Är dagens ungdomar verkligen svaga?

[monster1]

Det är till stor del en inställningsfråga, men inte helt, det är svårt att strunta i jobbet om de kontaktar dig. På vissa arbetsplatser/yrken förväntas du ta jobbsamtal även nä du är ledig.

Ja och man känner ansvar för det man är involverad i vilket är bra, men emellanåt dåligt för individen.

 

[Lobelia]

Dina idéer om att alla överlever är helt enkelt inte sanna och rent vidriga.

Vidriga ja, men det finns en sanning i den.

 

[Lobelia]

Hörde samma om 80talister men har nu övergått till att gälla 90talister istället och senare säkert kommer 00 höra samma.

Och 70-talister och säkert tidigare.

 

[aiquen]

Det var väl ganska många årskullar som började på universitet/högskola då arbetslösheten var som värst, de hade nog ingen studiemotivation direkt.

Visst. Men ser jag mig omkring bland bekanta och gamla bekanta från uppväxtorten är det betydligt fler i min ålder som har studerat vidare eller klättrat i karriären, än deras föräldrar. En del har t.o.m. varit på samma arbetsplats praktiskt taget hela livet. Så ser det inte ut bland mina jämnåriga eller kollegor.

Även elevantalet på orten börjar sina. Ungdomar vill till större städer. Då tillkommer andra problem. Antingen får man ju lägga tid på att pendla, eller om man vill ifrån småorten - good luck - hitta ett boende. Hur man än vrider sig har man ändan bak.

Sen pratar jag inte om studiemotivation, utan snarare förmågan att studera självständigt på högre nivå.

 

[svea]

Jo och de jobb som funnits där man inte behövde vara självgående har också försvunnit. Man ska nu mera klara att organisera sig själv vilket är ett stort problem på många vis. Det utesluter en stor mängd människor ifrån arbetsmarknaden. Det finns massor av duktiga görare där ute, som kräver tydlig handledning men med den kan prestera jättebra. Tyvärr så finns inte den handledningen längre, den har man effektiviserat bort. Alla måste vara ett självspelande band numera, man måste kunna allt = stor press.

Det där är nog också en baksida av modernt ledarskap som det inte talas så mycket om, tyvärr. Jag tror att många arbetsledare är rädda för att styra upp för mycket, att det ska uppfattas nedvärderande. Det har blivit "tabu" att leda genom att peka med hela handen och ge tydliga instruktioner. Bra för dem som gillar att få tänka själva och lösa uppgifter utifrån givna ramar, dåligt för dem som inte klarar att jobba så. Det finns t ex ju många med NPF som har som symtom att de har svårt att organisera sin vardag, att komma igång med saker och att bibehålla uthållighet i uppgiften. Smarta kunniga människor med många styrkor som kanske skulle göra ett superjobb om de fick rätt sorts arbetsledare med rätt sorts ledarskap.

 

[Lycan]

https://www.svd.se/elever-beroende--kan-inte-hantera-datorer-i-skolan

Herre gud vad jag känner igen mig i denna text! Fast då från en elevs perspektiv. Jag vet inte om den är öppen för alla men den som kan får gärna läsa.

 

[Inte_Ung]

Rent genetiskt kanske vi håller på att degenerera då så gott som alla överlever och de svagare inte dukar under,

Förändras möjligtvis. De svagaste för inte sina gener vidare. Och kriterier för bra gener har förändrats.

 

[Tulip]

Jag känner några vuxna som håller på att skola om sig nu eller nyss har gjort det. Det första den ena reagerade på var hur svårt det var att få högt betyg. Hen fick plugga och skriva från tidiga morgon och in på sena natten och fick som bäst B men snittade nog mest på D. Tur att hen var arbetslös och hade tid åt det.
Stressen över betygen finns nog i alla åldrar. För mig började stress över prov och betyg redan i slutet av mellanstadiet.
Men kan det vara så att målen för betygen har blivit svårare att nå? Måste man verkligen i gymnasium skriva och resonera i universitetsnivå för att nå ett A eller åtminstone B? Har ett minne av att det var så på min tid. Kan ett korn av stressen hos eleverna ligga där?

Om det är lättare eller svårare att få höga betyg nuförtiden är svårt att säga. Det är ökade krav på resonemang och analys nu mot förr det håller jag med om men stoffmässigt och att lösa komplicerade problem i naturämnen och matte är det nog snarare lägre krav och vad man då upplever som svårt beror mycket på var man har sina styrkor. Sen återkommer jag till vad som är ett bra betyg. A och i hög grad B motsvarar 5or på min tid och skulle man ha det i många eller alla ämnen så fick nog de allra flesta slita väldigt hårt. Det var ju bara 7% i varje årskurs på programmen som fick det. C är egentligen ett mycket bra betyg men ses ofta som ett stort misslyckande, i högre grad än vad en 4 och kanske t o m en 3a gjorde när jag gick i skolan och om man nu ska jämföra vilket egentligen inte går så är det väl det de motsvarar (4or och riktigt starka treor). Tänk på att det som på sifferbetygens tid var 1 och 2 numer räknas som underkänt (F), dvs om det ämnet är behörighetsgivande så är du inte behörig att läsa kursen på universitetet.

Vad jag är ute efter är alltså att vi bör försöka joba med att få våra ungdomar att förstå att det inte är ett misslyckande att inte få A eller B, det viktiga är att de har greppat det viktiga och att de lärt sig det på riktigt så att de kan använda sig av det senare i livet.

Att man sen upplever det enklare på universitetet kan nog ha många skäl. Dels att man läser något man är intresserad av, dels att man på många utbildningar har betydligt färre timmar på schemat och dels på att många släpper kravet på höga betyg utan nöjer sig med att klara sig. Dock beror det ju precis som många redan skrivit på vad man läser, många tekniska, naturvetenskapliga och medicinska utbildningar har undervisning många timmar varje dag och därtill många tentor, rapporter och andra uppgifter som ska lämnas in medan humanistiska utbildningar ofta bara har ett bar föreläsningar och i bästa fall lika många seminarier i veckan och då kan man nog klara sig undan med betydligt färre studietimmar om det är ett ämna man är kunnig och intresserad av och om man har lätt för den typen av studier och skrivande.

 

[Mabuse]

Jag blir ärligt talat lite deprimerad men samtidigt arg när jag läser kommentarerna om tjejen som studerade till frisör, jobbade och tog körkort och en dag inte hittade hem för att hon gick in i väggen. Folk verkar ha så låga tankar om oss 90-talister och de som är födda början av 2000-talet. Men de glömmer totalt bort att efter att man varit borta 10-12 timmar i skolan inkl resor och sedan kommer hem har man läxor och arbeten som måste göras som inte kommer vara färdiga förrän sent på kvällen. Så var det när jag gick i skolan. Klev upp kl 05.00 och läxor var färdiga mitt i natten. Dessutom så skulle man mitt i allt ihop hjälpa till med hushållet och rasta mammas hela kennel med hundar. Än hur mycket man presterade så blev det aldrig bra nog för ett bättre betyg än C och skulle man få A så skulle man skriva på universitetsnivå. Nämnde jag att jag då gick i gymnasiet? Är det då underligt att ungdomar ger upp eller går in i väggen? De som redan jobbat en hel dag för ingen lön och sedan måste jobba hemma med läxor stor del av kvällen. Vad hände med återhämtning eller tid för hobbys? Jag gav upp skolan och började jobba och det räddade troligtvis mitt liv. När man jobbar kan man ganska ofta lämna jobbet kvar på jobbet. Skolan följer med hem också och förföljer en vart man en går.
Jag blir så less på medelålders människor som anser att dagens ungdomar är svaga och dessutom känner behovet att kommentera det på Facebook. Det kan inte vara så att verkligheten sätter hårdare press på dagens ungdom än vad den gjorde på de som var unga och pluggade för 40-50 år sedan?

Jag behövde mest ventilera mig någon annanstans än på Facebook. Men jag blev osäker om tråden hör till sjukt stressad så jag skapade en ny.

Om det är lättare eller svårare att få höga betyg nuförtiden är svårt att säga. Det är ökade krav på resonemang och analys nu mot förr det håller jag med om men stoffmässigt och att lösa komplicerade problem i naturämnen och matte är det nog snarare lägre krav och vad man då upplever som svårt beror mycket på var man har sina styrkor. Sen återkommer jag till vad som är ett bra betyg. A och i hög grad B motsvarar 5or på min tid och skulle man ha det i många eller alla ämnen så fick nog de allra flesta slita väldigt hårt. Det var ju bara 7% i varje årskurs på programmen som fick det. C är egentligen ett mycket bra betyg men ses ofta som ett stort misslyckande, i högre grad än vad en 4 och kanske t o m en 3a gjorde när jag gick i skolan och om man nu ska jämföra vilket egentligen inte går så är det väl det de motsvarar (4or och riktigt starka treor). Tänk på att det som på sifferbetygens tid var 1 och 2 numer räknas som underkänt (F), dvs om det ämnet är behörighetsgivande så är du inte behörig att läsa kursen på universitetet.

Vad jag är ute efter är alltså att vi bör försöka joba med att få våra ungdomar att förstå att det inte är ett misslyckande att inte få A eller B, det viktiga är att de har greppat det viktiga och att de lärt sig det på riktigt så att de kan använda sig av det senare i livet.

Att man sen upplever det enklare på universitetet kan nog ha många skäl. Dels att man läser något man är intresserad av, dels att man på många utbildningar har betydligt färre timmar på schemat och dels på att många släpper kravet på höga betyg utan nöjer sig med att klara sig. Dock beror det ju precis som många redan skrivit på vad man läser, många tekniska, naturvetenskapliga och medicinska utbildningar har undervisning många timmar varje dag och därtill många tentor, rapporter och andra uppgifter som ska lämnas in medan humanistiska utbildningar ofta bara har ett bar föreläsningar och i bästa fall lika många seminarier i veckan och då kan man nog klara sig undan med betydligt färre studietimmar om det är ett ämna man är kunnig och intresserad av och om man har lätt för den typen av studier och skrivande.

Fast det är ju samma sak på universitetet. Studenterna blir fruktansvärt irriterade om de inte får A eller B och tycker det är fel på kursen om de inte får det. Lägger enligt egen utsago 20-30 timmar i veckan på heltidsstudier, och klagar över att det är alldeles för mycket att lära sig.

Skulle man gå efter studentönskemålen, så skulle kurserna omfatta mycket begränsat stoff, och alla ska få A eller B. Helst en lärobok som är såpass enkel att man kan förstå den och klara kursen med bra betyg utan att behöva delta i undervisningen. Tentan ska ha frågor som man kan memorera svaren på i förväg, och det ska räcka att kunna kursinnehållet utantill, man ska inte behöva kunna tillämpa det.

 

[Kattennizze]

Vill och har möjlighet till. Jag blev tvungen att välja att vara nöjd med godkänt i perioder/kurser för att hinna med
att jobba 50% .

Fast ingen student behöver jobba då vi har studielån. Sen kan det ju alltid finnas andra individuella orsaker till att man behöver jobba också.

 

[Kattennizze]

Vidriga ja, men det finns en sanning i den.

Jag vet inte vad du mumlar om. Vaddå för gener som finns som ska överleva?

 

[sjoberga]

Fast ingen student behöver jobba då vi har studielån. Sen kan det ju alltid finnas andra individuella orsaker till att man behöver jobba också.

Det var 2 meningar som inte riktigt satt ihop. Anledningen var främst att jag hade 2 barn och det kostar på olika fronter.

För någon som var ensam och får tag på ett studentrum gick det hyfsat att klara sig på bidrag och lån, om jag minns rätt. Numer har jag läst om att det går att få tilläggslån om man har barn.

 

[Liran]

Enligt undersökningen Eurostudent lägger blivande läkare och tandläkare mest tid på studierna.

http://allastudier.se/tips-o-fakta/2312-tandläkarstudenter-pluggar-mest/

I den undersökningen verkar det som högskoleingenjörer, ventilationstekniker och fordonstekniker bakats ihop med de teoretiskt tyngsta civilingenjörsutbildningarna, för att få ett snitt på teknikstudenter. Med större upplösning på den kategorin tror jag fortfarande att elektroingenjörer och tekniska fysiker vinner (eller kanske förlorar?) tävlingen. De elektroingenjörer jag känner som blivit intresserade av medicinsk teknik och gått läkarutbildningen efteråt, har alla sagt den var mycket mindre krävande både tidsmässigt och förståndsmässigt.

 

[TinyWiny]

Det var 2 meningar som inte riktigt satt ihop. Anledningen var främst att jag hade 2 barn och det kostar på olika fronter.

För någon som var ensam och får tag på ett studentrum gick det hyfsat att klara sig på bidrag och lån, om jag minns rätt. Numer har jag läst om att det går att få tilläggslån om man har barn.

Det beror nog också på vilken nivå man är van vid att ens ekonomi ligger på. Jag var ensamstående med två barn när jag tog CSN första gången och jösses så mycket pengar jag tyckte att jag hade då. Det var inga som helst problem att spara undan så att vi klarade oss på sommaren med utan att jag jobbade extra. Att jobba extra hade inte varit möjligt för min del. Dagis stängde strax efter att jag hade hämtat mina barn och öppnade när jag lämnade och någon annan än jag fanns inte som kunde ta hand om barnen.
Jag pluggade alltså innan barntillägget kom.

 

[Hedinn]

Fast ingen student behöver jobba då vi har studielån. Sen kan det ju alltid finnas andra individuella orsaker till att man behöver jobba också.

Ingen? Det låter lite naivt. Att bo i storstäder är sällan billigt.

Det beror nog också på vilken nivå man är van vid att ens ekonomi ligger på. Jag var ensamstående med två barn när jag tog CSN första gången och jösses så mycket pengar jag tyckte att jag hade då. Det var inga som helst problem att spara undan så att vi klarade oss på sommaren med utan att jag jobbade extra. Att jobba extra hade inte varit möjligt för min del. Dagis stängde strax efter att jag hade hämtat mina barn och öppnade när jag lämnade och någon annan än jag fanns inte som kunde ta hand om barnen.
Jag pluggade alltså innan barntillägget kom.

Och vad boendekostnaderna ligger på i den stad man ska plugga i. Det är ju inte ovanligt att folk flyttar för att plugga heller, det är nog få som upplever CSN som en ekonomiökning om man inte kommer direkt från grundskolan.

 

[sjoberga]

Det beror nog också på vilken nivå man är van vid att ens ekonomi ligger på. Jag var ensamstående med två barn när jag tog CSN första gången och jösses så mycket pengar jag tyckte att jag hade då. Det var inga som helst problem att spara undan så att vi klarade oss på sommaren med utan att jag jobbade extra. Att jobba extra hade inte varit möjligt för min del. Dagis stängde strax efter att jag hade hämtat mina barn och öppnade när jag lämnade och någon annan än jag fanns inte som kunde ta hand om barnen.
Jag pluggade alltså innan barntillägget kom.

Bara hyran tog lejonparten , men det är såklart olika på olika studieorter. Nog om specialfall kanske, men studenter är inte en så homogen grupp att det går att säga att extrajobb inte behövs.

 

[Lobelia]

Förändras möjligtvis. De svagaste för inte sina gener vidare. Och kriterier för bra gener har förändrats.

Kriterierna har delvis förändrats, men grundkriteriet att vara frisk och ha motståndskraft när det gäller sjukdomar lär aldrig förändras om vi inte lyckas kompensera med genteknik.

Och jo de svagare lyckas många gånger föra sina gener vidare, med svagare menar jag de som inte överlevt i ett mindre utvecklat samhälle. Nu lär det ta ganska många generationer innan det spelar någon större roll. Och det komplext vilka som överlevt, inte så att det är lätt att räkna ut vilka egenskaper som är de bästa. I vilket fall som helst så lär det inte vara något som ger påtaglig/mätbar effekt under våra liv.

 

[TinyWiny]

Bara hyran tog lejonparten , men det är såklart olika på olika studieorter. Nog om specialfall kanske, men studenter är inte en så homogen grupp att det går att säga att extrajobb inte behövs.

Ingen? Det låter lite naivt. Att bo i storstäder är sällan billigt.

Och vad boendekostnaderna ligger på i den stad man ska plugga i. Det är ju inte ovanligt att folk flyttar för att plugga heller, det är nog få som upplever CSN som en ekonomiökning om man inte kommer direkt från grundskolan.

Ja hyran tog lejonparten helt klart. Hyran låg på 4313 kr och CSN på nästan 7000 kr. Barnbidrag på 750 kr/barn och 2376 kr totalt i underhållsbidrag. Tidigare hade jag varit föräldraledig med en inkomst på ca 4000 kr efter skatt. Vi klarade oss men det fanns såklart inga guldkanter. Hade utbildningen inte legat som den gjorde, med tid på plats mellan 8-16 måndag-fredag och restid på det hade jag gärna jobbat men då fanns inte den möjligheten. Om man skulle ha sommardagis skulle schema för det lämnas senast 1 februari. Hur många vet att de ens kommer få sommarjobb 1 februari? Än mindre vilket schema.

 

[Lobelia]

Jag vet inte vad du mumlar om. Vaddå för gener som finns som ska överleva?

Det anses oartigt att skrika jag undviker att använda endast versaler så har du problem med att läsa vanlig text så försök att öka förstoringen i webläsaren.

 

[Kattennizze]

Det anses oartigt att skrika jag undviker att använda endast versaler så har du problem med att läsa vanlig text så försök att öka förstoringen i webläsaren.

Då kan du istället svara på frågan, menar du att alla överlever (vad det nu innebär) och det leder i sin tur till att unga människor idag är mer stressade? kan du förklara det orsakssambandet?