter.

Och vi envisas med att ge dem en akademisk utbildning. För vi tänker att kunskap är en bra sak att ha, att vi har ett ansvar mot studenterna att ge dem en utbildning och kunskap, inte bara ett examensbevis som kan ge dem ett jobb.

Studenter är ju liksom inte kunder, en del av tjusningen med en universitetsutbildning är att man får lära sig kunskap man inte visste fanns. Nya sätt att tänka och se på världen, fast man kanske inte ens visste att det finns sådana sätt.

Alltihop låter ju i grunden feltänkt, från ungefär alla håll samtidigt.

 

[monster1]

Vi har 700 studenter på våra kurser, det är ju en helt annan typ av utbildning. Och man behöver inte vara extremt kunnig och intresserad av ämnet för att kunna försörja sig på det som det är med konstnärliga yrken, många har annat i livet än jobbet de vill fokusera på. Intressen, familj... Det finns ju fördelar med det också.

Om man är 700 st på en kurs förstår jag att det är svårt att motivera sig, kontakten mellan föreläsare och student uteblir ju helt. Jag tror att ju större grupper desto svårare får man för att få engagemang. Min utbildning som jag gick bestod nästan enbart av överpresterande kvinnor i 25-30 års åldern. Vi hade bara godkänt eller icke godkänt som betygssystem (där godkänt oftast var 60 %) ändå överpresterade alla och filade på sina projekt hela nätterna. Men vi var bara ca 35 st i klassen och senare när vi gick inriktningskurser var man mellan 5 (!) och 20 st per kurs. Vi hade massor av handledning och träffade mängder av intressanta föreläsare både från olika delar av universitetsvärlden men också från privatsektor. Men när vi träffade andra studenter och pratade med dom var de ju flera 100 på en föreläsning den distans det gav till föreläsaren minskade intresset, det blev ingen personlig kontakt man kände sig inte bekväm med att ställa frågor eftersom det är att blotta sig inför en massa människor man inte kände särskilt väl (till skillnad från vår lilla klass där folk lärt känna varandra). Det opersonliga minskade därmed engagemanget för själva utbildningen i sig, medan våran täta kontakt mellan både studenter, föreläsare och kursansvariga gjorde det omvända. Man visste att de fanns där för att stötta en så fort man behövde det.

 

[lil-sis]

Problemet är snarare att de flesta studenter vill ha en enkel kurs som de kan skriva B på utan att behöva delta i undervisningen eller läsa svåra texter.

Och vi envisas med att ge dem en akademisk utbildning. För vi tänker att kunskap är en bra sak att ha, att vi har ett ansvar mot studenterna att ge dem en utbildning och kunskap, inte bara ett examensbevis som kan ge dem ett jobb.

Studenter är ju liksom inte kunder, en del av tjusningen med en universitetsutbildning är att man får lära sig kunskap man inte visste fanns. Nya sätt att tänka och se på världen, fast man kanske inte ens visste att det finns sådana sätt.

De flesta studenter du kommer i kontakt med menar du?

 

[Görel]

Aldrig varit med om. Vi har föreläsningar från 9-16, ibland 17 och de flesta går på alla föreläsningar. I slutet så började folk utebli just från hens föreläsningar. Men det gick inte bättre för det, eftersom man aldrig fick reda på vad vi skulle kunna då.

När jag gick socialhögskolan i slutet av 90-talet var det så. Flera gick inte annat än de momenten med obligatorisk närvaro. Och det var svårt att få ihop till grupparbeten som @Mabuse skriver eftersom många hade annat för sig på dagarna då det inte var obligatoriska moment. Vi hade föreläsningar och lektioner 9-12 tre dagar i veckan.

För mig som har gott minne räckte det långt med att gå på alla föreläsningar och därefter kunde jag sortera ut litteraturen på ett annat sätt eftersom många föreläsningar tog upp och fördjupade mycket av litteraturen inom kursen.

En nära släkting har varit lärare på universitetsnivå och känner igen detta med att många tycker att kurser och krav borde förenklas. Hon har varit med om föräldrar som kontaktat henne och velat resonera om sitt vuxna barns resultat på tenta. Har fått höra argument som att barnet borde fått poäng trots fel svar eftersom barnet ansträngt sig.
Släktingen undervisar inte längre.

 

[Mabuse]

Om man är 700 st på en kurs förstår jag att det är svårt att motivera sig, kontakten mellan föreläsare och student uteblir ju helt. Jag tror att ju större grupper desto svårare får man för att få engagemang. Min utbildning som jag gick bestod nästan enbart av överpresterande kvinnor i 25-30 års åldern. Vi hade bara godkänt eller icke godkänt som betygssystem (där godkänt oftast var 60 %) ändå överpresterade alla och filade på sina projekt hela nätterna. Men vi var bara ca 35 st i klassen och senare när vi gick inriktningskurser var man mellan 5 (!) och 20 st per kurs. Vi hade massor av handledning och träffade mängder av intressanta föreläsare både från olika delar av universitetsvärlden men också från privatsektor. Men när vi träffade andra studenter och pratade med dom var de ju flera 100 på en föreläsning den distans det gav till föreläsaren minskade intresset, det blev ingen personlig kontakt man kände sig inte bekväm med att ställa frågor eftersom det är att blotta sig inför en massa människor man inte kände särskilt väl (till skillnad från vår lilla klass där folk lärt känna varandra). Det opersonliga minskade därmed engagemanget för själva utbildningen i sig, medan våran täta kontakt mellan både studenter, föreläsare och kursansvariga gjorde det omvända. Man visste att de fanns där för att stötta en så fort man behövde det.

Jag önskar att vi hade sådana resurser, men det är väldigt ovanligt. Och studenterna väntar sig ju inte det heller, det är inte så utbildningarna ser ut idag. Särskilt inte på grundnivå.

 

[lil-sis]

Jag har ju läst (väldigt grundläggande) juridik på två olika lärosäten under våren och sommaren. Skillnaden är enorm, på det ena stället förklarar man vad man gjort för fel och hur man skulle ha löst problemet. På det andra konstateras det att man gjort fel.

Inte ens när man är underkänd på en tenta får man veta varför eller vad som var fel, varje fråga har en poäng men inte minsta antydan till varför det blev 0 eller full pott.

Inte superlätt att plugga till omtentan då

(Jag är på alla föreläsningar på plats och de som ges via internet och gör min del av grupparbetena.)

 

[SiZo]

När jag gick socialhögskolan i slutet av 90-talet var det så. Flera gick inte annat än de momenten med obligatorisk närvaro. Och det var svårt att få ihop till grupparbeten som @Mabuse skriver eftersom många hade annat för sig på dagarna då det inte var obligatoriska moment. Vi hade föreläsningar och lektioner 9-12 tre dagar i veckan.

För mig som har gott minne räckte det långt med att gå på alla föreläsningar och därefter kunde jag sortera ut litteraturen på ett annat sätt eftersom många föreläsningar tog upp och fördjupade mycket av litteraturen inom kursen.

Innan min utbrändhet så hade jag gott minne. Nu måste jag läsa allt minst 5 ggr innan det sitter något sånär. Jag har dessutom extra svårt för att lära in namn, begrepp och liknande, så det får ju råplugga i många timmar. Väldigt frustrerande.

Jag hoppas att min hjärna ska läka ihop ytterligare lite så småningom, och kanske att testosteronsubvention ska hjälpa mig när jag får det. ADHD medicin verkar tyvärr inte hjälpa nämnvärt.

 

[lil-sis]

Innan min utbrändhet så hade jag gott minne. Nu måste jag läsa allt minst 5 ggr innan det sitter något sånär. Jag har dessutom extra svårt för att lära in namn, begrepp och liknande, så det får ju råplugga i många timmar. Väldigt frustrerande.

Jag hoppas att min hjärna ska läka ihop ytterligare lite så småningom, och kanske att testosteronsubvention ska hjälpa mig när jag får det. ADHD medicin verkar tyvärr inte hjälpa nämnvärt.

Lite så här med. Förr hade jag kunnat lära mig alla listor vi tydligen behöver rabbla i meso-kursen utantill utan problem, nu är det _nästan_ omöjligt.

Resonemang utifrån teorier och liknande är inga större problem men att nöta in ”en bild av människan i tio steg” är desto bökigare.

 

[Petruska]

Lite så här med. Förr hade jag kunnat lära mig alla listor vi tydligen behöver rabbla i meso-kursen utantill utan problem, nu är det _nästan_ omöjligt.

Resonemang utifrån teorier och liknande är inga större problem men att nöta in ”en bild av människan i tio steg” är desto bökigare.

Det senare låter som något du bör slippa i akademin, tycker jag.

 

[monster1]

Jag önskar att vi hade sådana resurser, men det är väldigt ovanligt. Och studenterna väntar sig ju inte det heller, det är inte så utbildningarna ser ut idag. Särskilt inte på grundnivå.

Möjligt att det är ovanligt jag läste arkitektur och vad jag vet ser utbildningarna fortfarande ut så. Man har förvisso ökat intaget av studenter, men inte så det sitter 100 personer på en föreläsning. Jag tror att den där distansen som skapas med den stora mängden studenter och bristen på tillgänglig handledning gör att engagemanget i utbildningen minskar drastiskt. Hos oss var problemet det omvände av 35 klasskamrater drabbades 5 av utmattning/utmattningsdepression under utbildningen. Men det hänger också ihop med ett ivrigt på eldande från handledare. Det finns ju en balans där som man behöver hitta.

 

[parellikusken]

Universitetet har verkligen olika världar. På min kandidat var vi sex stycken i varje årskurs. Man var tillsammans i ateljén hela dagarna och fick en personlig kontakt med lärarna då man nästan alltid hade tillgång till dessa och kunde ställa frågor. Hade även personlig handledning ca. en gång i veckan och grupphandledning em gång i veckan.
Föreläsningar hade vi bara i konsthistoria, då var vi typ 30 personer.
Eftersom alla har 2-3 års förberedande utbildning innan de börjar på universitetet är kunskapsnivån hög redan från början, och få hoppar av då de vet att det är detta de vill göra.

Men ja, konstutbildningar har betydligt mer i utbildningspeng per student än tex. humaniora.

 

[Petruska]

Universitetet har verkligen olika världar. På min kandidat var vi sex stycken i varje årskurs. Man var tillsammans i ateljén hela dagarna och fick en personlig kontakt med lärarna då man nästan alltid hade tillgång till dessa och kunde ställa frågor. Hade även personlig handledning ca. en gång i veckan och grupphandledning em gång i veckan.
Föreläsningar hade vi bara i konsthistoria, då var vi typ 30 personer.
Eftersom alla har 2-3 års förberedande utbildning innan de börjar på universitetet är kunskapsnivån hög redan från början, och få hoppar av då de vet att det är detta de vill göra.

Men ja, konstutbildningar har betydligt mer i utbildningspeng per student än tex. humaniora.

Konstutubildningar har riktigt hög utbildningspeng jämfört med många ämnen, ja. Jag skulle gärna se att man undervisade på ett liknande sätt i alla ämnen, men då måste det först regna manna från himlen.

 

[grodan21]

När jag gick på universitetet hade vi en del lärare som inte kunde prata svenska.

Vi var ca 30 stycken i min klass och hade ca 20 timmar schemalagd tid. Fick en chock när vi skulle läsa en kurs i ekonomin och det var 2-4 timmar i veckan på en halvtids kurs

 

[lil-sis]

Det senare låter som något du bör slippa i akademin, tycker jag.

Jag tycker också att rabblandet känns lite ”meningslöst”. Förstå hur man resonerar och att kognitiv utveckling sker i olika steg osv är ju alldeles rimligt. Och var vissa utvalda personer som Piaget och Stern lägger sin tyngdpunkt enligt vår litteratur.

Men men, nu vet jag ju om jag har samma lärare i någon mer kurs (ingen annan har hittills krävt sådana ”list-rabblingar”).

 

[lil-sis]

När jag gick på universitetet hade vi en del lärare som inte kunde prata svenska.

Vi var ca 30 stycken i min klass och hade ca 20 timmar schemalagd tid. Fick en chock när vi skulle läsa en kurs i ekonomin och det var 2-4 timmar i veckan på en halvtids kurs

Vi har undervisning och litteratur i huvudsak på svenska men även engelska. De flesta artiklar och liknande vi ska läsa är på engelska.

Men det är väl ganska rimligt tycker jag, att engelska ingår.

 

[grodan21]

Vi har undervisning och litteratur i huvudsak på svenska men även engelska. De flesta artiklar och liknande vi ska läsa är på engelska.

Men det är väl ganska rimligt tycker jag, att engelska ingår.

De hade dålig svenska, undervisningen skedde på svenska. Undervisningen skedde alltså på svenska.

Vi hade bara böcker på svenska.

 

[Mabuse]

När jag gick socialhögskolan i slutet av 90-talet var det så. Flera gick inte annat än de momenten med obligatorisk närvaro. Och det var svårt att få ihop till grupparbeten som @Mabuse skriver eftersom många hade annat för sig på dagarna då det inte var obligatoriska moment. Vi hade föreläsningar och lektioner 9-12 tre dagar i veckan.

För mig som har gott minne räckte det långt med att gå på alla föreläsningar och därefter kunde jag sortera ut litteraturen på ett annat sätt eftersom många föreläsningar tog upp och fördjupade mycket av litteraturen inom kursen.

En nära släkting har varit lärare på universitetsnivå och känner igen detta med att många tycker att kurser och krav borde förenklas. Hon har varit med om föräldrar som kontaktat henne och velat resonera om sitt vuxna barns resultat på tenta. Har fått höra argument som att barnet borde fått poäng trots fel svar eftersom barnet ansträngt sig.
Släktingen undervisar inte längre.

Det är väldigt vanligt. Att studenter kräver godkänt med motiveringen att studenten själv tycker att svaret är bra, även om det inte är rätt, och att man lagt tid på att skriva det. Eller studenter som vill ha godkänt för att de tycker det räcker med jobb, och de inte har tid att skriva omtenta, för att de har bokat in annat den dagen. Givetvis inte alla studenter, men det är alltid några, varje kursomgång.