Är dagens ungdomar verkligen svaga?

[Cattis_E]

Det ante mig. Mina referenser ligger åt det hållet.

Och mina med, eller i alla fall på teknikprogram..

 

[mandalaki]

Det ante mig. Mina referenser ligger åt det hållet.

Enligt undersökningen Eurostudent lägger blivande läkare och tandläkare mest tid på studierna.

http://allastudier.se/tips-o-fakta/2312-tandläkarstudenter-pluggar-mest/

 

[Inte_Ung]

Enligt undersökningen Eurostudent lägger blivande läkare och tandläkare mest tid på studierna.

http://allastudier.se/tips-o-fakta/2312-tandläkarstudenter-pluggar-mest/

Det var vad jag trodde. Samt Veterinärstudenterna som har mycket kliniktjänstgöring.

 

[Hedinn]

Det beror väl mycket på ambitionsnivå också. Är man bara ute efter att klara sig och bli godkänd kan det säkert räcka med halvtid i många utbildningar. Är man däremot ute efter djup kunskap och att "bli bäst" i ämnet krävs det väl i regel mer än så oavsett utbildning. Märkte jag tydligt när jag pluggade, de som inte alltid var på plats på lektioner/föreläsningar var de som ansåg att de inte behövde det för att bli godkända på kursen, för det var "överkurs". De som faktiskt ville lära sig och kunna så mycket som möjligt la nog i regel ned minst (eller åtminstone nära) 40 timmar i veckan. Man sätter ju i regel nivån själv och det handlar inte alltid om vad som krävs utan vad man vill uppnå.

 

[sjoberga]

Det beror väl mycket på ambitionsnivå också. Är man bara ute efter att klara sig och bli godkänd kan det säkert räcka med halvtid i många utbildningar. Är man däremot ute efter djup kunskap och att "bli bäst" i ämnet krävs det väl i regel mer än så oavsett utbildning. Märkte jag tydligt när jag pluggade, de som inte alltid var på plats på lektioner/föreläsningar var de som ansåg att de inte behövde det för att bli godkända på kursen, för det var "överkurs". De som faktiskt ville lära sig och kunna så mycket som möjligt la nog i regel ned minst (eller åtminstone nära) 40 timmar i veckan. Man sätter ju i regel nivån själv och det handlar inte alltid om vad som krävs utan vad man vill uppnå.

Vill och har möjlighet till. Jag blev tvungen att välja att vara nöjd med godkänt i perioder/kurser för att hinna med
att jobba 50% .

 

[Lobelia]

Förstår att man blir less på det faktiskt. För det är de medelålders som skapat det samhälle som stressar unga.

Nja, det samhälle vi har idag har vi jobbat mot i många generationer och är knappast något som går att tillskriva en generation.

 

[Hedinn]

Vill och har möjlighet till. Jag blev tvungen att välja att vara nöjd med godkänt i perioder/kurser för att hinna med
att jobba 50% .

Självklart! Jag tänkte mer i sammanhanget total ansträngning, att det krävs mindre tid och ansträngning för att plugga på universitet/högskola och man därför har mer ledig tid. De med all den lediga tiden är nog generellt inte de med högst ambitionsnivå.

Sen kan det såklart också finnas anledningar till att man behöver extra ledig tid, det är ju inte sällan mer mentalt ansträngande att plugga än att jobba.

 

[sjoberga]

Självklart! Jag tänkte mer i sammanhanget total ansträngning, att det krävs mindre tid och ansträngning för att plugga på universitet/högskola och man därför har mer ledig tid. De med all den lediga tiden är nog generellt inte de med högst ambitionsnivå.

Sen kan det såklart också finnas anledningar till att man behöver extra ledig tid, det är ju inte sällan mer mentalt ansträngande att plugga än att jobba.

Jag tror också att vissa utbildningar har mer spännvidd just att sätta sin ambition än andra. På vissa är godkäntnivån i insats och närvaro högre satt, så då får man kämpa många timmar oavsett ambition - på andra är det mer självstudier och egna ambitioner som sätter gränserna (eller inte gör det tillräckligt bra)

 

[Lobelia]

70-talisterna är latare än 40-talisterna. 00-isterna är latare än 70-talisterna. Jag upplever även att människor blivit skörare.

Fråga mig inte varför men jag skulle gissa att barnen har det för roligt hela tiden. Sedan blir vuxenlivet med vanligt jobb deprimerande i jämförelse.

Att barn ständigt befrias från ansvar och krav gör säkerligen inte saken bättre.

Skulle det varit sant hade mänskligheten gått under för länge sedan. Min morfar fick höra samma sak om den lata degenererade ungdomen. Han är väl 20-talist eller så och det lär hans föräldrar också fått höra.

Jag gissar att det hör till att bli äldre, att glömma hur det var att vara ung.


Rent genetiskt kanske vi håller på att degenerera då så gott som alla överlever och de svagare inte dukar under, men det krävs nog några generationer till för att det ska ge något större utslag.

 

[Lobelia]

Det beror väl mycket på ambitionsnivå också. Är man bara ute efter att klara sig och bli godkänd kan det säkert räcka med halvtid i många utbildningar. Är man däremot ute efter djup kunskap och att "bli bäst" i ämnet krävs det väl i regel mer än så oavsett utbildning. Märkte jag tydligt när jag pluggade, de som inte alltid var på plats på lektioner/föreläsningar var de som ansåg att de inte behövde det för att bli godkända på kursen, för det var "överkurs". De som faktiskt ville lära sig och kunna så mycket som möjligt la nog i regel ned minst (eller åtminstone nära) 40 timmar i veckan. Man sätter ju i regel nivån själv och det handlar inte alltid om vad som krävs utan vad man vill uppnå.

Det är inte bara ambitionsnivå utan hur lätt man har att lära in. Spännvidden är ganska stor även på universitetsnivå.

 

[Lobelia]

Det är ju för att folk fortfarande inbillar sig att utmattningssyndrom kommer av att man jobbar mycket. Det gör det inte, det är mentalt och kommer av press på en själv, ofta ihop med perfektionism och en känsla av att inte räcka till. Såklart att det kan vara relaterat till jobbet, men sällan enbart. Det är väl rätt givet att den typen av känslor ökar när man ständigt har koll på alla andras ”perfekta” liv och karriärer, på en helt annan nivå än tidigare.

Så om vi kunde slå hål på myten att man blir utbränd/får utmattningssyndrom av att jobba för mycket så kanske vi på sikt även kan minska anklagelserna om lata/sköra/svaga ungdomar (galet att sånt ens används ihop med utmattningssyndrom).

Min uppfattning är dock att de högpresterande som drabbas värst/oftast, men du har förmodligen rätt i att det det inte är arbetet i sig och mitt tillägg fysiskt arbete. Jag antar att vi inte är "skapade" för den psykiska press som finns i välden av idag.

 

[monster1]

Olika men främst folk med körkort som kan jobba i hemtjänsten (ingen utbildning krävs), äldreboende och även lite annat, tex strandvakter (där är simkunnighet ett krav men inte livräddningskompetens).

Det är ju inte så konstigt att det är svårt att hitta folk till kommunala tjänster inom vård och omsorg. Den gropen har man grävt själv genom dåliga anställningsförhållanden. Delade turer, besparingar på de mest löjliga grejer som tex att man inte ens kan bjuda på kaffe på APTerna, övertid, inkommenderingar under semester och ledigheter, påtvingad flextid som där man bara får en massa inarbetad flex som sedan brinner inne etc etc. Dessutom tungt och stressigt. Inte alls konstigt att folk inte vill ta anställning där om de har möjlighet att välja något annat. I kommunen där jag jobbar är arbetsförhållandena inom vården hur knepiga som helst jag har full förståelse för att folk inte vill ta anställning där om de har möjlighet att välja något annat. Som arbetsgivare får man ju se till att man har något intressant att erbjuda, annars står man där i en högkonjuktur och tycker att folk är bortskämda när de inte vill ta anställning hos ens organisation. På vår egen förvaltning har vi inga problem med att rekrytera, däremot verkar de inte stanna så länge, man tycker ju att någon borde ta lärdom av detta men icke, de blir vassa på att rekrytera i varje fall cheferna...

 

[aiquen]

Är det inte också många fler som pluggar vidare nu jämfört med tidigare generationer? Att det finns en annan förväntan på att man ska utbilda sig. Det pratas mycket om att man ska orka jobba och plugga samtidigt samt ha en aktiv fritid, men en del kanske inte har läggning för att plugga alls? Så det blir en press i sig. Bara för att ens skrapa ihop mediokra betyg.

Många tycks inte ens komma igenom grundskolan med godkända betyg och redan där hamnar man utanför. Oavsett bransch och tjänst kräver de flesta jobb formellt en fullgjord gymnasieutbildning.

Jag tror att mycket handlar om en inre stress och press över att hitta sin plats. Det är sociala medier och att alltid vara tillgänglig, visa upp den perfekta ytan (både bildligt och bokstavligt), utbilda sig och hitta RÄTT utbildning, nå sitt drömjobb och sedan ge sig ut på en beroende på vad man har pluggat mer eller mindre tuff arbetsmarknad. Man kan lägga år på att studera något inom en bransch där det är en enorm konkurrens om få jobb. Förväntan och många valmöjligheter och ibland kanske en strävan efter att uppnå sådant som egentligen är över ens förmåga, för att man ser hur andra klarar det.

Tänker ibland på det här med influencers. Det finns de som livnär sig på sociala medier med hundra- och miljontals följare (vilket också har en baksida med allt näthat) men också många unga personer som verkar försöka vända ut och in på sig själva för att komma dit, trots att chanserna antagligen är i det närmaste minimala.

Det är även enklare att ta med sig jobbet hem. Det finns jobb där man dels kan ha svårt att släppa jobbet rent mentalt, dels jobb där man sitter på en sådan position att man har en enorm arbetsbörda och ett stort formellt ansvar och som kommer med positionen man sitter på, men numera så oavsett tjänst har du alltid möjlighet att ha jobbmailen i fickan och din chef kan nå dig när som helst. Redan fredag kväll kan man få ett mail att stressa upp sig över, fast det inte är något man kan ta tag i förrän på måndag morgon.

Ingen generation har haft någon dans på rosor. Utveckligen har gått framåt, men det har de senaste åren också skett i en närmast explosionsartad hastighet.

 

[Lobelia]

Helt klart individuellt. Jag orkar inte bry mig över jobbärenden, men alla uppsatser/plugg efter skolan var sjukt stressande för mig. Jobbärenden kan jag inte göra något åt när jag gått hem, men pluggandet var enbart upp till mig att fixa efter skolan för att få bra betyg.

Många kan göra jobbet hemifrån, det handlar mycket om jobbets art och tekniska möjligheter förutom psykisk stress.

 

[Hedinn]

Det är inte bara ambitionsnivå utan hur lätt man har att lära in. Spännvidden är ganska stor även på universitetsnivå.

Jo, fast då sätter man ju fortfarande en gräns för vad man "ska" kunna. Beror väl också mycket på utbildning säkert, men ofta finns det ju bra mycket mer kunskap att ta in än vad man får från lärare/föreläsare.

Min uppfattning är dock att de högpresterande som drabbas värst/oftast, men du har förmodligen rätt i att det det inte är arbetet i sig och mitt tillägg fysiskt arbete. Jag antar att vi inte är "skapade" för den psykiska press som finns i välden av idag.

Absolut är det högpresterande som drabbas i störst utsträckning! Därav att det inte handlar om arbetstiden, utan kraven på sig själv som i många fall är orimligt hög - och då inte bara på arbetsplatsen. Två personer på samma arbetsplats med samma uppgifter kan ju reagera helt skilt på sina (likvärdiga) prestationer. Den ena är skitnöjd och tycker att den gör något bra varje dag medan den andra hela tiden anser att den borde kunna prestera bättre. Den andra av dem är högrisk för utmattningssyndrom.

Så absolut att jobbet kan vara bidragande, men det har inget att göra med hur många timmar man jobbar utan vilken press man sätter på sig själv. Sen att en högpresterande har större tendens att ta på sig mer både i arbetet och privat bidrar väl till att folk får för sig att det handlar om tiden man arbetar, när det i själva verket är sekundärt, eller ett "symptom" på personens grundinställning och självvärdering.

 

[Lobelia]

Svar till flera: Såklart att jag inser att det finns yrken som är väldigt svåra att släppa när man går hem för dagen. All min sympati för dem som jobbar med dessa yrken, och de är ofta väldigt viktiga jobb i samhället också
Jag påpekade endast att med skolan (inklusive universitetet) så är det ett krav att ta med sig det hem, medan det inte är så i yrkeslivet vanligen. Och att det är en skillnad i det.

Och jag började samtalsämnet med att berätta hur det var för mig som svar till @Tonto s inlägg som jag höll med om. Men det är såklart annorlunda för olika personer som ni säger.

Det blir vanligare och vanligare att ta jobbet med hem, och även att jobba hemma. För många innebär den nya tekniken att de är tillgängliga och uppkopplade mer eller mindre konstant.

Skolan går däremot i andra riktningen, det finns skolor där man inte har läxor och det verkar sprida sig.

 

[vallhund]

Är det inte också många fler som pluggar vidare nu jämfört med tidigare generationer? Att det finns en annan förväntan på att man ska utbilda sig. Det pratas mycket om att man ska orka jobba och plugga samtidigt samt ha en aktiv fritid, men en del kanske inte har läggning för att plugga alls? Så det blir en press i sig. Bara för att ens skrapa ihop mediokra betyg.

Många tycks inte ens komma igenom grundskolan med godkända betyg och redan där hamnar man utanför. Oavsett bransch och tjänst kräver de flesta jobb formellt en fullgjord gymnasieutbildning.

Jag tror att mycket handlar om en inre stress och press över att hitta sin plats. Det är sociala medier och att alltid vara tillgänglig, visa upp den perfekta ytan (både bildligt och bokstavligt), utbilda sig och hitta RÄTT utbildning, nå sitt drömjobb och sedan ge sig ut på en beroende på vad man har pluggat mer eller mindre tuff arbetsmarknad. Man kan lägga år på att studera något inom en bransch där det är en enorm konkurrens om få jobb. Förväntan och många valmöjligheter och ibland kanske en strävan efter att uppnå sådant som egentligen är över ens förmåga, för att man ser hur andra klarar det.

Tänker ibland på det här med influencers. Det finns de som livnär sig på sociala medier med hundra- och miljontals följare (vilket också har en baksida med allt näthat) men också många unga personer som verkar försöka vända ut och in på sig själva för att komma dit, trots att chanserna antagligen är i det närmaste minimala.

Det är även enklare att ta med sig jobbet hem. Det finns jobb där man dels kan ha svårt att släppa jobbet rent mentalt, dels jobb där man sitter på en sådan position att man har en enorm arbetsbörda och ett stort formellt ansvar och som kommer med positionen man sitter på, men numera så oavsett tjänst har du alltid möjlighet att ha jobbmailen i fickan och din chef kan nå dig när som helst. Redan fredag kväll kan man få ett mail att stressa upp sig över, fast det inte är något man kan ta tag i förrän på måndag morgon.

Ingen generation har haft någon dans på rosor. Utveckligen har gått framåt, men det har de senaste åren också skett i en närmast explosionsartad hastighet.

Det var väl ganska många årskullar som började på universitet/högskola då arbetslösheten var som värst, de hade nog ingen studiemotivation direkt.

 

[monster1]

Min uppfattning är att dagens ungdomar känner en helt annan stress än vad jag som sen 70-talist gjorde när jag gick i skolan. De har mycket högre krav på sig själva när det gäller studieresultat, extra poäng och träning. Jag har gjort lite intervjuer och haft diskussioner för att få fram vad gymnasieungdomar gör för spontana aktiviteter i syfte att veta hur jag ska kunna inkludera dom i den allmänna utemiljön. Svaren man får är oftast att de inte gör spontana saker, all deras tid verkar inrutad i studier, träning och extrajobb. Jag kan inte påminna mig om att jag hade ett enda extra jobb i terminerna under gymnasiet, inte var jag så värst intresserad av mina studier heller. Jag är en person som inte hade särskilt svårt för mig men heller inte var studiemotiverad, jag halkade igenom högstadium och gymnasium med medelbetyg. Det gjorde inget för det fanns många möjligheter att ta sig in på universitetet på andra meriter senare (högskoleprov och arbetmeriter, betyg från folkhögskolan osv). Arbetsmarknaden började förändras när jag slutade gymnasiet på mitten av 90-talet och sedan dess har klimatet blivit tuffare även där. Om man tittar på där jag jobbar nu så var alla chefer där när jag anställdes betydligt lägre utbildade än sina anställda. Dvs de flesta cheferna hade "jobbat sig upp" och alla deras anställda hade 3-5 års högskole/univeristetsutbildning. Det senaste året har dessa chefer gått i pension så nu börjar även cheferna vara högskoleutbildade. Men det visar på en förändring i arbetsmarknaden, man arbetar sig inte upp inom organisationerna längre på det sättet att man börjar som helt outbildad nere på "golvet" och jobbar sig upp till en ansvarspost. Utan man anställs som expert inom sitt område direkt och kommer då direkt från skolan till ansvar. Det ställer helt andra krav både på organisationen och individen jämfört när man gått bredvid någon och under 25 år lärt sig hur just den här organisationen fungerar.

 

[Lobelia]

Jag har ett ansvarskrävande arbete och har många kollegor som tycker det är väldigt svårt att släppa jobbet och slappna av. Andra kollegor inklusive mig själv har vanligtvis inga problem med det.

Det är en inställningsfråga. Att våga "strunta i jobbet" och slappna av och ta problemen när de uppkommer, istället för att oroa sig innan något hänt. Något alla unga och äldre borde lära sig.

Det är till stor del en inställningsfråga, men inte helt, det är svårt att strunta i jobbet om de kontaktar dig. På vissa arbetsplatser/yrken förväntas du ta jobbsamtal även nä du är ledig.

 

[monster1]

Är det inte också många fler som pluggar vidare nu jämfört med tidigare generationer? Att det finns en annan förväntan på att man ska utbilda sig. Det pratas mycket om att man ska orka jobba och plugga samtidigt samt ha en aktiv fritid, men en del kanske inte har läggning för att plugga alls? Så det blir en press i sig. Bara för att ens skrapa ihop mediokra betyg.

Många tycks inte ens komma igenom grundskolan med godkända betyg och redan där hamnar man utanför. Oavsett bransch och tjänst kräver de flesta jobb formellt en fullgjord gymnasieutbildning.

Jag tror att mycket handlar om en inre stress och press över att hitta sin plats. Det är sociala medier och att alltid vara tillgänglig, visa upp den perfekta ytan (både bildligt och bokstavligt), utbilda sig och hitta RÄTT utbildning, nå sitt drömjobb och sedan ge sig ut på en beroende på vad man har pluggat mer eller mindre tuff arbetsmarknad. Man kan lägga år på att studera något inom en bransch där det är en enorm konkurrens om få jobb. Förväntan och många valmöjligheter och ibland kanske en strävan efter att uppnå sådant som egentligen är över ens förmåga, för att man ser hur andra klarar det.

Tänker ibland på det här med influencers. Det finns de som livnär sig på sociala medier med hundra- och miljontals följare (vilket också har en baksida med allt näthat) men också många unga personer som verkar försöka vända ut och in på sig själva för att komma dit, trots att chanserna antagligen är i det närmaste minimala.

Det är även enklare att ta med sig jobbet hem. Det finns jobb där man dels kan ha svårt att släppa jobbet rent mentalt, dels jobb där man sitter på en sådan position att man har en enorm arbetsbörda och ett stort formellt ansvar och som kommer med positionen man sitter på, men numera så oavsett tjänst har du alltid möjlighet att ha jobbmailen i fickan och din chef kan nå dig när som helst. Redan fredag kväll kan man få ett mail att stressa upp sig över, fast det inte är något man kan ta tag i förrän på måndag morgon.

Ingen generation har haft någon dans på rosor. Utveckligen har gått framåt, men det har de senaste åren också skett i en närmast explosionsartad hastighet.

Jo och de jobb som funnits där man inte behövde vara självgående har också försvunnit. Man ska nu mera klara att organisera sig själv vilket är ett stort problem på många vis. Det utesluter en stor mängd människor ifrån arbetsmarknaden. Det finns massor av duktiga görare där ute, som kräver tydlig handledning men med den kan prestera jättebra. Tyvärr så finns inte den handledningen längre, den har man effektiviserat bort. Alla måste vara ett självspelande band numera, man måste kunna allt = stor press.